Det måste till en förändring!

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi / Moderna Museet, suicide zero, yayoui kusama / Permalink / 0
Energi går åt till andningen  
Tiden går och jag har inte bloggat på länge, jag har inte orkat för jag är fortfarande sjuk. Jag har jobbat men inte orkat något utöver det. Det är astman och mycket energi går åt till andningen och till en massa hostande. När jag kommer hem från jobbet om kvällarna är jag helt slut. Jag har inte kommit igång med träning, på sin höjd blir det en promenad några gånger i veckan. Problemet är att det inte blir särskilt mycket bättre men min läkare är inte på plats förrän på tisdag så jag får ha tålamod tills dess. Förmodligen finns inte så mycket att göra, man får nog vänta tiden an (heter det så?) Det är klart att det inte är optimalt att arbeta men det är heller ingen större fara. Jag tar det så lugnt jag kan. Det tråkiga är att jag inte kan ta vara på den här tiden - sensommaren - som jag gärna skulle vilja, träffa vänner och hitta på saker efter jobbet. Men det är inte hela världen.
 
Förra helgen 
Förra helgen var jag dock aktiv. Jag fick möjlighet att vila också, men jag hade hand om mitt barnbarn från fredag morgon till söndag. Föräldrarna var bortresta och jag hade planerat att vi skulle hitta på något riktigt roligt så vi åkte till Vaxholm med båt. Min väninna höll oss sällskap och vi tog en båt tidigt på morgonen från Strömkajen. I Vaxholm tog vi färjan över till kastellet där mitt barnbarn sprang runt bland kanonerna och var i sitt esse. På en av gårdarna innanför kastellet fanns en bistro där vi åt lunch. Där kunde barnbarnet springa ut och in till ett lekrum där han hade sällskap av andra barn. Där fanns det klätterrep och bollar. Det blev en fantastiskt fin utflyktsdag med sol, hav och en vacker båttur i fint sällskap och barnbarnet var på topphumör hela dagen.
 
Kusama 
På lördagen var vi på två men jag tänkte att det var lika bra att hitta på något då också så vi tog tunnelbanan och samma buss men i stället för att stanna och ta en båt vid strömkajen, fortsatte vi upp till Moderna museet. Jag ville se Yayoui Kusama innan utställningen var slut. Jag var inbjuden till vernissagen av min svärdotter och såhär efteråt ångrar jag lite att jag inte gick då men jag är inte så förtjust i folksamlingar så jag avstod. Nu fick jag se utställningen med mitt barnbarn, i hans perspektiv. Det var fantastiskt. En utställning som till viss del handlar om psykisk ohälsa blev istället lekfull och glädjefylld. Vi gick till verkstaden efteråt och målade och vi såg allt som gick att se. Han älskade att gå runt i detta stora hus och bara upptäcka och ta för sig.
 
Kulturhöst 
Förra hösten präglades av sjukdom. Nu är jag sjuk igen men denna höst ska bli en frisk höst och jag ska konsumera konst. Nästa eller nästnästa vecka ska jag och en annan vän gå och se ytterligare en utställning, fast på Nationalmuseum. Jag vill se allt. Jag ska gå på allt och jag ska gå ofta. Min hunger efter konst och kultur är gränslös. Det år som var krävde det orimliga av mig. Att arbeta på två arbetsplatser var övermäktigt. Den ena under uppbyggnad och den andra under nedmontering. Det är en sådan skillnad att bara vara på ett ställe i år. Jag njuter varje kväll när jag vet att jag ska tillbaka till samma ställe dagen efter, att jag får jobba. Att hinna med allt som skulle göras under en vecka, på två dagar i veckan, var en orimlig uppgift.
 
Sorg 
Det har hänt sorgliga saker i mitt liv. Min familj har drabbats av sorgebesked och vi är alla omskakade. Tankarna mal och jag kan inte sluta tänka på livets orättvisor. Vissa får leva mot sin vilja tills de varken kan gå, höra eller se och livet bara är ett enda lidande. Andra tas ifrån oss tidigt, tidigt. Det är svårt att acceptera, det går inte att acceptera. Vi ska gå på begravning och det är ofattbart att vi ska ta avsked av en ung människa som inte fått fortsätta att leva, trots att han var mitt i livet och hade mer livshunger än många andra. Mitt i denna sorg kommer ett annat dödsbesked. En annan person jag kände och tyckte om. Jag blir ledsen och arg. Arg för att vården ser ut som den gör. För att vi räddar vissa in i det sista med kostsam intensivvård och låter andra ligga och dö ensamma.
 
