Vikten av att vara personlig

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Traditioner & Årstider / Jan Eliasson, P1 / Permalink / 0
Höstsolen skiner ute
Det är soligt och till och med varmt ute. Jag har lagt ut dynorna på min balkongsoffa men gissar att det kanske är den sista gången jag gör det. I min kalender har jag skrivit in att jag måste göra i ordning balkongen, jag måste hinna med det innan jag åker till Palma. För det är inte långt kvar nu, mindre än en månad. Helgerna är rätt uppbokade framöver vilket innebär att jag måste tänka på att skriva i sånt som är nödvändigt i min kalender, för att komma ihåg. Dessutom har jag nu äntligen kommit igång med träningen vilket i sig upptar en del tid. I eftermiddag blir det promenad med en vän, men än så länge sitter jag här på balkongen och njuter av höstvärmen.
 
Svackor
Periodvis mår jag bättre än sist jag skrev. Periodvis kommer svackorna och dipparna och spär på mitt självhat och min paranoia även om jag däremellan tror att de försvunnit. Vem har sagt att det är lätt att leva? Det går bra att jobba. Jag sysselsätter mig men emellanåt har jag svårt att koncentrera mig och jag önskar att jag slapp prestera. Men för det mesta rullar det på bra. Jag tycker mycket om mina arbetskamrater, både på min nuvarande arbetsplats och min förra. Vi delar personalrum och jag gläds att få ha mina nya och gamla kollegor så nära. Det är en obeskrivlig känsla att få veta att jag ska få vara här nu. Att jag för en gångs skulle slipper dela upp mig eller starta upp på ett nytt jobb och inte veta om jag får vara kvar.
 
Koncentrationen tryter 
Min bokapp tickar pengar för jag streamar inga böcker just nu. Jag kan inte läsa, orkar inte läsa. Däremot har Netflix gått för högtryck de senaste veckorna. Jag har plöjt serie efter serie. Mubi som är en annan streamintjänst ligger också och tickar men som tur är kostar den inte så mycket. Helst vill jag bara streama SR-play om jag ska lyssna på något. Igår var jag ute och gick och passade på att lyssna på STIL som jag gillar. Idag har jag lyssnat på Söndagsintervjun direkt. Det var Jan Eliasson som intervjuades och berättade om sitt arbete och sin förstoringsglassamling.
 
Rösten 
Min röst är något bättre men långt ifrån bra. Ofta hörs det inte vad jag säger när jag står på affären och ska svara på en fråga i kassan. Det tar på krafterna att klämma fram ljud från stämbanden. Det är okej. Så länge jag mår bättre i infektionen och börjar kunna anstränga mig en smula utan att få hostanfall som gör att jag kiknar, är jag nöjd. Jag har anmält mig till mitt första bodybalance-pass för säsongen nästa vecka. Får se om jag orkar och pallar tempot.    
 
Söndagsintervjun 
Jan Eliasson pratade om vikten av att vara personlig och visa respekt vid förhandlingar och vid konfliktlösning, att han tror att det alltid har varit hans styrka. Han visar respekt genom klädsel och genom att välja rätt tidpunkt för mötet. Dessutom vill han alltid visa respekt för kultur. Även om han ska besöka ett land där man inte bär kostym, väljer han att ha skjorta och slips för att visa att han värderar människor lika. Han har förväntningar på sig att bära samma sorts kläder vid liknande tillfällen.
 
Respekt  
Kanske brister jag i respekt. Kanske är jag för rak mot människor? Men jag inbillar mig i alla fall att jag är personlig och jag tror på att vara personlig. Ändå vet jag att respekt och medvetenhet om makt i yrkessammanhang är så viktigt. Jag brukar säga till mina medarbetare, att vi bör vara medvetna om hur vi klär oss, vilken stolshöjd vi sitter på, hur många vi är i förhållande till dem vi bjuder in och hur vi placerar oss i rummet. Jag lärde mig mycket om dessa saker när jag arbetade som rekryterare. I dessa sammanhang reflekterade vi ofta och mycket kring vår maktroll. En kollega till mig inleder ofta ett möte med inbjudna gäster iklädd kavaj men tar demonstrativt av sig kavajen när mötet börjar i respekt och för att så att säga "ta av sig maktattributen". Jag gillar att man reflekterar över sin egen roll och hur man påverkar andra.
 
