Hur vi påverkas av årstiderna

Allmänt, Arbete & Utbildning, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Konflikt / Permalink / 0
Jag stängde av radion precis, jag brukar lyssna på Konflikt på lördagsmorgnarna och lär mig alltid massor av intressanta saker men nu stod rasismen mig upp i halsen. Rasism i USA, rasism i Sverige, rasistiska - och nazistiska -  demonstrationer på bokmässan den 30 september, läser om personer som får handskrivna lappar i brevlådan med rasistiska budskap och hör på radion om självhjälpsgrupper som innbär att man arbetar med sin egen inneboende rasism. Att höra det där ordet i alla sammanhang dränerar mig på energi och gör mig arg. Jag ser rasism på min arbetsplats, personer som är utsatta för rasism dagligen. Ibland kan man inte göra mycket, ibland kan man det - göra mycket - bara genom att sätta ner foten och visa var man står, visa lite civilkurage. Vi kan t.ex. rösta nästa söndag för att förhindra att rasistiska värderingar sprider sig i samhället och i den värdegrundsplattform som kyrkan innebär.
 
Svenska kyrkan har under många år haft interna konflikter och varit en arena för ideologier just inom värdegrundsfrågor. Det har funnits kraftiga motståndare till att kvinnor ska få arbeta som präster vilket är helt absurt, så fruktansvärt förnuftsvidrigt, men motståndarna är inte borta, de finns fortfarande där. Vi har många som motsätter sig samkönade äktenskap något som vi i andra politiska sammanhang tar för givet idag men motståndarna vet var de ska hitta likasinnade och de har hittat sin arena för att sprida dessa värderingar. En tredje viktig fråga som tas upp i samband med kyrkovalet är svenska kyrkans roll när det gäller att omhänderta flyktingar och ge flyktingar en fristad, något som inte alla heller gillar.
 
De stora frågorna om kyrkans roll är självklart viktiga och vill man inte att kyrkan ska ha den roll den har i dag så kan man givetvis strunta i att rösta eller så röstar man på det alternativ som vill frikoppla kyrkan från politiken, men enligt mig är det viktigt att rösta så länge vi är röstberättigade. Många av oss har gått ur kyrkan. Jag gjorde det under några år men gick med igen. Att få bort kyrkovalet kanske vore det bästa, valet 2013 kostade 150 miljoner kronor, men så länge vi har ett kyrkoval är det enligt mig viktigt att ta ställning om inte annat mot racismen. Eftersom det finns många som vill att kyrkan ska spela en ännu större roll som traditionsbärare av gamla koncervativa kulturvärden är det viktigare än någonsin att sätta ner foten, sen kan man fråga sig vad SD i praktiken kan göra. Dock vet vi att de mobiliserar mer än någonsin. Från att vid tidigare val ha 160 namn på valsedlarna har de nu 1000. De vill ta över och hoppas att få andra går och röstar. Nedan får du lite info om du vill veta mer om vad du kan rösta på och vad de olika alternativen står för. (källa Metro.se)
 
 
Eolshälls gård förra året vid den här tiden
 
 
Veckorna rusar på och jag hinner inte ens fota. Ibland känner jag mig som en maskin eller programstyrd robot. Jag vaknar på morgonen och maskinen måste tänka: Var ska jag vara idag? Vilken tid börjar jag? Därefter går allt på autopilot. En trave matlådor står i kylen. Förra söndagen lagade jag i ordning åtta stycken eftersom jag ofta är borta till sena kvällen. Jag greppar en eller två och stoppar ner dem i ryggsäcken tillsammans med träningskläder om det är träningsdag och gör det som ska göras och åker i väg. I kalendern står hur länge jag ska jobba och så kommer jag hem framåt åtta, nio på kvällen och slänger mig på schäslongen och pustar ut någon timme innan jag ställer klockan och somnar.
 
Den enda kvällen jag inte hade något planerat var i tisdags, men då jobbar jag till sex och när jag väl var hemma vid halvsju, sju och fått i mig mat somnade jag framför tv:n. Jag vaknade till ett otäckt program om Nordkoreas upprustning och slumrade till igen. Alla vidrigheter vävdes in i mina drömmar och när jag väl vaknade och skulle gå och lägga mig tänkte jag  "hellre är jag på gymmet om kvällarna eller ute med nån vän än att uppleva liknande kvällar". Jag mår bra av att få "skaka av mig" allt som egentligen bör stanna på jobbet, men genom att kliva in i en sluss mellan jobb och hem slipper jag dra med mig allt till hemmets trygga vrå. Här undviker jag att öppna mail, sätta mig vid datorn och gör allt för att slippa tänka på det som väntar nästa dag eller nästa vecka.
 
