När tempot blir för högt

Film & Musik, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Hösttankar, Jesus Christ Superstar, Lodnon / Permalink / 0
Det blir en del skrivande nu. Jag kan inte så mycket annat eftersom jag ligger mest hela tiden. Igår kväll var jag i och för sig och åt middag hos en vän, middag funkar alltid men inge vin och inget kaffe. Hon hade dukat upp vackert med tända ljus och bjöd på trerätters och jag satt där och blev serverad, en skön känsla. Men idag gäller det att orka påbörja lite matlagning på egen hand för nu har alla matlådorna från veckan tagit slut. Jag har kommit fram till att det bästa är att helt enkelt bara laga två rätter, fem lådor för varje. Sen buntar jag ihop lådorna två och två och så blir det helt enkelt dessa två rätter hela veckan men med lite variation under dagen. I och med att jag lagar mat som jag gillar är det ändå härligt att ta fram lådan. Har väl att göra med att jag alltid är hungrig också. Förra veckan gjorde jag kikärtsbiffar med hemlagad potatismos, grönsaker och ostsås och i den andra lådan var det tonfiskröra tillsammans med en blomkålsgratäng. Få se vad det blir denna gång.
 
Jag har lyckats sova ännu en natt men magen är ömtålig så det blir nog ett besök till doktorn i morgon. Min chef skulle komma och hälsa på mig på arbetsplatsen men jag tror jag får skjuta upp det för kroppen skriker att den behöver vila mer. Efter närmare eftertanke inser jag att tempot varit extremhögt från augusti tills nu. Det är egentligen inte förrän nu det håller på att lugna sig lite och det är väl typiskt att det är då kroppen säger i från. Ute regnar det och här hemma hörs bara tvättmaskinens vevande fram och tillbaka. Jag stängde just av radion och Godmorgon världen. Jag slår alltid på för att höra Söndagsintervjun kl 8, ett av mina favoritprogram. Jag gick upp och tog min omeprazol och gick sen tillbaka till sängen och lyssnade på Natasha Illum Berg. Jag tycker alltid att det är lika intressant att få lyssna och ta del av människor liv, människor som lever så annorlunda från vad jag gör. Människor med andra värderingar, som tagit andra livsavgörande beslut än jag har gjort, men som jag ändå väldigt ofta kan känna att jag har en del gemensamt med. Det är intressant att fundera kring hur han (eller redaktionen) väljer ut sina intervjupersoner.
 
Jag har hört Martin Wicklin intervjua så många personer genom åren och tycker att han är så oerhört skicklig. Känslig, lyhörd och empatisk och rak och nästan naivt frimodig och rättfram på en och samma gång. Förra veckan intervjuade han munken Anders Arborelius, den första svensken att bli både biskop för Katolska kyrkan i Sverige och kardinal åt påven i Vatikanen. Jag fascineras över att lyssna på hur han berättade om hur det var att gå från munklivet där han levt i 27 år till att komma till Påven i Rom. Det skulle ta för mycket tid och plats att räkna upp alla intervjuer han haft men de flesta ligger nog kvar på nätet så det är bara att gå in och lyssna på Söndagsintervjun.
 
Natasha Illum Berg fick mig att längta bort, till ett annat liv, till ett annat land där det inte regnar så mycket, där inte himlen är grå och där det inte är ruggigt att gå ut en oktoberdag som denna. Jag vet att jag ska få komma bort en vecka vid nyår men ibland vill jag verkligen bort en längre tid, men vem vill inte det? Tänk om man kunde ha en bostad här hemma, bo här under sommaren och jobba som konsult från augusti till oktober och sen åka till sin andra bostad i Portugal eller Spanien och jobba där under vinterhalvåret och komma hem till Sverige igen i april, maj. Vore inte det det perfekta livet? Samtidigt gillar jag ju snön men jag vill inte ha snö så länge och framförallt inte snöslask och isgata och inte i tre, fyra månader. Men när jag tänker på veckan mellan nyår och trettonhelgen i år, när snön låg vit över Medborgarplatsen och alla lampor lyste från gatlyktor och husen runt om kring så är det något jag inte vill vara utan. Att gå in på Waynes och dricka en kopp te eller varm choklad och äta en saffransmuffins är inte så tokigt ändå.
 
