Jag når aldrig några höjder på IQ-test men jag är bra på annat

Ute hörs en kråka. Solen har tittat fram igen efter en regnskur som jag sov mig igenom. Äntligen blå himmel med vita moln men jag orkar mig inte ut. Min kropp är utmattad och jag har varit ute idag redan. Jag tog mig till Rosenlunds vårdcentral för provtagning och fick samtidigt starkare dos medicin. Om det visar sig vara magsår är jag redan under behandling med den dosen. På hemvägen köpte jag en kanelbulle och en croissant att stoppa i magen med teet som jag dricker mest hela tiden, detta lenande svartvinbärste. Jag som orkar så mycket i vanliga fall, som tränar och jobbar hårt, orkar knappt någonting nu. Jag sover flera timmar om dagen och ändå somnar jag på kvällen. Jag orkar inte prata med folk, bara med min familj. Har inte någon kraft att ge men i helgen ska jag få träffa mitt barnbarn, då får jag massor, massor.
 
Nu hörs några barn på väg till eller från skolan här intill. Glada röster. Jag tänker många existentiella tankar, de flödar genom min kropp ständigt och jämt. Många undrar var jag får orden i från, hur jag orkar skapa, hur jag kommer på och vet vad jag ska skriva. Det gör jag inte. Jag kommer inte på dem. Jag är som en dator och Macen är min printer. Vem det är som matar in mina tankar vet jag inte, det vore kul att veta. Orden spottas ut på skärmen och jag vet inte varifrån de kommer, de bara flödar och svårigheten är inte att få dit dem utan att få bort dem när de blir för många. Dessutom är jag inte bra att stava och inte särskilt bra på prepositioner, eller kanske är det den där andra som är dålig på det. Det blir det det blir och ni får stå ut med mina felskrivningar. Jag funderar ibland på om jag skulle skaffa ett rättstavningsprogram. Bloger.com har ett sådant, det gillade jag att använda när jag först skrev på bloger-blogg.
 
Jag når aldrig höga höjder på IQ-test eftersom de är på tid och jag läser och kodar allt så långsamt, min intelligens ligger inte heller i att avkoda, observera och använda logik men jag är inte heller direkt svag på det området. Min intelligens och min så att säga unika intelligens som jag förstått att inte alla är begåvade med handlar om att associera och sammankoppla. Jag associerar all min vakna tid. Jag tänker en tanke som leder till en annan som leder till en tredje och vips är jag någon helt annanstans. När jag pratar och berättar får jag lov att leda tillbaka lyssnaren till där vi först befann oss annars vilseleder jag. Ofta går det i rasande takt när jag tänker. Ofta blir jag väldigt irriterad på andra som fastnar i resonemang och inte tar sig vidare. Jag försöker att inte visa det och håller allt som oftast masken men att sitta på en konferens (heter det på eller i?) där det ska tuggas och idisslas, kan göra mig galen.
 
Jag älskar teamwork när det funkar som bäst och jag har så in i bengen svårt för teamwork när det inte funkar. Det många inte förstår i den bransch jag jobbar i är att teamwork är en konst som kräver både kunskap, tid och träning. Ett team behöver en ledare som inte bara brinner av entusiasm utan också både har den tid som måste läggas ner på teamet, den kunskap och kompetens om teamledarskap som krävs för att teammedlemmarna ska nå sin fulla potential och teamet därmed kunna arbeta som bäst. Det krävs särskilt när resurserna är knappa som inom det offentliga idag. Jag har turen att ha bra teamledare på båda ställena, jag tror inte alltid det är där skon klämmer när teamet inte kan prestera maximalt. Det krävs också att teammedlemmarna tränas, lärs upp och inte bara arbetar som ett antal öar med vissa broförbindelser.
 
