Knytnäve i ansiktet

Mina "gamla" hoods  
Igår kväll var jag ute och upplevde mina gamla hoods - som jag i och för sig hänger i för jämnan - i försommarvärmen. Snart är det midsommarvärme hoppas jag, om det nu blir någon värme på Midsommar. Kvällen slutade lite snöpligt för när vi satt på Loopen och tuggade i oss jordnötter och oliver. Jag tyckte jag inte att jag fick ut så mycket gottigt av oliven som jag kunde, jag ville komma riktigt nära kärnan, vilket resulterade i att tanden lossnade och trillade ut. Tand nummer fyra sett från övre framtanden vilket innebär att gluggen syns så fort jag ler. Jag har blivit en tandlös kärring och även om andra säkert inte tänker på det och även om jag inte nödvändigtvis måste avslöja att jag är tandlös på den intervju jag ska på idag, är känslan en helt annan. Jag känner mig som en tandlös kärring.
 
Knytnäve i ansiktet 
Men plötsligt fick jag en knytnäve i ansiktet när jag började ta in gårdagens nyhet att Sverige inte tänker ta emot fler flyktingar. Jag hörde nyheten igår men kunde inte ta in den. Det är så ofattbart och för ett år sedan hade alla runt omkring mig reagerat och sagt att detta får inte ske, "det är inte sant!" För sex år sedan hade det helt och hållet varit otänkbart för Sverige som lever med det stolta arvet efter Raol Wallenberg, men mycket har hänt sedan dess och vi fick stora förändringar i riksdagen 2010. I hela mitt liv, sedan jag var 19 och fick rösta för första gången har jag röstat på vänstern. Förutom i det senaste valet då jag röstade på Fi. Jag har till och med arbetat som politisk sekreterare i stadshuset för vänsterpartiet och det var många gånger jag inte sympatiserade med dem och var arg på dem, men det är trots allt det parti som legat närmast mitt hjärta. Idag är jag stolt över dem.
 
I förra valet  
I förra valet röstade jag på Fi av främst två anledningar. Dels för att de som enda parti verkligen arbetade med likabehandlingsfrågor, inte bara jämställdhetsfrågor utan även betonade frågor kring funktionsnedsättningar och diskriminering i arbetslivet som är ett område där Sverige står på noll jämfört med till exempel Frankrike. Jag fick förmånen att vara med i detta arbete kring funktionsnedsättningar och blev tillfrågad att arbeta för partiledningen men svarade nej, p.g.a. min funktionsnedsättning :). Den andra anledningen var att Fi ville ge människor möjlighet att ansöka om asyl i sitt eget hemland.
 
Partier som ville förändra  
Ett annat parti som var för ett nytt sätt att bemöta migration var Miljöpartiet. Så här står det i deras valmanifest 2014-2018: "Nu gäller det att stå upp för mänskliga rättigheter och en mänsklig migrationspolitik. Vår vision är en värld utan gränser, där alla har en möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly. Vi kommer alltid att arbeta för en mer human och öppen politik och vi kommer aldrig att göra det svårare för människor att komma till Sverige". Igår svek Miljöpartiet sina väljare mycket grovt och jag är glad att jag inte var en av dem. Du kan läsa mer här. Det var vad vår "feministiska regering" hade att bjuda på.
 
En vän som kämpar 
En gammal kär vän till mig fick sitt första barn samtidigt som jag fick mitt. Vi har gått olika vägar liksom våra barn men håller kontakten på Facebook, vilket jag uppskattar. Dottern är ambitiös och samhällsengagerad och har tillbringat tid i Grekland för att hjälpa flyktingar till Europa. Igår skrev hon en sorgesam uppdatering på sin facebooksida.
 
Här är delar av den:
"Idag skäms jag över att vara svensk. I våras var jag i Piraeus i Grekland för att volontärarbeta i ett tältläger med 3000 av de 50 000 flyktingar som fastnat bakom Europas taggtråd. Där såg jag med egna tårfyllda ögon resultatet efter att Sverige stängde sina gränser för flyktingarna i November och banade väg för resten av Europa att göra detsamma. Sveriges relativt nya främlingsfientliga politik och det oförlåtliga sveket mot människor på flykt tog extremt hårt på mig, att åka till Grekland och möta dessa människor som svikits var svårt men jag lovade mig själv att aldrig sluta hoppas på att Europa skulle öppna gränserna igen för alla de som tvingades vänta i ovisshet".
 
