Stigen bortom tryggheten

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Aspuddens bokhandel, Svt / Permalink / 0
Det är tisdag förmiddag och jag är fortfarande hemma. Jag ska in en sväng till Rosenlund igen och lämna fler prover, därefter ska jag iväg och träffa min konsultchef och äta lunch med henne. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att få hjälp med att sortera alla mina tankar och reda ut vad det är som stressar mig. Igår var solen framme en stund men jag var som förlamad och kom inte ut. Nu har jag fått starkare tabletter och jag känner genast skillnad. Magen känns stabilare och jag har sovit bättre. Jag hoppas innerligt att jag inte har magsår. Behandlingen är densamma som nu men ett magsår skulle verkligen kräva oerhört mycket mer försiktighet och det orkar jag inte nu. Jag har så mycket roligt framför mig.
 
*
 
Jag tror jag måste ta tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg. Det där om Anne Lundberg. Det där med att vi hade för många Olsson, Svensson, Månsson och Lundberg i tv som jag skrev om för några dagar sedan. Efter att ha sett ett par avsnitt av Landgång blev jag beroende och nu har jag sett alla avsnitt av Landgång på SvtPlay. "Mer Lundberg i tv" säger jag nu. Jag har aldrig varit med om maken till modig och strapatsfylld programledare som inte drar sig för något. Visserligen är det tv och i verkligheten gör hon kanske bara en bråkdel av det som syns i rutan men hon kan omöjligt fejka allt. En härlig kombo med dessa två. Anne, som inte drar sig för de riktigt tuffa utmaningarna och Paul som står vid spisen och lagar den underbara maten. Det blev nästan komiskt när en ung fjälljägare uppe på Kebnekajse frågade henne om hon var van att ta i (ni vet sådär som en man aldrig skulle fråga en annan man) och tittaren då fått följa henne både på fem tusen meters höjd i Anderna, djupt nere i Indiska Oceanen och i den Egyptiska öknen bland skorpioner.
 
*
 
Det är verkligen roligt att följa dem från Anderna i Peru, till havet i Mocambique, till Egypten och alla spännande utgrävningar, Kebenekajse som jag inte alls hade lust att se men som faktiskt var helt underbart att få se när de väl var på toppen, till Neapel och Havanna, två väldigt speciella städer som jag längtade till när jag såg programmet. Ja Havanna har jag ju varit i. Särskilt roligt var det att Cleo besökte programmet när de var i Havanna. Allra mest sugen blev jag att åka till Nilen och Luxor. Anderna skulle aldrig funka med min astma och fjällvandring är inte min kopp te. Neapel kan jag också klara mig utan även om jag vill till Italien men Egypten och de gamla templen har lockat tidigare men känns ännu mer angeläget att besöka nu efter programmet. Jag är glad att jag haft Landgång att titta på nu när jag varit hemma men jag har även tittat på annat och har nu också kommit igång med Återstoden av dagen.
 
*
 
Det har också varit härligt att få uppdatera bloggen de senaste dagarna. Jag kan sakna den tid då jag arbetade deltid och studerade och hann med sånt som att blogga, måla, läsa och skriva uppsatser. Jag minns att jag alltid gick till Aspuddens bokhandel de dagar jag inte jobbade och det blev ofta även på helgerna då plugget krävde en hel del. Jag satt där och åt soppa, läste vetenskapsteori och förberedde min föreläsning för feministiskt initiativ i Göteborg. Men det fanns negativa sidor med det livet också, inte bara att jag fick betydligt mycket mindre pengar. Jag mådde betydligt sämre. Att arbeta heltid eller åtminstone fem dagar i veckan, gör mig gott. Jag mår bra av rutiner och att inte grotta ner mig i för mycket vid sidan om. Det är som med det mesta, det finns fördelar och nackdelar och kanske glömmer vi ofta bort nackdelarna och minns bara det som var bra.
 
 * 
 
Bryt upp, bryt upp! Var aldrig rädd att ta den där stigen bortom tryggheten, kanske är det den som leder dig precis rätt. 
 
