Till den finaste av själar

Allmänt, Kärlek & Vänskap, Reflektioner / Permalink / 0
Italienskt    
Från köket hörs ljudet av ett Super-Mario spel. Annars är det tyst som alltid en söndagsmorgon klockan nio i Hamnen. Jag och mitt barnbarn har varit uppe ett tag och har både hunnit äta frukost och leka tvärt-om-leken. Nu vill han ägna sig åt viktiga saker. Igår var vi på restuarang och firade min mamma. Hon hade önskat sig italienskt, och italienskt blev det. Det blev en väldigt lyckad kväll och hon var nöjd. Jag drack champagne trots att jag bestämt mig för att inte dricka något alls, till maten blev det alkoholfritt.  Gulbetscarpaccio och risotto med parmesan och tryffel, så vansinnigt gott. Till dessert en tiramisu.
 
Ett par år på nacken     
När jag tittade i marginalen nyss insåg jag att bloggen snart firar två och ett halvt år. Inte mycket att fira kanske men det blev plötsligt så lång tid. Så länge den faktiskt funnits med mig och så självklar den hunnit bli. Och aldrig hinner jag sätta mig ner och fila på de där förändringarna jag vill göra. Är det inte lite så för oss alla, både i jobbet och privat? Man hinner liksom aldrig ikapp. Det där skåpet som borde rensas, de där papprena som borde sorteras, det där rummet som borde göras i ordning, det blir aldrig. På jobbet är det likadant, där ligger högar med osorterade papper, datorn är full av osorterade mappar och ofullbordade dokument.
 
Hinna ikapp    
Vad gör man åt sånt egentligen? Varför kommer aldrig de där regniga dagarna på semestern? Varje sommar hinner passera utan att jag haft tid med det jag tänkt mig. När jag var sjuk i oktober hann jag i alla fall sortera mina foton och föra över på extern hårddisk, en sån där sak jag tänkt göra hur länge som helst. Det känns tryggt att ha en back up. Även bloggen fick en extra kopia. Varför har man den där känslan att man aldrig hinner klart nånting? Eller är det bara jag som har den? Att man längtar efter den där dagen då man ska får göra klart.
 
Fixa hemma   
Jag har ett par tavlor som står på golvet i sovrummet. Jag begriper inte att jag aldrig får upp dem på väggen. En syl, en hammare, ett par plugg och två skruvar, sen är de uppe. Men nej, de blir stående där och för varje dag blir jag allt blindare. Jag träffade på snickaren jag brukar anlita, i går eftermiddag. "Jag skulle ju komma och fixa nån lampa till dig" sa han. Lampan har stått där i hallen i säkert tre månader, jag ser den inte längre.
 
Alltid något hinder     
Det finns alltid någonting roligare, någonting viktigare, någonting mer brådskande. Som att skriva blogginlägg till exempel eller titta på ett till avsnitt på Netflixsåpan, sen är klockan så mycket att det inte blir av. När jag äntligen tagit med mig ett gammalt paket häftklamrar för att köpa nya på järnhandeln visar det sig att de utgått. Då kan jag inte häfta fast dynan till kökssoffan som jag tänkt mig och då dröjer det ett halvår till. Det där fina halsbandet som behövde en ny kedja blir bara liggandes i smyckeskrinet. Nu kan jag inte skriva längre för nu ska jag läsa Petson och Findus.
 
 
Bryt upp, bryt upp och avsluta det du påbörjat!
 
 
 
 
 
 

Att säga JA till livet ❤ ❤ ❤

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Träning & Hälsa / #Ane Brun, Nynäshamn / Permalink / 0
Kicken    
Det pirrar till i kroppen och hjärtat klappar fortare och fortare. Jag skulle inte beställa mer kläder, jag hade tagit bort appen och hade hållt mig så länge. Tänkte att nu har jag så fulla garderober. Men så lyser den där rean genom sina algoritmer på varenda sida jag är inne på. Rastlösheten tog överhanden när jag satt på Babel Deli och väntade på maten som dröjde igår. Då sattes det igång igen. Ni vet hur det är att ha ett sår som inte vill läka, man låter det vara och glömmer under en tid att det existerar. Men så kliar man och så är det igång igen, det går helt enkelt inte att låta bli. Att tröstshoppa, tröstäta, tröstträna, tröstligga, tröstonanera, tröstresa, tröst-netflixa, tröstspela, tröströka och tröstdricka är något som väldigt många sysslar med i perioder, mer eller mindre. Varför? Because I'm worth it.
 