Brutaltydlig 
Kanske brister jag i att visa respekt för mina medarbetare, kanske är jag så att säga för brutaltydlig? Just nu har jag så låg självkänsla att jag klankar på allt hos mig själv. Det enda jag vet att jag står för som eventuellt kan vara någon fördel är att jag försöker vara mig själv, att jag är ärlig och att jag är jag. Jag gör mig inte till och försöker inte smita från det som är mitt ansvar. Men jag kan inte skaka av mig mina felsteg och misstag som jag i normala fall har tränat på att kunna göra. Jag fylls av skam och värdelöshet, skuld och självförakt. Jag vill ställa till rätta för minsta lilla misstag, men inser samtidigt att alla fel inte beror på mig. Alla gör vi misstag och det gäller att kunna skilja på vilka som är tillräckligt allvarliga och behöver redas ut och vilka vi behöver skaka av oss.
 
Pick your battles
"Pick your battles" eller "välj dina strider" är flitigt använda uttryck som är så bra att komma i håg när de verkligen behövs. Tre dagar brukar det ta att skaka av sig en känsla av att ha blivit kränkt för mig. Har det gått längre än så kan det vara viktigt att reda ut en konflikt. Ofta hugger jag direkt men har lärt mig att det kan bli en höna av en fjäder. I vissa fall måste principer råda. Ibland far jag själv eller någon annan illa av orsaker eller i sammanhang som inte är acceptabla. Är det frågan om diskriminering eller rena trakasserier är det nolltolerans som gäller, överallt, i alla sammanhang. Då ska man inte ta någon skit. 
 
Solen gick i moln 
Nu gick solen i moln och det börjar bli kyligt. Det ska ändå bli skönt att gå ut och gå. Igår var jag ute i skogarna här omkring. Det var ett tecken på att hösten har kommit. Jag dras aldrig söderut när sommaren är här, då går jag alltid in mot stan, mot kolonilotterna i Vinterviken, Trekanten och Hornstull. Men igår var jag vid Klubbensborg. Det var en skön dag och tid för återhämtning. Fortfarande tar tvättandet mycket av min helgtid men jag inbillar mig att det ska bli bättre, för nu har jag beställt tvättmaskin och torktumlare. De kommer om ett par veckor så jag hinner tvätta hemma lagom till resan. Jag är trött på att passa tider och trött på att låta tvättandet ta så mycket av min tid på helgerna. Till viss del behöver jag återhämtningen här ute då men jag vill samtidigt vara fri och flexibel.
 
 
Bryt upp, bryt upp och var rak och ärlig mot dig själv och andra när du hamnar i konfliktsituationer. Välj dina strider och sök stöd och hjälp om det behövs!
 
 
 
 Det har varit nostalgifrossa på Facebook denna vecka. Det har varit roligt och jag har haft en hel del kontakt med gamla barndomsvänner. Denna bild är från1984, strax efter att jag varit på en teaterkurs på Hammarkullen i Haga i Göteborg. Där träffade jag min äldsta sons pappa. Världen är full av tillfälligheter.
    
                  USA 1981           
 
London 1983

Det är många som ringer, försök igen senare!

Psykiatri & Psykologi, Träning & Hälsa / Affektiva, Affektiva mottagningen, Psykiatrin, bipolär sjukdom, jourhavande präst, Ångest / Permalink / 0
Hösten och mörkret 
Min infektion börjar ge med sig, istället börjar min andra sjukdom ta vid. Hösten och mörkret börjar påverka mig och trots att jag mått ganska bra och känt mig rättså stabil har molandet gett sig till känna. Vilket molande? Jo den molande ångesten som till en början yttrar sig som en rastlöshet och oro men som långsamt utvecklas till att bli paralyserande och förlamande. Men så inser jag långsamt att det är dags, den har kommit för att stanna ett tag och jag behöver välkomna den och bli kompis med den. För det är så det är, jag har inget annat val.
 