 
 
Bilder tagna den 10 oktober för exakt tre år sedan när jag pluggade deltid på universitetet och målade akvarellkort. Denna härliga oktoberdag, då jag träffade på den här söta katten, minns jag att min astma plågade mig svårt och att jag längtade efter att få komma till solen på Mallorca dit jag åkte två veckor senare. Jag hade ännu inte förstått att astman som plågade mig månad efter månad orsakades av en mögelskada i mitt eget hem, intill mitt eget sovrum. Den upptäckte jag fyra månader senare. Astman blev så svår att jag omöjligt kunde fortsätta mitt arbete med små barn och i slutet av november fick jag äntligen jobb hos min nuvarande arbetsgivare. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att astman och mögelskadan ledde mig rätt i livet. Inget ont som inte har något gott med sig.
 
 

Blomsterhandeln på Hägerstensvägen på väg till Aspuddens bokhandel. Som jag målade denna höst och vinter! Och så många böcker jag fick! För det var så vi gjorde - bytte kort mot böcker. Det var en lyx, särskilt vid jul då många julkort sålts, att komma till bokhandeln och välja och vraka till personalrabatt.
 
Jag sålde på Aspuddens bokhandel
 
Jag sålde för välgörande ändamål
 
De fick finare och finare förpackningar
 
Och det blev julkort
 
Till slut resulterade kortproducerandet i hypomani
 

Om du fick leva om ditt liv

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Coloseum, Forum romanum, Rom, Rome / Permalink / 0

I mitt jobb har jag det stora privilegiet att gå in i helt olika världar. Eftersom jag arbetar som en typ av coach medföljer observationer, att gå in i ett rum och lyssna, se och ta in allt som sägs och görs. Det är alltid lika spännande. Här om dagen hamnade jag mitt i ett samtal kring julbord och vad som ska finnas på det svenska julbordet. Senare hamnade jag i en lektion i smak och fick prova viner tillsammans med tilltugg som påverkade syran och sötman på vinet vi drack. En annan dag var jag i köket och fick lära mig hur man lägger upp fisk och hur man lagar till en förrätt, i förrgår deltog jag i en historialektion om romartiden och idag har jag lärt mig allt om ledarskap. Då jag varit på många gymnasieskolor de senaste åren växlar även ämnena, profilerna och inriktningarna.

Det där med historielektionen var lite underligt faktiskt. På morgonen satt jag på bussen och precis som de flesta andra resenärer tog jag upp min telefon. Det första jag tittar på är instagram. Jag älskar att se bilder och foton, se vad mina vänner fotat men också vad alla andra jag följer lägger upp. Jag har själv ett brytupp.brytupp konto och lägger ofta upp foton och bilder. Den här morgonen hade min son lagt upp ett foto på honom själv där han stod framför Coloseum i morgonsolen, ungefär i samma stund som jag var på väg till jobbet. Jag blev så förvånad för det är inte riktigt likt honom att bara åka i väg sådär utan att säga något innan. Det blev ganska overkligt att se honom på bilden en dag efter att jag träffat honom.

På historielektionen berättade läraren om romarriket. Om Coloseum, om kejsarna och alla byggnader de lät uppföra under romartiden. Jag började tänka på serien Rom eller Rome som orginaltiiteln är och som jag såg för några år sedan. Den handlade om tiden fram till Roms första kejsare, när Rom var republik och Julius Caesar regerade tillsammans med de andra konsulerna. En helt fantastisk serie med de bästa av USA och Storbrittanien. Brittiska skådespelare och amerikanska effekter. Tyvärr var den för dyr och påkostad att de inte hade råd att göra fler än två säsonger, men verkligen värd att se. När jag lämnade jobbet var jag uppfylld av romartiden och började tänka på all dramatik som jag upplevt i serien och som historieläraren pratade om. Det fruktansvärda slaveriet som gjorde det möjligt för rika romare att leva på det sätt de gjorde i lyx och överflöd.

På kvällen när jag kom hem slog jag på tv:n och bestämde mig för att titta på Vetenskapens värld vilket jag inte gjort på länge. Jag tänkte att det kanske skulle handla om nobelpriset men så visade det sig att det skulle handla om romartiden. Man fick följa med arkiologer till kusten, i närheten av en aktiv vulkan där det tidigare legat en stad under Kejsar Neros regeringstid som numera var begravd under vatten. Delar av staden fanns kvar ovan jord. Ruiner stod i sluttningar vid vattnet, avancerad arkitektur skapade av ingenjörer för 2000 år sedan. Forskarna har kunnat lokalisera var olika personer hade sina stora slottsliknande privatbostäder med stora trädgårdar i staden Baiae. Bassänger, badhus och till och med fiskodlingar för att få färsk fisk.