Har man dessutom olika professioner är det stor risk att man beträder varandras revir på ett sätt som övergår i att bli personligt, eller att man är så rädd att beträda varandras mark att man inte vågar komma i närheten. Då riskerar man att missa viktiga delar eller ägna energi åt att avgöra vem som ska göra vad. Och vad ska man egentligen göra? Hur är målet formulerat? Delmålen? Samsynen kring målen och vägen dit? Att ha olika professioner i ett team innebär ju att det finns potential att komma långt. Gränsen för vem som gör vad kan vara svår för en teamledare att dra, men är enligt mig så oerhört viktig, och den måste kontinuerligt uppdateras hos samtliga teammedlemmarna annars är det så lätt att någon far i väg och kör sitt eget race. Jag har jobbat i team i många herrans år nu, i olika branscher, och så mycket vet jag att ledaren är oerhört viktig och är inte teamledaren på plats måste det vara uttalat vem som tar över. Man kan enligt mig inte enbart lita på att människor är kompetenta även om de är det. Det vore ju som att regeringen skulle klara sig utan statsministern eller vice statsministern när dessa befattningar saknas. Som om de skulle kunna prioritera rätt frågor utan en ledare. Alla vill naturligtvis prioritera sitt eget eller försöker träda tillbaka för en iniofficiell självutnämnd ledare. Det har så att säga inget med kompetens att göra, det handlar om gruppdynamik.
 
Det är sånt här som snurrar i mitt huvud nu eftersom jag ingår i två nya team på mina arbetsplatser. Jag litar på mina teamledare, de är kloka och lyhörda. Men som doktorn sa idag så behöver jag samtala med mina arbetsledare om min roll, om min arbetsbelastning då jobbet faktiskt inneburit en hel del stress på sistone där jag hamnar i just den här positionen att jag inte riktigt vet min roll.  Ska man använda mig eller rättare sagt nyttja min kompetens, kan man få ut massor om man gör det på rätt sätt. Använder man den fel är jag inte mycket mer värd än ett äppelskrutt. Jag tror jag är som en bil som man kan axelerera snabbt, får jag komma upp i de farter jag är till för kan jag åstadkomma en hel del men ska man köra stadskörning i bostadsområden blir man bara irriterad på mig för då lyder jag inte.
 
Nu kan det låta som jag har lite väl gott självförtroende och det har jag emellanåt men det rasar snabbt. När jag inte känner mig trygg och när andra vill åt mig personligen, eller när personer är otydliga eller ambivalenta  faller jag ganska handlöst. Då ser jag ingen mening med varken mig själv eller det jag gör. Men du som läst bloggen ett tag vet såklart redan att jag är skör i perioder. Men att vara skör innebär inte att alla ser en som skör eller att man är skör konstant. Jag är ju stark som en oxe när jag sätter den sidan till. Man kan nog säga att jag på många sätt är en konstnärssjäl även om jag aldrig blev konstnär. Jag är egensinnig och jobbar på många sätt väldigt annorlunda mot mina kollegor, men det gör också att många blir förvånade och nöjda med vad jag levererar. Det betyder inte att jag alltid är fit for fight. Om jag inte får tillräckligt med input, om för många drar i handbromsen samtidigt då går det som det går, då kan det bli tvärstopp. Jag kan vara pragmatisk när det rullar på men jag är inte pragmatisk som person.
 
Så urbota egocentriskt tänker du kanske. Kan hon inte tänka på någon annan än sig själv. Faktum är att jag närapå utplånar mig för andra människor. Inte dem jag har för avsikt att arbeta tillsammans med utan dem jag arbetar för och åt. Jag skulle inte ha det här jobbet om det inte var för dem. Jag skulle aldrig satsa så hårt och så mycket om det inte var för att jag kände att jag är med och gör världen till en bättre plats. Att bara kunna ge en kram till någon som nästan aldrig blir sedd. Att sitta ner och lyssna på en ungdom som inte får träffa sina föräldrar, blivit utfryst av sina föräldrar eller inte har några föräldrar. Att lyssna till en ungdom som ständigt blir utsatt för rasism. Att stärka en ungdom som inte kunnat gå ut på ett år men tvingat sig till en psykolog i smyg för att få hjälp eller att hitta lösningar och hjälpa en person som tycker livet är meningslöst men bara behöver bli sedd och bekräftad. Man får inte fastna vid dessa historier, man får inte dra nytta av dessa personer för egen vinning men att få vägleda dem rätt kan vara livsavögörande i vissa fall och det är det som driver mig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ställ dig själv frågan hur du vill jobba, hur din kompetens kommer till sin rätt på bästa sätt. Det är självklart för många att göra det och självklart för många att inte göra det. Min övertygelse är att ju mindre din kraft och kompetens kommer till sin rätt ju större är risken att du hamnar i ohälsa.
 
