Bowie for ever and ever

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Traditioner & Årstider / Bowie in Berlin, Icona Pop, Jenny Abrahamson, Magnus Carlsson, Motoboy, Stockholms kulturfestival, Sveriges radios symfoniorkester / Permalink / 0
Det var ett tag sedan jag skrev. Mitt liv har rusat fram som ett expresståg de senaste veckorna men jag har kunnat sitta rättså still och har mest njutit av farten, men i längden funkar ju inte det. Det är alltid såhär i augusti. Stocholm vaknar ofta upp då. Från midsommar och framåt försvinner många stockholmare och turisterna kommer hit och rör sig på helt andra platser än de jag rör mig på, det läggs någon sorts sordin över stan och många är visserligen ute och rör sig, sitter på uteserveringar och flanerar runt, men Stockholm är sig inte riktigt likt, varken sämre eller bättre men inte som vanligt. I augusti kommer inte bara väldigt många av de bosatta hem från semestern, det ordnas festivaler och stan sjuder av liv och festligheter.
 
I veckan har Stockholms Kulturfestival gått av stapeln, Parkteatern tar ny fart, det som tidigare var Music & Art lockar fortfarande folk till Skeppsholmen fast i ny skepnad och igår var det Bondens marknad och Nytorgsfestivalen på Södermalm med scenuppträdande, tivoli och försäljning. Jag önskar jag kunde ta vara på allt Stockholm har att erbjuda såhär års men det är oftast då jag själv har som mest att göra. Dels är mitt jobb sådant att det kräver mycket fokus denna tid, särskilt sedan jag gått över till konsultbranschen. Nya uppdrag kommer in och många är intresserade men kan inte bestämma sig. Den första veckan gick åt till att ta sig till olika arbetsplatser och träffa arbetsledare. Jag har sett jag vet inte hur många stadsdelar.
 
Nu är det klart. Jag ska vara på två arbetsplatser, på femtio procent vardera. Två dagar på ena och två dagar på andra och så varannan fredag på båda. Allt är klart men jag har bara hunnit besöka den ena. Det är lite osäkert hur länge uppdragen ska fortgå. Det ena kommer nog löpa på men det andra är nog bara en begränsad period. Det är skönt att slippa bekymra sig för jag får ju lön oavsett om jag är ute på uppdrag. Det är andra som sköter pappren, affärerna och dealerna. Jag ska bara ut och göra ett bra jobb. Jag är rutinerad och ser ganska snabbt vad som behövs göras men behöver inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar, ska inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar.
 
Köper man en liten meny får man den lilla menyn. Man kan inte räkna med att få cola och pommes och kaffe på maten när man inte betalar för det. Det första jag gör är att presentera en skiss med förslag till prioriteringar, sen får min arbetsledare gå in och ändra men slutsumman av de timmar jag ska arbeta kan ju inte bli fler än de som de betalar för. Tjugo timmar kan delas upp på många olika sätt och kan lätt bli åttio timmar om man inte ser upp. Jag är inte på plats för att bränna ut mig. Det är då det också är fantastiskt skönt att ha sin chef utanför arbetsplatsen, om man inte skulle få gehör. Men att som konsult komma med förslag på var man kan rationalisera brukar vara populärt hos cheferna på plats.
 
Jag träffar många trevliga människor. Saknar givetvis mina gamla kollegor, inte bara lite. När jag kom till min gamla arbetsplats i tisdags för att bli avtackad kändes det som att återse min familj. De var så goa och fina och jag blev så välkomnad och fint bemött. Vi fikade och jag upplevde att många var glada att återse mig och de flesta nog ganska besvikna att jag slutat så pass hastigt. Många av dem vet att det fanns goda skäl till det. Dock var det inte mina fina kollegor som var anledningen. 
 
På torsdagen åkte jag till Gustav Adolfstorg efter jobbet och träffade två vänner. Vi hade laddat för konsert med Sveriges radios symfoniorkester och diregenten Hans Ek som skulle tolka Bowie. Denna konsert hade hållits tidigare i Berwaldhallen. De fokuserade specifikt på Bowies Berlinperiod som är en väldigt spännande period. Jag funderade på hur det skulle bli eftersom dessa album också är ganska introverta. Men de hade plockat ut de riktiga pärlorna och det blev en magisk kväll som är svår att beskriva. Tre genier; Magnus Carlsson, Jenny Abrahamson och Motoboy var utsedda till vokalister och tolkade Bowie på ett magnifikt sätt. Dessutom hade de en manskör på scenen.
 
