Att uppskatta det vi har

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet / Diana Orving, Fashion, Stockholm Fashion Week, Ylva Fred / Permalink / 0
Just nu har jag förmånen att kunna samarbeta med otroligt kompetenta och inspirerande personer. Jag har ett gäng ambitiösa kvinnor omkring mig som verkligen hamnat på rätt plats. Min erfarenhet är tyvärr den att ambitiösa kvinnor - ofta kallade duktiga flickor - av någon märklig anledning (som man ganska snabbt kan dra slutsatser kring) hamnar i positioner där de servar män som också på något märkligt sätt tagit sig upp i toppositioner, ofta tack vare dessa ambitiösa och kompetenta kvinnor. Det finns otroligt mycket att säga om det men det har jag inte tänkt göra här och nu. Dock vill jag uttrycka min tacksamhet över att jag äntligen ser dessa ambitiösa och kompetenta, duktiga flickor och kvinnor, dessa oerhört inspirerande och intelligenta kvinnor, på rätt plats. I chefsroller, i maktpositioner, i strategroller, som konsulter i olika utvecklingsarbeten. Just nu har jag sju stycken jag känner stor lycka över att få omge mig med. 
 
Jag blir så inspirerad att jag själv stundtals funderar på att nischa mig än mer. Men av erfarenhet vet jag att jag inte ska göra det. Jag har fått rådet flera gånger de senaste veckorna men att vara egen företagare är inte bara en dans på rosor. Man ska jaga jobb och den stressen kan göra mig sjuk och blir man sjuk behöver man en sjukförsäkring och det vet jag att jag aldrig får med alla mina diagnoser. Jag har till och med gjort en grundlig ansökan, men nej, den gick inte igenom och min dotter och jag skrattade gott den dagen svaret kom och vi läste upp anledningen. Fem diagnoser hade de lyckats fiska fram genom att rota i mina journaler. Så detta med att vara konsult via en konsultfirma är nog det närmaste frihet jag kan komma. Kanske kan jag jobba åttio procent en vacker dag och ha uppdrag på egen hand den femte dagen.
 
Jag var också inne på att söka chefsuppdrag i våras. Jag kände mig fångad i min "duktiga-flicka-roll" som enligt mig inte ledde till det jag önskade. Jag hade många idéer och ambitioner, var på många sätt fri och kunde arbeta självständigt, jag arbetade hårt och mycket men hade inga mandat att förändra det jag ville utveckla och göra bättre. Att själv få leda, att ha mandat att bedriva utvecklingsarbete lockade, men när jag väl kallades till intervjuer kände jag i maggropen att det inte var rätt. Jag vill lägga energin på det jag är bra på och jag är inte så säker på att det är organisationsfrågor. Dessutom riskerar man att hamna i mellanchefspositioner vilket kan vara än mer klurigt än att vara arbetsdagare, så jag la ner det.
 
Men just nu har jag det verkligen bra. Jag lär mig nya saker varje dag, jag ger till andra det jag kan och jag känner att jag gör nytta och blir uppskattad för den jag är. Jag omhuldas och tas om hand, mina arbetsledare och chefer är rädda om mig och måna om att jag ska hålla för det ställs höga krav att arbeta som konsult deltid på flera ställen. Den lilla tid man är på plats behövs man överallt men det är arbetssledarnas ansvar att prioritera och jag kan stötta i det arbetet. Jag har en fot inne och en fot utanför, det passar mig bra och ger mig viss distans. Jag behöver aldrig sitta i diskussioner som handlar om vem som ska göra ren kaffemaskinen eller vem som ska planera julfesten. Kanske kommer jag att längta efter det en dag men just nu njuter jag av friheten i att stå på egna ben med ett företag som backar upp mig till hundra procent och alltid finns på mail och telefon.
 
Att påminna sig om vad man har istället för att fokusera på vad man inte har kan vara värt mycket. Jag minns en tid när jag fokuserade väldigt mycket på vad jag inte hade. Det behöver inte handla om materiella ting, det kunde handla om goda eller mindre goda relationer, en kärleksrelation, regelbundna söndagsmidddagar med familjen, goda relationer med släkten, tillgång till landställe osv. Idag kan dessa önskningar te sig absurda. När jag väl började inse vad jag hade istället för att stirra mig blind på det jag inte hade insåg jag att jag hade en unik och djup relation med vart och ett av mina barn. I och med att jag lärt mig att umgås med dem mer på deras villkor och upphört med ett normativt tänkande som utgår från samhällets syn på hur en föräldra- och barnrelation ska se ut när barnen blir vuxna, har jag istället fått något helt annat som för mig betyder så mycket mer.
 
