Stigen bortom tryggheten

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Aspuddens bokhandel, Svt / Permalink / 0
Det är tisdag förmiddag och jag är fortfarande hemma. Jag ska in en sväng till Rosenlund igen och lämna fler prover, därefter ska jag iväg och träffa min konsultchef och äta lunch med henne. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att få hjälp med att sortera alla mina tankar och reda ut vad det är som stressar mig. Igår var solen framme en stund men jag var som förlamad och kom inte ut. Nu har jag fått starkare tabletter och jag känner genast skillnad. Magen känns stabilare och jag har sovit bättre. Jag hoppas innerligt att jag inte har magsår. Behandlingen är densamma som nu men ett magsår skulle verkligen kräva oerhört mycket mer försiktighet och det orkar jag inte nu. Jag har så mycket roligt framför mig.
 
*
 
Jag tror jag måste ta tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg. Det där om Anne Lundberg. Det där med att vi hade för många Olsson, Svensson, Månsson och Lundberg i tv som jag skrev om för några dagar sedan. Efter att ha sett ett par avsnitt av Landgång blev jag beroende och nu har jag sett alla avsnitt av Landgång på SvtPlay. "Mer Lundberg i tv" säger jag nu. Jag har aldrig varit med om maken till modig och strapatsfylld programledare som inte drar sig för något. Visserligen är det tv och i verkligheten gör hon kanske bara en bråkdel av det som syns i rutan men hon kan omöjligt fejka allt. En härlig kombo med dessa två. Anne, som inte drar sig för de riktigt tuffa utmaningarna och Paul som står vid spisen och lagar den underbara maten. Det blev nästan komiskt när en ung fjälljägare uppe på Kebnekajse frågade henne om hon var van att ta i (ni vet sådär som en man aldrig skulle fråga en annan man) och tittaren då fått följa henne både på fem tusen meters höjd i Anderna, djupt nere i Indiska Oceanen och i den Egyptiska öknen bland skorpioner.
 
*
 
Det är verkligen roligt att följa dem från Anderna i Peru, till havet i Mocambique, till Egypten och alla spännande utgrävningar, Kebenekajse som jag inte alls hade lust att se men som faktiskt var helt underbart att få se när de väl var på toppen, till Neapel och Havanna, två väldigt speciella städer som jag längtade till när jag såg programmet. Ja Havanna har jag ju varit i. Särskilt roligt var det att Cleo besökte programmet när de var i Havanna. Allra mest sugen blev jag att åka till Nilen och Luxor. Anderna skulle aldrig funka med min astma och fjällvandring är inte min kopp te. Neapel kan jag också klara mig utan även om jag vill till Italien men Egypten och de gamla templen har lockat tidigare men känns ännu mer angeläget att besöka nu efter programmet. Jag är glad att jag haft Landgång att titta på nu när jag varit hemma men jag har även tittat på annat och har nu också kommit igång med Återstoden av dagen.
 
*
 
Det har också varit härligt att få uppdatera bloggen de senaste dagarna. Jag kan sakna den tid då jag arbetade deltid och studerade och hann med sånt som att blogga, måla, läsa och skriva uppsatser. Jag minns att jag alltid gick till Aspuddens bokhandel de dagar jag inte jobbade och det blev ofta även på helgerna då plugget krävde en hel del. Jag satt där och åt soppa, läste vetenskapsteori och förberedde min föreläsning för feministiskt initiativ i Göteborg. Men det fanns negativa sidor med det livet också, inte bara att jag fick betydligt mycket mindre pengar. Jag mådde betydligt sämre. Att arbeta heltid eller åtminstone fem dagar i veckan, gör mig gott. Jag mår bra av rutiner och att inte grotta ner mig i för mycket vid sidan om. Det är som med det mesta, det finns fördelar och nackdelar och kanske glömmer vi ofta bort nackdelarna och minns bara det som var bra.
 
 * 
 
Bryt upp, bryt upp! Var aldrig rädd att ta den där stigen bortom tryggheten, kanske är det den som leder dig precis rätt. 
 