Strategi   
Min strategi när depressionen är på intågande är att i första hand söka professionell hjälp. Sen medicinerar jag lite mer än vanligt med "behovsmedicinering", det tredje och kanske viktigaste jag måste företa mig är att söka hjälp bland mina vänner. Inte för att älta mina problem utan för att distraheras och undvika att sitta ensam hemma och bli sämre. De känner mig och de vet att jag vill muntras upp och ha kul. Jag brukar svara ganska bra på det och kan trots att jag känner mig låg, skämta tillbaka, lyssna och prata om ditten och datten. Jag vet att detta är absolut nödvändigt för mig. Ett fjärde steg i min handlingsplan som inte nödvändigtvis ska komma på fjärde plats utan som kanske är viktigast av allt är fysisk träning. Detta är något som jag anser att psykiatrin brister i. Fysisk träning påverkar mig oerhört mycket psykiskt. Om jag inte tränar mår jag betydligt mycket sämre. Det är inte alltid jag orkar åka till gymmet, i så fall säger jag till vänner att de måste dra ut mig på en promenad.
 
Tung helg 
Helgen har varit ganska tung men inte så svår att jag behövt söka mig till jouren. Nej, jag har kunnat vara ute och tog på söndagen en tur söderut, till Skärholmen där jag strosade runt. Däremot hade jag hela tiden för avsikt att kontakta min klinik idag på deras telefontid mellan 9-11. Det är då man ska känna efter om man mår dåligt. De flesta vårdcentraler kan man ringa vilken annan tid som helst men psykiatrin får man bara ringa två timmar om dagen numera. I regel mår jag som sämst på kvällen men det gäller att försöka komma i håg hur man mådde på kvällen innan när man man eventuellt mår lite bättre dagen efter. Med en halsinfektion eller ett brutet ben är det ju ofta annorlunda, då mår man konstant dåligt.
 
Förut fungerade allt utmärkt 
Tills för några månader sedan var min klinik mycket välfungerande. Jag hade en underbar läkare som jag hade haft i 13 år och en behandlingsansvarig sjuksköterska och terapeut jag träffat de senaste fem åren. Henne kunde jag sms:a så fort jag kände en försämring eller om jag hade biverkan på någon medicin, om jag behövde träffa läkare, förnya recept eller om jag behövde träffa henne akut. Ville jag nå min läkare ringde jag bara växeln där en människa alltid svarade - underbara Rose-Marie. Jag kunde lämna ett meddelande och så ringde han upp samma dag. När jag var inlagd på SöS förra sommaren ringde han upp mig direkt. Det är så det ska vara anser jag. Ändå inser jag idag att det var ett privilegium att behandlas av dessa mycket kompetenta personer. Men det bästa av allt var att hela organisationen var så välfungerande.
 
Omorganisation 
Men så var det dags för en omorganisation i februari i år och min behandlare berättade att hon inte längre ville vara kvar. Alla telefonnummer förvandlades till dolda nummer, man delade in patienter utifrån diagnoser (vilket är lite märkligt eftersom många av oss har flera olika diagnoser). Att ha en och samma läkare och en behandlingsansvarig BA man kunde kontakta vid behov var ett minne blott. Nu har vi istället fått ett A4-papper med telefonnummer och telefontider. Vem som är min läkare har jag ingen aning om, eller rättare sagt så har jag ingen egen läkare. Jag har matat in telefonnumret till Affektiva mottagningen i min adressbok och när jag för en gångs skull kom i håg hur jag kände mig i går kväll och dessutom mår dåligt även idag och för en gångs skulle kom ihåg telefontiden, bestämde jag mig för att ringa dit mellan 9 och 11. En telefonsvarare svarar - man får inte prata med en människa om man inte har ett visst IQ och/eller mår så pass bra att man kan hålla reda på alla knappvalen.
 