Att möta människor där de befinner sig har blivit alltmer viktigt för mig både i jobbet och privat. Det betyder givetvis inte att allt ansvar ska ligga hos mig och att människor kan bete sig hur som helst, komma och gå och ha mig till hands när det passar. Nej, relationen måste bygga på en ömsesidighet, ett gemensamt givande och tagande. En relation får inte enbart bygga på den ene eller den andres behov, det måste finnas ett genuint intresse, en nyfikenhet på vem den andre är och var den andre befinner sig just nu. Med barn är det givetvis lite annorlunda. I relationen till barnen är kärleken villkorslös. Det har i mitt liv inte inneburit att jag accepterar vad som helst, jag har alltid varit noga med att sätta upp vissa gränser för vad jag själv mäktar med. Jag är mån om min självrespekt och vill att även mina barn ska vara rädda om sig och måna om sin självrespekt. Ju tydligare vi är mot varandra desto bättre. 
 
Att tro att det ska fungera med söndagsmiddag i alla familjekonstelationer är naivt. Ändå har jag märkt att det är många med mig som tänkt att det är så det ska vara när barnen blir vuxna. Att umgås med barnen och deras familjer, deras respektive, deras barn och bonusbarn på landstället kan vara en ynnest eller kanske rent av en plåga. Istället för att fokusera på att det ska vara på ett visst sätt och sträva mot det har jag insett att det är viktigt att se vad jag har. Att gå och äta linssoppa med sonen på en bakgata i city en tisdag efter jobbet är en pärla att trä på mitt kärleksband. Att få hjärtan i ett sms en måndag av andra sonen likaså. Att dottern spontant kommer förbi med saker hon lånat en söndag och stannar och äter middag är nog så mycket värt som en söndagsmiddag då alla ska vara samlade. Att äta våfflor i omgångar på våffeldagen, vilket innebär att de första inte hinner träffa de sista kan vara en pärla det med. Att bjuda in till öppet hus så att alla kan vara med kan vara bättre än att stirra sig blind på ett klockslag och bli ledsen och besviken för att inte alla är där i tid.
 
Likaså trär jag pärlor i mötet med mina vänner. Igår kväll kom en vän förbi och vi drack te och pratade om meningen med livet till klockan var över 12. Att djupdyka i livets svåra frågor, att se tillbaka på de år som gått och lyfta fram dem i ett vackert ljus av hopp gör mig varm i själen. Att inse att jag är några sanningar rikare, några insikter klokare när vännen har gått är något jag kan leva på länge. Sen har jag musiken. Musiken som ger mig näring och energi i vardagen. Konserter som gör att jag tankar både kärlek, kraft och näring och som tar bort min grumlande blick och gör att jag skärper mina sinnen. Jag har bokat fler konserter nu. En i november och en i december.
 
Idag njuter jag av tystnad och vila. Kanske tar jag en promenad, kanske inte. Mat ska lagas, matlådor ska fixas. Kanske träffa barnbarnet, vi ska höras. I morgon åter en tuff vecka med jobb, träning och terapi. På fredag ska jag ut med vänner. Och så vila i helgen. Jag gillar mitt liv och jag håller höstdepressionen på avstånd, den ska inte få sätta klorna i mig. Jag önskar att jag hann mer, men vem önskar inte det? Jag har lagat en blus idag, läst lite gamla brev, bläddrat i tidningar och magasin, kollat Youtube-klipp. Det visade sig att en granntjej från förr, nu 27 år, tonsatt musiken till Diana Orvings visning under Stockholm Fashion Week. Jag har ju inte förmånen att gå på modevisningar men ser dem gärna på web-tv om möjligt och Diana Orvings förra visning var mäkta imponerande. Denna var annorlunda, kläderna graciösa och musiken genial. Jag blir så stolt trots att vi inte har mycket kontakt idag. Men att se och ta del av en människas utveckling lite på avstånd är en ynnest i sig. Om inte de sociala medierna fanns skulle detta vara betydligt svårare.
 
 
Bryt upp, bryt upp och uppskatta det du har omkring dig i stället för att se vad du inte har.
 