Att växla arbetsplatser skapar variation i tillvaron. Hälften av tiden tillbringar jag på Kungsholmen. Jag gör avstickare till Odenplan, Solna och stannar upp i Hornstull på hemvägen. Jag kan äta lunch med vänner och jag får nya vyer. Den andra häften är jag vid Gärdet och ser en helt annan sida av stan. Jag ser färjorna över till Finland, människor med resväska istället för jobbportföljer och ryggsäckar. Det är lätt att knalla ner till Östermalm och i förra veckan promenerade jag Narvavägen ner till Djurgårn. Att vistas på flera platser är stimulerande och jag får nya impulser. Förra året åkte jag mellan punkt A och punkt B, morgon och kväll och tvingades ta mig igenom nålsögat vid Slussen vilket jag äntligen slipper efter fem års pendlande med byte just där.
 
När helgen kommer hinner jag reflektera och tänka och funderar givetvis på om det ska vara såhär? Ska jag jobba så här mycket? Men så länge själva jobbet ger så mycket som det ger finns det ingen anledning att skala ner på timmarna. Jag känner att jag gör nytta och det finns inte mycket att skala ner på. Ska jag dra ner på timmar får jag troligen klara samma jobb på kortare tid. Frågan är vad man gör av sin fritid. Ska den vara uppbokad eller fri för vila och fri för spontana infall? Någon sorts balans i detta är väl bra. Igår var jag ut och åt med några vänner men valde att dricka alkholfritt för att inte förstöra hela lördagen och idag är jag glad för det.
 
På grund av att alkoholen förstärker effekten på viss medicin blir jag trött och slö och orkeslös vid bara ett glas. Därför dricker jag istället hejdlöst på sommaren ha ha :). Nej, inte riktigt så. Men att dricka vin på sommaren är en frihet jag gärna tackar ja till eftersom jag har obegränsat med ledighet och kan sova och vila obehindrat om jag vill. Men under terminerna har man ju bara två dagar att tanka energi på och då måste jag vara rädd om mig för att orka. Ibland får jag påminna mig själv om att heltid inte är och aldrig har varit någon självklarhet för mig. Det är nu många år sen jag var sjukskriven på deltid men jag får inte glömma att det krävs en viss självdisciplin och en viss investering för att vara frisk och må bra. Investeringen består av åtta timmars sömn, hälsosam mat, motion och styrketräning, förebyggande psykiatrisk behandling samt en begränsad mängd alkhol. Detta betalar sig i god hälsa och mer pengar i plånboken.
 
Ute är det fortfarande grönt. Ofta kan man fortfarande bada vid den här tiden och det finns säkert många som gör det men för mig har det känts som höst ganska länge nu. Den tunna kappan räcker inte om jag inte vill frysa men det är för tidigt för höstkappa, igår gick jag omkring med skinnjacka. Snart faller löven i Rålis och jag hoppas ta den vägen till Hornstull någon dag innan regnet kommer och förstör alla vackra lönnlöv. Att sparka runt lönnlöv som fallit ner är en härlig känsla jag burit med mig sen länge. I terapin har jag läxor. Jag har alltid haft små läxor men nu är det viktigare än tidigare att jag gör dem eftersom jag bara går till terapeuten var fjortonde dag. Jag ska kartlägga och fundera kring varför hösten påverkar mig som den gör och nu när jag tänker efter minns jag att det fanns en tid när jag älskade höstarna. När jag flyttat hemifrån och börjat studera tyckte jag hösten var den bästa årstiden då jag fick kraft och energi till nya goda vanor och rutiner.
 
Men det är skillnad på höst och höst. September med sina vackra färger, underbara dofter och klara luft kan kännas inspirerande och uppiggande medan november ofta är en månad som gör att jag tappar tron på mig själv och min förmåga. Jag går ner i sparlåga och försöker bara färdas framåt. Om jag skulle identifiera november som en riskfaktor så som jag gör i min profession, behöver jag kartlägga och fundera kring hur jag kan förebygga att nobvember påverkar mig som det gör. Jag ska nog ägna en liten stund åt det idag. Några skönlitterära böcker blir det inte så här års men jag vill försöka komma igång med några fackböcker eller biografier. För mig är det alltid lättare att ägna mig åt den typen av litteratur när jag har mycket annat att tänka på, har inte förmågan att tränga mig in i romaner mer än vid sammanhängande ledighet.
 
