Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 

Har du tillstånd att röra på dig?

Allmänt, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik / Dans / Permalink / 0
En gammal kär vän kom på besök idag. Hon har inte varit här trots att jag bott här i fyra år så det var på tiden. Vi har känt varann sen vi var 13 och sedan den dagen var det ett äventyr varenda gång vi sågs. Vi har gjort så mycket tillsammans och har så många gemensamma minnen. Vi har rest ihop och praktiskt taget bott ihop och umgåtts dagligen under flera år. Men så träffade jag min äldsta sons pappa och vi gick skilda vägar. Jag skaffade barn och hon arbetade på en kryssningsbåt och åkte jorden runt. Vi stöter på varandra då och då, tar en fika ibland men nu var det ett tag sen sist.
 
Det var roligt att träffas och prata gamla minnen med någon man delat så mycket med. Ju äldre jag blir desto oftare dyker de upp, minnena från en svunnen tid. Vi skrattade åt knasiga händelser och hjälptes åt att minnas. Som när vi hamnade på något hotell i Göteborg och delade hotellsvit med några bandmedlemmar från något engelskt rockband efter en Bowiekonsert för att vi behövde någonstans att bo. Låter som en billig groupiehistoria men efteråt kan man bara skratta åt liknande historier. Min vän påminde mig om vägen hem till Stockholm och vad som hände oss då, jag hade glömt.
 
Vi delar mycket i nuet också visade det sig. Kanske blir det så när man till slut hamnar i samma fas i livet igen. Det betydde mycket att få sitta och minnas, prata om nuet, dået och framtiden. Jag hade bakat scones och vi drack te, som vi så ofta gjorde förr. En sommar var vi i England på språkresa. Vi var 15 och bodde i familj. Paret vi bodde hos hade inga egna barn och var endast 22. Det ger mig mycket att resa i tankarna, tänka tillbaka på gamla tider. Se miljöerna framför mig, höra musiken, känna dofter, de brittiska accenterna, smaken av Pimm's med gurka i glaset. Smaken av rom och cola som vi busigt blandade i små plasthinkar vi köpte i ett varuhus.
 
Vi var i London och gick omkring på Carnaby Street och King's road. Året var 1978 och det var fortfarande extremt hipt. I Eastbourne satt vi på beachen om kvällarna med våra nya kompisar från EF. En dag åkte vi till Brighton och gick ut på piren. Inne i ett av pirhusen hölls en danskurs till Staying Alive från Saturday Night Fever. Vi rörde oss bland en massa människor och försökte dansa som John Travolta. Jag åkte tillbaka till Eastborne sommaren därpå och besökte paret vi bodde hos några år senare när jag tågluffade och sen även när jag bodde i London. Då var de 27 och hade en dotter.
 
Jag har alltid varit oerhört förtjust i England och åkt tillbaka flera gånger. Men så gick pundet upp kraftigt och det blev väldigt dyrt att vistas i landet som svensk. När jag och min kompis tågluffade reste vi ner till Cornvall. Det var sagolikt vackert. Vi åkte även över till ön Jersey och liftade runt några dagar. En annan gång bilade jag runt med min blivande man. Vi förlovade oss i Salisbury och bodde på B&B. London har jag bara besökt en gång efter att jag bodde där, det var 1993 när vi åkte över och hade planeringsdagar med ett jobb jag var på. 
 
Ja, många minnen väcks när man träffar gamla kära vänner och börjar tänka på gamla tider. Allt var inte bekymmersfritt men mycket var också annorlunda på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag när internet fått sådan genomslagskraft. Många var länge trötta på krogliv och tacksamma över att man kan mötas över nätet. Genom facebook, instagram och Tinder. Vi följer intressanta personer och kändisar och vi behöver inte längre gå ut för att få närhet och kanske kan man till och med stöta på den stora kärleken bara genom att chatta elektroniskt. Men det finns en baksida av allt det där och det kom jag och min vän att prata om. Vi pratade om alla möten, alla människor vi träffade på den tiden vi bodde ihop. Alla förfester, alla efterfester, alla besök på Ritz dit vi gick 5-6 dagar i veckan och träffade vänner och bekanta.
 