Men det är det här gråa som jag har så svårt att förlika mig med. Ändå bor jag så gränslöst vackert och kan alltid se sjön, i alla väder, i alla årstider. Jag ser träden och jag kan gå ut och är nere vid bryggan på två minuter. Vem har det så? Jag inser att jag är priviligierad. Det är lätt för mig att ta mig till skogen, till djuren, till hästarna och korna, till fåren och hönsen vid Eolshälls gård. Men det har varit en intensiv arbetstakt sedan jag började i augusti och jag har inte kunnat njuta av min omgivning på min lediga tid, jag har legat på soffan mest varje helg medan tvättmaskinen snurrat, helt slut av tempot jag levt i. Jag har tyckt att jag klarat så mycket och bara kört på men det straffar sig tydligen. Jag har varit på konserter, träffat vänner efter jobbet vilket visserligen ger en massa energi men många sena kvällar håller inte i längden.
 
Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och frågar oss vad vi vill, vart vi är på väg. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet utan att reflektera. Så lätt att bara göra utan att tänka. Ändå är jag bra på att säga nej. Och härom veckan när jag fick frågan om att ta över ett par möten åt min chef som fick förhinder, avbokar jag givetvis mina egna även om de inte krockar. Jag är klok nog att inse mina begränsningar, man kan inte kasta sig från det ena mötet till det andra en hel dag. Inget möte är så viktigt att det inte går att skjuta upp. Trots det är det lätt att bli blind om man inte nån gång stannar upp vid sidan om. Jag längtar efter att gå på bio, gå på museum så som jag alltid gör, det ger mig så oerhört mycket men på helgen behöver jag verkligen vila, reflektera och det är där skrivandet kommer in.
 
Det känns fantastiskt att jag ska få åka till London. Jag längtar verkligen och har till och med resfeber. Jag har inte varit där sedan 1993. Då var jag också där med jobbet. Vi hade planeringsdagar och jag tror vi stannade i fyra dagar. Vi satt på pubar och kom fram till en massa bra jobbidéer. Sen var det studiebesök och konferenser på hotellet. Jag minns att jag också gick ut med en kollega och dansade till sena morgonkvisten ett par nätter i rad på en klubb gömd nere i någon källarhåla vid Regent Street. Det ska jag inte göra denna gång. Jag var 31 då och återupplevde det London jag bott i tio år tidigare. Det ska jag i och för sig göra nu också. Jag ser verkligen så mycket fram emot att få komma tillbaka till samma kvarter som då.
 
Första gången jag var i London var jag femton år, det var 1978. Jag och min kompis var på språkresa och åkte in till London och letade snabbt reda på Carnaby Street som var så i ropet då. Vi följde med de övriga i gruppen till Palace Theatre i West End och såg Jesus Christ Superstar. Så häftigt. Att gå på musikal i London gav mig mersmak. Jag har sett många musikaler i Stockholm efter det och även besökt Broadway men när jag bodde i London bjöd min amerikanska vän som jag umgicks med där, med mig på ett antal musikaler. Andra året jag var i London var 1979. Då åkte jag och en kompis dit på egen hand. Det blev ingen musikal då men när vi klev av tåget vid Victoria Station och promenerade mot Buckingham Palace såg vi att det var något som drog till sig folk. Vi gick fram och kikade mellan huvudena i folkmassan och fick se Drottning Elizabeth komma ridande i egen hög person bara några meter i från oss.
 
Jag kommer gå upp flera kilo innan den här magkatarren har gett med sig, jag äter konstant. Så fort smärtan kommer behöver jag stoppa i mig något och det blir mest havrekex som är lent och skönt för magen. Jag ska köpa lite fullkornsskorpor som är lite nyttigare och samtidigt snälla. Kanske borde jag börja läsa en bok. Det var ett tag sedan, jag kommer alltid av mig i läsandet när jag börjar jobba. Märkligt nog hade jag läst en bok av årets nobellpristagaren Kazuo Ishiguro. Det har aldrig hänt tidigare tror jag, att jag läst något innan författaren belönats, jo Bob Dylan förstås men jag kan inte påminna mig om någon annan. Kanske beror det på att jag är jämngammal med flera ledamöter i Svenska Akademien numera. Hur som helst läste jag och mina bokklubbskompisar Never Let me Go när den kom. Gripande och annorlunda bok som sen blev en film jag inte kände för att se. Boken hör definitivt inte till mina favoriter men kanske borde jag pröva Återstoden av dagen.
 
