Gambia

Allmänt / Permalink / 0

Jag vet inte hur många gånger jag gått och klurat på frågeställningar jag önskat formulera i bloggen. Tankar jag vill stöta och blöta med de läsare som intresserar sig för pedagogiska och psykologiska frågor. Ämnen som kan beröra alla sorts verksamheter och inte bara skolan, som visserligen är den arena jag rör mig inom. Jag var iväg strax efter jul, åkte till Gambia för att få solsken och ljus efter en ganska tung höst med nytt jobb, nya tag i nya elevhälsoteam och relativt nystartade organisationer. Gambia gjorde mig gott. Bara det skulle kunna fylla en hel blogg. Jag är förändrad och kommer nog aldrig att gå tillbaka till att vara den jag var innan.

 

Foton: Magdalena Berger  Sång på beställning. Broder Jakob på Wolof  och tuschpennor från Åhléns
 

Det blev inte den sol- och badresa jag tänkt mig. Istället blev det flera turer på lastbilsflak och i öppen jeep. Till Banjul, huvudstaden, ut på landsbygden i söder där jag träffade många av de människor som lever i svår fattigdom i det femte fattigaste landet i världen och till norra Gambia och Senegal, via färja över Gambiafloden. Jag såg och träffade massor av barn. Hungriga barn men glada barn. Jag önskar att jag haft med mig bra många fler saker än de böcker, pappersbuntar av färgat papper och tuschpennor jag köpt i butiken hemma. Jag fick inhandla block och pennor i de supermarket-butiker som fanns utanför hotellen och skänkte till personer jag lärde känna i området.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få vänner på den lilla korta tid jag var där. Om man vill ligga stilla och sola utan att bli störd ska man inte åka till Kotu Beach i Serrekunda. Vill man däremot lära känna den gambiska befolkningen, höra deras livshistorier och är beredd att ta emot all den kärlek de delar med sig av är det ett utmärkt ställe att åka till. De professionella försäljare som säljer konsthantverk, juice, tyg och kläder, smycken och massage och försörjer sig på turismen har ett av sina viktigaste stråk vid Kotu Beach. Men försäljare finns det överallt eftersom turismen och just försäljning är en viktig inkomstkälla i Gambia. Gambia har ingen annan export. De exporterar på sin höjd lite fisk till grannländer och jordnötter till Europa. Annars är det försäljning som är vad människor lever på. Kanske har de inte en flott kiosk som här, ingen web-shop, ingen butik med dörr och neonskylt, ingen web-sida eller ens en gata de håller till på. Men alla försäljare jag träffade på hade nog ett telefonnummer och ett visitkort, tryckt eller handskrivet på enkelt papper. Det finns mycket att säga om Fatima, The Pink Lady, Ebrima, The Juice Man, Lamin, The Taylor och Maya, at The Craft Market, Boutiqe No 40. De var kämpar. Sju dagar i veckan behöver de arbeta under högsäsong (sex-åtta månader om året) för att kunna försörja familj även resten av året vilket de ofta inte lyckas med.

 

 Foto: Magdalena Berger
 

Det som gjorde starkast intryck på mig under denna korta men väldigt avgörande vecka i mitt liv var ändå alla barn. Om jag har förstått saken rätt så har alla barn rätt att gå i skolan och staten betalar själva skolgången. Dock finns det inte möjlighet för alla barn att gå i skolan. Dels för att det kanske inte finns en skola där de bor och dels för att materialet (skrivböcker och blyerspennor) kostar pengar och det har många inte råd med. Fatima som har många barnbarn frågade mig om jag visste någon som kunde sponsra ett av hennes barnbarn med material för möjligheten att gå i skolan, det skulle kosta hundra kronor i månaden. Jag lovade henne att höra efter. Själv tror jag dock mer på att vi hjälper barnen via de direktanslutna organisationer som arbetar med Gambia, exempelvis Gambiagrupperna.

Många barn äter bara ett mål mat om dagen om de ens får det. Det händer att det faktiskt går dagar då de inte äter överhuvud taget. Det är svårt att ta till sig allt detta men när man träffat barn som viker sin magra kropp och inte orkar hålla sig upprätta får man plötsligt perspektiv och fattar att tiggande och försäljning av mandariner och annat fyller ett syfte, de vill bara få några kronor för att kunna köpa ris för att antingen ge till sina föräldrar eller själv laga mat till sina småsyskon. Jag besökte ett hem för flera familjer. En ung kvinna, yngre än mitt yngsta barn, satt och rensade fisk. Jag och de personer jag reste med räknade de små fiskarna till tio-tolv stycken. Barnen var minst trettio, de vuxna var kanske åtta och de  delade på ett hus på tre, fyra rum utan kök. Endast en madrass på cementgolvet, utan täcke, utan kudde, utan några andra möbler med ett fallfärdigt tak och utan något annat av de vi anser ska höra till ett hem.