 
 
Bilder tagna den 10 oktober för exakt tre år sedan när jag pluggade deltid på universitetet och målade akvarellkort. Denna härliga oktoberdag, då jag träffade på den här söta katten, minns jag att min astma plågade mig svårt och att jag längtade efter att få komma till solen på Mallorca dit jag åkte två veckor senare. Jag hade ännu inte förstått att astman som plågade mig månad efter månad orsakades av en mögelskada i mitt eget hem, intill mitt eget sovrum. Den upptäckte jag fyra månader senare. Astman blev så svår att jag omöjligt kunde fortsätta mitt arbete med små barn och i slutet av november fick jag äntligen jobb hos min nuvarande arbetsgivare. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att astman och mögelskadan ledde mig rätt i livet. Inget ont som inte har något gott med sig.
 
 

Blomsterhandeln på Hägerstensvägen på väg till Aspuddens bokhandel. Som jag målade denna höst och vinter! Och så många böcker jag fick! För det var så vi gjorde - bytte kort mot böcker. Det var en lyx, särskilt vid jul då många julkort sålts, att komma till bokhandeln och välja och vraka till personalrabatt.
 
Jag sålde på Aspuddens bokhandel
 
Jag sålde för välgörande ändamål
 
De fick finare och finare förpackningar
 
Och det blev julkort
 
Till slut resulterade kortproducerandet i hypomani
 

När tempot blir för högt

Film & Musik, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Hösttankar, Jesus Christ Superstar, Lodnon / Permalink / 0
Det blir en del skrivande nu. Jag kan inte så mycket annat eftersom jag ligger mest hela tiden. Igår kväll var jag i och för sig och åt middag hos en vän, middag funkar alltid men inge vin och inget kaffe. Hon hade dukat upp vackert med tända ljus och bjöd på trerätters och jag satt där och blev serverad, en skön känsla. Men idag gäller det att orka påbörja lite matlagning på egen hand för nu har alla matlådorna från veckan tagit slut. Jag har kommit fram till att det bästa är att helt enkelt bara laga två rätter, fem lådor för varje. Sen buntar jag ihop lådorna två och två och så blir det helt enkelt dessa två rätter hela veckan men med lite variation under dagen. I och med att jag lagar mat som jag gillar är det ändå härligt att ta fram lådan. Har väl att göra med att jag alltid är hungrig också. Förra veckan gjorde jag kikärtsbiffar med hemlagad potatismos, grönsaker och ostsås och i den andra lådan var det tonfiskröra tillsammans med en blomkålsgratäng. Få se vad det blir denna gång.
 
Jag har lyckats sova ännu en natt men magen är ömtålig så det blir nog ett besök till doktorn i morgon. Min chef skulle komma och hälsa på mig på arbetsplatsen men jag tror jag får skjuta upp det för kroppen skriker att den behöver vila mer. Efter närmare eftertanke inser jag att tempot varit extremhögt från augusti tills nu. Det är egentligen inte förrän nu det håller på att lugna sig lite och det är väl typiskt att det är då kroppen säger i från. Ute regnar det och här hemma hörs bara tvättmaskinens vevande fram och tillbaka. Jag stängde just av radion och Godmorgon världen. Jag slår alltid på för att höra Söndagsintervjun kl 8, ett av mina favoritprogram. Jag gick upp och tog min omeprazol och gick sen tillbaka till sängen och lyssnade på Natasha Illum Berg. Jag tycker alltid att det är lika intressant att få lyssna och ta del av människor liv, människor som lever så annorlunda från vad jag gör. Människor med andra värderingar, som tagit andra livsavgörande beslut än jag har gjort, men som jag ändå väldigt ofta kan känna att jag har en del gemensamt med. Det är intressant att fundera kring hur han (eller redaktionen) väljer ut sina intervjupersoner.
 