Missbruk     
För somliga utvecklas det till missbruk. Jag uppfyller inte kriterierna för missbruk (ännu) enligt självhjälpstesterna. Men tröstar du dig med substanser är det lätt att du hamnar där. Likaså om du har en självskadeproblematik. Jag har haft både ätstörningar och gränsat till självskadande sexmissbruk, haft alkoholvanor som inte varit att leka med men aldrig varit nära tablettmissbruk trots att jag tagit stora mängder lugnande tabletter i perioder, den sortens rus har aldrig tilltalat mig. Jag har ett gränslöst behov av att gå vidare och hela mig själv när jag känner att jag faller offer för destruktiva mönster. Jag tar kontakt med min läkare, söker rätt på en terapeut eller jobbar själv på att inte hamna i destruktiva mönster.
 
Att ha kontroll    
För att inte hamna i destruktiva ätbeteenden kan jag till exempel inte banta och har inte kunnat sedan jag tillfrisknade som nittonåring. Då menar jag bantning enligt lchf, GI, 5-2 eller liknande dieter. Däremot måste jag ha ganska noggrann koll på hur mycket jag äter för att inte hamna i det motsatta - att jag frossar i tröstätande (emotionellt ätande som det kallas på vetenskapligt språk). Därför använder jag mig av en app vilket gör att jag håller ett ganska konstant kaloriintag. Jobbigt, tänker nog de flesta men om man vet att alternativet är sjukdom och följdsjukdomar, risk för hjärtinfarkt (jag har så pass högt blodtryck) och andra riskfyllda tillstånd, kanske det är lättare att förstå hur viktigt det är med matdagbok och sömndagbok. Jag dricker knappt något, äter sällan lugnande numera, undviker sexuellt destruktiva relationer och har aldrig varken knarkat eller rökt. Vad finns då kvar? Jo, just det; shoppande. Varför? Because I'm worth it!  Ha ha...
 
Ett under    
Ibland tänker jag att det är ett under att jag sitter här under min korkek och mår så pass bra som jag gör. Under ett och ett halvt år har jag upplevt att jag levt på bonustid. Jag har inte trott att livet i första hand är till för mig. Inte får väl jag ha önskningar och anspråk, jag är tacksam som det är. Inte ska väl jag hoppas på att få ut så mycket mer av livet, jag har ju levt mitt liv och är nöjd som det är. Jag har bara elva år kvar till pensionen, dom åren går fort och sen är det inte så långt kvar. För många låter nog detta resonemang både sorgligt och deprimerande. Men så känns det inte. För mig är varje dag fylld av tacksamhet. Men jag börjar faktiskt ta för mig mer och mer och känslan och vetskapen om att jag kan kräva lite mer än att bara finnas till växer sig allt starkare.
 
 
 Nynäshamns hamn för sex, sju vintrar sen
 
Bollplank     
Min son har skissat idéer med mig kring ett projekt han håller på med. Att få vara bollplank till mina mycket kreativa barn är oerhört värdefullt. Det händer då och då att de vill ha min input eller till och med medverkan i sina projekt, hjälp med ett brev eller en text och de tillåter sig ofta att inspireras av mina tankar och idéer. Det gör mig oerhört lycklig och ödmjuk. Det får mig att inse att jag har mycket att ge och att det finns så mycket kvar. Jag kan inte arbeta med något konstnärligt, det har jag lärt mig. Jag hade så gärna velat arbeta med skådespeleri men det tåget har gått. Det hindrar mig dock inte från att arbeta kreativt i det arbete jag har nu.
 
Projektledarhatten     
Vi ska ut och äta i dag och fira min mamma som fyllt åttio. Det har dragit ut lite på tiden på grund av diverse olyckliga omständigheter, men idag ska det bli av. Projektledarhatten har hoppat från huvud till huvud. Först från mitt till min sons, därefter till min dotters huvud. Igår kväll hamnade den på mitt huvud igen och när jag väl tog tag i tåtarna inser jag att jag jobbar som projektledare varje dag. Det har blivit min naturliga roll och jag inser att det var en mycket naturlig roll för mig redan i unga år. Att arbeta mot uppsatta mål, fördela arbetsuppgifter, delegera, följa upp och utvärdera är sådant jag sysslar med för jämnan. Jag har inget personalansvar men jobbar mot personal i allt jag gör. I mitt jobb uppstår hindren när jag inte lyckas medvetandegöra personalen om att det är dom som är viktiga i sammanhanget. Jag har mycket att lära och det har tagit tid för mig att skifta fokus och bära upp hatten men den börjar kännas allt bekvämare.
 