 

 Foto: Magdalena Berger


Gambiaresan kom att bli en existentiell resa om vad vi har här hemma och vad vi prioriterar. En djupreflektion i vad som är värdefullt och vad som är mindre viktigt. Alla dessa möten har förändrat mig på djupet. Matty, Fatima, Maya, Lamin, Binta, Ebrima, Philip, Maryama och alla de andra har rört vid mitt innersta. När jag satte mig på tunnelbanan första dagen efter min hemkomst upplevde jag det som helt absurt när 90% av alla passagerare tog upp sin mobiltelefon och stirrade rakt ner i dem. Utan att moralisera om vad som är rätt eller fel insåg jag för egen del att jag behöver vila från min mobiltelefon betydligt mer än jag tidigare gjort. Jag åker numera till och från jobbet utan att se vartenda flöde. Visst fastnar jag emellanåt men det där med att uppdatera bloggar och sociala medier har jag fått prioritera till en kanal då jag fick lite av en kulturchock när jag kom hem. Resan lever kvar i mig. Jag lyssnar på afrikansk musik och jag hoppas kunna åka tillbaka en vacker dag.


 Foton: Magdalena Berger
 
 Följ min blogg på Bloglovin
 

MAGDALENA BERGER

Allmänt / Permalink / 0

Kära läsare. Under lång tid har jag grunnat, tänkt och vägt fram och tillbaka. Å ena sidan har jag varit angelägen om att satsa på Bryt upp, bryt upp... men då formen kräver en hel del av mig både i tid och engagemang är det ganska svårt att förena bloggen med heltidsjobb. "Bloggen ska i första hand ge mig själv något", har jag alltid sagt, men hur jag än bär mig åt så blir det ett av alla de göromål som står på min Att göra-lista vilket inte känns som det ska enligt mig. Därför har tanken på att våga släppa taget om bloggen grott och utvecklats under en tid. Jag älskar att skriva och det är nog mer livsnödvändigt än jag kan förstå men frågan är om det ska ske i denna form.

Jag kommer inte att släppa Brytupp.se. Jag kommer att uppdatera bloggen och jag kommer att fortsätta skriva för min egen personliga del. Men såhär i kombination med heltidsjobb har jag bestämt mig för att pröva på att förnya mitt bloggskrivande och skriva i en mer professionell form, kopplat till mitt arbete och yrkesområde. Jobb-bloggen kommer också till viss del att vara personlig, inläggen kommer att vara kortare vilket gör att jag kan uppdatera bloggen oftare. Jag hoppas verkligen att du kommer att följa min nya blogg antingen direkt från den nya bloggadressen (se nedan) eller via Bloglovin.

Bryt upp, bryt upp lever alltså vidare och du kan när som helst läsa gamla inlägg. Bloggen har nu kommit upp i 871 inlägg, inklusive detta. Mer än nog för en bok. Så det är bara att börja beta av gamla inlägg om du fäst dig vid Bryt upp. Kanske vill jag en dag försöka få ihop dem till en bok? Kanske vill jag en dag skriva en helt ny bok. Men under tiden börjar ett nytt kapitel i mitt liv där jag förenar bloggandet med det jobb jag har och väljer att skriva om de tankar och reflektioner som mitt jobb väcker. Kanske jobbar du med något helt annat men upptänker att det jag skriver om ändå berör dig på något sätt.

Bryt upp, bryt upp! Kramar från Magdalena Berger, www.magdalenabergerse.wordpress.com

Byr upp, bryt upp... lever vidare.
 
 
 
 
 

Stigen bortom tryggheten

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Aspuddens bokhandel, Svt / Permalink / 0
Det är tisdag förmiddag och jag är fortfarande hemma. Jag ska in en sväng till Rosenlund igen och lämna fler prover, därefter ska jag iväg och träffa min konsultchef och äta lunch med henne. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att få hjälp med att sortera alla mina tankar och reda ut vad det är som stressar mig. Igår var solen framme en stund men jag var som förlamad och kom inte ut. Nu har jag fått starkare tabletter och jag känner genast skillnad. Magen känns stabilare och jag har sovit bättre. Jag hoppas innerligt att jag inte har magsår. Behandlingen är densamma som nu men ett magsår skulle verkligen kräva oerhört mycket mer försiktighet och det orkar jag inte nu. Jag har så mycket roligt framför mig.
 