Nu är det tvätt och lite terapeutiskt arbete, vila och återhämtning. Ikväll ska jag ut på stan. Egentligen orkar jag inte men det är alltid bra att ta sig utanför dörren. Livet rullar på i nån sorts gråskala täckt av färgstänk i alla tänkbara färger. Igår pratade mina vänner om att flytta till andra platser. Inte långt men kanske främst att komma från stan. Stockholm har fördelar och nackdelar. En nackdel är att det är så mycket folk överallt att man knappt kommer fram genom den infrastruktur som råder. Det är trångt och kommunikationerna skapar problem och irritation. Det är överfullt på restauranger, gym, biografer och caféer vintertid och på somrarna finns inte en endaste liten plätt på de få badplatser som Stockholm erbjuder i turistbroschyrerna. På de underbara stråken längs stränderna är det svårt att ta sig fram p.g.a. de tätt befolkade lemmeltågen. I gengäld har jag min familj här, mina vänner, jag trivs med närheten till museer, biografer, jag har friheten och variationen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Har du hamnat rätt i livet? Är det så att du fortfarande kan påverka var du vill bo och hur du vill forma ditt liv, hur du vill forma samhället kan det vara värt att fundera över på vilket sätt du vill göra det.
 
 
 
Än är det grönt överallt i Hägerstenshamnen
 
Jag gillar att ta fram höstkläder igen.
 
Båtarna ligger kvar ett tag till
 
Förra året såg pelargonerna ut såhär i slutet av september,
nu har regnet mosat ner dem och det finns inte mycket kvar på varje stängel
 
 
 
 
Det brukar kallas Det bortglömda valet och vad är det egentligen vi röstar på och om? Valet handlar om vem som ska styra kyrkan de kommande fyra åren – lokalt, regionalt och nationellt.

Lokalt: Val till kyrkofullmäktige
Behandlar frågor som rör den lokala församlingen eller pastoratet, exempelvis hur körverksamhet ska se ut.

Regionalt: Val till stiftet
Stiftsfullmäktige är högsta beslutande organ i var och ett av de 13 stiften. De ska bland annat stödja församlingarna och bidra med expertis.

Nationellt: Val till kyrkomötet
Kyrkomötet är högsta beslutande organ i Svenska kyrkan med sina 251 ledamöter. Det beslutar om kyrkans övergripande frågor

Socialdemokraterna (29,4 %)
– Kyrkan ska vara öppen och välkomnande för alla oavsett tro.
– Barn- och ungdomsverksamhet ska vara gratis och musiken, exempelvis körverksamheten, är viktig.
– Över 20 000 personer är anställd inom kyrkan. Det ska finnas en vilja att vara landets bästa arbetsgivare.

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK (15,3 %)
– Bryt partipolitiseringen. Kyrkans frågor är inte partipolitiska utan teologiska.
– Musiken är Guds gåva och körsången är en viktig folkrörelse.

Borgerligt alternativ (12,6 %)
– Vill ha större frihet att välja församling och att fördela den egna kyrkoavgiften på församlingar man vill stödja.
– Vill utreda om det ska finnas golv och tak för kyrkoavgiften för att motverka att folk går ur kyrkan.
– Det är särskilt viktigt att kyrkan stödjer kristna som lider av förföljelse.

Centerpartiet (11,9 %)
– Kyrkan ska stå för öppenhet och mångfald. Dop, vigslar och begravningar måste kunna vara både storslagna och enkla.
– Svenska kyrkan ska vara modig och stå upp och vara tydlig i det kristna budskapet.

Sverigedemokraterna (6,0 %)
– Svenska kyrkan ska vara tydlig i sin kristna identitet.
– Den ska värna, vårda och visa kulturarvet.
– Kyrkan ska våga ta plats, även i förorter och parallellsamhällen. Ensamma äldre, brottsoffer och unga i psykisk ohälsa ska prioriteras i det sociala arbetet.

Frimodig kyrka (4,8 %)
– Svenska kyrkan ska vara fri från partipolitik och inte styras utifrån sekulära riksdagspartiers beslut.
– Kyrkan ska präglas av kärlek till Herren Jesus Kristus.
– ”Politiken” ska ersättas av ”Jesus i centrum”, från lokal nivå till Kyrkomötet.

Kristdemokrater i Svenska kyrkan (4,8 %)
– Kyrkan behöver forma nya gudstjänstformer över generationsgränserna.
– Vill satsa på musiken som en väg in i gudstjänster.

Miljöpartister i Svenska kyrkan (4,7 %)
– Klimat och miljö är viktigast. Vill ha fler solceller på församlingarnas byggnader och att fler miljöcertifieras.
– Kyrkorummet ska öppnas för mer kultur: som dans, bild och teater.