Jag har hört Martin Wicklin intervjua så många personer genom åren och tycker att han är så oerhört skicklig. Känslig, lyhörd och empatisk och rak och nästan naivt frimodig och rättfram på en och samma gång. Förra veckan intervjuade han munken Anders Arborelius, den första svensken att bli både biskop för Katolska kyrkan i Sverige och kardinal åt påven i Vatikanen. Jag fascineras över att lyssna på hur han berättade om hur det var att gå från munklivet där han levt i 27 år till att komma till Påven i Rom. Det skulle ta för mycket tid och plats att räkna upp alla intervjuer han haft men de flesta ligger nog kvar på nätet så det är bara att gå in och lyssna på Söndagsintervjun.
 
Natasha Illum Berg fick mig att längta bort, till ett annat liv, till ett annat land där det inte regnar så mycket, där inte himlen är grå och där det inte är ruggigt att gå ut en oktoberdag som denna. Jag vet att jag ska få komma bort en vecka vid nyår men ibland vill jag verkligen bort en längre tid, men vem vill inte det? Tänk om man kunde ha en bostad här hemma, bo här under sommaren och jobba som konsult från augusti till oktober och sen åka till sin andra bostad i Portugal eller Spanien och jobba där under vinterhalvåret och komma hem till Sverige igen i april, maj. Vore inte det det perfekta livet? Samtidigt gillar jag ju snön men jag vill inte ha snö så länge och framförallt inte snöslask och isgata och inte i tre, fyra månader. Men när jag tänker på veckan mellan nyår och trettonhelgen i år, när snön låg vit över Medborgarplatsen och alla lampor lyste från gatlyktor och husen runt om kring så är det något jag inte vill vara utan. Att gå in på Waynes och dricka en kopp te eller varm choklad och äta en saffransmuffins är inte så tokigt ändå.
 
Men det är det här gråa som jag har så svårt att förlika mig med. Ändå bor jag så gränslöst vackert och kan alltid se sjön, i alla väder, i alla årstider. Jag ser träden och jag kan gå ut och är nere vid bryggan på två minuter. Vem har det så? Jag inser att jag är priviligierad. Det är lätt för mig att ta mig till skogen, till djuren, till hästarna och korna, till fåren och hönsen vid Eolshälls gård. Men det har varit en intensiv arbetstakt sedan jag började i augusti och jag har inte kunnat njuta av min omgivning på min lediga tid, jag har legat på soffan mest varje helg medan tvättmaskinen snurrat, helt slut av tempot jag levt i. Jag har tyckt att jag klarat så mycket och bara kört på men det straffar sig tydligen. Jag har varit på konserter, träffat vänner efter jobbet vilket visserligen ger en massa energi men många sena kvällar håller inte i längden.
 
Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och frågar oss vad vi vill, vart vi är på väg. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet utan att reflektera. Så lätt att bara göra utan att tänka. Ändå är jag bra på att säga nej. Och härom veckan när jag fick frågan om att ta över ett par möten åt min chef som fick förhinder, avbokar jag givetvis mina egna även om de inte krockar. Jag är klok nog att inse mina begränsningar, man kan inte kasta sig från det ena mötet till det andra en hel dag. Inget möte är så viktigt att det inte går att skjuta upp. Trots det är det lätt att bli blind om man inte nån gång stannar upp vid sidan om. Jag längtar efter att gå på bio, gå på museum så som jag alltid gör, det ger mig så oerhört mycket men på helgen behöver jag verkligen vila, reflektera och det är där skrivandet kommer in.
 
Det känns fantastiskt att jag ska få åka till London. Jag längtar verkligen och har till och med resfeber. Jag har inte varit där sedan 1993. Då var jag också där med jobbet. Vi hade planeringsdagar och jag tror vi stannade i fyra dagar. Vi satt på pubar och kom fram till en massa bra jobbidéer. Sen var det studiebesök och konferenser på hotellet. Jag minns att jag också gick ut med en kollega och dansade till sena morgonkvisten ett par nätter i rad på en klubb gömd nere i någon källarhåla vid Regent Street. Det ska jag inte göra denna gång. Jag var 31 då och återupplevde det London jag bott i tio år tidigare. Det ska jag i och för sig göra nu också. Jag ser verkligen så mycket fram emot att få komma tillbaka till samma kvarter som då.
 