Det måste till en förändring  
I min ilska hörde jag av mig till Suicide Zero och anmälde mig som volontär. Jag bär mitt armband varje dag och har länge tänkt engagera mig. Nu ska jag själv sälja armband, dela ut broschyrer eller info. Vad som helst som gör att folk vill ge pengar till Suicide Zero så att de kan bedriva det preventiva arbete det gör. Jag har arbetat i psykiatrin, jag har lång erfarenhet som patient i psykiatrin. På många håll görs ett fantastiskt arbete men fortfarande är metoderna uråldriga och förhållningssättet förlegat och man skickas hem med sina självmordstankar. Vuxna tar inte ungdomars självmordstankar på allvar utan skakar dem av sig i någon sorts tro och förhoppning om att det skulle vara "normalt" att ha dem i tonåren, att det hör till åldern. Det är alldeles för många människor som dör varje år (2015 var det 1531 st), vi måste få till en förändring. Hjälp till att rädda liv!
 
 
Bryt upp, bryt upp mot att människor tillåts ta sitt liv! Slå hål på alla myter om självmord.
 
 

Än hoppas jag på många fler grötfrukostar på balkongen

Allmänt, Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Traditioner & Årstider / Havregrynsgröt, gröt, havregryn, oatly / Permalink / 0
Hösten har kommit
Hösten har kommit. Nej, det får vi verkligen hoppas att den inte har. Men idag kändes det verkligen så. Samma kväll som många av oss kom hem efter den första arbetsdagen, efter semestern, möttes vi av hårda, kalla vindar. Jag satt på balkongen igår kväll för att montera min nya solcellslampa och såg hur det gick vita gäss nere i viken. Jag hade sett fram emot att njuta av kvällsbelysning på balkongen i kväll, istället är himlen full med gråblå moln efter en kulen natt och många hårda vindbyar under dagen. Jag promenerade till pizzerian på lunchen för att köpa sallad men höll på att blåsa bort. Andra cyklade till jobbet i motvind och trodde aldrig de skulle komma fram. Och ikväll lyser mina solcellslampor med sin frånvaro på balkongen. Solen som skulle få dem att glöda uteblev. Men himlen börjar arta sig över Bromma, så vem vet, kanske blir det sol i morgon trots allt. För synd vore det ju om hösten kommit på allvar. Jag har dock svårt att tro det.
 
Eget arbetsrum
Det har gått bra att jobba. Jag har inte mycket till röst och igår var astman påfrestande, men idag gick det bättre. Jag försöker vila min hungrande stämma så mycket jag bara kan men det är inte helt lätt. Jag har såklart längtat efter mina arbetskamrater och vill prata med alla jag träffar om hur de har haft det i sommar. Men ibland får jag helt enkelt spela den ointresserade, den där som har fullt upp med sig själv och sitt. Det är roligt att vara tillbaka och jag har fått ett eget arbetsrum. Ett fint rum som jag ser fram emot att inreda. Jag har redan köpt små saker och ska ta dit växter och annat och boa in mig. Det var länge sedan jag kände den längtan och det var länge sedan jag hade en egen arbetsplats. Ännu längre var det sedan jag hade ett eget arbetsrum att inreda, vilket inte är alla förunnat.
 
Högt pris  
Det är fantastiskt skönt att vara på ett ställe och inte hatta runt som i vintras. När det var som jobbigast, i februari, mars, var det hemskt. Den stress jag kände då var inte att leka med. Att ständigt känna otillräcklighet. Att arbeta heltid, fast halvtid på två ställen med en arbetsbörda som lätt skulle kunnat göras av två heltidsarbetande höll på att ta knäcken på mig. Jag är så tacksam att jag insåg vartåt det barkade. Jag sa upp mig i grevens tid, som man säger. Det har kostat mig mycket pengar för jag fick ingen A-kassa men jag sparade min hälsa och det är jag glad för nu. Och nu kan jag känna trygghet som en normalt anställd igen. Jag har sjukdomsgrundande inkomst och jag får bli sjuk, kan bli sjuk. Det är värt mycket.
 
Farmor i helgen 
I helgen ska jag vara farmor. En hel helg. Det är fest i Göteborg som föräldrarna ska på, så barnbarnet får sova hos mig. Vi ska hitta på något riktigt roligt. Kanske blir det en tur ut på sjön om det är fint. Och lite god mat och fredagsmys hemma framför tv:n. Det beror ju såklart på vad det blir för väder. Vi har varit ifrån varandra hela sommaren, sågs bara en stund i helgen, annars ingenting. Jag har saknat honom så. Han har gått i simskola i sommar och haft det riktigt härligt och skönt. Nu börjar våra fredagsrutiner på nytt. Men innan vi möter den mörka hösten i varandras sällskap, hoppas jag vi ska hinna bada och sitta på balkongen och äta åtskilliga frukostar tillsammans under parasollet.
 
 
Bryt upp, bryt upp från höstvindar och mörker.
 
