Stigen bortom tryggheten

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Aspuddens bokhandel, Svt / Permalink / 0
Det är tisdag förmiddag och jag är fortfarande hemma. Jag ska in en sväng till Rosenlund igen och lämna fler prover, därefter ska jag iväg och träffa min konsultchef och äta lunch med henne. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att få hjälp med att sortera alla mina tankar och reda ut vad det är som stressar mig. Igår var solen framme en stund men jag var som förlamad och kom inte ut. Nu har jag fått starkare tabletter och jag känner genast skillnad. Magen känns stabilare och jag har sovit bättre. Jag hoppas innerligt att jag inte har magsår. Behandlingen är densamma som nu men ett magsår skulle verkligen kräva oerhört mycket mer försiktighet och det orkar jag inte nu. Jag har så mycket roligt framför mig.
 
*
 
Jag tror jag måste ta tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg. Det där om Anne Lundberg. Det där med att vi hade för många Olsson, Svensson, Månsson och Lundberg i tv som jag skrev om för några dagar sedan. Efter att ha sett ett par avsnitt av Landgång blev jag beroende och nu har jag sett alla avsnitt av Landgång på SvtPlay. "Mer Lundberg i tv" säger jag nu. Jag har aldrig varit med om maken till modig och strapatsfylld programledare som inte drar sig för något. Visserligen är det tv och i verkligheten gör hon kanske bara en bråkdel av det som syns i rutan men hon kan omöjligt fejka allt. En härlig kombo med dessa två. Anne, som inte drar sig för de riktigt tuffa utmaningarna och Paul som står vid spisen och lagar den underbara maten. Det blev nästan komiskt när en ung fjälljägare uppe på Kebnekajse frågade henne om hon var van att ta i (ni vet sådär som en man aldrig skulle fråga en annan man) och tittaren då fått följa henne både på fem tusen meters höjd i Anderna, djupt nere i Indiska Oceanen och i den Egyptiska öknen bland skorpioner.
 
*
 
Det är verkligen roligt att följa dem från Anderna i Peru, till havet i Mocambique, till Egypten och alla spännande utgrävningar, Kebenekajse som jag inte alls hade lust att se men som faktiskt var helt underbart att få se när de väl var på toppen, till Neapel och Havanna, två väldigt speciella städer som jag längtade till när jag såg programmet. Ja Havanna har jag ju varit i. Särskilt roligt var det att Cleo besökte programmet när de var i Havanna. Allra mest sugen blev jag att åka till Nilen och Luxor. Anderna skulle aldrig funka med min astma och fjällvandring är inte min kopp te. Neapel kan jag också klara mig utan även om jag vill till Italien men Egypten och de gamla templen har lockat tidigare men känns ännu mer angeläget att besöka nu efter programmet. Jag är glad att jag haft Landgång att titta på nu när jag varit hemma men jag har även tittat på annat och har nu också kommit igång med Återstoden av dagen.
 
*
 
Det har också varit härligt att få uppdatera bloggen de senaste dagarna. Jag kan sakna den tid då jag arbetade deltid och studerade och hann med sånt som att blogga, måla, läsa och skriva uppsatser. Jag minns att jag alltid gick till Aspuddens bokhandel de dagar jag inte jobbade och det blev ofta även på helgerna då plugget krävde en hel del. Jag satt där och åt soppa, läste vetenskapsteori och förberedde min föreläsning för feministiskt initiativ i Göteborg. Men det fanns negativa sidor med det livet också, inte bara att jag fick betydligt mycket mindre pengar. Jag mådde betydligt sämre. Att arbeta heltid eller åtminstone fem dagar i veckan, gör mig gott. Jag mår bra av rutiner och att inte grotta ner mig i för mycket vid sidan om. Det är som med det mesta, det finns fördelar och nackdelar och kanske glömmer vi ofta bort nackdelarna och minns bara det som var bra.
 
 * 
 
Bryt upp, bryt upp! Var aldrig rädd att ta den där stigen bortom tryggheten, kanske är det den som leder dig precis rätt. 
 
 
 
Bilder tagna den 10 oktober för exakt tre år sedan när jag pluggade deltid på universitetet och målade akvarellkort. Denna härliga oktoberdag, då jag träffade på den här söta katten, minns jag att min astma plågade mig svårt och att jag längtade efter att få komma till solen på Mallorca dit jag åkte två veckor senare. Jag hade ännu inte förstått att astman som plågade mig månad efter månad orsakades av en mögelskada i mitt eget hem, intill mitt eget sovrum. Den upptäckte jag fyra månader senare. Astman blev så svår att jag omöjligt kunde fortsätta mitt arbete med små barn och i slutet av november fick jag äntligen jobb hos min nuvarande arbetsgivare. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att astman och mögelskadan ledde mig rätt i livet. Inget ont som inte har något gott med sig.
 