 
En tidig höstmorgon
 
kl 9.41
"Välkommen till ångestmottagningen och affektiva mottagningen Rosenlund"
"För återbud - tryck 1"
"Har du frågor om din behandling, sjukskrivning eller önskar recept - tryck 2"
"För kassafrågor och övrigt administrativt - tryck 3"
"Ringer du i tjänsten tryck 9"
 
Förvirring 
Detta gjorde mig så förvirrad eftersom inget stämde in på vad jag ville så jag la på och ringde igen för att höra de olika knappvalen en gång till.
"Välkommen till ångestmottagningen och affektiva mottagningen Rosenlund"
"För återbud - tryck 1"
"Har du frågor om din behandling, sjukskrivning eller önskar recept - tryck 2"
"För kassafrågor och övrigt administrativt - tryck 3"
"Ringer du i tjänsten tryck 9"
I min förvirring väntade jag och då hörs en röst igen:
"Gör du inget aktivt val kopplas du till receptionen"
 
Väntan 
Jag bestämde mig för att vänta kvar och inte göra något aktivt val men då började svararen prata igen.
"För återbud - tryck 1"
"Har du frågor om din behandling, sjukskrivning eller önskar recept - tryck 2"
"För kassafrågor och övrigt administrativt - tryck 3"
"Ringer du i tjänsten tryck 9"
"Gör du inget aktivt val kopplas du till receptionen"
"För att underlätta handläggningen tryck personnnummer"
"För att bli uppringd på det telefonnummer du ringer ifrån tryck 1 annars tryck 2".
 
Knappval 1
Jag bestämde mig för att trycka 2 men tryckte tydligen 1 och trodde att jag då skulle vänta kvar men det var fel knapp, jag skulle ju ha tryckt 2. Det innebar att jag var tvungen att lägga på och vänta på att de skulle ringa upp. Det gjorde de så småningom. "Jag vill prata med någon för jag mår dåligt" "Du har tryckt FEL, nu har du ju ringt till sekreteraren, du ska trycka 2!!" "Jaha, men jag har inte tryckt att jag vill prata med sekreteraren, det fattar väl jag också att jag inte ska prata med sekreteraren om jag mår dåligt, men nu var det så att jag inte visste vad jag skulle trycka och då väntade jag kvar, precis som de sa". "Du ska trycka 2, du får ringa igen och trycka 2, du har tryckt FEL".

kl. 9.46
Jaha, då fick jag ringa igen.
"Välkommen till ångestmottagningen och affektiva mottagningen Rosenlund"
"För återbud - tryck 1"
"Har du frågor om din behandling, sjukskrivning eller önskar recept - tryck 2"
"För kassafrågor och övrigt administrativt - tryck 3"
"Ringer du i tjänsten tryck 9"
 
Väntan 
"Det är många som ringer och vi kan inte ta emot ditt samtal för närvarande, försök igen senare".
Jaha, om jag inte mådde dåligt innan så började den molande ångesten smyga sig på nu.
 
Efter en kort stund provade jag att ringa igen.
 
9.54  "Det är nu tre samtal före dig, tack för att du väntar"
9.55  "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"
9.56  "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"
         "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"

9.57  "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"
         "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"

9.58  "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"
         "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"

9.59  "Det är nu två samtal före dig, tack för att du väntar"
10.00 "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
          "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
10.01 "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
          "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
10.02 "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
10.03 "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
          "Det är nu ett samtal före dig, tack för att du väntar"
10.04 "Ditt samtal står nu först på tur"
          "Ditt samtal kopplas fram"
10.05 "Personen är för närvarande upptagen så du väntplaceras"
          "Ditt samtal står först på tur"
10.06 "Ditt samtal står först på tur, tack för att du väntar"
          "Ditt samtal kopplas fram"
10.07 "Personen är för närvarande upptagen så du väntplaceras"
          "Ditt samtal står först på tur, tack för att du väntar"
10.08 "Ditt samtal kopplas fram": "Rådgivning och recept"
 