 
 
Johanneshovsbron för ett år sedan. Då gick jag ofta den här vägen hem från jobbet. Årsta på vänster sida och Södermalm på höger
 
 
Bromma och Mälaröarna på andra sidan. Utsikt från Klubbensborg
 
 
Axelsbergs båtklubb
 
 
Klubbensborg
 
 
Eolshälls gård
 
 
 

När tempot blir för högt

Film & Musik, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Hösttankar, Jesus Christ Superstar, Lodnon / Permalink / 0
Det blir en del skrivande nu. Jag kan inte så mycket annat eftersom jag ligger mest hela tiden. Igår kväll var jag i och för sig och åt middag hos en vän, middag funkar alltid men inge vin och inget kaffe. Hon hade dukat upp vackert med tända ljus och bjöd på trerätters och jag satt där och blev serverad, en skön känsla. Men idag gäller det att orka påbörja lite matlagning på egen hand för nu har alla matlådorna från veckan tagit slut. Jag har kommit fram till att det bästa är att helt enkelt bara laga två rätter, fem lådor för varje. Sen buntar jag ihop lådorna två och två och så blir det helt enkelt dessa två rätter hela veckan men med lite variation under dagen. I och med att jag lagar mat som jag gillar är det ändå härligt att ta fram lådan. Har väl att göra med att jag alltid är hungrig också. Förra veckan gjorde jag kikärtsbiffar med hemlagad potatismos, grönsaker och ostsås och i den andra lådan var det tonfiskröra tillsammans med en blomkålsgratäng. Få se vad det blir denna gång.
 
Jag har lyckats sova ännu en natt men magen är ömtålig så det blir nog ett besök till doktorn i morgon. Min chef skulle komma och hälsa på mig på arbetsplatsen men jag tror jag får skjuta upp det för kroppen skriker att den behöver vila mer. Efter närmare eftertanke inser jag att tempot varit extremhögt från augusti tills nu. Det är egentligen inte förrän nu det håller på att lugna sig lite och det är väl typiskt att det är då kroppen säger i från. Ute regnar det och här hemma hörs bara tvättmaskinens vevande fram och tillbaka. Jag stängde just av radion och Godmorgon världen. Jag slår alltid på för att höra Söndagsintervjun kl 8, ett av mina favoritprogram. Jag gick upp och tog min omeprazol och gick sen tillbaka till sängen och lyssnade på Natasha Illum Berg. Jag tycker alltid att det är lika intressant att få lyssna och ta del av människor liv, människor som lever så annorlunda från vad jag gör. Människor med andra värderingar, som tagit andra livsavgörande beslut än jag har gjort, men som jag ändå väldigt ofta kan känna att jag har en del gemensamt med. Det är intressant att fundera kring hur han (eller redaktionen) väljer ut sina intervjupersoner.
 
Jag har hört Martin Wicklin intervjua så många personer genom åren och tycker att han är så oerhört skicklig. Känslig, lyhörd och empatisk och rak och nästan naivt frimodig och rättfram på en och samma gång. Förra veckan intervjuade han munken Anders Arborelius, den första svensken att bli både biskop för Katolska kyrkan i Sverige och kardinal åt påven i Vatikanen. Jag fascineras över att lyssna på hur han berättade om hur det var att gå från munklivet där han levt i 27 år till att komma till Påven i Rom. Det skulle ta för mycket tid och plats att räkna upp alla intervjuer han haft men de flesta ligger nog kvar på nätet så det är bara att gå in och lyssna på Söndagsintervjun.
 
Natasha Illum Berg fick mig att längta bort, till ett annat liv, till ett annat land där det inte regnar så mycket, där inte himlen är grå och där det inte är ruggigt att gå ut en oktoberdag som denna. Jag vet att jag ska få komma bort en vecka vid nyår men ibland vill jag verkligen bort en längre tid, men vem vill inte det? Tänk om man kunde ha en bostad här hemma, bo här under sommaren och jobba som konsult från augusti till oktober och sen åka till sin andra bostad i Portugal eller Spanien och jobba där under vinterhalvåret och komma hem till Sverige igen i april, maj. Vore inte det det perfekta livet? Samtidigt gillar jag ju snön men jag vill inte ha snö så länge och framförallt inte snöslask och isgata och inte i tre, fyra månader. Men när jag tänker på veckan mellan nyår och trettonhelgen i år, när snön låg vit över Medborgarplatsen och alla lampor lyste från gatlyktor och husen runt om kring så är det något jag inte vill vara utan. Att gå in på Waynes och dricka en kopp te eller varm choklad och äta en saffransmuffins är inte så tokigt ändå.
 
