Vet inte var jag hör hemma

Jag blir inte klok på mig själv. Vet inte var jag hör hemma. Jag hittar en vana jag trivs med, överger en annan, tänker "såhär vill jag ha det, det känns tryggt". Men när allt börjar bli stabilt, rycker jag loss mig själv som för att inte somna. Tänker att så bra ska vi inte ha det. Jag har min privata blogg. Nej, den blev för privat. Jag går över till en professionell blogg. Det blev för mycket jobb.
 
Då börjar jag blogga på Instagram, det var bekvämt och bra tänker jag. Inte så mycket text, många läser @bergerutbildning. Men känner i stunder att jag bara vill skriva för min egen del. Ja då börjar jag plötsligt skriva för hand i en egen dagbok för att snart återgå till min gamla trogna privata blogg, Brytupp.se som jag vägrar att överge. Så här är jag nu igen. För jag ser ju att människor är inne och läser. Varje dag. Blir så rörd över det. 
 
Här är jag fri. Här bryr jag mig inte om att sökoptimera. Här skriver jag för mig själv och ingen annan och är det nån som vill läsa så går ju det också. Skriver jag i mina privata dagböcker är risken att det blir för privat och att böckerna kommer i orätta händer. Det vill jag inte. Mitt behov av att skriva är gränslöst. Det har mättats något sedan jag blev verksam författare i höstas. Ja jag har ju inte gett ut något än men på mitt avtal står det att jag är författare. Jag har ett avtal med Studentlitteratur som innebär att jag just nu skriver en kursbok för lärare om psykisk ohälsa i skolan, för deras räkning. 
 
Ju längre tiden går desto mer overkligt känns det. Jag har kontakt med förlaget men så fort jag varit sjuk eller ledig och inte skrivit på ett tag har jag svårt att tro att det ska bli något. Ändå har jag kommit ganska långt. Den 3 september ska manuset vara klart och då ska det granskas och läsas av de tekniska redaktörerna. Syftet med boken är att skapa inblick och förståelse för hur barn och ungdomar mår och har det i skolan när de är drabbade av psykisk ohälsa. 
 
Jag är hemma för tillfället och har knappt varit ut på en och en halv vecka. Jag drabbades av influensa förra torsdagen. Sådär hastigt som det går när man får influensa. Från en timme till en annan. Med en förkylning brukar man ju kunna känna att något är på gång. Men med influensa är det alltid så - åtminstone för mig - att det går i rapidfart. Jag gick in på ett möte hos OCD-föreningen och kände mig lite hängig och när vi var klara trodde jag inte jag skulle klara att ta mig hem. 
 
Blev liggandes i flera dagar med hög feber och när influensan och febern väl började släppa taget kom astman. Så nu går jag inte ut. Vill inte ta ut mig i onödan för jag behöver bli frisk till på måndag. Har varit borta för länge från skolan jag jobbar på och behöver komma tillbaka och göra nytta. Men det är ju såhär det är för oss alla. Vi drabbas alla och vi kan inte rå för det. Det är ju inget vidare väder ute att tala om så vad gör det att jag inte kommer ut. Det viktiga är att jag klarade att ta mig till apoteket härom dagen och då passade jag på att köpa inte bara en bukett utan två buketter tulpaner. 
 
Tack och lov är jag stabil i min psykiska hälsa. Första gången på mycket länge. Inte fullt återställd ännu, behöver fortfarande bygga upp krafter och är därför sjukskriven på deltid. Det har varat i flera månader nu men särskilt bra har jag mått sen jag kom hem från Lanzarote den 11 januari. Där tränade jag och levde sunt och fick ordentligt med sol. Vilade och stressade inte. Det var så obeskrivligt välgörande. När jag kom hem fortsatte de goda vanorna och jag tränade i stort sett varje dag men så avbröts allt och jag får börja om när jag blir frisk. De goda matvanorna har jag dock behållit.  
 
Apropå det ska jag gå och göra i ordning lunch. Eller rättare sagt värma på en av alla de lådor som står i kylen. Sen ett år tillbaka försöker jag göra så att jag lagar tio mål i veckan och har på lut. Givetvis har jag perioder när jag inte orkar, men det har gått relativt bra. Det gör att jag småäter mindre även när jag är hemma och ska jag iväg är det bara att stoppa ner en eller två matlådor i ryggsäcken och så äter jag på jobbet eller på gymmet. Det blir både nyttigare och billigare. Det är inte alltid jag orkar men förvånansvärt ofta faktiskt. Tills vi hörs igen får ni ha det så bra. 
 
Vi hörs!