Publiken bestod verkligen av riktiga Bowiefans, den var seriös och disciplinerad. Många åt och drack men alla sög i sig varenda ton och bakom oss stod en man och sjöng med i varenda låt. Inte på ett sätt som störde, han fick beröm av oss för sin vackra stämma som bara blev en extra krydda och som svetsade oss alla samman. Först trodde jag det stod en högtalare bakom oss, så bra var det. Själv har jag hunnit glömma texterna och tur var väl det, jag har till och med hunnit glömma vilka guldkorn som var med på Lodger till exempel som jag fick när jag var i USA och lämnade kvar av någon oförklarlig anledning. Mamma skickade den per post. Nu fick jag en ny anledning att lyssna och har lyssnat på Fantasic Voyage om och om igen, hela långa dagen.
 
Efter "Bowie in Berlin" stannade vi kvar och fick se ytterligare en outstanding konsert fast då med Icona Pop. Nu är klockan mycket och jag måste göra mig klar för i morgon. Nya roliga saker händer i veckan som är fullproppad den med. Jag har stått och lagat mat i dag för att få ihop det. Ofta får jag ta med två matlådor för att slippa handla mat på stan, det blir för dyrt. Jag har lovat mig själv att försöka spara pengar denna höst så jag kommer iväg på en resa i vinter när jag är ledig. Vi får se hur det går med det. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Passa på och njut av sommarkvällarna så länge du kan, vartän du bor!
 
 
Jag, ute på konsultuppdrag
 
Stockholms kulturfestival
 
Icona Pop på skärmen
 
Bondens marknad på Katarina Bangata på Södermalm
 
Eftersom ljudet på den youtubefilm som är från festivalen är ganska dåligt
delar jag ett inlägg från Berwaldhallen i vintras
 
 
 Och så Bowie själv förstås
 

Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 

Att våga sätta gränser och ha medkänsla med sig själv

Allmänt, Bryta upp, Reflektioner / Bryta upp / Permalink / 0
Det är sorgligt med avsked, men bra med avslut. Att bryta upp är inte alltid lätt men kanske nödvändigt ibland. Nånting upphör, nånting annat börjar. Ett nytt kapitel i livets bok. Min bestämda uppfattning är att det på många sätt är viktigt med ordentliga avslut, att man inte smiter undan för att det är jobbigt för då tror jag man kan få svårt att lägga det gamla bakom sig och gå vidare. Oavsett om jag haft en bra relation med min arbetsplats eller inte, med individer, bostäder och annat så försöker jag ha någon typ av avslut, åtminstone inför mig själv. Jag kan till och med göra det till en ceremoni inom mig själv, utan att andra märker. Det kan t.o.m. vara bagateller, som efter en vecka på Mallorca. Den sista dagen går jag och doppar mig i Medelhavet, liksom för sista gången, går till mitt favoritcafé för sista gången och gör ett ceremoniellt avslut på min resa.
 
När det gäller vänskapsrelationer har de däremot en tendens att rinna ut i sanden. Man växer i från varandra, går skilda vägar, får allt mindre gemensamt. Då är det sällan aktuellt med ceremoniella avslut. Inte heller i en skilsmässa eller en kärleksrelation. Dessa relationer har en tendens att sluta i smärtsamma uppbrott, utdragna eller explosiva, och man får bearbeta sitt avslut på egen hand. Till viss del kan det vara så även med vänner, man blir oeniga om något och sen är det svårt att förenas igen, hitta tillbaka till den vänskapliga kärnan. Kanske hittar man tillbaka flera år senare när båda mognat och allt inte är laddat på det sätt det var tidigare.
 
Då jag jobbar med människor har det varit en röd tråd även i mitt arbete att man ger de människor man arbetar med någon typ av avslut. De ska veta när en process pågår och när den tar slut. Det kan hända att de själva uteblir från det avslutande mötet, gång på gång och då kan man inte annat än ge upp, men det är åtminstone min intention att arbeta på det sättet vare sig det handlar om små barn, ungdomar eller vuxna. Tydlighet är viktigt enligt mig.
 
