Jag når aldrig några höjder på IQ-test men jag är bra på annat

Ute hörs en kråka. Solen har tittat fram igen efter en regnskur som jag sov mig igenom. Äntligen blå himmel med vita moln men jag orkar mig inte ut. Min kropp är utmattad och jag har varit ute idag redan. Jag tog mig till Rosenlunds vårdcentral för provtagning och fick samtidigt starkare dos medicin. Om det visar sig vara magsår är jag redan under behandling med den dosen. På hemvägen köpte jag en kanelbulle och en croissant att stoppa i magen med teet som jag dricker mest hela tiden, detta lenande svartvinbärste. Jag som orkar så mycket i vanliga fall, som tränar och jobbar hårt, orkar knappt någonting nu. Jag sover flera timmar om dagen och ändå somnar jag på kvällen. Jag orkar inte prata med folk, bara med min familj. Har inte någon kraft att ge men i helgen ska jag få träffa mitt barnbarn, då får jag massor, massor.
 
Nu hörs några barn på väg till eller från skolan här intill. Glada röster. Jag tänker många existentiella tankar, de flödar genom min kropp ständigt och jämt. Många undrar var jag får orden i från, hur jag orkar skapa, hur jag kommer på och vet vad jag ska skriva. Det gör jag inte. Jag kommer inte på dem. Jag är som en dator och Macen är min printer. Vem det är som matar in mina tankar vet jag inte, det vore kul att veta. Orden spottas ut på skärmen och jag vet inte varifrån de kommer, de bara flödar och svårigheten är inte att få dit dem utan att få bort dem när de blir för många. Dessutom är jag inte bra att stava och inte särskilt bra på prepositioner, eller kanske är det den där andra som är dålig på det. Det blir det det blir och ni får stå ut med mina felskrivningar. Jag funderar ibland på om jag skulle skaffa ett rättstavningsprogram. Bloger.com har ett sådant, det gillade jag att använda när jag först skrev på bloger-blogg.
 
Jag når aldrig höga höjder på IQ-test eftersom de är på tid och jag läser och kodar allt så långsamt, min intelligens ligger inte heller i att avkoda, observera och använda logik men jag är inte heller direkt svag på det området. Min intelligens och min så att säga unika intelligens som jag förstått att inte alla är begåvade med handlar om att associera och sammankoppla. Jag associerar all min vakna tid. Jag tänker en tanke som leder till en annan som leder till en tredje och vips är jag någon helt annanstans. När jag pratar och berättar får jag lov att leda tillbaka lyssnaren till där vi först befann oss annars vilseleder jag. Ofta går det i rasande takt när jag tänker. Ofta blir jag väldigt irriterad på andra som fastnar i resonemang och inte tar sig vidare. Jag försöker att inte visa det och håller allt som oftast masken men att sitta på en konferens (heter det på eller i?) där det ska tuggas och idisslas, kan göra mig galen.
 
Jag älskar teamwork när det funkar som bäst och jag har så in i bengen svårt för teamwork när det inte funkar. Det många inte förstår i den bransch jag jobbar i är att teamwork är en konst som kräver både kunskap, tid och träning. Ett team behöver en ledare som inte bara brinner av entusiasm utan också både har den tid som måste läggas ner på teamet, den kunskap och kompetens om teamledarskap som krävs för att teammedlemmarna ska nå sin fulla potential och teamet därmed kunna arbeta som bäst. Det krävs särskilt när resurserna är knappa som inom det offentliga idag. Jag har turen att ha bra teamledare på båda ställena, jag tror inte alltid det är där skon klämmer när teamet inte kan prestera maximalt. Det krävs också att teammedlemmarna tränas, lärs upp och inte bara arbetar som ett antal öar med vissa broförbindelser.
 
Har man dessutom olika professioner är det stor risk att man beträder varandras revir på ett sätt som övergår i att bli personligt, eller att man är så rädd att beträda varandras mark att man inte vågar komma i närheten. Då riskerar man att missa viktiga delar eller ägna energi åt att avgöra vem som ska göra vad. Och vad ska man egentligen göra? Hur är målet formulerat? Delmålen? Samsynen kring målen och vägen dit? Att ha olika professioner i ett team innebär ju att det finns potential att komma långt. Gränsen för vem som gör vad kan vara svår för en teamledare att dra, men är enligt mig så oerhört viktig, och den måste kontinuerligt uppdateras hos samtliga teammedlemmarna annars är det så lätt att någon far i väg och kör sitt eget race. Jag har jobbat i team i många herrans år nu, i olika branscher, och så mycket vet jag att ledaren är oerhört viktig och är inte teamledaren på plats måste det vara uttalat vem som tar över. Man kan enligt mig inte enbart lita på att människor är kompetenta även om de är det. Det vore ju som att regeringen skulle klara sig utan statsministern eller vice statsministern när dessa befattningar saknas. Som om de skulle kunna prioritera rätt frågor utan en ledare. Alla vill naturligtvis prioritera sitt eget eller försöker träda tillbaka för en iniofficiell självutnämnd ledare. Det har så att säga inget med kompetens att göra, det handlar om gruppdynamik.
 