Svar! 
Ja, vad kunde nu denna sjuksköterska göra för mig? Inte mycket. Hon kunde be min psykolog ringa mig. Psykologen som jag träffar 45 minuter med tre veckors mellanrum, som precis när man kommit något på spåret säger "nu är tiden slut". Jag har inte hans nummer och han är fullbokad. När han ringer upp, vilket brukar ta ett par dagar, lär han ha en tid om ett par veckor. "Då får du ringa jouren på telefonnummer tel 12341580 eller åka dit", säger rösten jag pratar med. Hur många av oss med akut ångest orkar och vill ringa en okänd person som ber oss baka bullar? Nu var jag lite elak för sist jag pratade med jouren var den personen väldigt bra. Men en gång var jag faktiskt med om det, att en person bad mig baka bullar. Jag hade ett s.k. blandskov, dvs. jag var både hypoman och depressiv på samma gång. Hur kan man från psykiatrins sida be en manisk person att baka bullar? Kanske kan du ana hur många det skulle bli.
 
Ledsen och besviken 
Jag är mycket ledsen och besviken över denna omorganisation. Jag mår på många sätt betydligt mycket bättre idag men jag har fortfarande en mycket svår och allvarlig sjukdom och får jag ingen ordentlig förebyggande behandling är det stor risk att jag blir sämre. En anledning till att jag blivit så frisk är den kontakt jag haft med min läkare och sjuksköterska. Medicinerna är bara en liten del. Ska de spoljera detta för många av oss nu? När jag ringde och tryckte på nummer 2 här om dagen för att jag önskade förnya recept fick jag veta att den läkare jag träffade i våras hade slutat. Han var bra och jag har ingen ny. Ingen patient har en och samma läkare. Jag vet inte ens vilka läkare som arbetar på Affektiva mottagningen.
 
Information 
På min gynmottagning är det foton på alla som arbetar och det står vad de jobbar med. På många andra ställen är det foton på hemsidan. Till och med Mediamarkt har foton på de personer som arbetar i butiken, men där är det inte fullt så viktigt för mig att veta att jag kommer tillbaka till samma säljare nästa gång. Om min psykiatrimottagning vet jag ingenting. Jag visste inte ens att jag skulle ringa ett särskilt nummer för recept. Istället möts jag ständigt med svar i stil med "fattar du inte att du har fattat fel, har du ingen koll". Som om jag skulle veta.
 
Alternativ  
Att vara skör och ha en psykisk sjukdom är som du kanske vet eller kan förstå nog så jobbigt. Därför ringde jag en annan stadsdel och provade med en privat mottagning men de hade samma system. Jag har gått hos en helprivat läkare en gång i tiden men det var inte heller bra, han var alldeles för fokuserad på medicin. Att gå till en privat psykoterapeut kostar flera tusen i månaden. Man får försöka bli frisk helt enkelt. Det är det enda som fungerar. Jag har alltid känt att jag inte behövt belasta mina vänner och på senare år har min familj också fått känna att jag klarar mig bra, men ska det vara såhär blir det väldigt svårt.
 
Ring jourhavande präst 
Till slut ringde jag jouren. Jag har varit i kontakt med jouren efter omorganisationen och pratat med en riktigt bra psykolog så jag tänkte kanske får jag bra stöd även idag. Men den stackars sjuksköterskan tar åt sig personligen och tror att jag förväntar mig att han ska lösa problemet. Så jag måste förklara att det inte är vad jag förväntar mig. "Jag vill bara prata och du behöver bara lyssna. Du behöver inte lösa problemet med omorganisationen och du behöver inte lösa mina privata problem, men jag måste få prata med någon". "Du skulle ju kunna vända dig till en jourhavande präst" säger han då. Jag trodde inte mina öron. Till slut var jag tvungen att påpeka till honom det absurda i vad han hade sagt. Jag berättade också att jag inte har något emot präster, att jag vänt mig till en präst en sommar när psykiatrin höll stängt men för mig är det mycket märkligt när en psykiatrisk jourmottagning ber mig ringa jourhavande präst och han kunde hålla med.
 