Men det är det här gråa som jag har så svårt att förlika mig med. Ändå bor jag så gränslöst vackert och kan alltid se sjön, i alla väder, i alla årstider. Jag ser träden och jag kan gå ut och är nere vid bryggan på två minuter. Vem har det så? Jag inser att jag är priviligierad. Det är lätt för mig att ta mig till skogen, till djuren, till hästarna och korna, till fåren och hönsen vid Eolshälls gård. Men det har varit en intensiv arbetstakt sedan jag började i augusti och jag har inte kunnat njuta av min omgivning på min lediga tid, jag har legat på soffan mest varje helg medan tvättmaskinen snurrat, helt slut av tempot jag levt i. Jag har tyckt att jag klarat så mycket och bara kört på men det straffar sig tydligen. Jag har varit på konserter, träffat vänner efter jobbet vilket visserligen ger en massa energi men många sena kvällar håller inte i längden.
 
Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och frågar oss vad vi vill, vart vi är på väg. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet utan att reflektera. Så lätt att bara göra utan att tänka. Ändå är jag bra på att säga nej. Och härom veckan när jag fick frågan om att ta över ett par möten åt min chef som fick förhinder, avbokar jag givetvis mina egna även om de inte krockar. Jag är klok nog att inse mina begränsningar, man kan inte kasta sig från det ena mötet till det andra en hel dag. Inget möte är så viktigt att det inte går att skjuta upp. Trots det är det lätt att bli blind om man inte nån gång stannar upp vid sidan om. Jag längtar efter att gå på bio, gå på museum så som jag alltid gör, det ger mig så oerhört mycket men på helgen behöver jag verkligen vila, reflektera och det är där skrivandet kommer in.
 
Det känns fantastiskt att jag ska få åka till London. Jag längtar verkligen och har till och med resfeber. Jag har inte varit där sedan 1993. Då var jag också där med jobbet. Vi hade planeringsdagar och jag tror vi stannade i fyra dagar. Vi satt på pubar och kom fram till en massa bra jobbidéer. Sen var det studiebesök och konferenser på hotellet. Jag minns att jag också gick ut med en kollega och dansade till sena morgonkvisten ett par nätter i rad på en klubb gömd nere i någon källarhåla vid Regent Street. Det ska jag inte göra denna gång. Jag var 31 då och återupplevde det London jag bott i tio år tidigare. Det ska jag i och för sig göra nu också. Jag ser verkligen så mycket fram emot att få komma tillbaka till samma kvarter som då.
 
Första gången jag var i London var jag femton år, det var 1978. Jag och min kompis var på språkresa och åkte in till London och letade snabbt reda på Carnaby Street som var så i ropet då. Vi följde med de övriga i gruppen till Palace Theatre i West End och såg Jesus Christ Superstar. Så häftigt. Att gå på musikal i London gav mig mersmak. Jag har sett många musikaler i Stockholm efter det och även besökt Broadway men när jag bodde i London bjöd min amerikanska vän som jag umgicks med där, med mig på ett antal musikaler. Andra året jag var i London var 1979. Då åkte jag och en kompis dit på egen hand. Det blev ingen musikal då men när vi klev av tåget vid Victoria Station och promenerade mot Buckingham Palace såg vi att det var något som drog till sig folk. Vi gick fram och kikade mellan huvudena i folkmassan och fick se Drottning Elizabeth komma ridande i egen hög person bara några meter i från oss.
 
Jag kommer gå upp flera kilo innan den här magkatarren har gett med sig, jag äter konstant. Så fort smärtan kommer behöver jag stoppa i mig något och det blir mest havrekex som är lent och skönt för magen. Jag ska köpa lite fullkornsskorpor som är lite nyttigare och samtidigt snälla. Kanske borde jag börja läsa en bok. Det var ett tag sedan, jag kommer alltid av mig i läsandet när jag börjar jobba. Märkligt nog hade jag läst en bok av årets nobellpristagaren Kazuo Ishiguro. Det har aldrig hänt tidigare tror jag, att jag läst något innan författaren belönats, jo Bob Dylan förstås men jag kan inte påminna mig om någon annan. Kanske beror det på att jag är jämngammal med flera ledamöter i Svenska Akademien numera. Hur som helst läste jag och mina bokklubbskompisar Never Let me Go när den kom. Gripande och annorlunda bok som sen blev en film jag inte kände för att se. Boken hör definitivt inte till mina favoriter men kanske borde jag pröva Återstoden av dagen.
 