Öppen kyrka (4,6 %)
– Tolka bibeln i nuet och visa öppenhet mot andra kyrkor och religioner.
– Vill satsa på människor före hus.

Fria liberaler i Svenska kyrkan (3,3 %)
– Kyrkan ska ta än större socialt ansvar med ideella insatser.
– Barn och unga ska få ökad kunskap om den kristna tron.

Vänstern i Svenska kyrkan (2,4 %)
– Kyrkan ska ha en ökad närvaro i mångkulturella sammanhang.
– Alla präster ska viga par oavsett kön och könsidentitet.

Kyrklig samverkan i Visby stift (0,2 %)
– Administrationen i kyrkan ska förenklas. Besluten ska fattas nära medlemmarna.

Gröna kristna
– Kyrkan ska vara tillgänglig för alla. Nattvarden ska vara alkoholfri och glutenfri.
– Vill att alla församlingar ska nå miljödiplomering.

Trygghetspartiet
– Människor måste få mer insyn i vad de får för sin kyrkoskatt. Därför behövs mer tydlighet i den ekonomiska redovisningen under mandatperioden.

Vägen
– Vill att medmänniskor ska växa i sin tro och arbeta för skapelsens framtid.

Källa: Svenska kyrkan

 
 

Välkommen höst

Allmänt, Arbete & Utbildning, Reflektioner, Resor & Rekreation, Träning & Hälsa / #Ane Brun, Ane Brun, Gröna Lund / Permalink / 0
Det är den 2 september och hösten är på intågande. Skarven mellan sommarvärme och mörka kvällar, svala höstvindar och skräpiga balkonglådor kan ibland göra mig nedstämd. Å andra sidan är återgången till rutiner något som får mig att må bra, något som ger mig trygghet och kraft. En längtan växer och frodas, efter höstkvällar med varmt te och nya, färska tv-serier. En längtan efter att tillåta sig att bara vara, att stanna hemma och koppla bort världen och livet som pågår där ute nånstans. Att kunna värdesätta min egen värld där jag befinner mig blir viktigt och eftersträvansvärd och att koppla av och tänka att det inte alltid är grönare någon annan stans.
 
Mina veckor är rätt intensiva och det får de gärna vara. Jag jobbar hårt och intensivt och glömmer att ta kafferaster, glömmer närapå mina lunchraster. Direkt efter jobbet åker jag till gymmet, tre till fyra dagar i veckan och de övriga, eller den övriga dagen har jag alltid bokat någon rolig, stimulerande kvällsaktivitet om jag inte ska till terapeuten. I torsdags var jag på Grönan och såg och lyssnade på Ane Brun och ett par torsdagar innan dess var jag som redan nämnt på Kulturfestivalen. De torsdagar jag har terapi är jag som en urvriden trasa.
 
Men jag mår bra av att jobba, träna, hålla mig till rutiner och träffa människor. Jag känner att jag gör nytta och är uppskattad på mitt nya jobb. Jag känner mig priviligierad som får träffa så många intressanta människor och delta i spännande och utmanande utvecklingsprojekt. Jag lär mig nya saker varje dag och jag har aldrig tråkigt. Men för att orka med allt nytt och för att orka med detta höga tempo med hård träning, aktiviteter och eventuell utgång på fredagskvällen behöver jag varva ner på helgen, det är absolut nödvändigt. Jag behöver göra ingenting. Bara vila, reflektera och pusta ut.
 
Ibland kan jag känna hur höstmooden vill smyga sig på. Då blir jag påmind om mina återkommande höstdepressioner. Men jag vill inte ha nån höstdepression i år så jag har beslutat mig för att aktivt motarbeta en eventuell ankomst med hjälp av mindfulness. Ett led i detta arbete är också att försöka återta bloggandet med syfte att aktivt affirmera sånt som kan bidra till bättre självkänsla. Genom att skriva om allt jag är tacksam över, allt jag faktiskt uppskattar i livet och är bra på, kanske jag motverka det självförakt som tids nog har en tendens att vilja drabba mig i slutet av oktober. Ja det är då det brukar komma, som ett brev på posten. Jag vill inte hamna där. Jag vill inte hamna i självhat och mörker, energidränage och negativa tankar.
 