Avslutade   
Till slut fanns ingen annan råd än att avsluta samtalet. Jag är för skör för att jobba men ska samtidigt försöka gå tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Det funkar inte att vara hemma. Idag ska jag träffa en vän som ska dra ut mig på promenad. Till henne har jag skrivit att jag är på väg in i en depression; "kan vi ses och göra roliga saker?". Hon fattade direkt. Hon vet att jag inte vill älta några problem men att jag heller inte är den mest alerta och starka kompis hon har just nu. Vi tar en promenad och sätter oss och äter nånstans. I morgon ska jag träffa min son. Jag behöver röra på mig och jag mår bra av att träffa nära och kära, personer jag kan vara mig själv med.
 
 
Bryt upp, bryt upp och satsa på mer samtalsstöd och psykoterapi för människor som lider av psykisk ohälsa. Vad är det för vård när inte ens de svårt sjuka får möjlighet att tala med en levande människa?
 
 
Skärholmen

De som bara står och tittar på och inte gör någonting

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Träning & Hälsa / mobbning / Permalink / 0
Söndagsintervjun  
Det är söndag morgon och jag har precis lyssnat på Söndagsintervjun med Martin Wicklin. Han intervjuade Anne Ramberg denna gång, generalsekreterare i advokatsamfundet. Det var som vanligt en bra och intressant intervju. Martin Wicklin är riktigt proffsig. Anne Ramberg är en tuff och beundransvärd person tycker jag. Man behöver inte hålla med henne i sak och det gör jag inte alltid men idag sa hon en del saker som gjorde intryck på mig. Hon är rak och kan vara ganska vårdslös i sina åsikter, sa hon själv, ibland till och med dramatisk.
 
Brutaltydlig   
Jag gillar när man är brutaltydlig som jag själv kallar det men i mitt yrke klarar inte alla det, inte jag själv heller alla gånger, men när människor är tydliga har man åtminstone något att gå på, då går det att gå tillbaka och reda ut konflikter. Vad Anne Ramberg sa är att hon inte gillar feghet, när människor är fega. Att människor är fega gör dem till medlöpare. De säger inte ifrån när människor far illa. Det i sin tur gör att man inte kan vara respektfull. Jag håller med henne. Jag gillar inte feghet och har blivit väldigt illa drabbad av feghet tidigare i mitt liv. Det händer väl även numera att jag drabbas av fega människor. Det kanske är ett pris jag får betala för att jag själv vågar sticka ut hakan. Kanske provocerar det, vad vet jag? I dessa lägen är det svårt att veta, det är ju precis det som gör det hela ogreppbart.
 
Ärlighet  
Om människor är raka och ärliga mot mig och säger vad de tycker kan jag bemöta detta. Jag är sällan rädd. Sårad kan jag såklart bli men jag är inte vad man skulle kalla en konflikträdd person. Jag tar tjuren i hornen och reder ut saker. Det gör jag med vänner, med familj, med kollegor och med chefer. Men när jag får höra på omvägar att någon tycker något eller att någon säger att jag beter mig på ett visst sätt och någon skyddar någon som skyddar någon.... ja ni hör. Det är omoget och det bäddar bara för större och svårare konflikter som sårar på djupet och som blir mycket komplicerade att reda ut.
 
Anne Ramberg: 
"Det jag tycker mest illa om i livet är människor som inte vågar ta ställning. Det har jag väldigt, väldigt svårt för. Ondska är hemskt men fega människor är nästan ännu värre, de som bara står och tittar på och inte gör någonting åt det. Det upplever jag som oerhört stötande. Uppriktighet upplever jag som en förutsättning för respekt" sa Anne Ramberg i Söndagsintervjun och jag är delvis beredd att hålla med. Kanske blir jag inte fullt så provocerad men feghet har skadat mig mycket illa i perioder i mitt liv. Uppriktighet gör det möjligt för mig att bemöta och lösa.
 