 

Blomsterhandeln på Hägerstensvägen på väg till Aspuddens bokhandel. Som jag målade denna höst och vinter! Och så många böcker jag fick! För det var så vi gjorde - bytte kort mot böcker. Det var en lyx, särskilt vid jul då många julkort sålts, att komma till bokhandeln och välja och vraka till personalrabatt.
 
Jag sålde på Aspuddens bokhandel
 
Jag sålde för välgörande ändamål
 
De fick finare och finare förpackningar
 
Och det blev julkort
 
Till slut resulterade kortproducerandet i hypomani
 

Jag når aldrig några höjder på IQ-test men jag är bra på annat

Ute hörs en kråka. Solen har tittat fram igen efter en regnskur som jag sov mig igenom. Äntligen blå himmel med vita moln men jag orkar mig inte ut. Min kropp är utmattad och jag har varit ute idag redan. Jag tog mig till Rosenlunds vårdcentral för provtagning och fick samtidigt starkare dos medicin. Om det visar sig vara magsår är jag redan under behandling med den dosen. På hemvägen köpte jag en kanelbulle och en croissant att stoppa i magen med teet som jag dricker mest hela tiden, detta lenande svartvinbärste. Jag som orkar så mycket i vanliga fall, som tränar och jobbar hårt, orkar knappt någonting nu. Jag sover flera timmar om dagen och ändå somnar jag på kvällen. Jag orkar inte prata med folk, bara med min familj. Har inte någon kraft att ge men i helgen ska jag få träffa mitt barnbarn, då får jag massor, massor.
 
Nu hörs några barn på väg till eller från skolan här intill. Glada röster. Jag tänker många existentiella tankar, de flödar genom min kropp ständigt och jämt. Många undrar var jag får orden i från, hur jag orkar skapa, hur jag kommer på och vet vad jag ska skriva. Det gör jag inte. Jag kommer inte på dem. Jag är som en dator och Macen är min printer. Vem det är som matar in mina tankar vet jag inte, det vore kul att veta. Orden spottas ut på skärmen och jag vet inte varifrån de kommer, de bara flödar och svårigheten är inte att få dit dem utan att få bort dem när de blir för många. Dessutom är jag inte bra att stava och inte särskilt bra på prepositioner, eller kanske är det den där andra som är dålig på det. Det blir det det blir och ni får stå ut med mina felskrivningar. Jag funderar ibland på om jag skulle skaffa ett rättstavningsprogram. Bloger.com har ett sådant, det gillade jag att använda när jag först skrev på bloger-blogg.
 
Jag når aldrig höga höjder på IQ-test eftersom de är på tid och jag läser och kodar allt så långsamt, min intelligens ligger inte heller i att avkoda, observera och använda logik men jag är inte heller direkt svag på det området. Min intelligens och min så att säga unika intelligens som jag förstått att inte alla är begåvade med handlar om att associera och sammankoppla. Jag associerar all min vakna tid. Jag tänker en tanke som leder till en annan som leder till en tredje och vips är jag någon helt annanstans. När jag pratar och berättar får jag lov att leda tillbaka lyssnaren till där vi först befann oss annars vilseleder jag. Ofta går det i rasande takt när jag tänker. Ofta blir jag väldigt irriterad på andra som fastnar i resonemang och inte tar sig vidare. Jag försöker att inte visa det och håller allt som oftast masken men att sitta på en konferens (heter det på eller i?) där det ska tuggas och idisslas, kan göra mig galen.
 
Jag älskar teamwork när det funkar som bäst och jag har så in i bengen svårt för teamwork när det inte funkar. Det många inte förstår i den bransch jag jobbar i är att teamwork är en konst som kräver både kunskap, tid och träning. Ett team behöver en ledare som inte bara brinner av entusiasm utan också både har den tid som måste läggas ner på teamet, den kunskap och kompetens om teamledarskap som krävs för att teammedlemmarna ska nå sin fulla potential och teamet därmed kunna arbeta som bäst. Det krävs särskilt när resurserna är knappa som inom det offentliga idag. Jag har turen att ha bra teamledare på båda ställena, jag tror inte alltid det är där skon klämmer när teamet inte kan prestera maximalt. Det krävs också att teammedlemmarna tränas, lärs upp och inte bara arbetar som ett antal öar med vissa broförbindelser.
 