 
Mycket att se fram emot när hösten kommer
 
 Tonättaren Ylva Fred deltar själv i visningen
 
Visning 1 september 2017, Grand Hotell  Musik: Ylva Fred
 
Förra visningen med dansare, värd att se
 
 

Bowie for ever and ever

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Traditioner & Årstider / Bowie in Berlin, Icona Pop, Jenny Abrahamson, Magnus Carlsson, Motoboy, Stockholms kulturfestival, Sveriges radios symfoniorkester / Permalink / 0
Det var ett tag sedan jag skrev. Mitt liv har rusat fram som ett expresståg de senaste veckorna men jag har kunnat sitta rättså still och har mest njutit av farten, men i längden funkar ju inte det. Det är alltid såhär i augusti. Stocholm vaknar ofta upp då. Från midsommar och framåt försvinner många stockholmare och turisterna kommer hit och rör sig på helt andra platser än de jag rör mig på, det läggs någon sorts sordin över stan och många är visserligen ute och rör sig, sitter på uteserveringar och flanerar runt, men Stockholm är sig inte riktigt likt, varken sämre eller bättre men inte som vanligt. I augusti kommer inte bara väldigt många av de bosatta hem från semestern, det ordnas festivaler och stan sjuder av liv och festligheter.
 
I veckan har Stockholms Kulturfestival gått av stapeln, Parkteatern tar ny fart, det som tidigare var Music & Art lockar fortfarande folk till Skeppsholmen fast i ny skepnad och igår var det Bondens marknad och Nytorgsfestivalen på Södermalm med scenuppträdande, tivoli och försäljning. Jag önskar jag kunde ta vara på allt Stockholm har att erbjuda såhär års men det är oftast då jag själv har som mest att göra. Dels är mitt jobb sådant att det kräver mycket fokus denna tid, särskilt sedan jag gått över till konsultbranschen. Nya uppdrag kommer in och många är intresserade men kan inte bestämma sig. Den första veckan gick åt till att ta sig till olika arbetsplatser och träffa arbetsledare. Jag har sett jag vet inte hur många stadsdelar.
 
Nu är det klart. Jag ska vara på två arbetsplatser, på femtio procent vardera. Två dagar på ena och två dagar på andra och så varannan fredag på båda. Allt är klart men jag har bara hunnit besöka den ena. Det är lite osäkert hur länge uppdragen ska fortgå. Det ena kommer nog löpa på men det andra är nog bara en begränsad period. Det är skönt att slippa bekymra sig för jag får ju lön oavsett om jag är ute på uppdrag. Det är andra som sköter pappren, affärerna och dealerna. Jag ska bara ut och göra ett bra jobb. Jag är rutinerad och ser ganska snabbt vad som behövs göras men behöver inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar, ska inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar.
 
Köper man en liten meny får man den lilla menyn. Man kan inte räkna med att få cola och pommes och kaffe på maten när man inte betalar för det. Det första jag gör är att presentera en skiss med förslag till prioriteringar, sen får min arbetsledare gå in och ändra men slutsumman av de timmar jag ska arbeta kan ju inte bli fler än de som de betalar för. Tjugo timmar kan delas upp på många olika sätt och kan lätt bli åttio timmar om man inte ser upp. Jag är inte på plats för att bränna ut mig. Det är då det också är fantastiskt skönt att ha sin chef utanför arbetsplatsen, om man inte skulle få gehör. Men att som konsult komma med förslag på var man kan rationalisera brukar vara populärt hos cheferna på plats.
 
Jag träffar många trevliga människor. Saknar givetvis mina gamla kollegor, inte bara lite. När jag kom till min gamla arbetsplats i tisdags för att bli avtackad kändes det som att återse min familj. De var så goa och fina och jag blev så välkomnad och fint bemött. Vi fikade och jag upplevde att många var glada att återse mig och de flesta nog ganska besvikna att jag slutat så pass hastigt. Många av dem vet att det fanns goda skäl till det. Dock var det inte mina fina kollegor som var anledningen. 
 
På torsdagen åkte jag till Gustav Adolfstorg efter jobbet och träffade två vänner. Vi hade laddat för konsert med Sveriges radios symfoniorkester och diregenten Hans Ek som skulle tolka Bowie. Denna konsert hade hållits tidigare i Berwaldhallen. De fokuserade specifikt på Bowies Berlinperiod som är en väldigt spännande period. Jag funderade på hur det skulle bli eftersom dessa album också är ganska introverta. Men de hade plockat ut de riktiga pärlorna och det blev en magisk kväll som är svår att beskriva. Tre genier; Magnus Carlsson, Jenny Abrahamson och Motoboy var utsedda till vokalister och tolkade Bowie på ett magnifikt sätt. Dessutom hade de en manskör på scenen.
 