*
 
Jag tror jag måste ta tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg. Det där om Anne Lundberg. Det där med att vi hade för många Olsson, Svensson, Månsson och Lundberg i tv som jag skrev om för några dagar sedan. Efter att ha sett ett par avsnitt av Landgång blev jag beroende och nu har jag sett alla avsnitt av Landgång på SvtPlay. "Mer Lundberg i tv" säger jag nu. Jag har aldrig varit med om maken till modig och strapatsfylld programledare som inte drar sig för något. Visserligen är det tv och i verkligheten gör hon kanske bara en bråkdel av det som syns i rutan men hon kan omöjligt fejka allt. En härlig kombo med dessa två. Anne, som inte drar sig för de riktigt tuffa utmaningarna och Paul som står vid spisen och lagar den underbara maten. Det blev nästan komiskt när en ung fjälljägare uppe på Kebnekajse frågade henne om hon var van att ta i (ni vet sådär som en man aldrig skulle fråga en annan man) och tittaren då fått följa henne både på fem tusen meters höjd i Anderna, djupt nere i Indiska Oceanen och i den Egyptiska öknen bland skorpioner.
 
*
 
Det är verkligen roligt att följa dem från Anderna i Peru, till havet i Mocambique, till Egypten och alla spännande utgrävningar, Kebenekajse som jag inte alls hade lust att se men som faktiskt var helt underbart att få se när de väl var på toppen, till Neapel och Havanna, två väldigt speciella städer som jag längtade till när jag såg programmet. Ja Havanna har jag ju varit i. Särskilt roligt var det att Cleo besökte programmet när de var i Havanna. Allra mest sugen blev jag att åka till Nilen och Luxor. Anderna skulle aldrig funka med min astma och fjällvandring är inte min kopp te. Neapel kan jag också klara mig utan även om jag vill till Italien men Egypten och de gamla templen har lockat tidigare men känns ännu mer angeläget att besöka nu efter programmet. Jag är glad att jag haft Landgång att titta på nu när jag varit hemma men jag har även tittat på annat och har nu också kommit igång med Återstoden av dagen.
 
*
 
Det har också varit härligt att få uppdatera bloggen de senaste dagarna. Jag kan sakna den tid då jag arbetade deltid och studerade och hann med sånt som att blogga, måla, läsa och skriva uppsatser. Jag minns att jag alltid gick till Aspuddens bokhandel de dagar jag inte jobbade och det blev ofta även på helgerna då plugget krävde en hel del. Jag satt där och åt soppa, läste vetenskapsteori och förberedde min föreläsning för feministiskt initiativ i Göteborg. Men det fanns negativa sidor med det livet också, inte bara att jag fick betydligt mycket mindre pengar. Jag mådde betydligt sämre. Att arbeta heltid eller åtminstone fem dagar i veckan, gör mig gott. Jag mår bra av rutiner och att inte grotta ner mig i för mycket vid sidan om. Det är som med det mesta, det finns fördelar och nackdelar och kanske glömmer vi ofta bort nackdelarna och minns bara det som var bra.
 
 * 
 
Bryt upp, bryt upp! Var aldrig rädd att ta den där stigen bortom tryggheten, kanske är det den som leder dig precis rätt. 
 
 
 
Bilder tagna den 10 oktober för exakt tre år sedan när jag pluggade deltid på universitetet och målade akvarellkort. Denna härliga oktoberdag, då jag träffade på den här söta katten, minns jag att min astma plågade mig svårt och att jag längtade efter att få komma till solen på Mallorca dit jag åkte två veckor senare. Jag hade ännu inte förstått att astman som plågade mig månad efter månad orsakades av en mögelskada i mitt eget hem, intill mitt eget sovrum. Den upptäckte jag fyra månader senare. Astman blev så svår att jag omöjligt kunde fortsätta mitt arbete med små barn och i slutet av november fick jag äntligen jobb hos min nuvarande arbetsgivare. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att astman och mögelskadan ledde mig rätt i livet. Inget ont som inte har något gott med sig.
 
 

Blomsterhandeln på Hägerstensvägen på väg till Aspuddens bokhandel. Som jag målade denna höst och vinter! Och så många böcker jag fick! För det var så vi gjorde - bytte kort mot böcker. Det var en lyx, särskilt vid jul då många julkort sålts, att komma till bokhandeln och välja och vraka till personalrabatt.
 
Jag sålde på Aspuddens bokhandel
 
Jag sålde för välgörande ändamål
 
De fick finare och finare förpackningar
 
Och det blev julkort
 
Till slut resulterade kortproducerandet i hypomani
 
Till top