Jag måste verkligen minska mitt tempo, jag måste verkligen varva ner. Nu ska jag vara hemma ett par dagar och sköta om mig ordentligt, läsa, äta snällt och nyttigt, vila och bara ta hand om mig. Jag ska försöka få någon ordning på mitt liv, nån struktur, få ihop mina pusselbitar. Vad vill jag prioritera? Ibland hamnar man i det där med att man liksom skjuter från höften och kulan hamnar precis var som helst. Mer fokus. Vad behöver jag mer av? Vad behöver jag mindre av? Kanske ska jag inte jobba heltid nästa år? Kanske behöver jag gå ner i tid? Jag tror inte det, jag tror bara man behöver pauser ibland, tid att varva ner, få miljöombyte och hinna reflektera. Jag ska fundera på hur jag ska använda min lediga tid bäst. Förmodligen behöver jag bara ligga ner och stirra upp i taket och göra ingenting. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Ta pauser när tempot blir för högt.
 
 
 
Även om det är grått så är det vackert
 
Medborgarplatsen i vit skrud den 4 januari 2017
 
Det där med tant vet jag inte om jag håller med om idag.
1979 var Drottning Elizabeth 53 år och hade i princip vuxit upp på hästryggen.
 

Ta hand om det lilla barnet inom dig

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Jeffery Young, Lev som du vill och inte som du lärt dig / Permalink / 1
Idag är det oktober. Sjön ligger spegelblank och jag har balkongdörren öppen, det är helt tyst. Man kan ana gula skiftningar i träden, i övrigt är de flesta löven kvar i sina kronor men några har blåst ner. Jag känner mig uppåt och glad vilket är ovanligt för att vara oktober. Då jag har börjat föra stämningsdagbok kan jag ana att jag ibland har ett förhöjt stämningsläge. Inte så att det påverkar livsföringen, nej det är inte fråga om någon hypomani, men vissa dagar är inte grå, de kan vara ljusa och lätta. Det gör mig glad och förhoppningsfull för hösten kan ju som jag berättat förut vara tung. Så känns det inte denna höst. Det känns som om det kommer att bli en bra höst och jag tror jag vet varför.
 
September avslutades så som september avslutats de senaste fem åren, med kalas och mycket kärlek. Mitt barnbarn fyller år septembers sista dag och familjen samlas för att få ge honom presenter och insupa lite av den godhet han fört med sig på jorden. Han fick namn efter en prins och han bär sina krona med värdighet, prinsen av Telefonplan. Att en liten människa kan framkalla så mycket kärlek kan kännas obegripligt. Många vuxna människor vill sitta nära, vill få en liten bit av denna underbara lilla människa som har så mycket gott i sig. Jag fick ett sms av hans mamma i går kväll. Han sa att han glömt att tacka för presenterna ordentligt. Jag svarade att hans ögon lyste tacksamhet lång väg om han nu råkade missa det, han blev så glad över varenda present han fick av alla som var där. Idag skulle han ha barnkalas och de skulle vara lika många barn på kalaset, som han fyller, en ny regel som börjar nyttjas av fler och fler. Fyller man sex är man sex stycken och då bjuder man fem. En var sjuk så de skulle bli fem. En bra regel för alla inblandade tycker jag.
 
Nu börjar solen titta fram ordentligt. Klockan är nio och solen smyger sig fram såhär på senhösten. Igår satt jag och min granne på balkongen och njöt av värmen där, åt frukost och varvade ner tillsammans efter veckan. Idag ska jag nog ta en promenad ut mot Klubbensborg. Tiden går fort, veckorna går fort. Jag vill så mycket men tiden räcker inte till. Jag längtar efter så många saker att fylla mitt liv med. Det är det där med att bli frisk, att inse att man kan och förmår, innebär att jag vill hinna allt nu. Jag ringde sjukhuset härom dagen för att höra om det var nödvändigt att röntga pulsådern innan jag åker till Gambia. Den skulle röntgas om två år när jag sist var där och det är ett och ett halvt år sen nu, drygt. Doktorn svarade att hade det varit han själv det gällt skulle han vänta till efter resan, det var ingen brådska. Vad han menade med det vet jag inte. Kanske vill han inte stoppa mig att resa om det blivit en försämring i kärlväggen, kanske är risken så väldigt liten att det händer något.
 