Sluttjatat     
Det får vara sluttjatat det där med att jag lever på bonustid. Jag måste skaka av mig den känslan. Jag är bara så rädd att om jag börjar ta för mig så ska något hända igen, som förra gången jag tog för mig av livet. Jag pluggade och sög åt mig av framtidshopp. Jag forskade och var på väg mot högre studier för att bana ny väg (du som följt bloggen sen begynnelsen minns kanske). Jag hade konstutställning och fick förfrågningar om att hålla utbildningar och kurser. Jag skrev och fick erbjudande från förlag att ge ut mina texter i bokform, föreläsa och hålla kurser om den - innan den ens var skriven.
 
Uppmuntran   
Mina barn erbjöd sig att hjälpa mig. De ville göra T-shirttryck av mina målningar, min svärdotter var den som uppmuntrade mig att börja sälja mina akvarellkort i Aspuddens bokhandel. Jag skrev blogginlägg flera gånger om dagen och tjänade dessutom en ganska bra extraslant på den. Jag föreläste för Feministiskt initiativ och fick förfrågningar från dem vid flera tillfällen att skriva motioner och göra uppdrag för partiet. Jag fick många nya förfrågningar om föreläsningar, många jobberbjudanden gällande handledning och föreläsningar.
 
Totalchrasch    
All denna underbara boost ledde till en totalcrash. Jag hamnade på intensiven med en infarkt i njuren, dvs. en blodpropp i artären som gjorde att halva njuren dog. Jag var fruktansvärt illa däran med blodförgiftning och 41,5 i feber, kanske var den ännu högre när jag inte var vid medvetande. Jag minns inte mycket av de första dagarna utan var ganska borta. På den avdelningen jag först kom till berättade de att hela kroppen hoppade upp och ner när jag låg i sängen och att jag yrade och ropade ut saker helt osammanhängande, vilket gjorde dem rädda och maktlösa och resulterade i att de körde ner mig till IVA. När jag vaknade upp frågade jag om och om igen var jag befann mig. "På Södersjukhuset" svarade den manlige sjuksköterskan varje gång. Detta gjorde mig inte klokare och jag var fast övertygad om att jag hamnat på ett psykologiskt laboratorium.
 
Psykologiskt laboratorium     
Sjuksköterskan satt med en dator vid min säng och jag tyckte det hela var mycket mystiskt. Han tittade på mig, svarade misstänksamt på mina fladdriga frågor och skrev en massa saker. Jag lyckades aldrig få tillbaka ett leende, det gjorde mig orolig. Den andra sköterskan satt i en glasbur och stirrade även hon misstänksamt på mig. Sängen rörde sig med ett skrämmande muller med jämna mellanrum och jag insåg att jag hade mycket svårt att röra mig. Ryggen värkte, kroppen var brännhet och jag minns att jag skrek efter luft, frisk luft! De öppnade alla fönster och dörrar och jag började kunna tänka klart vartefter febern gick ner, men så for den i höjden efter ett par timmar och jag förlorade medvetandet lika snabbt igen. Sköterskan berättade att jag ropat att jag "inte ville gå den där kursen" och jag mindes plötsligt känslan av att ha hamnat mitt i en praktisk psykologikurs som en del av masterprogrammet. När jag återfått fattningen insåg jag att måste hoppa av studierna. De tog kål på mig. Allt tog kål på mig.
 
Sjukpensionär    
Tanken var att jag skulle få sjukersättning på halvtid, dvs. att jag i princip skulle bli pensionär på halvtid. Det var bestämt strax innan infarkten, för allt började med att jag hamnade i ett skov och craschade psykiskt. Jag ville inte forska längre, jag orkade inte satsa på karriär på det sättet. Jag ville måla och skriva. Men det höll bara i två månader. Eftersom jag inte hade någon sjukdomsgrundande inkomst var jag tvungen att ta ett jobb på halvtid för att kunna försörja mig. Mitt dåvarande jobb var ju bara på fyrtio procent.
 