Det är sånt här som snurrar i mitt huvud nu eftersom jag ingår i två nya team på mina arbetsplatser. Jag litar på mina teamledare, de är kloka och lyhörda. Men som doktorn sa idag så behöver jag samtala med mina arbetsledare om min roll, om min arbetsbelastning då jobbet faktiskt inneburit en hel del stress på sistone där jag hamnar i just den här positionen att jag inte riktigt vet min roll.  Ska man använda mig eller rättare sagt nyttja min kompetens, kan man få ut massor om man gör det på rätt sätt. Använder man den fel är jag inte mycket mer värd än ett äppelskrutt. Jag tror jag är som en bil som man kan axelerera snabbt, får jag komma upp i de farter jag är till för kan jag åstadkomma en hel del men ska man köra stadskörning i bostadsområden blir man bara irriterad på mig för då lyder jag inte.
 
Nu kan det låta som jag har lite väl gott självförtroende och det har jag emellanåt men det rasar snabbt. När jag inte känner mig trygg och när andra vill åt mig personligen, eller när personer är otydliga eller ambivalenta  faller jag ganska handlöst. Då ser jag ingen mening med varken mig själv eller det jag gör. Men du som läst bloggen ett tag vet såklart redan att jag är skör i perioder. Men att vara skör innebär inte att alla ser en som skör eller att man är skör konstant. Jag är ju stark som en oxe när jag sätter den sidan till. Man kan nog säga att jag på många sätt är en konstnärssjäl även om jag aldrig blev konstnär. Jag är egensinnig och jobbar på många sätt väldigt annorlunda mot mina kollegor, men det gör också att många blir förvånade och nöjda med vad jag levererar. Det betyder inte att jag alltid är fit for fight. Om jag inte får tillräckligt med input, om för många drar i handbromsen samtidigt då går det som det går, då kan det bli tvärstopp. Jag kan vara pragmatisk när det rullar på men jag är inte pragmatisk som person.
 
Så urbota egocentriskt tänker du kanske. Kan hon inte tänka på någon annan än sig själv. Faktum är att jag närapå utplånar mig för andra människor. Inte dem jag har för avsikt att arbeta tillsammans med utan dem jag arbetar för och åt. Jag skulle inte ha det här jobbet om det inte var för dem. Jag skulle aldrig satsa så hårt och så mycket om det inte var för att jag kände att jag är med och gör världen till en bättre plats. Att bara kunna ge en kram till någon som nästan aldrig blir sedd. Att sitta ner och lyssna på en ungdom som inte får träffa sina föräldrar, blivit utfryst av sina föräldrar eller inte har några föräldrar. Att lyssna till en ungdom som ständigt blir utsatt för rasism. Att stärka en ungdom som inte kunnat gå ut på ett år men tvingat sig till en psykolog i smyg för att få hjälp eller att hitta lösningar och hjälpa en person som tycker livet är meningslöst men bara behöver bli sedd och bekräftad. Man får inte fastna vid dessa historier, man får inte dra nytta av dessa personer för egen vinning men att få vägleda dem rätt kan vara livsavögörande i vissa fall och det är det som driver mig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ställ dig själv frågan hur du vill jobba, hur din kompetens kommer till sin rätt på bästa sätt. Det är självklart för många att göra det och självklart för många att inte göra det. Min övertygelse är att ju mindre din kraft och kompetens kommer till sin rätt ju större är risken att du hamnar i ohälsa.
 
 
 
Johanneshovsbron för ett år sedan. Då gick jag ofta den här vägen hem från jobbet. Årsta på vänster sida och Södermalm på höger
 
 
Bromma och Mälaröarna på andra sidan. Utsikt från Klubbensborg
 
 
Axelsbergs båtklubb
 
 
Klubbensborg
 
 
Eolshälls gård
 
 
 

Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 

Har du tillstånd att röra på dig?

Allmänt, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik / Dans / Permalink / 0
En gammal kär vän kom på besök idag. Hon har inte varit här trots att jag bott här i fyra år så det var på tiden. Vi har känt varann sen vi var 13 och sedan den dagen var det ett äventyr varenda gång vi sågs. Vi har gjort så mycket tillsammans och har så många gemensamma minnen. Vi har rest ihop och praktiskt taget bott ihop och umgåtts dagligen under flera år. Men så träffade jag min äldsta sons pappa och vi gick skilda vägar. Jag skaffade barn och hon arbetade på en kryssningsbåt och åkte jorden runt. Vi stöter på varandra då och då, tar en fika ibland men nu var det ett tag sen sist.
 
Det var roligt att träffas och prata gamla minnen med någon man delat så mycket med. Ju äldre jag blir desto oftare dyker de upp, minnena från en svunnen tid. Vi skrattade åt knasiga händelser och hjälptes åt att minnas. Som när vi hamnade på något hotell i Göteborg och delade hotellsvit med några bandmedlemmar från något engelskt rockband efter en Bowiekonsert för att vi behövde någonstans att bo. Låter som en billig groupiehistoria men efteråt kan man bara skratta åt liknande historier. Min vän påminde mig om vägen hem till Stockholm och vad som hände oss då, jag hade glömt.
 