Jag börjar redan planera vart jag ska åka efter Gambia, inser att folk gör så och jag bryr mig inte om ifall jag åker själv. Kanske åker jag någonstans i vår, kanske i sommar. Jag vill se nya platser, nygamla platser, jag vill resa runt och utforska. Jag har haft kontakt med mina gamla vänner från USA den sista veckan, med mina vänner från Missouri. Jag har aldrig tänkt att jag ska tillbaka dit, Missouri var inte den del av USA jag tyckte mest om och egentligen finns inte mycket att se där men kontakten med dem har fått mig att längta tillbaka. Missouri är närapå exotiskt idag, så långt ifrån det som visas på Netflix såvida man inte ser The Ozarks som faktiskt ligger i Missouri. Livet där var så annorlunda, så oerhört skilt från allt annat jag sett.
 
Den vän jag umgicks mest med har flyttat till norra Kalifornien. Kanske borde jag åka dit och hälsa på honom och samtidigt träffa släkt som bör i södra Kalifornien. Gamla klasskompisar bor där nu. Jag har till och med gamla skolkompisar från High School som bor och lever i Hollywood med några filmer på CV:t. Vad märkligt livet är. Man vet inte vad det ska bli av det när man är 18. Sen formas det ofta till något helt annat än man trott. Man kanske inte får möjlighet att eller ens vill jobba med det man först hade tänkt. Man kanske inte kommer i väg på den där resan, eller så kommer man iväg och blir kvar, gifter sig och får barn. Man kanske inte får barn med den man hade tänkt och trott om man ens får barn och man kanske bosätter sig någon helt annan stans än planerat.
 
Jag ville verkligen ha flera barn, jag ville ha fler än två och jag fick flera. Jag har också av någon märklig anledning, sett mig som ensamstående redan när jag gick i skolan som tonåring. Jag minns hur jag och min bästis pratade om oss själva som ensamstående mammor och framstod som något mansfientliga. Men så blev det. Mitt frihetsbehov har alltid varit gränslöst stort men barn är svåra att skaffa på egen hand. Jag ville bli skådespelare, så blev det en kort period. Inte så att jag kunde försörja mig på det men jag fick testa. Men allt är inte genomförbart i livet eller åtminstone är det inte gratis (man kan ju till och med åka ut i rymden, bara man har pengar). Att arbeta med teater var inte gratis för mig, det kostade. Skulle jag ha fortsatt skulle det ha kostat min tid med mina barn. Det skulle ha kostat kvällar med barnen och det skulle ha kostat dyra investeringar av hälsan som kanske skulle visat sig i ohälsa och så måste man kunna försörja sig i längden. Kan man inte det blir det dubbelarbete vilket är tufft både för en själv och omgivningen. Därför valde jag ett annat yrke.
 
Jag är nöjd, jag älskar mitt jobb, men jag vill så mycket mer. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med allt. Varför kan jag inte bara acceptera att detta är vad jag förmår, detta är nog, det är bra. Gråskala är bra. Varför måste jag bejaka alla impulser? Varför gå vidare när den där rösten säger "du kan göra det", "du kan - pröva" eller "det är klart att du ska pröva på". Just nu hör jag den där rösten rättså ofta. Jag blir boostad på jobbet, är omtyckt och folk är tacksamma för min insats. Dessa tacksamhetens kommentarer har en tendens att förleda mig, förföra mig in i något som jag knappt kan kontrollera. Istället för att stanna kvar i mig som konstruktiv feed back, komplimanger och just tecken på tacksamhet far jag iväg i något som liknar "åhh, jag är älskad och omtyckt, nu måste jag visa ännu mer konster så att mina föräldrar skrattar åt mig och älskar mig". Fattar ni? Detta är vad man menar med anknytningsteorin. Har man ett livstema som handlar om att inte känna sig älskad gör man vad som helst för att få den där boosten och går till och med och blir hypoman på kuppen.
 