Första gången jag var i London var jag femton år, det var 1978. Jag och min kompis var på språkresa och åkte in till London och letade snabbt reda på Carnaby Street som var så i ropet då. Vi följde med de övriga i gruppen till Palace Theatre i West End och såg Jesus Christ Superstar. Så häftigt. Att gå på musikal i London gav mig mersmak. Jag har sett många musikaler i Stockholm efter det och även besökt Broadway men när jag bodde i London bjöd min amerikanska vän som jag umgicks med där, med mig på ett antal musikaler. Andra året jag var i London var 1979. Då åkte jag och en kompis dit på egen hand. Det blev ingen musikal då men när vi klev av tåget vid Victoria Station och promenerade mot Buckingham Palace såg vi att det var något som drog till sig folk. Vi gick fram och kikade mellan huvudena i folkmassan och fick se Drottning Elizabeth komma ridande i egen hög person bara några meter i från oss.
 
Jag kommer gå upp flera kilo innan den här magkatarren har gett med sig, jag äter konstant. Så fort smärtan kommer behöver jag stoppa i mig något och det blir mest havrekex som är lent och skönt för magen. Jag ska köpa lite fullkornsskorpor som är lite nyttigare och samtidigt snälla. Kanske borde jag börja läsa en bok. Det var ett tag sedan, jag kommer alltid av mig i läsandet när jag börjar jobba. Märkligt nog hade jag läst en bok av årets nobellpristagaren Kazuo Ishiguro. Det har aldrig hänt tidigare tror jag, att jag läst något innan författaren belönats, jo Bob Dylan förstås men jag kan inte påminna mig om någon annan. Kanske beror det på att jag är jämngammal med flera ledamöter i Svenska Akademien numera. Hur som helst läste jag och mina bokklubbskompisar Never Let me Go när den kom. Gripande och annorlunda bok som sen blev en film jag inte kände för att se. Boken hör definitivt inte till mina favoriter men kanske borde jag pröva Återstoden av dagen.
 
Jag måste verkligen minska mitt tempo, jag måste verkligen varva ner. Nu ska jag vara hemma ett par dagar och sköta om mig ordentligt, läsa, äta snällt och nyttigt, vila och bara ta hand om mig. Jag ska försöka få någon ordning på mitt liv, nån struktur, få ihop mina pusselbitar. Vad vill jag prioritera? Ibland hamnar man i det där med att man liksom skjuter från höften och kulan hamnar precis var som helst. Mer fokus. Vad behöver jag mer av? Vad behöver jag mindre av? Kanske ska jag inte jobba heltid nästa år? Kanske behöver jag gå ner i tid? Jag tror inte det, jag tror bara man behöver pauser ibland, tid att varva ner, få miljöombyte och hinna reflektera. Jag ska fundera på hur jag ska använda min lediga tid bäst. Förmodligen behöver jag bara ligga ner och stirra upp i taket och göra ingenting. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Ta pauser när tempot blir för högt.
 
 
 
Även om det är grått så är det vackert
 
Medborgarplatsen i vit skrud den 4 januari 2017
 
Det där med tant vet jag inte om jag håller med om idag.
1979 var Drottning Elizabeth 53 år och hade i princip vuxit upp på hästryggen.
 

Om du fick leva om ditt liv

Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Resor & Rekreation / Coloseum, Forum romanum, Rom, Rome / Permalink / 0

I mitt jobb har jag det stora privilegiet att gå in i helt olika världar. Eftersom jag arbetar som en typ av coach medföljer observationer, att gå in i ett rum och lyssna, se och ta in allt som sägs och görs. Det är alltid lika spännande. Här om dagen hamnade jag mitt i ett samtal kring julbord och vad som ska finnas på det svenska julbordet. Senare hamnade jag i en lektion i smak och fick prova viner tillsammans med tilltugg som påverkade syran och sötman på vinet vi drack. En annan dag var jag i köket och fick lära mig hur man lägger upp fisk och hur man lagar till en förrätt, i förrgår deltog jag i en historialektion om romartiden och idag har jag lärt mig allt om ledarskap. Då jag varit på många gymnasieskolor de senaste åren växlar även ämnena, profilerna och inriktningarna.