 
 
Än hoppas jag på många fler grötfrukostar på balkongen
 
Pizzerian vid jobbet
 
Rosor från mammas trädgård
 
 

Tankar som flyger i vinden

Allmänt, Feminism, Film & Musik, Natur, Poesi & Litteratur, Psykiatri & Psykologi, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Den sårade divan, Gotland, Karin Johannisson, Outlander, Skåne / Permalink / 3
Äntligen människa  
Äntligen människa igen efter en hel natts sömn. Det har varit en på vissa sätt mycket kämpig vecka och ibland till och med traumatiskt. Astman började släppa redan i mitten av veckan så ingen fara med den, och jag har dessutom varit pigg och orkat en hel del hemma på dagarna. Men nätterna har varit skrämmande med andnöd. Jag har knappt vågat sova. Till slut har jag fallit i dvala av ren utmattning, sittandes på min säng med kuddar bakom ryggen, för att sen vakna upp en kvart senare med stopp i luftvägarna. Därpå ett förlopp på några långa minuter där jag i desperat försök att få luft, hostat så hela bröstkorgen känts som den ska sprängas. Blodet har rusat ut i armarna med ett tryck som inte liknat något annat jag upplevt tidigare. Men nu har det hela vänt tack vare antibiotika och i natt kunde jag sova många timmar för första gången utan att vakna i panik. Två besök blev det hos akuten samt två andra läkarbesök. Ibland blir jag så trött på alla mina sjukdomar. Det känns som om jag åtminstone har en för mycket.
 
Hoppfullt igen   
Men nu har det vänt och  livet känns hoppfullt igen. Jag har inte mycket till röst men kommer att gå och jobba på måndag, för nu är jag trött på att sitta hemma. Jag får helt enkelt hålla tyst. Vi ska ha team-building och jag vill inte gärna vara utan det även om jag inte direkt kommer att kunna prata. Jag sitter på min balkong och tornseglarna flyger ovanför mitt huvud och sjunger högt och ljudligt genom skyn. Annars är det tyst. Inte ens gässen ger ifrån sig något läte och måsarna har för länge sedan flyttat. Jag längtar efter att bada men vågar inte ännu. Det var en dryg vecka sedan jag var i, det var på Gotland. Men det blir nog tid till det bara jag blir lite bättre.
 
Läsning  
Jag har suttit och läst men måste ta paus ibland för boken är mastig och känslomässigt krävande. Den handlar om kvinnor som lever med psykisk sjukdom, fast i ett annat århundrade. "Den sårade divan" beskriver inte bara mentalvården i 1900-talets Stockholm utan också vad tre kända konstnärinnor utsätts för och genomlider. Den handlar om maktövergrepp, det totala manliga övergreppet mot utsatta kvinnor men också om genusperspektivet inom psykiatrin, då och nu. Författaren betonar också något hon kallar psykets estetik, den sårade divan som genom sin psykiatriska diagnos - med ett högt pris som insats givetvis - fick möjlighet att leva ut sin personlighet, bryta mot normer och slippa inordna sig i den traditionella kvinnorollen. I perioder går det bara att läsa en sida åt gången. Ändå känns det som en av de viktigaste böckerna jag läst.
 
På kvällarna   
Det har blivit ganska mycket läsning denna sommar och jag längtar efter mer. Har hittat en ännu bättre streamingtjänst än den jag hade tidigare och där funnit massor av intressanta titlar jag vill grotta ner mig i. Men först vill jag komma igenom den här mastodontskildringen. Jag vill helt enkelt inte ha den oläst även om jag inte direkt njuter av den. På kvällarna tittar jag på serien Outlander. En romantisk, äventyrsserie med många män i bärande roller och i en machoanda, men med feministisk touch och en kvinna i huvudrollen. Lite lustig kombination. Vackra vyer och bra skådespelare. Annorlunda och skön att försjunka i. Den har hjälpt mig när nätterna varit långa och jag inte vågat gå och lägga mig i rädsla för att somna och vakna med andnöd. Men igår hade jag barn och respektive här. Vi fikade, åt försenad födelsedagstårta, och levde lantliv på balkongen. Det är otroligt så tyst jag har det i Hamnen. Bara vattnets kluckande mot bryggan hörs.
 
Tankar som flyger i vinden  
Jag längtar efter att få in lite djup i skallen. Jag är förvånad över hur befriad jag varit från grubblerier och alltför djupa tankar denna sommar. Samtidigt längtar jag efter mina tankeprocesser, det är ju jag. Men att slippa tänka alltför mycket sommartid har ändå varit vila. Att bara ta in syn- hörsel- och doftintryck har räckt gott och väl och jag har verkligen njutit. Njutit av hav, av sand, ängar och hagar, båtfärder och vackra trädgårdar. Och inte minst givande och kärleksfulla samtal och möten. Mestadels med vänner som jag känner väl men även familjen. Jag begränsar mig numera och orkar inte göra så mycket nya bekantskaper. Jag är nöjd med semestern men än har vi förhoppningsvis mer än en månad kvar av sommar, sol och bad.
 
 
Bryt upp, bryt upp från semester och ledighet, men inte från sol och värme. Än har vi sommar en dryg månad till.
 
 
En magisk sommar
 
 
 
Till top