Kanske är ni prestationsprinsessor? Eller prestationsprinsar? Om jag har bra betyg på provet blir jag bekräftad, uppmärksammad och älskad. Eller går jag på den där fotbollsträningen som pappa vill att jag ska gå på - då kommer han äntligen att älska mig och bry sig om mig. Eller om jag är riktigt tyst när min mamma och pappa har gäster och inte gråter fast jag är ledsen och behöver dem då kommer jag få beröm och belöning. Om jag sjunger vackrare än vackrast fast jag inte har lust kanske de visar mig lite uppskattning, lite, lite. Det finns så många sätt att vinna sina föräldrars kärlek på och vi har lärt in alla de sätten sen vi var riktigt, riktigt små. Det är klart att det finns personer som blev älskade för precis den de var, med sina fel och brister, men många av oss har lärt oss att vi behöver passa in i den där mallen för vad som är "precis den som mamma och pappa vill ha". Vissa har föräldrar som hade egna behov som vi som barn fick sörja för och tillgodose, vi har lärt oss att bli empatiska och lyhörda. Eller så hade vi föräldrar som var förtryckande och dominanta och då har vi lärt oss att vara smidiga och osynliga, att åsidosätta våra egna behov, kanske glida undan helt eller vara sociala, humoristiska, tillmötesgående och till lags. Kanske revolterade vi i tonåren, kanske revolterar vi än idag och går till motangrepp mot auktoriteter. Ett som är säkert är i alla fall att vår barndom påverkat oss.
 
Martin Stenmark berättade i programmet Sverige (svt 1) igår om sin uppväxt med elva syskon och en impulsdriven egocentrisk mamma som var helt styrd av sina egna behov och inte tog någon hänsyn till barnens. Karismatisk, dominant och egensinnig. Två personer tycktes existera i hennes värld: "Me and myself". Det var rätt gripande att höra honom berätta om hur han på senare år insett att anpassning blivit ett beteende i hans liv som han nu ser som en produkt av alla mammans nycker, hur han hela tiden gjort allt för att passa in och inte se till sina egna behov. Nu tror jag inte hans mamma var missbrukare men det är ju så många barn till missbrukande föräldrar får det när de växer upp eller barn till psykiskt sjuka föräldrar. Man ser till att klara sig själv och passa in, anpassa sig och inte ställa till besvär. Om inte lidandet finns där som barn (ibland är det det enda barnet vet) så kommer svårigheterna med all säkerhet när man blir vuxen och inte vet hur man ska tillgodose sina egna behov. Hur gör man när man sätter gränser? Hur gör man när man tar hand om sig? Ingen annan har ju gjort det åt mig när jag var liten.
 
Så det där med att göra något för andra behöver inte bara vara godhjärtat, det kan rentav vara farofyllt. När man börjar prestera. När man ska gå på en fest för att någon annan vill trots att man inte själv orkar. När man följer med på en resa med mannen eller frun trots att man inte själv vill eller har lust. När man åker till landet och ska umgås med släkten trots att man inte orkar, när man aldrig gör det man själv tycker om och får energi av. Eller när man ska lämna in den där rapporten på jobbet som ska vara klar trots att vem som helst fattar att det inte går att göra klar den på två dagar. Eller när man blir övertalad att hoppa bungyjump eller åka med i en bil som körs av en alkoholpverkad person trots att man inte vill och vågar. I alla dessa situationer behöver vi fundera över vem jag själv är och vad jag själv vill och vågar. Vi lär oss att vara till lags som små, små barn. Vi lär oss att göra det våra föräldrar vill för att bli älskade. Nu är vi vuxna och frågan är vad vi vinner på att vara duktiga, till lags, att prestera och göra all sköns konster. Utbrändhet? Utmattning? Ohälsa? Vinner vi den kärlek vi aldrig fick eller den bekräftelse vi längtade så mycket efter? Nej! Då var då och nu är nu. Ta hand om det lilla jaget inom dig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ta hand om det lilla barnet inom dig!
 
 
 På väg hem från 6-årskalaset 

Sexåringen
 
Kalas på AB Café
 
Jag har så många blommor omkring mig
 
ALDRIG MER!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stanna upp och tillåt dig att minnas

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider / DJ Khaled, Haparanda, Marianne, Rihanna, Torneå / Permalink / 0
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
 
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
 
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
 
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
 
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
 
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
 
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
 
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.

Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
 
 
 
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
 
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID!  Våga låta dig förföras av Rihanna!
 
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
 
 Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
 
Till top