Många människor - och så även jag - kan ibland hålla ett krampaktigt tag om det förgångna, om det som har varit i rädsla för att gå vidare och stå ansikte mot ansikte med det nya och okända. Det kan vara skrämmande och hotfullt att bryta upp. Därför håller vi oss gärna kvar i destruktiva relationer, umgås med dyfunktionella familjer och behåller släktband som gör oss illa, ofta i tron att vi gör det för den andres skull, för våra nära och kära, eller för att det ska vara så och att det vore egoistiskt att göra annorlunda. I själva verket kanske det hela är en egoistisk handling i sig, vi utgår från oss själva och våra undermedvetna behov.
 
Jag ska inte på något sätt framhålla att jag är bättre, men jag försöker ständigt träna mig i självrespekt och jag försöker lära mina barn självrespekt. Att sätta gränser och stå upp för sig själv och sina behov är en dygd och jag respekterar andra som gör det. Det ligger så gott som alltid hårt arbete bakom. Därför är det lätt att luras att tro att de som spenderar mycket tid med sin familj på sommaren, i sommarstugor i skärgårn, till vackert dukade bord på instagram, lever i en idyll. Det kan vara en idyll. Det kan vara det rätta, det kan vara det optimala, det eftersträvansvärda, men det är viktigt att komma i håg för alla dom som inte har tillgång till den där idyllen att det inte alltid är det. Att de som lever i storfamilj kanske glömmer sina egna behov och äts upp av alla andras. Av barnens, svärföräldrarnas, mannens, fruns, morbrorns, svärsonens, svärdotterns, you name it.
 
Jag anser inte på något sätt att det är fel och har du barn är det självklart nödvändigt att sätta dina egna behov åt sidan under en period av ditt liv, men har du kommit upp i min ålder kan det vara på tiden att fundera över vad du själv behöver och kanske inte ständigt och jämt anpassa dig efter alla andras behov. Då talar jag inte om gå och träna eller se ett tv-program, nej jag vill som vanligt dyka ner lite djupare än så. Att som familjemedlem respektera dig för att du vill ut och springa eller se ett program på tv är inte ett hot mot din partner, mamma, son, dotter etc. men att sätta gränser utan någon synlig anledning kan upplevas som ett hot för den du säger nej till. Att våga se sina egna behov och sätta gränser utifrån dem kräver mod. Att säga nej till andra utan synbar, acceptabel anledning kräver mod, att säga ja till sig själv och sin egen utveckling kräver mod. Vi gillar inte egoistiskta människor och tror ofta att det är enbart gott att finnas till för andra, att ställa upp och finnas till bortom det rimliga, så mycket att vi nära på utplånar oss.
 
Men min bestämda uppfattning är att det ofta döljer sig en hemlighet i dessa situationer, en "hemlig" anledning som man döljer bakom sin generositet. För vad händer om man börjar säga ja till sig själv och sina egna behov? Vad händer om jag säger nej och vägrar passa upp, vägrar finnas till för andra dygnet runt? Många av oss hamnar i en kris och tvingas gräva i oss själva, såvida vi inte flyr in i träning, netflix-konsumtion eller andra intressen. Men att på allvar bryta upp och förändra livsstil, förändra våra tankemönster kräver mod och styrka. Att våga ha medkänsla med sig själv är ännu inte särskilt accepterat i vårt samhälle. Det krävs mod att blotta våra svagheter både inför oss själva och andra. För att leva i utåt sätt stabila relationer och cementerade äktenskap, jobba på på arbetsplatser som innebär att vi slipper tänka och har allt vi behöver kanske inte gör oss lyckliga och inte ens fria, men att hålla fast vid det trygga gör att vi slipper se våra egna tillkortakommanden och vem vill egentligen det?
 
Så att bryta upp kräver ofta mod om det så är i det lilla. Det betyder inte att du behöver sälja allt du har och flytta till ett annat land. Det betyder inte att du måste byta jobb eller skiljas, det betyder inte att du måste komma ut om du inte är redo för det, det betyder inte att du måste släppa taget om dina barn trots att du vet att de håller på att bli stora och behöver det, det betyder inte att du måste ta tag i din hälsa och sluta dricka alla dagar i veckan, sluta röka eller sluta umgås med släkten. Att bryta upp innebär att våga börja tänka nya tankar, att våga börja trampa in nya stigar, bryta mönster, bryta normer om så bara i liten skala. Rom byggdes inte på en dag. Ta det försiktigt, för du vill inte trilla tillbaka igen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Våga tänka nya tankar och trampa in nya stigar i den takt du är redo för.
 
 
 
Senaste köp; en fjäder som matchar blusen
 
Blev avtackad från jobbet igår med bok och blommor
 
 
Till top