Har man dessutom olika professioner är det stor risk att man beträder varandras revir på ett sätt som övergår i att bli personligt, eller att man är så rädd att beträda varandras mark att man inte vågar komma i närheten. Då riskerar man att missa viktiga delar eller ägna energi åt att avgöra vem som ska göra vad. Och vad ska man egentligen göra? Hur är målet formulerat? Delmålen? Samsynen kring målen och vägen dit? Att ha olika professioner i ett team innebär ju att det finns potential att komma långt. Gränsen för vem som gör vad kan vara svår för en teamledare att dra, men är enligt mig så oerhört viktig, och den måste kontinuerligt uppdateras hos samtliga teammedlemmarna annars är det så lätt att någon far i väg och kör sitt eget race. Jag har jobbat i team i många herrans år nu, i olika branscher, och så mycket vet jag att ledaren är oerhört viktig och är inte teamledaren på plats måste det vara uttalat vem som tar över. Man kan enligt mig inte enbart lita på att människor är kompetenta även om de är det. Det vore ju som att regeringen skulle klara sig utan statsministern eller vice statsministern när dessa befattningar saknas. Som om de skulle kunna prioritera rätt frågor utan en ledare. Alla vill naturligtvis prioritera sitt eget eller försöker träda tillbaka för en iniofficiell självutnämnd ledare. Det har så att säga inget med kompetens att göra, det handlar om gruppdynamik.
 
Det är sånt här som snurrar i mitt huvud nu eftersom jag ingår i två nya team på mina arbetsplatser. Jag litar på mina teamledare, de är kloka och lyhörda. Men som doktorn sa idag så behöver jag samtala med mina arbetsledare om min roll, om min arbetsbelastning då jobbet faktiskt inneburit en hel del stress på sistone där jag hamnar i just den här positionen att jag inte riktigt vet min roll.  Ska man använda mig eller rättare sagt nyttja min kompetens, kan man få ut massor om man gör det på rätt sätt. Använder man den fel är jag inte mycket mer värd än ett äppelskrutt. Jag tror jag är som en bil som man kan axelerera snabbt, får jag komma upp i de farter jag är till för kan jag åstadkomma en hel del men ska man köra stadskörning i bostadsområden blir man bara irriterad på mig för då lyder jag inte.
 
Nu kan det låta som jag har lite väl gott självförtroende och det har jag emellanåt men det rasar snabbt. När jag inte känner mig trygg och när andra vill åt mig personligen, eller när personer är otydliga eller ambivalenta  faller jag ganska handlöst. Då ser jag ingen mening med varken mig själv eller det jag gör. Men du som läst bloggen ett tag vet såklart redan att jag är skör i perioder. Men att vara skör innebär inte att alla ser en som skör eller att man är skör konstant. Jag är ju stark som en oxe när jag sätter den sidan till. Man kan nog säga att jag på många sätt är en konstnärssjäl även om jag aldrig blev konstnär. Jag är egensinnig och jobbar på många sätt väldigt annorlunda mot mina kollegor, men det gör också att många blir förvånade och nöjda med vad jag levererar. Det betyder inte att jag alltid är fit for fight. Om jag inte får tillräckligt med input, om för många drar i handbromsen samtidigt då går det som det går, då kan det bli tvärstopp. Jag kan vara pragmatisk när det rullar på men jag är inte pragmatisk som person.
 
Så urbota egocentriskt tänker du kanske. Kan hon inte tänka på någon annan än sig själv. Faktum är att jag närapå utplånar mig för andra människor. Inte dem jag har för avsikt att arbeta tillsammans med utan dem jag arbetar för och åt. Jag skulle inte ha det här jobbet om det inte var för dem. Jag skulle aldrig satsa så hårt och så mycket om det inte var för att jag kände att jag är med och gör världen till en bättre plats. Att bara kunna ge en kram till någon som nästan aldrig blir sedd. Att sitta ner och lyssna på en ungdom som inte får träffa sina föräldrar, blivit utfryst av sina föräldrar eller inte har några föräldrar. Att lyssna till en ungdom som ständigt blir utsatt för rasism. Att stärka en ungdom som inte kunnat gå ut på ett år men tvingat sig till en psykolog i smyg för att få hjälp eller att hitta lösningar och hjälpa en person som tycker livet är meningslöst men bara behöver bli sedd och bekräftad. Man får inte fastna vid dessa historier, man får inte dra nytta av dessa personer för egen vinning men att få vägleda dem rätt kan vara livsavögörande i vissa fall och det är det som driver mig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ställ dig själv frågan hur du vill jobba, hur din kompetens kommer till sin rätt på bästa sätt. Det är självklart för många att göra det och självklart för många att inte göra det. Min övertygelse är att ju mindre din kraft och kompetens kommer till sin rätt ju större är risken att du hamnar i ohälsa.
 