Jag måste verkligen minska mitt tempo, jag måste verkligen varva ner. Nu ska jag vara hemma ett par dagar och sköta om mig ordentligt, läsa, äta snällt och nyttigt, vila och bara ta hand om mig. Jag ska försöka få någon ordning på mitt liv, nån struktur, få ihop mina pusselbitar. Vad vill jag prioritera? Ibland hamnar man i det där med att man liksom skjuter från höften och kulan hamnar precis var som helst. Mer fokus. Vad behöver jag mer av? Vad behöver jag mindre av? Kanske ska jag inte jobba heltid nästa år? Kanske behöver jag gå ner i tid? Jag tror inte det, jag tror bara man behöver pauser ibland, tid att varva ner, få miljöombyte och hinna reflektera. Jag ska fundera på hur jag ska använda min lediga tid bäst. Förmodligen behöver jag bara ligga ner och stirra upp i taket och göra ingenting. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Ta pauser när tempot blir för högt.
 
 
 
Även om det är grått så är det vackert
 
Medborgarplatsen i vit skrud den 4 januari 2017
 
Det där med tant vet jag inte om jag håller med om idag.
1979 var Drottning Elizabeth 53 år och hade i princip vuxit upp på hästryggen.
 

Ta hand om det lilla barnet inom dig

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Jeffery Young, Lev som du vill och inte som du lärt dig / Permalink / 1
Idag är det oktober. Sjön ligger spegelblank och jag har balkongdörren öppen, det är helt tyst. Man kan ana gula skiftningar i träden, i övrigt är de flesta löven kvar i sina kronor men några har blåst ner. Jag känner mig uppåt och glad vilket är ovanligt för att vara oktober. Då jag har börjat föra stämningsdagbok kan jag ana att jag ibland har ett förhöjt stämningsläge. Inte så att det påverkar livsföringen, nej det är inte fråga om någon hypomani, men vissa dagar är inte grå, de kan vara ljusa och lätta. Det gör mig glad och förhoppningsfull för hösten kan ju som jag berättat förut vara tung. Så känns det inte denna höst. Det känns som om det kommer att bli en bra höst och jag tror jag vet varför.
 
September avslutades så som september avslutats de senaste fem åren, med kalas och mycket kärlek. Mitt barnbarn fyller år septembers sista dag och familjen samlas för att få ge honom presenter och insupa lite av den godhet han fört med sig på jorden. Han fick namn efter en prins och han bär sina krona med värdighet, prinsen av Telefonplan. Att en liten människa kan framkalla så mycket kärlek kan kännas obegripligt. Många vuxna människor vill sitta nära, vill få en liten bit av denna underbara lilla människa som har så mycket gott i sig. Jag fick ett sms av hans mamma i går kväll. Han sa att han glömt att tacka för presenterna ordentligt. Jag svarade att hans ögon lyste tacksamhet lång väg om han nu råkade missa det, han blev så glad över varenda present han fick av alla som var där. Idag skulle han ha barnkalas och de skulle vara lika många barn på kalaset, som han fyller, en ny regel som börjar nyttjas av fler och fler. Fyller man sex är man sex stycken och då bjuder man fem. En var sjuk så de skulle bli fem. En bra regel för alla inblandade tycker jag.
 
Nu börjar solen titta fram ordentligt. Klockan är nio och solen smyger sig fram såhär på senhösten. Igår satt jag och min granne på balkongen och njöt av värmen där, åt frukost och varvade ner tillsammans efter veckan. Idag ska jag nog ta en promenad ut mot Klubbensborg. Tiden går fort, veckorna går fort. Jag vill så mycket men tiden räcker inte till. Jag längtar efter så många saker att fylla mitt liv med. Det är det där med att bli frisk, att inse att man kan och förmår, innebär att jag vill hinna allt nu. Jag ringde sjukhuset härom dagen för att höra om det var nödvändigt att röntga pulsådern innan jag åker till Gambia. Den skulle röntgas om två år när jag sist var där och det är ett och ett halvt år sen nu, drygt. Doktorn svarade att hade det varit han själv det gällt skulle han vänta till efter resan, det var ingen brådska. Vad han menade med det vet jag inte. Kanske vill han inte stoppa mig att resa om det blivit en försämring i kärlväggen, kanske är risken så väldigt liten att det händer något.
 