Publiken bestod verkligen av riktiga Bowiefans, den var seriös och disciplinerad. Många åt och drack men alla sög i sig varenda ton och bakom oss stod en man och sjöng med i varenda låt. Inte på ett sätt som störde, han fick beröm av oss för sin vackra stämma som bara blev en extra krydda och som svetsade oss alla samman. Först trodde jag det stod en högtalare bakom oss, så bra var det. Själv har jag hunnit glömma texterna och tur var väl det, jag har till och med hunnit glömma vilka guldkorn som var med på Lodger till exempel som jag fick när jag var i USA och lämnade kvar av någon oförklarlig anledning. Mamma skickade den per post. Nu fick jag en ny anledning att lyssna och har lyssnat på Fantasic Voyage om och om igen, hela långa dagen.
 
Efter "Bowie in Berlin" stannade vi kvar och fick se ytterligare en outstanding konsert fast då med Icona Pop. Nu är klockan mycket och jag måste göra mig klar för i morgon. Nya roliga saker händer i veckan som är fullproppad den med. Jag har stått och lagat mat i dag för att få ihop det. Ofta får jag ta med två matlådor för att slippa handla mat på stan, det blir för dyrt. Jag har lovat mig själv att försöka spara pengar denna höst så jag kommer iväg på en resa i vinter när jag är ledig. Vi får se hur det går med det. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Passa på och njut av sommarkvällarna så länge du kan, vartän du bor!
 
 
Jag, ute på konsultuppdrag
 
Stockholms kulturfestival
 
Icona Pop på skärmen
 
Bondens marknad på Katarina Bangata på Södermalm
 
Eftersom ljudet på den youtubefilm som är från festivalen är ganska dåligt
delar jag ett inlägg från Berwaldhallen i vintras
 
 
 Och så Bowie själv förstås
 

Control this madness before it's too late

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik, Traditioner & Årstider / Control this madness before it's too late, Dystopi, Hedersdoktor, La la Land, Liv Strömqvist / Permalink / 0
Ibland tror jag att jag lever i en djurpark. Vaknar jag mitt i natten hör jag änderna och canadagässen kvacka högljutt nere vid sjön, ett stenkast bort. Måsungarna har vaknat och skriker på mat och de nya måsparen har anlett för att häcka en andra omgång. En och annan skata skriker i högan sky och förbi mitt fönster flaxar någon  tungt med långsamma vingslag. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var flamingos, papegojor och en hel inhägnad full av undurlater. Ändå väljer jag att sova med öppet fönster och jag älskar det, jag älskar mina vilda djur, livet på landet mitt i stan. Om man går ut tillräckligt sent eller tidigt kan man få syn på bävern som bor här i viken.
 
Det har varit en fantastiskt skön helg. Jag har verkligen fått påbörja semestern med den vila jag behöver och nästan alltid börjar semestern med. För mig är det svårt att rivstarta, det har hänt att jag har gjort det vissa somrar men av erfarenhet vet jag att jag behöver ta det lugnt det första jag gör. Jag har gått och lagt mig i tid och sovit länge på morgnarna. Det har inte blivit bada av för det har inte varit någon riktig värme att tala om men i morgon väntar 32 grader och det ser jag fram emot. På midsommarafton tittade en granne förbi och vi bestämde oss för att duka upp till fest några timmar senare. Hon hade ett ärende på dagen och jag fick möjlighet att städa undan efter min hektiska vecka. Hon kom åter vid sextiden och vi åt sill och potatis, räkor och brietårta med frukt, nötter och honung. Det var kallt ute men vi bylsade på oss filtar och satt ute till nio, tio.
 
Efter att hon hade gått hyrde jag La la Land. Den tama ljudkvalitén på min tv gjorde att jag fick ett ryck och började mecka med mina kablar för att fixa till mitt surround system som varit ur funktion en längre tid. Jag har inte haft ork att krypa bakom tv:n och mixtra med kablar, är det något jag är paniskt rädd för så är det elektricitet, men min envishet är på något märkligt sätt ännu starkare. Så till slut fick jag till det och kunde se fillmen med musik som fyllde hela rummet. Igår blev det inte mycket på tv. Jag såg det senaste avsnittet av SKAM men sen fick det vara bra och jag gick och la mig i någorlunda god tid.
 