Det där med historielektionen var lite underligt faktiskt. På morgonen satt jag på bussen och precis som de flesta andra resenärer tog jag upp min telefon. Det första jag tittar på är instagram. Jag älskar att se bilder och foton, se vad mina vänner fotat men också vad alla andra jag följer lägger upp. Jag har själv ett brytupp.brytupp konto och lägger ofta upp foton och bilder. Den här morgonen hade min son lagt upp ett foto på honom själv där han stod framför Coloseum i morgonsolen, ungefär i samma stund som jag var på väg till jobbet. Jag blev så förvånad för det är inte riktigt likt honom att bara åka i väg sådär utan att säga något innan. Det blev ganska overkligt att se honom på bilden en dag efter att jag träffat honom.

På historielektionen berättade läraren om romarriket. Om Coloseum, om kejsarna och alla byggnader de lät uppföra under romartiden. Jag började tänka på serien Rom eller Rome som orginaltiiteln är och som jag såg för några år sedan. Den handlade om tiden fram till Roms första kejsare, när Rom var republik och Julius Caesar regerade tillsammans med de andra konsulerna. En helt fantastisk serie med de bästa av USA och Storbrittanien. Brittiska skådespelare och amerikanska effekter. Tyvärr var den för dyr och påkostad att de inte hade råd att göra fler än två säsonger, men verkligen värd att se. När jag lämnade jobbet var jag uppfylld av romartiden och började tänka på all dramatik som jag upplevt i serien och som historieläraren pratade om. Det fruktansvärda slaveriet som gjorde det möjligt för rika romare att leva på det sätt de gjorde i lyx och överflöd.

På kvällen när jag kom hem slog jag på tv:n och bestämde mig för att titta på Vetenskapens värld vilket jag inte gjort på länge. Jag tänkte att det kanske skulle handla om nobelpriset men så visade det sig att det skulle handla om romartiden. Man fick följa med arkiologer till kusten, i närheten av en aktiv vulkan där det tidigare legat en stad under Kejsar Neros regeringstid som numera var begravd under vatten. Delar av staden fanns kvar ovan jord. Ruiner stod i sluttningar vid vattnet, avancerad arkitektur skapade av ingenjörer för 2000 år sedan. Forskarna har kunnat lokalisera var olika personer hade sina stora slottsliknande privatbostäder med stora trädgårdar i staden Baiae. Bassänger, badhus och till och med fiskodlingar för att få färsk fisk.

Baiae var en tillflyktsort för Roms rika och mäktiga, en plats där de kunde vara fria från sociala begränsningar. Men så kom stora vulkanutbrott och en stor del av badorten sjönk i havet och glömdes bort. Nu har man lyckats pussla ihop delar under vattnet och kunnat konstruera en modell över hur staden kan ha sett ut. Det var ett oerhört fascinerande program och jag sögs åter in i historien och ville ha mer och mer och mer. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag kanske valt att läsa historia. Nu känns det att det är för sent men jag älskar att läsa historiska skildringar och googla på sådant jag vill veta mer om. Jag läser och lär och vill bara lära mer.

Det blev en så underlig dag där allting knöts ihop. Sonen vid Coloseum på morgonen, historielektionen och tv-programmet på kvällen. Jag vill tillbaka till Rom. Det är länge sen jag var där. Jag vill se Coloseum, Forum Romanum och jag blev sugen att åka till Baiae. Dessutom undrar jag om jag inte ska se om serien om Rom. Den är blodig och brutal och på många sätt ansträngande att tränga in i för man fattar ju tycke för både slavar och tyranner, fotsoldater och excentriska diktatorer. Men den får en att färdas i tiden och glömma sin vardag och det är ganska skönt att få göra ibland när man jobbar mycket och mörkret börjar ta över kvällarna.

 

Bryt upp, bryt upp! Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?

 
 
 
Foto: @elvireadele
 
Foto: @skytg24hd
Till top