Jag börjar redan planera vart jag ska åka efter Gambia, inser att folk gör så och jag bryr mig inte om ifall jag åker själv. Kanske åker jag någonstans i vår, kanske i sommar. Jag vill se nya platser, nygamla platser, jag vill resa runt och utforska. Jag har haft kontakt med mina gamla vänner från USA den sista veckan, med mina vänner från Missouri. Jag har aldrig tänkt att jag ska tillbaka dit, Missouri var inte den del av USA jag tyckte mest om och egentligen finns inte mycket att se där men kontakten med dem har fått mig att längta tillbaka. Missouri är närapå exotiskt idag, så långt ifrån det som visas på Netflix såvida man inte ser The Ozarks som faktiskt ligger i Missouri. Livet där var så annorlunda, så oerhört skilt från allt annat jag sett.
 
Den vän jag umgicks mest med har flyttat till norra Kalifornien. Kanske borde jag åka dit och hälsa på honom och samtidigt träffa släkt som bör i södra Kalifornien. Gamla klasskompisar bor där nu. Jag har till och med gamla skolkompisar från High School som bor och lever i Hollywood med några filmer på CV:t. Vad märkligt livet är. Man vet inte vad det ska bli av det när man är 18. Sen formas det ofta till något helt annat än man trott. Man kanske inte får möjlighet att eller ens vill jobba med det man först hade tänkt. Man kanske inte kommer i väg på den där resan, eller så kommer man iväg och blir kvar, gifter sig och får barn. Man kanske inte får barn med den man hade tänkt och trott om man ens får barn och man kanske bosätter sig någon helt annan stans än planerat.
 
Jag ville verkligen ha flera barn, jag ville ha fler än två och jag fick flera. Jag har också av någon märklig anledning, sett mig som ensamstående redan när jag gick i skolan som tonåring. Jag minns hur jag och min bästis pratade om oss själva som ensamstående mammor och framstod som något mansfientliga. Men så blev det. Mitt frihetsbehov har alltid varit gränslöst stort men barn är svåra att skaffa på egen hand. Jag ville bli skådespelare, så blev det en kort period. Inte så att jag kunde försörja mig på det men jag fick testa. Men allt är inte genomförbart i livet eller åtminstone är det inte gratis (man kan ju till och med åka ut i rymden, bara man har pengar). Att arbeta med teater var inte gratis för mig, det kostade. Skulle jag ha fortsatt skulle det ha kostat min tid med mina barn. Det skulle ha kostat kvällar med barnen och det skulle ha kostat dyra investeringar av hälsan som kanske skulle visat sig i ohälsa och så måste man kunna försörja sig i längden. Kan man inte det blir det dubbelarbete vilket är tufft både för en själv och omgivningen. Därför valde jag ett annat yrke.
 
Jag är nöjd, jag älskar mitt jobb, men jag vill så mycket mer. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med allt. Varför kan jag inte bara acceptera att detta är vad jag förmår, detta är nog, det är bra. Gråskala är bra. Varför måste jag bejaka alla impulser? Varför gå vidare när den där rösten säger "du kan göra det", "du kan - pröva" eller "det är klart att du ska pröva på". Just nu hör jag den där rösten rättså ofta. Jag blir boostad på jobbet, är omtyckt och folk är tacksamma för min insats. Dessa tacksamhetens kommentarer har en tendens att förleda mig, förföra mig in i något som jag knappt kan kontrollera. Istället för att stanna kvar i mig som konstruktiv feed back, komplimanger och just tecken på tacksamhet far jag iväg i något som liknar "åhh, jag är älskad och omtyckt, nu måste jag visa ännu mer konster så att mina föräldrar skrattar åt mig och älskar mig". Fattar ni? Detta är vad man menar med anknytningsteorin. Har man ett livstema som handlar om att inte känna sig älskad gör man vad som helst för att få den där boosten och går till och med och blir hypoman på kuppen.
 