 
 
Johanneshovsbron för ett år sedan. Då gick jag ofta den här vägen hem från jobbet. Årsta på vänster sida och Södermalm på höger
 
 
Bromma och Mälaröarna på andra sidan. Utsikt från Klubbensborg
 
 
Axelsbergs båtklubb
 
 
Klubbensborg
 
 
Eolshälls gård
 
 
 

Om du fick leva om ditt liv

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Coloseum, Forum romanum, Rom, Rome / Permalink / 0

I mitt jobb har jag det stora privilegiet att gå in i helt olika världar. Eftersom jag arbetar som en typ av coach medföljer observationer, att gå in i ett rum och lyssna, se och ta in allt som sägs och görs. Det är alltid lika spännande. Här om dagen hamnade jag mitt i ett samtal kring julbord och vad som ska finnas på det svenska julbordet. Senare hamnade jag i en lektion i smak och fick prova viner tillsammans med tilltugg som påverkade syran och sötman på vinet vi drack. En annan dag var jag i köket och fick lära mig hur man lägger upp fisk och hur man lagar till en förrätt, i förrgår deltog jag i en historialektion om romartiden och idag har jag lärt mig allt om ledarskap. Då jag varit på många gymnasieskolor de senaste åren växlar även ämnena, profilerna och inriktningarna.

Det där med historielektionen var lite underligt faktiskt. På morgonen satt jag på bussen och precis som de flesta andra resenärer tog jag upp min telefon. Det första jag tittar på är instagram. Jag älskar att se bilder och foton, se vad mina vänner fotat men också vad alla andra jag följer lägger upp. Jag har själv ett brytupp.brytupp konto och lägger ofta upp foton och bilder. Den här morgonen hade min son lagt upp ett foto på honom själv där han stod framför Coloseum i morgonsolen, ungefär i samma stund som jag var på väg till jobbet. Jag blev så förvånad för det är inte riktigt likt honom att bara åka i väg sådär utan att säga något innan. Det blev ganska overkligt att se honom på bilden en dag efter att jag träffat honom.

På historielektionen berättade läraren om romarriket. Om Coloseum, om kejsarna och alla byggnader de lät uppföra under romartiden. Jag började tänka på serien Rom eller Rome som orginaltiiteln är och som jag såg för några år sedan. Den handlade om tiden fram till Roms första kejsare, när Rom var republik och Julius Caesar regerade tillsammans med de andra konsulerna. En helt fantastisk serie med de bästa av USA och Storbrittanien. Brittiska skådespelare och amerikanska effekter. Tyvärr var den för dyr och påkostad att de inte hade råd att göra fler än två säsonger, men verkligen värd att se. När jag lämnade jobbet var jag uppfylld av romartiden och började tänka på all dramatik som jag upplevt i serien och som historieläraren pratade om. Det fruktansvärda slaveriet som gjorde det möjligt för rika romare att leva på det sätt de gjorde i lyx och överflöd.

På kvällen när jag kom hem slog jag på tv:n och bestämde mig för att titta på Vetenskapens värld vilket jag inte gjort på länge. Jag tänkte att det kanske skulle handla om nobelpriset men så visade det sig att det skulle handla om romartiden. Man fick följa med arkiologer till kusten, i närheten av en aktiv vulkan där det tidigare legat en stad under Kejsar Neros regeringstid som numera var begravd under vatten. Delar av staden fanns kvar ovan jord. Ruiner stod i sluttningar vid vattnet, avancerad arkitektur skapade av ingenjörer för 2000 år sedan. Forskarna har kunnat lokalisera var olika personer hade sina stora slottsliknande privatbostäder med stora trädgårdar i staden Baiae. Bassänger, badhus och till och med fiskodlingar för att få färsk fisk.

Baiae var en tillflyktsort för Roms rika och mäktiga, en plats där de kunde vara fria från sociala begränsningar. Men så kom stora vulkanutbrott och en stor del av badorten sjönk i havet och glömdes bort. Nu har man lyckats pussla ihop delar under vattnet och kunnat konstruera en modell över hur staden kan ha sett ut. Det var ett oerhört fascinerande program och jag sögs åter in i historien och ville ha mer och mer och mer. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag kanske valt att läsa historia. Nu känns det att det är för sent men jag älskar att läsa historiska skildringar och googla på sådant jag vill veta mer om. Jag läser och lär och vill bara lära mer.

Det blev en så underlig dag där allting knöts ihop. Sonen vid Coloseum på morgonen, historielektionen och tv-programmet på kvällen. Jag vill tillbaka till Rom. Det är länge sen jag var där. Jag vill se Coloseum, Forum Romanum och jag blev sugen att åka till Baiae. Dessutom undrar jag om jag inte ska se om serien om Rom. Den är blodig och brutal och på många sätt ansträngande att tränga in i för man fattar ju tycke för både slavar och tyranner, fotsoldater och excentriska diktatorer. Men den får en att färdas i tiden och glömma sin vardag och det är ganska skönt att få göra ibland när man jobbar mycket och mörkret börjar ta över kvällarna.

 

Bryt upp, bryt upp! Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?

 
 
 
Foto: @elvireadele
 
Foto: @skytg24hd
Till top