Vi delar mycket i nuet också visade det sig. Kanske blir det så när man till slut hamnar i samma fas i livet igen. Det betydde mycket att få sitta och minnas, prata om nuet, dået och framtiden. Jag hade bakat scones och vi drack te, som vi så ofta gjorde förr. En sommar var vi i England på språkresa. Vi var 15 och bodde i familj. Paret vi bodde hos hade inga egna barn och var endast 22. Det ger mig mycket att resa i tankarna, tänka tillbaka på gamla tider. Se miljöerna framför mig, höra musiken, känna dofter, de brittiska accenterna, smaken av Pimm's med gurka i glaset. Smaken av rom och cola som vi busigt blandade i små plasthinkar vi köpte i ett varuhus.
 
Vi var i London och gick omkring på Carnaby Street och King's road. Året var 1978 och det var fortfarande extremt hipt. I Eastbourne satt vi på beachen om kvällarna med våra nya kompisar från EF. En dag åkte vi till Brighton och gick ut på piren. Inne i ett av pirhusen hölls en danskurs till Staying Alive från Saturday Night Fever. Vi rörde oss bland en massa människor och försökte dansa som John Travolta. Jag åkte tillbaka till Eastborne sommaren därpå och besökte paret vi bodde hos några år senare när jag tågluffade och sen även när jag bodde i London. Då var de 27 och hade en dotter.
 
Jag har alltid varit oerhört förtjust i England och åkt tillbaka flera gånger. Men så gick pundet upp kraftigt och det blev väldigt dyrt att vistas i landet som svensk. När jag och min kompis tågluffade reste vi ner till Cornvall. Det var sagolikt vackert. Vi åkte även över till ön Jersey och liftade runt några dagar. En annan gång bilade jag runt med min blivande man. Vi förlovade oss i Salisbury och bodde på B&B. London har jag bara besökt en gång efter att jag bodde där, det var 1993 när vi åkte över och hade planeringsdagar med ett jobb jag var på. 
 
Ja, många minnen väcks när man träffar gamla kära vänner och börjar tänka på gamla tider. Allt var inte bekymmersfritt men mycket var också annorlunda på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag när internet fått sådan genomslagskraft. Många var länge trötta på krogliv och tacksamma över att man kan mötas över nätet. Genom facebook, instagram och Tinder. Vi följer intressanta personer och kändisar och vi behöver inte längre gå ut för att få närhet och kanske kan man till och med stöta på den stora kärleken bara genom att chatta elektroniskt. Men det finns en baksida av allt det där och det kom jag och min vän att prata om. Vi pratade om alla möten, alla människor vi träffade på den tiden vi bodde ihop. Alla förfester, alla efterfester, alla besök på Ritz dit vi gick 5-6 dagar i veckan och träffade vänner och bekanta.
 
Det var ett annat sätt att leva. Kanske inte alltid lyckligt och eftersträvansvärt men människor satt inte hemma och tittade på Netflix på samma sätt som nu. Vi var ute och vi ringde runt och bad vänner komma över. Det blev ofta mycket alkohol men det hände också ofta att jag gick ner på Ritz och drack vatten, bara för att få dansa en hel kväll. Där träffade jag alltid någon jag kände. Jag vet inte om det finns motsvarigheter idag, tror knappast det. Klubbar som har dansgolv med DJ sex dagar i veckan med fritt inträde fyra av dem. På helgerna var det band som spelade; Repebahn, Ratatata, Eva Dahlgren, Ubangi med Orup och Cia Berg, Mats Ronander och Sanne Salomonsen, Imperiet och många, många fler.
 
Hur kunde de införa dansförbud? En hel generation har lärt sig att man inte dansar när man går ut på krogen, det har blivit en självklarhet att stå och hänga, kanske röra sig lite till musiken men inte dansa. Flera partier försökte länge få bort det s.k. danstillståndet. På 70- och 80-talet var stan full av krogar med dansgolv och det var spontandans lite här och var. Det är rena diktaturen att man införde ett förbud mot spontandans, att man riskerar att bli gripen av en säkerhetsvakt om man rör sig till musiken. Vad är det för samhälle?
 

Danstillståndet är nu äntligen avskaffat. Fr.o.m. den 14 april 2016 är det inte längre illegalt att röra sig till musiken vid sammankomster, på tivoli, på offentliga platser eller på krogen. Krögare riskerar inte längre fängelse för att gästerna släpper glaset en stund och rör sig till musiken. Det är så skrattretande så man dör. Samtidigt är det självklart skrämmande att Sverige kunnat ha den här lagen så pass länge. Jag är helt övertygad om att det bidragit till att hämma människor. Att inte få röra sig spontant till musik är för mig rena Sovjetstaten. Men nu är det alltså tillåtet att dansa igen och det känns ju väldigt spontant och otvunget att vi får göra det. 

 
Bryt upp, bryt upp! Dansa mer spontandans och se för guds skull till att inte förbjuda dansen en gång till!
 
 
 
Saturday Night Fever
 
Till top