Det var ett annat sätt att leva. Kanske inte alltid lyckligt och eftersträvansvärt men människor satt inte hemma och tittade på Netflix på samma sätt som nu. Vi var ute och vi ringde runt och bad vänner komma över. Det blev ofta mycket alkohol men det hände också ofta att jag gick ner på Ritz och drack vatten, bara för att få dansa en hel kväll. Där träffade jag alltid någon jag kände. Jag vet inte om det finns motsvarigheter idag, tror knappast det. Klubbar som har dansgolv med DJ sex dagar i veckan med fritt inträde fyra av dem. På helgerna var det band som spelade; Repebahn, Ratatata, Eva Dahlgren, Ubangi med Orup och Cia Berg, Mats Ronander och Sanne Salomonsen, Imperiet och många, många fler.
 
Hur kunde de införa dansförbud? En hel generation har lärt sig att man inte dansar när man går ut på krogen, det har blivit en självklarhet att stå och hänga, kanske röra sig lite till musiken men inte dansa. Flera partier försökte länge få bort det s.k. danstillståndet. På 70- och 80-talet var stan full av krogar med dansgolv och det var spontandans lite här och var. Det är rena diktaturen att man införde ett förbud mot spontandans, att man riskerar att bli gripen av en säkerhetsvakt om man rör sig till musiken. Vad är det för samhälle?
 

Danstillståndet är nu äntligen avskaffat. Fr.o.m. den 14 april 2016 är det inte längre illegalt att röra sig till musiken vid sammankomster, på tivoli, på offentliga platser eller på krogen. Krögare riskerar inte längre fängelse för att gästerna släpper glaset en stund och rör sig till musiken. Det är så skrattretande så man dör. Samtidigt är det självklart skrämmande att Sverige kunnat ha den här lagen så pass länge. Jag är helt övertygad om att det bidragit till att hämma människor. Att inte få röra sig spontant till musik är för mig rena Sovjetstaten. Men nu är det alltså tillåtet att dansa igen och det känns ju väldigt spontant och otvunget att vi får göra det. 

 
Bryt upp, bryt upp! Dansa mer spontandans och se för guds skull till att inte förbjuda dansen en gång till!
 
 
 
Saturday Night Fever
 

Control this madness before it's too late

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik, Traditioner & Årstider / Control this madness before it's too late, Dystopi, Hedersdoktor, La la Land, Liv Strömqvist / Permalink / 0
Ibland tror jag att jag lever i en djurpark. Vaknar jag mitt i natten hör jag änderna och canadagässen kvacka högljutt nere vid sjön, ett stenkast bort. Måsungarna har vaknat och skriker på mat och de nya måsparen har anlett för att häcka en andra omgång. En och annan skata skriker i högan sky och förbi mitt fönster flaxar någon  tungt med långsamma vingslag. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var flamingos, papegojor och en hel inhägnad full av undurlater. Ändå väljer jag att sova med öppet fönster och jag älskar det, jag älskar mina vilda djur, livet på landet mitt i stan. Om man går ut tillräckligt sent eller tidigt kan man få syn på bävern som bor här i viken.
 
Det har varit en fantastiskt skön helg. Jag har verkligen fått påbörja semestern med den vila jag behöver och nästan alltid börjar semestern med. För mig är det svårt att rivstarta, det har hänt att jag har gjort det vissa somrar men av erfarenhet vet jag att jag behöver ta det lugnt det första jag gör. Jag har gått och lagt mig i tid och sovit länge på morgnarna. Det har inte blivit bada av för det har inte varit någon riktig värme att tala om men i morgon väntar 32 grader och det ser jag fram emot. På midsommarafton tittade en granne förbi och vi bestämde oss för att duka upp till fest några timmar senare. Hon hade ett ärende på dagen och jag fick möjlighet att städa undan efter min hektiska vecka. Hon kom åter vid sextiden och vi åt sill och potatis, räkor och brietårta med frukt, nötter och honung. Det var kallt ute men vi bylsade på oss filtar och satt ute till nio, tio.
 
Efter att hon hade gått hyrde jag La la Land. Den tama ljudkvalitén på min tv gjorde att jag fick ett ryck och började mecka med mina kablar för att fixa till mitt surround system som varit ur funktion en längre tid. Jag har inte haft ork att krypa bakom tv:n och mixtra med kablar, är det något jag är paniskt rädd för så är det elektricitet, men min envishet är på något märkligt sätt ännu starkare. Så till slut fick jag till det och kunde se fillmen med musik som fyllde hela rummet. Igår blev det inte mycket på tv. Jag såg det senaste avsnittet av SKAM men sen fick det vara bra och jag gick och la mig i någorlunda god tid.
 