Baiae var en tillflyktsort för Roms rika och mäktiga, en plats där de kunde vara fria från sociala begränsningar. Men så kom stora vulkanutbrott och en stor del av badorten sjönk i havet och glömdes bort. Nu har man lyckats pussla ihop delar under vattnet och kunnat konstruera en modell över hur staden kan ha sett ut. Det var ett oerhört fascinerande program och jag sögs åter in i historien och ville ha mer och mer och mer. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag kanske valt att läsa historia. Nu känns det att det är för sent men jag älskar att läsa historiska skildringar och googla på sådant jag vill veta mer om. Jag läser och lär och vill bara lära mer.

Det blev en så underlig dag där allting knöts ihop. Sonen vid Coloseum på morgonen, historielektionen och tv-programmet på kvällen. Jag vill tillbaka till Rom. Det är länge sen jag var där. Jag vill se Coloseum, Forum Romanum och jag blev sugen att åka till Baiae. Dessutom undrar jag om jag inte ska se om serien om Rom. Den är blodig och brutal och på många sätt ansträngande att tränga in i för man fattar ju tycke för både slavar och tyranner, fotsoldater och excentriska diktatorer. Men den får en att färdas i tiden och glömma sin vardag och det är ganska skönt att få göra ibland när man jobbar mycket och mörkret börjar ta över kvällarna.

 

Bryt upp, bryt upp! Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?

 
 
 
Foto: @elvireadele
 
Foto: @skytg24hd

Jag vill bara få va mig själv

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Reflektioner / Glocester road, Jag vill bara få va mig själv, Laleh, London, författare, resa, skriva / Permalink / 0
Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, bara få va mig själv! Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, vill bara få va mig själv. Vilken genial text. Jag älskar Laleh, my superhero! Det finns många superhjältar i vardagen. Just nu har jag flera stycken i mitt jobb och lite tjatigt säger jag det till dem dagligen, men det blir lika glada varje gång. De gör ibland ett riktigt skitgöra som inte märks men får sällan tack för det, mest får de klagomål när saker inte fungerar. Jag ser det lite som en del av mitt jobb. Att komma som konsult innebär att jag inte har samma ansvar som personer som är anställda på plats. Det krävs inte riktigt samma sak av mig och jag slipper ha ansvar för de där göromålen som jag själv anser vara väldigt tråkiga, som att ha städansvar, ansvar för aktiviteter osv. Däremot ser jag att jag har ett ansvar mot cheferna - som ju inte är mina chefer utan enbart mina arbetsledare. Jag känner ett ansvar att boosta, ge energi, feed back och uppmuntran, särskilt när jag tycker de gör ett enastående jobb. Kanske är den rollen minst lika viktig som att ordna julfest.
 
Jag gör det inte för att få belöning. Jag jobbar hårt och mycket och ger av min överskottsenergi till dem som styr och har befälet över hela skutan och eftersom jag är på två ställen rör det sig om flera personer. Men faktum är att jag får belöning, oväntad sådan. På min ena arbetsplats ska jag få åka iväg på jobbresa till London om en månad exakt. Det kunde ha varit vem som helst men jag tror de ser att jag ger en del utöver mina förväntade femtio procent. Detta överskott är ingen match för mig, det är inget som är ansträngande, det är som sagt ett överskott. Om jag kände tvång att gå hem och läsa mail på kvällar och helger skulle det vara mycket ansträngande och jag skulle inte acceptera det, men detta handlar om andra saker som inte kräver någon ansträngning från min sida. Sen finns de alltid dom som vill parasitera och sno åt sig av min energi. Jag har varit med om att bära chefer, som rider på utnyttjar den energi jag och andra ger av självmant, dessa chefer eller personer får man passa sig för men det är inte dem jag talar om här.
 