I onsdags avslutade jag mina besök hos terapeuten. Inte för alltid men för sommaren. Vi ses inte förrän i mitten av augusti och då har jag planerat att gå varannan vecka och inte varje som nu. Dels behöver jag snåla lite och vara mer sparsam med pengar och dels har jag kommit så långt i mina processer att det kan räcka att gå två gånger i månaden. Jag vill spara pengar till en resa i vinter och vet redan nu att jag kommer att ha två veckors semester över jul och nyår. Jag vill inte bara sitta hemma och läsa då. Förra julen kändes semestern i mellandagarna delvis bortkastad så nästa jullov vill jag använda den väl och åka i väg till ett varmt land. Konstigt att jag planerar det redan nu kan man tycka, men det gör mig motiverad att spara.
 
Det är bra att ha lite planer, för min del. Jag har levt lite för impulsivt den senaste tiden och strött pengar omkring mig till det jag känner för och har behov av för stunden. Jag tror att jag kanske har behövt ha det så och det jag handlat har varit av värde men nu behöver jag vara lite mer förnuftig. Detta är något jag jobbar med i terapin och jag lär mig ständigt att ta hand om mig och sköta om mig själv. Hur mycket får man dyka in i sig själv egentligen? Jag läste en rad i DN och fastnade vid en rad uttalad av en artist och poet som enligt DN "fortsätter analysera den moderna folksjukdomen narcissism som han, precis som alla vi andra, bär på".
 
Det fick mig att fundera på vår tid, på vårt speglande i oss själva, vår självfixering, egofixering. Allt som kan störa den egna utvecklingen och det egna självförverkligande blir en käpphäst för oss. Våra selfies, vårt navelskådande och vårt behov av att synas, bekräftas och gå till historien på ett eller annat sätt. Jag talar inte för alla men jag själv är definitivt en produkt av denna era. Min blogg är givetvis ett redskap för min egen egoboozt. Självklart vill jag dela med mig till andra av det jag har att ge, självklart tycker jag att jag har goda syften men jag är också en del av det här samhället.
 
En video fick mig att stanna till igår. En dystopi om den tid vi lever i. Jag ville skaka av mig videon och valde att släcka lampan och försöka somna i från den. Men nånstans är det ju den verklighet vi lever i. Vad ska vi se tillbaka på om tjugo år? Var är vi om tjugo år? Vart är vi på väg? Dystopier är viktiga. Det är inte så att jag vill plöja dem på Netflix men jag anser att de är viktiga precis som satiren är viktig. Vi behöver dem som ser saker och ting ovanifrån, de som ser vårt samhälle ur ett metaperspektiv och kan förutspå vart vi är på väg. För är det inte så att de flesta av oss flyr in i det som känns skönt för stunden? Det behöver inte bara vara att plöja serier eller exponera sig själv på sociala medier, det kan till och med handla om att man demonstrerar eller spottar ur sig åsikter, engagerar sig för välgörenhet. Vad är egentligen långsiktigt? Hur kan vi ändra riktningen för vart vårt samhälle är på väg?
 
Det är stora frågor och inget jag orkar konfronteras med dagligen. Nej, jag hör till dem som flyr men jag beundrar de personer som får oss att reflektera över nuet och framtiden. Liv Strömqvist är en sån person. Hon har en skarp blick för vart vi är på väg. På sitt oerhört intelligenta, knivskarpa och humoristiska vis kan hon genom sina illustrationer få oss att förstå i vems koppel vi hamnat. Vi tror att vi är fria individer men i själva verket styrs vi av osynliga krafter som många gånger manipulerar och duperar oss till fotknölarna. Bara jag får kolla min Netflixserie och åka till Palma på semestern är jag nöjd tänker jag. Men Liv Strömqvist måste läsas om och om igen. Den senaste boken är ett mästerverk och 2016 blev hon hedersdoktor vid Malmö högskola. Inte konstigt och helt rätt.
 
Vad jobbig hon är, tänker du kanske nu. På semestern och allt, nu vill jag läsa Brytupp.se och koppla av. Det vill ju jag med, så låt oss göra det. Men ta dig tid och titta på videon nedan och läs gärna Liv Strömqvist Uppgång & Fall som sommarläsning så kan du läsa deckare efter det. Jag ska läsa om den för den står här i min bokhylla och jag ska skärpa mig lite i sommar och inte vara fullt så navelskådande. Jag behöver blicka utåt och du får gärna hjälpa mig med det. Ha en riktigt fin semester kära läsare. På återseende från Palma.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Läs i sommar. Om du inte vet vad du ska börja med kan jag rekommendera Liv Strömqvist seriealbum Uppgång & Fall.
 
 
 
Geniala Liv Strömqvist
 
 
Till top