"Det som hotar Sveriges fred och demokrati är alltså de ensamma och ledsna barn, fäder och mödrar som jag mötte i Grekland. De som nyligen överlevt krig, förföljelse och helvetesresor över medelhavet men som inte lyckats återförenas med sina starkaste familjemedlemmarna som gav sig av innan bomberna började falla för att hitta en plats så resten av familjen kunde följa efter. Idag röstade riksdagen igenom en rasistisk asyllag som släcker ljuset i ögonen på alla de som länge har hoppats på att få återse sina familjer och inte önskade något annat än att få bygga upp sina liv igen".

Vi blev stoppade i Köpenhamn  
Jag och mina barn fick oss en tankeställare när vi var i Köpenhamn. Två av oss hade giltiga pass för säkerhets skull, en av oss hade ett pass som visade sig ha gått ut och en hade inget leg eller pass alls. Jag och ett av mina barn tvingades lämna kvar två av syskonen på perrongen i Danmark efter vår fina helg tillsammans. Det var dramatiskt och otrevligt. Inte för att vi inte trodde vi skulle komma in i vårt land för det gör vi ju - vi är ju svenska medborgare - men för de känslor de väckte att bli stoppade. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte övertyga säkerhetskontrollanterna om att det var mina barn. De var vuxna och de behövde identifiera sig eftersom de lika gärna kunde vara flyktingar jag försökte smuggla med mig till Sverige. Det var en väldigt otrevlig situation och händelse och fick oss alla att förstå hur det egentligen ligger till. Jag har ju följt nyhetsrapporteringen i tv och radio, men detta var verkligheten, detta var Sveriges taggtrådsstängsel.
 
Vi är så priviligierade så vi fattar inte 
Vi visste att vi hade vårt hem som väntade, familj och vänner, vi hade pengar, vi har personnummer och jobb. Så här var det alltså för de flyktingar som blev bemötta av taggtrådsstängslet i Ungern, fast såklart mycket, mycket värre. De hade blivit av med alla sina ägodelar, alla sina pengar, de hade färdats dag och natt med trötta och hungriga barn. Vi hade haft en rolig helg i Köpenhamn. Nu har Sverige skapat en MUR. Jag vet själv hur svårt det är att komma förbi vakterna på perrongen i Köpenhamn, trots att jag är svensk. Nu lämnar vi alla dessa människor åt sitt öde. Nedan kan du se röstningsresultatet som vänsterpartisten Rosanna Dinamarca delat med sig av på sin Instagramsida och sin facebooksida.
 
Se gärna Fredrik Lindströms serie Tänk om och ta dig en funderare. Det är så många tillfälligheter som gör att gränserna går där de går och att vi över huvudtaget har dem.
 
 
Bryt upp, bryt upp från en skamlig asylpolitik!
 
 
 
Nanna 7 år flydde från - mer än häften av världens flyktingar är barn.
 
 
 
 

Eufori

Allmänt, Resor & Rekreation, Världen / Mallorca, Medelhavet, Palma, Spanien, palma de Mallorca / Permalink / 0
Nyhetsrapportering  
Jag måste skruva ner de spanska nyheterna. Jag har sett bilder från jordbävningen i Equador och förfärats. Hemma stänger jag bara av. Mentalt alltså. Jag har haft ett uppehåll och inte tittat regelbundet på nyheter på väldigt länge. Jag brukar se dem sporadiskt men inte så som jag alltid följer nyheterna i vanliga fall. Jag orkar inte ens lyssna på morgonekot längre. Den sista tiden har jag gått upp och öppnat köksfönstret i stället och släppt in fågelkvittret. Det är stressen, jag har varit tvungen, för att rädda mig själv. Men nu är jag här och med en gång kopplar jag bort allt som stressat mig den sista tiden där hemma, och går ner i varv. Jag sover bra, äter gott, solar, simmar och njuter. På kvällarna promenerar jag längs stranden till solnedgången. 
 