De båda jobben är lite i ofas. På det ena jobbet kände jag viss stress för några veckor sedan, jag fick för mycket på mitt bord. Då tydliggjorde jag det för cheferna och de svarade upp direkt, de är tacksamma för den typen av dialog, att ständig samtala om vad som ska ingå i mina arbetsuppgifter. Jag tar gärna på mig mycket så länge jag inte känner att det blir övermäktigt och/eller det hindrar mig från att göra ett bra jobb. Det får inte bli spretigt och saker får inte falla mellan stolarna, det är ju jag som får skulden i det långa loppet och då måste jobbet göras snabbt och effektivt men väl. Nu har det lugnat sig. Men då hopar det sig på andra arbetsplatsen och jag känner stundtals att jag drunknar i jobb. Samma sak där. Jag tydliggör till min arbetsledare och superhero och hon svarar upp omedelbart och styr upp med möten och inbjudna mycket professionella samtalsledare som ska hjälpa oss att fördela arbetet på ett bra sätt så att jag inte får för mycket. Jag känner stor tilltro till dem alla och jag blir lycklig och tacksam över att jobba på dessa arbetsplatser. Jag är glad varje gång jag går dit och jag är glad varje gång jag går hem.
 
Jag känner att jag är mitt i verksamheten och trots att jag har kunskap och kompetens nog att bli en så kallad "skrivbordsmänniska" (som jag döpt dem) som kommer och föreläser, ger input och coaching på arbetsplatsen men planerar vid sitt skrivbord, så vill jag inte det. Jag skulle kunna tjäna mer pengar och få högre status, men jag vill inte. Jag vill vara i hetluften, där det kokar och sjuder. Jag vill vara kreativ och lösningsfokuserad i stunden, göra mina egna modeller som är skapade utifrån den verklighet jag själv jobbar i - inte någon annans verklighet, någon författares, någon man med doktorsexamen. Jag har på fötterna och jag kan mina lagar och följer mina ledstjärnor. Men det är människorna i min vardag som ger mig energi. De utmanar mig och jag får mötas, ständigt och jämnt, och i dessa oförutsägbara möten föds något nytt som utvecklar mig. Jag älskar pulsen, det oväntade där jag behöver kavla upp ärmarna och jobba. Som belöning kan jag gå hem och ägna mig åt vad jag vill och behöver inte syssla med planering. Så vill jag ha det, åtminstone ett tag till.
 
Två drömmar lockar mig vid sidan av jobbet men just nu har jag inte tid för dem. Den ena drömmen handlar om att skriva och den andra om att spela musik och DJ:a. Ja, nu fick du dig ett gott skratt gissar jag. DJ:a, jag? Ja, helt seriöst skulle jag vilja spela skivor och min son har helt seriöst pratat om att hjälpa mig som min agent. Vi har spelat skivor tillsammans en gång på en fest. Han hade giget men han behövde min hjälp eftersom publiken var i min ålder och vi hade ett superbra samarbete och av den kvällen lärde jag mig att detta är något jag skulle kunna göra själv. Jag älskar att göra spellistor och samla på bra musik, har gjort det i hela mitt liv sen jag kunde stå på mina ben och dansa nere hos min farmor. Hon hade en skivspelare och samlade på bra dansmusik. Mamma och pappa hade jazz och klassiskt men hos farmor var det Miriam Makeba, Harry Belafonte, James Last, Abba och framför allt en massa spansk musik. Y VIVA ESPAÑA!
 
Jag ska ta tag idet. Jag ser inget problem i att jag blir äldre, jag har ju redan passerat gränsen för vad som är okej. Ska jag göra det nu eller senare får jag göra en grej av det och promota mig som DJ-farmor. Men jag vill skriva också. Jag längtar efter att skriva, det kliar ständigt i fingrarna. Om jag inte fick sitta och skriva dagligen i mitt jobb skulle jag dö. Jag skriver visserligen juridiska dokument men kan göra intervjuer och skapa formuleringar när jag skriver mina egna texter så att jag känner att jag får ur mig en liten gnutta skaparglädje. Det gäller att inte fastna i det för jag har så många arbetsuppgifter jag ska hinna med och eftersom jag är disciplinerad blir det inte mycket skrivande. När jag kommer hem på kvällen är jag urlakad, då finns tiden men inte kreativiteten och orken.
 
Så som så många gånger tidigare börjar jag fundera på om jag ska hitta någon skrivarstuga nånstans i skärgårn där jag kan sitta och skriva i sommar. Det blir dessvärre aldrig av, när sommaren kommer vill jag umgås med vänner och familj och jag vill njuta av bad och sol men drömmen finns. Mikael Niemi sa något riktigt intressant i Lundströms bokradio idag. Han sa att han ofta skriver femtio sidor utan att blinka, sen blir det farligt och då slutar han. Jag har aldrig hört någon författare säga så men det är precis så det är för mig. Jag är inte författare men jag har många gånger skrivit trettio, femtio eller till och med sjuttio sidor, sen slutar jag och nu inser jag att det är för att det blir farligt. För farligt. Man kommer för nära sig själv som Mikael Niemi sa. Man kommer nära det man vill skriva om, det som berör en på djupet men plötsligt börjar man se saker och känna saker.
 