Mobbning  
Jag minns en gång för länge sedan när läget blev så allvarligt att jag var tvungen att sluta på en arbetsplats. Jag handlade enligt min profession men mina kollegor spenderade mycket tid med att prata ihop sig utanför sina arbetsrum, i en korridor. Jag deltog inte i dessa samtal eftersom de var destruktiva och handlade om några kollegor som var exkluderade. Jag försökte tala klarspråk men detta mottogs inte. Då tog jag avstånd. Ju mindre jag deltog, desto större hot blev jag för mina kollegor och till slut delade de inte med sig alls. Jag var mån om att kommunicera kring det vi hade olika uppfattningar om. Jag var stark och kunde ta att de var av en annan ståndpunkt men kunde inte acceptera att de talade illa om mina kollegor bakom deras rygg. Då svetsades de samman ännu mer och det hela utvecklades till mobbning - mot mig.
 
En mycket svår tid  
Om det fanns någon som inte delade varken de andras eller min åsikt blev denne automatiskt en medlöpare. I detta fanns ingen chef som kunde stötta och hjälpa. Uttrycken för mobbningen hamnade på en sådan nivå som man aldrig någonsin skulle kunna tro att vuxna människor kan hamna, om man inte varit i min situation. Att bli mobbad av sina kollegor är helt klart det värsta jag varit med om i mitt långa arbetsliv. Det kostade flera år av mitt liv. Tack och lov hade jag både facket och personalchefen på min sida och fick så småningom ekonomisk ersättning men såren tog många år att läka och ärren finns ännu kvar.
 
Fick lov att sluta 
Det var en fruktansvärd tid och jag fick ju som sagt efter lång sjukskrivning lov att sluta på denna arbetsplats. Det hela började egentligen med att jag försvarade tre personer som mobbades. Jag gick till en arbetsledare och sa att jag tyckte det var oacceptabelt. Denna arbetsledare valde att ta mobbarnas parti och på den vägen var det. Arbetsledaren legitimerade mobbningen och när två av de tre mobbade slutade var min maktlöshet ett faktum. Jag var då redan utsatt och fick inga nya jobb trots att jag sökte. När jag luktar mig till liknande tendenser på en arbetsplats blir jag mycket rädd. När jag märker att människor av ren illvilja vill smutskasta andra blir jag mycket ledsen.
 
Stärkt  
Av den anledningen blir jag stärkt och glad när jag hör en kvinnlig ledare som Anne Ramberg prata om ärlighet och mod som en självklar del i att visa respekt. Feghet och brist på uppriktighet försvårar möjligheten att visa respekt. Jag håller med. Självklart brister jag själv i att vara ärlig och uppriktig och visst kan jag också prata i korridoren emellanåt. Jag springer inte alltid till personen i fråga och är ärlig för ärlighet kan också såra, men när det väl gäller står jag rakryggad och generellt är uppriktighet och ärlighet mina ledord. Det tror jag många i min omgivning kan skriva under på.
 
Utrustad med kurage 
Att ha utrustats med mod har inte gjort livet lättare kan jag lugnt säga till alla dem som känner sig konflikträdda. Det gör inte livet ett dugg smidigare eller enklare, tvärtom. Jag har fått lida oerhört för att jag i tid och otid sagt min åsikt, varit ärlig och gått mot strömmen. Jag har nog fått lida betydligt mer än jag fått uppskattning. Både från föräldrar, släkt och arbetsplatser. Men jag tror på ärlighet. Jag tror på att vara sann och inte på att gå den bekväma vägen. Jag kan inte leva på något annat sätt. Att vara diplomatisk och smidig är en konst. Det är inte alla som hanterar detta och jag är glad om jag lärt mig att vara smidig innan jag ligger på min dödsbädd, men hellre skriker jag ut min åsikt och tar strid, än gömmer mig bland mina fiender i passivt medhåll som det innebär när jag inte vågar säga vad jag tycker. Jag tycker dock att jag blivit bättre på att styra mina impulser och inte kasta ur mig vad som helst i tid och otid. Kanske håller jag på att lära mig diplomatins konst trots allt.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Var ärlig mot dig själv och andra och säg vad du tycker. Låt inte fegheten ta över för då segrar dina fiender.
 
 
 
 
Till top