Euforisk 
Jag blir euforisk av att vara här. Jag mår så gränslöst bra. Innan jag åkte trodde jag att jag skulle ligga på stranden och grubbla, så tyngd var jag av allt som hänt mig de senaste månaderna. Men alla problem blåste bort i Medelhavsbrisen. Jag som tänker så mycket i vanliga fall tänker knappt någonting alls. Det är tomt i huvudet på ett väldigt behagligt vis. Det är mindfulness på hög nivå. Jag registrerar, iakttar, smittas av alla människors glädje och kan sitta och titta på alla kite-drakar som blåser omkring på himlen, i timmar. Vågornas brus gör mig rofylld och lycklig. Men denna gång blir det inget processande, så som det blev när jag var i väg 2013 och 2014. Då åkte jag i väg och kom fram till olika beslut som kom att påverka mitt liv i hög grad. Denna gång tror jag inte det blir så. Jag bara vilar och njuter. Men vem vet. Kanske mognar det fram något inom mig de sista dagarna i Palma också.
 
Hotellet 
Hotellet är en parodi. Personalen är skrattretande rigida. Allt är mycket omständligt. De är snälla på sitt lilla vis och kanske ska man inte förvänta sig att de ska prata engelska. Efter tre kvällar var jag lite trött på sallad, grönsaker, pasta och pommes till middag, dvs. grönsaker och kolhydrater. Jag ville ha någon form av protein till och eftersom det bara serveras kött och ingen ost eller ägg, bönor eller annat vegetariskt med protein tänkte jag att det är väl bara att fråga om man kan få en omelett eller ett ägg. Det borde väl inte vara så svårt. Servitören, gick och hämtade kocken som kom ut från köket och bad mig upprepa min fråga. Sen gick han till servitrisen som bad mig upprepa min fråga och därefter gick hon ut till hotellportiern i receptionen som kom in och bad mig upprepa min fråga vilket jag gjorde. "Bara för den här gången" sa han strängt och myndigt. Det var ju bara en enkel fråga som de kunde besvara med ett ja eller ett nej. Lite fånigt. Roligt och gemytligt samtidigt. I morgon blir det pommes och sallad igen. Vid frukostbuffén står det att det är strängt FÖRBJUDET att ta med sig frukt ut ur lokalen TACK, på flera språk. Jag är nog inte så populär här nu. Klagar på föräldrar som slår sina barn, ska ha specialkost och havsutsikt. De är nog besvärade bara att ha mig här, jag stod ju inte på listan.
 
Kvällarna  
Kvällarna har varit ljuvliga. Jag blir lycklig av att gå längs stranden, höra vågorna och blicka bort mot solnedgången. När jag var här i oktober förra gången, var det mörkt vid den tiden. Nu kan jag gå ute till niotiden och det är fortfarande ganska ljust ute. På förmiddagarna ligger jag vid poolen och på erftermiddagarna vid havet. Tyvärr är det för kallt att bada i havet. Jag har inte varit ner och känt på vattnet ens. Vågorna är så höga och kraftiga att jag är rädd att trilla i. I morgon ska det bli molnigt men varmt. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på då. Jag är lite för slö för att åka i väg på någon utflykt. Kanske går jag till akvariet, det ligger alldeles intill hotellet.
 
 
Bryt upp, bryt upp från vardagsstressen och tillåt dig miljöombyte, det kan vara så avgörande för din hälsa!
 
 
 
Playa de Palma

Resfeber!

Allmänt, Reflektioner, Resor & Rekreation, Världen / Arlanda, Palma / Permalink / 0
Okristlig tid 
Klockan är 4.36 och jag sitter på Arlanda och väntar på att få stiga ombord på mitt plan. Det är en okristlig tid att vara uppe men jag hör naturligtvis till dem som kommer i tid med mitt bagage. Väckarklockan ringde kl 03.00. Datorn fick följa med som sällskap och nu kommer den väl till pass för jag törs inte luta mig bakåt i min sittfotölj. Jag tror inte det är någon större risk att jag somnar i från min flight men man vet aldrig. Jag har varit rätt stressad inför denna resa och hade inte ens alla kläder rentvättade när jag packade. Det blir så där ibland, jag blir blockerad och kan inte tänka. Dessutom har det varit så mycket strul med mitt pass men nu ska väl allt vara i sin ordning och jag får hoppas att jag kommer med.
 