Kanske är ni prestationsprinsessor? Eller prestationsprinsar? Om jag har bra betyg på provet blir jag bekräftad, uppmärksammad och älskad. Eller går jag på den där fotbollsträningen som pappa vill att jag ska gå på - då kommer han äntligen att älska mig och bry sig om mig. Eller om jag är riktigt tyst när min mamma och pappa har gäster och inte gråter fast jag är ledsen och behöver dem då kommer jag få beröm och belöning. Om jag sjunger vackrare än vackrast fast jag inte har lust kanske de visar mig lite uppskattning, lite, lite. Det finns så många sätt att vinna sina föräldrars kärlek på och vi har lärt in alla de sätten sen vi var riktigt, riktigt små. Det är klart att det finns personer som blev älskade för precis den de var, med sina fel och brister, men många av oss har lärt oss att vi behöver passa in i den där mallen för vad som är "precis den som mamma och pappa vill ha". Vissa har föräldrar som hade egna behov som vi som barn fick sörja för och tillgodose, vi har lärt oss att bli empatiska och lyhörda. Eller så hade vi föräldrar som var förtryckande och dominanta och då har vi lärt oss att vara smidiga och osynliga, att åsidosätta våra egna behov, kanske glida undan helt eller vara sociala, humoristiska, tillmötesgående och till lags. Kanske revolterade vi i tonåren, kanske revolterar vi än idag och går till motangrepp mot auktoriteter. Ett som är säkert är i alla fall att vår barndom påverkat oss.
 
Martin Stenmark berättade i programmet Sverige (svt 1) igår om sin uppväxt med elva syskon och en impulsdriven egocentrisk mamma som var helt styrd av sina egna behov och inte tog någon hänsyn till barnens. Karismatisk, dominant och egensinnig. Två personer tycktes existera i hennes värld: "Me and myself". Det var rätt gripande att höra honom berätta om hur han på senare år insett att anpassning blivit ett beteende i hans liv som han nu ser som en produkt av alla mammans nycker, hur han hela tiden gjort allt för att passa in och inte se till sina egna behov. Nu tror jag inte hans mamma var missbrukare men det är ju så många barn till missbrukande föräldrar får det när de växer upp eller barn till psykiskt sjuka föräldrar. Man ser till att klara sig själv och passa in, anpassa sig och inte ställa till besvär. Om inte lidandet finns där som barn (ibland är det det enda barnet vet) så kommer svårigheterna med all säkerhet när man blir vuxen och inte vet hur man ska tillgodose sina egna behov. Hur gör man när man sätter gränser? Hur gör man när man tar hand om sig? Ingen annan har ju gjort det åt mig när jag var liten.
 
Så det där med att göra något för andra behöver inte bara vara godhjärtat, det kan rentav vara farofyllt. När man börjar prestera. När man ska gå på en fest för att någon annan vill trots att man inte själv orkar. När man följer med på en resa med mannen eller frun trots att man inte själv vill eller har lust. När man åker till landet och ska umgås med släkten trots att man inte orkar, när man aldrig gör det man själv tycker om och får energi av. Eller när man ska lämna in den där rapporten på jobbet som ska vara klar trots att vem som helst fattar att det inte går att göra klar den på två dagar. Eller när man blir övertalad att hoppa bungyjump eller åka med i en bil som körs av en alkoholpverkad person trots att man inte vill och vågar. I alla dessa situationer behöver vi fundera över vem jag själv är och vad jag själv vill och vågar. Vi lär oss att vara till lags som små, små barn. Vi lär oss att göra det våra föräldrar vill för att bli älskade. Nu är vi vuxna och frågan är vad vi vinner på att vara duktiga, till lags, att prestera och göra all sköns konster. Utbrändhet? Utmattning? Ohälsa? Vinner vi den kärlek vi aldrig fick eller den bekräftelse vi längtade så mycket efter? Nej! Då var då och nu är nu. Ta hand om det lilla jaget inom dig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ta hand om det lilla barnet inom dig!
 
 
 På väg hem från 6-årskalaset 

Sexåringen
 
Kalas på AB Café
 
Jag har så många blommor omkring mig
 
ALDRIG MER!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top