Därför är det också viktigt att jag går till min terapeut regelbundet i höst även om jag inte går lika ofta som tidigare. Jag behöver stöd och hjälp så jag inte hamnar där. Det är också därför träningen är så viktig. Den gör hela min kropp stark och det påverkar mitt psyke. Jag ska snart boka en resa. Den kommer inte äga rum i höst men jag kommer att ha något att se fram emot. Troligtvis blir det över nyåret. Jag väntar en summa pengar och dessa pengar har jag bestämt ska gå till en rekreationsresa. Jag behöver ljus när det är som mörkast. Jag behöver tanka sol och ljus för att klara de tunga vintermånaderna. Det krävs att jag lever snålt och har ordning på ekonomin och nu har jag äntligen börjat få in vanan att ta med mig både en och två matlådor på morgonen för att inte äta på stan och slösa pengar.
 
 
 
Jag funderar lite på och undrar när andra människor stannar upp och reflekterar. Jag vet ju att många med mig lever ett hektiskt liv i veckorna med hämtningar och lämningar på förskola, matlagning, läggning, träning, kvällsjobb osv. Ofta är inte helgerna bättre. Mycket som måste ordnas med, rutiner och det löpande arbetet i hemmet, aktiviteter och kalas, utflykter och museum, jobb och trädgårdsarbete. Många får tid för eftertanke och reflektion i aktiviteterna, i löprundan i skogen, när man rensar trädgårdslandet. Men om man inte får det, när hinner man då stanna upp och varva ner? När hinner man tänka, fundera och reflektera över tillvaron?
 
Att hinna med detta kan tyckas vara ett privilegium, en lyxsysselsättning. Men skulle andra människor avstå från fester, bröllop, museum, utflykter, kräftskivor, släktträffar och gud vet allt skulle de kanske känna det som en uppoffring om de bara låg hemma på en schäslong som jag kan göra en hel lördag. Tvättmaskinen mal på bakom badrumsdörren, i övrigt är det bara min tinitus som låter trots att jag har balkongdörren öppen. Det är så tyst och stilla i området och inget sorl hörs från badbryggan. Var är alla? Har de åkt till Ikea för att köpa lite ny höstinredningoch nya värmeljus, eller har de åkt till Ica Maxi för veckohandling? Kanske är de på landet och bygger på en altan till nästa sommar eller gör en utflykt till Zetas trädgård?
 
Jag gissar att många lever för sina lördagar och söndagar. Det är tid för familjen och tid för att umgås, den där reflektionen kommer nog lite i andra hand, i alla fall om man har barn boendes hemma. Varför ska man egentligen reflektera, vilka bryr sig? Kanske är det jobbigt att hinna tänka också. Inte nog med att det är någon sorts lyxsysselsättning, det kan ju öppna upp en massa saker och få en att tänka på jobbigheter. Vad ska man med det till? Många gånger kan det vara skönt att bara köra på. Nu är ju inte jag ute efter att alla människor ska stanna upp och tänka, vad jag är ute efter är att visa på att vi lätt hamnar i ett stressbeteende där vi aldrig stannar upp och varvar ner. Ett stressbeteende som i det långa loppet kan leda till utmattning och utbrändhet.
 
Av den anledningen är mina resor på egen hand viktiga. Jag vill gärna resa med sällskap - också - men jag behöver en resa om året när jag åker i väg själv och bara är. Jag behöver vila från allt socialt jag har omkring mig i vardagen och tänka mina egna tankar, få distans till livet hemma, till vart jag kommer i från och vart jag är på väg. Jag behöver en riktning, ett nytt motto för vad jag vill fokusera på i livet. När jag åker till solen och havet, i synnerhet långt ute i Atlanten har jag upplevt att jag hittar hem. Hem till det som är jag.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Hemma är inte här eller där utan inne i dig eller ingenstans, eller hur var det nu det kända citatet löd av jag minns inte vem. Snälla du som minns, påminn mig.
 
 
 
Utsällningen LIKE A HORSE på Fotografiska som jag var på förra fredagen
 
Promenad på Djurgården häromkvällen. Jag jobbar vid Gärdet ett par dagar i veckan,
så det var nära och bra till Grönan
 
Nordiska museet
 
Framme vid Grönan där jag mötte upp väninnan
 
Sista repet när vi kom in och satte oss och åt mat. Så vackert. Hon är magisk.
 
Fantastisk spelning
 
Kvällarna är fortfarande underbart vackra
 
Glöm inte att rösta. Det finns dom som vill vrida klockan tillbaka, som inte tror på ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE, som inte vill ha samkönade äktenskap, kvinnliga präster, som vill förhindra att kyrkan ger dtöd och fristad åt flyktingar. Om du googlar på Kyrkovalet 2017 och tror att du ska få information är det värt att notera hur många av kampanjfilmerna som är producerade av SD. Lätt att missa.
 
Låt kyrkan slippa bli en arena för främlingsfientliga krafter. Gå och rösta den 17 september.
 
 
 

Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 
Till top