För mig handlar det också om att "detta kan jag inte låta andra läsa". Vad skulle de tro? Jag försöker göra om verkligheten, så att den inte liknar min och när jag lyckas göra om den tillräckligt mycket, det är då jag tröttnar. Det bränner verkligen till. Jag vet inte hur många oavslutade böcker jag har i min dator och på molnet. De är i jag-form, i tredje person, som allvetande berättare, de utspelar sig i Sverige, i Italien, i England. Jag håller inte reda på alla försök jag gjort. Mitt bokprojekt kommer att vara min ständiga resa ända in i döden. Jag tänker att om jag någon gång hamnar på en arbetsplats jag vantrivs på och inte lyckas hitta en lösning på situationen får jag väl gå ner i tid och börja skriva den där av mig och ingen annan efterlängtade boken.
 
Det är lördag förmiddag och jag fick sova ut idag, ingen väckarklocka som ringde. Det är den viktigaste tidpunkten på hela veckan. Jag går ofta upp tidigt på lördagsmorgnarna men vill inte bli väckt. Att bara få gå runt och skrota i några timmar innan man tar tag i dagen är det mest värdefulla jag har, att känna att fem dagars hårt arbete har ett slut och veckan en vilodag är helt nödvändigt för mig. Jag har tuffa förutsättningar att bemästra för att klara av heltidsarbete och för att hela lokomotivet ska kunna ta sig fram behövs rätt sorts bränsle och rätt sorts skötsel. Veckokontroll på verkstaden. Jag var på gymmet till sent i går kväll, det tog emot, jag ville bara hem men jag vet att det är nödvändigt i det långa loppet och att åka direkt hem resulterar bara i att jag somnar. En bra dag på jobbet med vinprovning tog mig till systemet och nu vet jag att jag slipper gymmet på hela helgen, kan bara vila och ägna mig åt ett och annat nöje.
 
Jag dejtade en person för ett tag sedan. Han hade fullt upp i veckorna liksom jag och ville träffas på helgerna. Bra, tänkte jag. Men det som var lite märkligt för mig när man har både fredag-, lördag-, söndag kväll och lördag- och söndag dag, var att han ville träffas just lördag förmiddag kl 10.00 och ingen annan tidpunkt. Varje vecka bad han om att vi skulle ses på lördag förmiddag trots att jag förklarat att heltidsarbete tog rätt hårt på kroppen och att jag gärna vill vila ut på lördag förmiddag. Då kunde jag hellre avboka det jag hade i veckan. Men nej, det visade sig att lördag förmiddag ofta var den enda tid som gick att träffas på. Romantiskt och inbjudande för att utveckla en kärleksrelation. Där tog det stopp för mig tyvärr. Att hålla på sina rutiner är bra, att inte slå knut på sig själv p.g.a. någon annans behov är också bra men kanske krävs det lite mer för att mötas. Och eftersom jag inte tänker slå knut på mig själv fick det va. Jag vill bara få va mig själv...
 
 
Bryt upp, bryt upp! Jag vill bara få va mig själv.
 
 
 
Foto: Aftonbladet.se
 
 
 


 
Bara få va mig själv



När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen

Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nä jag tittar inte ner mer
Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen!

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv


Text: Laleh

 

 Vinprovning på jobbet igår
 
 
Inom HR som jag också jobbat med, brukar man skilja på operativt och strategiskt arbete. Jag älskar både och. Att arbeta strategiskt är oerhört stimulerande för min vänstra hjärnhalva, att arbeta operativt är enormt givande och utmanande för min högra. Att få arbeta på de båda sätten är något jag är extremt tacksam för, det är inte alla förunnat. Jag vet att ger jag upp den ena delen blir den andra lidande och tvärt om. Jag måste ständigt påminna mig om det eftersom erbjudanden kommer från båda håll. Jag vill bara få va mig själv!
 
 
 
Gloucester road där jag bodde och arbetade på restaurang hösten 1983.
Nu ska jag tillbaka dit på jobbresa i oktober och besöka restauranger,
34 år senare. Så kul att cirklarna sluts.
 
 
Till top