Svårt att föreställa sig    
Idag är det svårt att föreställa sig att jag för ett år sedan precis börjat jobba heltid efter att jag varit övertygad om att jag förmodligen skulle bli deltidspensionär. Utan förstående chefer hade det förmodligen inte gått vägen. På kort tid blev det en självklarhet att jobba, ett behov och så småningom ett beroende. För att klara av det fick jag skala av allt annat; akvarellmålning, kortförsäljning, webbshop, utsällning, bokskrivande, föreläsningar, handledning, bloggannonsering och täta blogginlägg. Jag la ner företaget jag startat upp och ordnade med att skräddarsy förutsättningar så att det ska funka att jobba så mycket som jag gör nu.
 
Ordinary life   
This is no ordinary love sjunger Sade. Jag skulle vilja ändra på texten och sjunga This is no ordinary life eller kanske är det det är? This is ordinary life and it's good, I love it. Det är dags att börja säga ja till livet. Det är dags att börja leva och inte bara jobba. Det är dags att ta för sig av livet och göra vad jag kan av det jag har. Jag har mina begränsningar. Jag kan inte forska, jag kan inte skapa konst, kan inte skriva böcker, kan inte handleda som konsult eller föreläsa men jag kan göra mycket annat och det är jag glad för. Jag är ingen ubermench och vill inte vara. Men jag kan jobba och jag kan blogga, jag kan fota och skapa mig en meningsfull fritid. I kväll middag med familjen - check, i morgon barnbarnet - check, nästa helg fest - check, Millesgården inplanerad - check, bio inplanerad - check, Ane Brun på Berwaldhallen inplanerad - check. Jag har mycket att se fram emot.
 
 
 Bryt upp, bryt upp och säg JA till livet!
 
 
 
 
 

Vad är schematerapi?

Bryta upp, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner / Poul Perris, kbt, psykoterapeut, psykoterapi, schemaaktiverad, schematerapi, schematerapiinstitutet / Permalink / 0
Äntligen helg  
Det är fredag och jag har återigen tagit ledigt mina fyra timmar. Det har varit mycket jobb på sista tiden och det är ingen idé att lägga komptid på hög och samtidigt långsamt braka in i väggen. Har jag betalt för deltid så är det deltid och inget annat, nittio procent närmare bestämt. Det är väldigt lätt att falla in i heltid när man jobbar nittio procent och de fredagar jag är på plats och ska jobba fyra timmar är självklart svåra att gränsa. Därför tar jag ledigt dagar som idag och såsar runt i morgonrock, tillåter mig att skriva, lyssna till bra musik och bara njuta av ledighet och helg. Just nu fyller Robyn och Röyksopp hela rummet med Monument. Jag älskar suggestiv musik och Robyn röst ihop med de hypnotiska syntarna ger mig rysningar. Hela listan är full av liknande lockelser.
 
November i februari     
Det är en riktig ruggdag och man skulle kunna  tro att det är november men det är det inte, det har hunnit bli februari. Februari som borde vara kylig och snötäckt med blå himmel och sol. Ännu tid för kurande inomhus. Den tiden är också viktig även om jag längtar efter balkongliv och bad. Varje kväll skriver jag i min nya dagbok och på frågan vad jag ser fram emot vägrar jag konsekvent att skriva sådant som är alltför långt fram i tiden. Jag ser fram emot fredagen då jag ska få vara ledig och göra ingenting, jag ser fram emot lördagen då jag ska träffa hela min familj och jag ser fram emot söndagen då jag ska umgås med min son och mitt barnbarn. Så kan det se ut. Jag vill inte se för långt fram i tiden, jag vill inte längta efter sommaren och låta våren passera för snabbt. Jag vill ta vara på nuet.
 
En minnesvärd dag     
Men även igår var en minnesvärd dag. En dag jag sent ska glömma. Jag hälsade på en pojke på sjukhuset. Han är svårt sjuk men utstrålade så mycket livsglädje. Han var ivrig att bli frisk och personalen runt om kring gav honom så mycket kärlek som han till synes sög åt sig av som en svamp. Varje komplimang, varje hoppingivande kommentar från dem fick honom att växa, bara på den lilla korta stund jag träffade honom växte han. Som en böna i jorden som frodas och skjuter i höjden så det nästan syns och hörs, ja man hinner inte med att ge den stöd, på samma sätt tycktes växtkraften inte gå att stoppa i den här pojken. Han hade stödkäppar som band upp honom likt ärtväxten, han var väl omhändertagen och fick den näring han behövde. Det var fängslande att se. Jag har aldrig sett honom le så med hela sitt ansikte innan han blev sjuk som han log nu. Han vill tillbaka till livet. Han vill omsluta det helt och fullt. Det var ett starkt möte.
 