Missade tåget 
Jag minns en gång för många år sedan när jag skulle på bröllop i Schweiz. Det var inte vanligt att man flög på den tiden, annat än i jobbet och på charterresor, det var så dyrt så jag hade köpt en tågbiljett. Mitt tåg gick klockan sju på morgonen och jag hade varit på klubb och haft efterfest i min egen lägenhet till 4 på morgonen och tyckte inte det var någon idé att gå och lägga mig, jag tänkte att jag lika gärna kunde vara vaken hela natten till tåget gick. Självklart somnade jag och vaknade efter sju. Jag tyckte till och med att jag kunde höra tåget passera under huset. Jag bodde i en etta ovanför fatbursparken, precis ovanför tågspåret, där tågen kom ut ur tunneln från Gamla stan. Ofta skakade huset till när tågen passerade och när jag kände en tågskakning vid sjutiden fick jag värsta spelet.
 
La Neuveville 
Jag kom fram till Schweiz till slut och hade en underbar vecka med påskostade bröllopsfestligheter i den lilla medeltidsbyn La Neuveville. Jag fick ta ett senare tåg bara, det gick utmärkt. Men på tillbakavägen gick det inte lika bra. Då hamnade jag på fel tåg, och eftersom tågen inte var statliga i Schweiz gällde inte min SJ-biljett av någon anledning, så jag blev avslängd. Många i vagnen protesterade när den tyske konduktören aggressivt försökte få mig att förstå att jag inte var välkommen att resa med hans tåg. Han brydde sig inte om vad jag hade att säga, men snälla tyskar tog mig i försvar. Det hjälpte dock inte. Jag blev avslängd på någon station söder om Frankfurt och fick ta ett pendeltåg in till Frankfurt central där jag så klart missade tåget till Hamburg och vidare till Stockholm.
 
Resovan
Jag har rest mycket i mina dagar och jag har varit med om rätt mycket, ändå känner jag mig så resovan och får sådan resfeber nuförtiden att jag går på helspänn i flera dagar innan jag ska resa. Jag är stressad och har alltid svårt att packa. Glömmer alltid om vätskan ska vara i handbagaget eller resväskan, hur var det med biljetten? Passet? Pengar? Ska man vaccinera sig? Nu skrattar du kanske och tänker att så illa är det väl inte, men faktum är att 1980 när jag åkte till Ibiza fick man lov att vaccinera sig innan man reste. Vi åkte på klassresa och vår mentor var gift med en läkare. I examenspresent fick vi en gammaglobulinspruta av henne, som mannen gav oss i deras hem där vi också firade vår examen. Vi fick alla stå på rad och dra ner ena byxlinningen och så stack han. Därefter blev det tårta.
 
Anspänning 
Så dagarna innan en resa är lite av en pärs, om det så bara är till Palma. Det var inte så förr men det är så nu. Jag tycker själv att jag är bra som trotsar det och sticker i väg men det blir inte långt. Jag tycker inte om att byta flyg och jag vill helst resa med en resebyrå. Det behöver inte vara charter, men jag vill ha allt ordnat i förväg. Oron smyger sig på innan och det slutar med att det är kaos hemma innan jag åker iväg. Packningen blir det bara pannkaka med, jag kan inte tänka och innan jag hittade medicinen igår hade jag rivit upp hela resväskan efter att ha packat den snyggt och prydligt. Medicinnecissären var i handbagaget, där den skulle vara. För jag har blivit av med bagage vid ett par tillfällen. En gång fick jag väskan efter några dagar, en annan gång fick jag den inte tillbaka alls. Jag kan inte riskera att komma till Spanien utan mediciner.
 
Godisbutiken 
Jag hinner kanske inte handla smink. Det är annars en tradition. Smink är mitt godis. Jag äter inte ofta godis, men att gå in i en sminkbutik för mig är som att gå in i en godisbutik för mitt barnbarn. Jag vill ha allt och kan inte bestämma mig. Kanske har jag inte så mycket pengar att handla för, då blir det bara ett läppstift. Förhoppningsvis i en ny färg. Sist visade jag ett gammalt läppstift och sa att jag ville ha samma nyans, en favoritfärg. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade ett likadant - oanvänt. Samma färg. Jag vet inte hur många läppstift jag har. Många. Idag ska det bli en parfym. Till min glädje hör jag att de håller på att öppna. Det blir smink!
 
 
Bryt upp, bryt upp! Ge dig ut i världen trots din spärrar och resfeber och psykfeber. "Man utvecklas inte om man inte vinglar lite" som pilatesläraren sa. 
 
 
 Arlanda fredag morgon
 
Till top