I onsdags avslutade jag mina besök hos terapeuten. Inte för alltid men för sommaren. Vi ses inte förrän i mitten av augusti och då har jag planerat att gå varannan vecka och inte varje som nu. Dels behöver jag snåla lite och vara mer sparsam med pengar och dels har jag kommit så långt i mina processer att det kan räcka att gå två gånger i månaden. Jag vill spara pengar till en resa i vinter och vet redan nu att jag kommer att ha två veckors semester över jul och nyår. Jag vill inte bara sitta hemma och läsa då. Förra julen kändes semestern i mellandagarna delvis bortkastad så nästa jullov vill jag använda den väl och åka i väg till ett varmt land. Konstigt att jag planerar det redan nu kan man tycka, men det gör mig motiverad att spara.
 
Det är bra att ha lite planer, för min del. Jag har levt lite för impulsivt den senaste tiden och strött pengar omkring mig till det jag känner för och har behov av för stunden. Jag tror att jag kanske har behövt ha det så och det jag handlat har varit av värde men nu behöver jag vara lite mer förnuftig. Detta är något jag jobbar med i terapin och jag lär mig ständigt att ta hand om mig och sköta om mig själv. Hur mycket får man dyka in i sig själv egentligen? Jag läste en rad i DN och fastnade vid en rad uttalad av en artist och poet som enligt DN "fortsätter analysera den moderna folksjukdomen narcissism som han, precis som alla vi andra, bär på".
 
Det fick mig att fundera på vår tid, på vårt speglande i oss själva, vår självfixering, egofixering. Allt som kan störa den egna utvecklingen och det egna självförverkligande blir en käpphäst för oss. Våra selfies, vårt navelskådande och vårt behov av att synas, bekräftas och gå till historien på ett eller annat sätt. Jag talar inte för alla men jag själv är definitivt en produkt av denna era. Min blogg är givetvis ett redskap för min egen egoboozt. Självklart vill jag dela med mig till andra av det jag har att ge, självklart tycker jag att jag har goda syften men jag är också en del av det här samhället.
 
En video fick mig att stanna till igår. En dystopi om den tid vi lever i. Jag ville skaka av mig videon och valde att släcka lampan och försöka somna i från den. Men nånstans är det ju den verklighet vi lever i. Vad ska vi se tillbaka på om tjugo år? Var är vi om tjugo år? Vart är vi på väg? Dystopier är viktiga. Det är inte så att jag vill plöja dem på Netflix men jag anser att de är viktiga precis som satiren är viktig. Vi behöver dem som ser saker och ting ovanifrån, de som ser vårt samhälle ur ett metaperspektiv och kan förutspå vart vi är på väg. För är det inte så att de flesta av oss flyr in i det som känns skönt för stunden? Det behöver inte bara vara att plöja serier eller exponera sig själv på sociala medier, det kan till och med handla om att man demonstrerar eller spottar ur sig åsikter, engagerar sig för välgörenhet. Vad är egentligen långsiktigt? Hur kan vi ändra riktningen för vart vårt samhälle är på väg?
 
Det är stora frågor och inget jag orkar konfronteras med dagligen. Nej, jag hör till dem som flyr men jag beundrar de personer som får oss att reflektera över nuet och framtiden. Liv Strömqvist är en sån person. Hon har en skarp blick för vart vi är på väg. På sitt oerhört intelligenta, knivskarpa och humoristiska vis kan hon genom sina illustrationer få oss att förstå i vems koppel vi hamnat. Vi tror att vi är fria individer men i själva verket styrs vi av osynliga krafter som många gånger manipulerar och duperar oss till fotknölarna. Bara jag får kolla min Netflixserie och åka till Palma på semestern är jag nöjd tänker jag. Men Liv Strömqvist måste läsas om och om igen. Den senaste boken är ett mästerverk och 2016 blev hon hedersdoktor vid Malmö högskola. Inte konstigt och helt rätt.
 
Vad jobbig hon är, tänker du kanske nu. På semestern och allt, nu vill jag läsa Brytupp.se och koppla av. Det vill ju jag med, så låt oss göra det. Men ta dig tid och titta på videon nedan och läs gärna Liv Strömqvist Uppgång & Fall som sommarläsning så kan du läsa deckare efter det. Jag ska läsa om den för den står här i min bokhylla och jag ska skärpa mig lite i sommar och inte vara fullt så navelskådande. Jag behöver blicka utåt och du får gärna hjälpa mig med det. Ha en riktigt fin semester kära läsare. På återseende från Palma.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Läs i sommar. Om du inte vet vad du ska börja med kan jag rekommendera Liv Strömqvist seriealbum Uppgång & Fall.
 
 
 
Geniala Liv Strömqvist
 
 
Till top