Visualisring  
Efteråt var jag till min terapeut. Vi pratade om andra saker, saker som också väcker starka känslor. Eftersom jag är en rätt pratig typ och har lätt att analysera på egen hand har jag valt en terapeut och en terapiform som innebär att man går bortom samtalet och intellektualiserandet. Istället visualiserar man emellanåt. Igår fick jag göra en visualiseringsövning, en resa fyrtio år i tiden. Det är mycket påfrestande men inte ångestfyllt. När terapeuten ber mig komma tillbaka till 2017 - två tusen sjutton - blir det helt absurt. Årtalet klingar science fiction och jag fattar inte riktigt var jag är någon stans. Hela vägen hem har jag känslan av att befinna mig i framtiden, men väl hemma vid min egen tunnelbanestation kastas jag tillbaka till min egen verklighet när jag inser att tunnelbanan inte förändrats nämnvärt sedan 1967. Vagnen är gammal och skranglig, spärrarna har inte förändrats särskilt mycket och rulltrappan ser ut nu på samma sätt som då.
 
Terapin ger mig kraft att bryta mönster  
Tanken är att man ska komma ur visualiseringen snabbare än så, känslan får inte sitta kvar. Man får syn på saker som man annars har svårt att få syn på. Jag har lärt mig att jag inte ska träna de dagar jag varit hos psykoterapeuten eftersom jag ofta är fullständigt utmattad. Terapin är effektiv och gör verkan på mycket kort tid, den är värd vartenda öre. Den gör mig friskare och starkare. Terapin lär mig att inte skämmas över mig själv, att inte hålla tillbaka det som är jag. Att begränsa sig och kväva sig själv är oerhört ohälsosamt. Motsatsen är inte detsamma som att bli jag-centrerad eller egocentrisk, snarare stärks jaget till att orka med att finnas till mer för andra och inte bara fokusera på sina egna tillkortakommanden. Genom min terapi tankar jag kraft och energi och orkar stå på egna ben, blir inte lika beroende av bekräftelse, uppmuntran och medgång. Terapiformen kallas schematerapi.
 
Schematerapi      
"Brukar du fastna i destruktiva förhållanden, är du konstant svartsjuk, är du ständigt rädd för att bli avvisad och övergiven av vänner och partners, faller du ofta in i gamla negativa mönster som du inte lyckas bryta, har du svårt att kontrollera känslor och impulser, känner du dig tom och likgiltig, har du höga krav på dig själv att lyckas och duga inför andra, har du ett omättligt bekräftelsebehov, plågas du av återkommande skam och skuldkänslor, är du självanklagande, känner du dig som en dålig människa? I så fall kan schematerapi vara något för dig" Cbti.se Här kan du läsa om schematerapi som togs till Sverige av Poul Perris.
 
Fånga dagen      
Nu ska jag göra mig i ordning och ta vara på dagen. Det lär komma fler inlägg i helgen. Hur gärna jag än vill är det oerhört svårt att hinna skriva i veckorna. Jag önskar appen fungerade bättre än den gör för den typen av inlägg jag skriver. När jag kommer hem vid åtta på kvällarna är jag trött och kastar mig på schäslongen för att hinna insupa ett eller ett par avsnitt av The Good Wife, det är en fantastiskt skön återhämtning. Därför blir det en del städning idag, slänga och sortera sopor, tvätta, hänga upp tavlor som stått på golvet länge. Nu har jag skrivit så mycket att jag glömt dricka upp mitt kaffe som hunnit bli iskallt. 
 
Bryt upp, bryt upp mot negativa mönster, självanklagelse och skuldkänslor.
 
 
 
Sant!
 
Nyklippt - lite forcerad selfie ha ha
 
Bästa salongen i landet, #Svartensgatan7
 
Alltid något som ska släpas hem på tunnelbanan från stan till förorten
 
 
 
 
 
Till top