Ta hand om det lilla barnet inom dig

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Jeffery Young, Lev som du vill och inte som du lärt dig / Permalink / 1
Idag är det oktober. Sjön ligger spegelblank och jag har balkongdörren öppen, det är helt tyst. Man kan ana gula skiftningar i träden, i övrigt är de flesta löven kvar i sina kronor men några har blåst ner. Jag känner mig uppåt och glad vilket är ovanligt för att vara oktober. Då jag har börjat föra stämningsdagbok kan jag ana att jag ibland har ett förhöjt stämningsläge. Inte så att det påverkar livsföringen, nej det är inte fråga om någon hypomani, men vissa dagar är inte grå, de kan vara ljusa och lätta. Det gör mig glad och förhoppningsfull för hösten kan ju som jag berättat förut vara tung. Så känns det inte denna höst. Det känns som om det kommer att bli en bra höst och jag tror jag vet varför.
 
September avslutades så som september avslutats de senaste fem åren, med kalas och mycket kärlek. Mitt barnbarn fyller år septembers sista dag och familjen samlas för att få ge honom presenter och insupa lite av den godhet han fört med sig på jorden. Han fick namn efter en prins och han bär sina krona med värdighet, prinsen av Telefonplan. Att en liten människa kan framkalla så mycket kärlek kan kännas obegripligt. Många vuxna människor vill sitta nära, vill få en liten bit av denna underbara lilla människa som har så mycket gott i sig. Jag fick ett sms av hans mamma i går kväll. Han sa att han glömt att tacka för presenterna ordentligt. Jag svarade att hans ögon lyste tacksamhet lång väg om han nu råkade missa det, han blev så glad över varenda present han fick av alla som var där. Idag skulle han ha barnkalas och de skulle vara lika många barn på kalaset, som han fyller, en ny regel som börjar nyttjas av fler och fler. Fyller man sex är man sex stycken och då bjuder man fem. En var sjuk så de skulle bli fem. En bra regel för alla inblandade tycker jag.
 
Nu börjar solen titta fram ordentligt. Klockan är nio och solen smyger sig fram såhär på senhösten. Igår satt jag och min granne på balkongen och njöt av värmen där, åt frukost och varvade ner tillsammans efter veckan. Idag ska jag nog ta en promenad ut mot Klubbensborg. Tiden går fort, veckorna går fort. Jag vill så mycket men tiden räcker inte till. Jag längtar efter så många saker att fylla mitt liv med. Det är det där med att bli frisk, att inse att man kan och förmår, innebär att jag vill hinna allt nu. Jag ringde sjukhuset härom dagen för att höra om det var nödvändigt att röntga pulsådern innan jag åker till Gambia. Den skulle röntgas om två år när jag sist var där och det är ett och ett halvt år sen nu, drygt. Doktorn svarade att hade det varit han själv det gällt skulle han vänta till efter resan, det var ingen brådska. Vad han menade med det vet jag inte. Kanske vill han inte stoppa mig att resa om det blivit en försämring i kärlväggen, kanske är risken så väldigt liten att det händer något.
 
Jag börjar redan planera vart jag ska åka efter Gambia, inser att folk gör så och jag bryr mig inte om ifall jag åker själv. Kanske åker jag någonstans i vår, kanske i sommar. Jag vill se nya platser, nygamla platser, jag vill resa runt och utforska. Jag har haft kontakt med mina gamla vänner från USA den sista veckan, med mina vänner från Missouri. Jag har aldrig tänkt att jag ska tillbaka dit, Missouri var inte den del av USA jag tyckte mest om och egentligen finns inte mycket att se där men kontakten med dem har fått mig att längta tillbaka. Missouri är närapå exotiskt idag, så långt ifrån det som visas på Netflix såvida man inte ser The Ozarks som faktiskt ligger i Missouri. Livet där var så annorlunda, så oerhört skilt från allt annat jag sett.
 
Den vän jag umgicks mest med har flyttat till norra Kalifornien. Kanske borde jag åka dit och hälsa på honom och samtidigt träffa släkt som bör i södra Kalifornien. Gamla klasskompisar bor där nu. Jag har till och med gamla skolkompisar från High School som bor och lever i Hollywood med några filmer på CV:t. Vad märkligt livet är. Man vet inte vad det ska bli av det när man är 18. Sen formas det ofta till något helt annat än man trott. Man kanske inte får möjlighet att eller ens vill jobba med det man först hade tänkt. Man kanske inte kommer i väg på den där resan, eller så kommer man iväg och blir kvar, gifter sig och får barn. Man kanske inte får barn med den man hade tänkt och trott om man ens får barn och man kanske bosätter sig någon helt annan stans än planerat.
 
Jag ville verkligen ha flera barn, jag ville ha fler än två och jag fick flera. Jag har också av någon märklig anledning, sett mig som ensamstående redan när jag gick i skolan som tonåring. Jag minns hur jag och min bästis pratade om oss själva som ensamstående mammor och framstod som något mansfientliga. Men så blev det. Mitt frihetsbehov har alltid varit gränslöst stort men barn är svåra att skaffa på egen hand. Jag ville bli skådespelare, så blev det en kort period. Inte så att jag kunde försörja mig på det men jag fick testa. Men allt är inte genomförbart i livet eller åtminstone är det inte gratis (man kan ju till och med åka ut i rymden, bara man har pengar). Att arbeta med teater var inte gratis för mig, det kostade. Skulle jag ha fortsatt skulle det ha kostat min tid med mina barn. Det skulle ha kostat kvällar med barnen och det skulle ha kostat dyra investeringar av hälsan som kanske skulle visat sig i ohälsa och så måste man kunna försörja sig i längden. Kan man inte det blir det dubbelarbete vilket är tufft både för en själv och omgivningen. Därför valde jag ett annat yrke.
 
Jag är nöjd, jag älskar mitt jobb, men jag vill så mycket mer. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med allt. Varför kan jag inte bara acceptera att detta är vad jag förmår, detta är nog, det är bra. Gråskala är bra. Varför måste jag bejaka alla impulser? Varför gå vidare när den där rösten säger "du kan göra det", "du kan - pröva" eller "det är klart att du ska pröva på". Just nu hör jag den där rösten rättså ofta. Jag blir boostad på jobbet, är omtyckt och folk är tacksamma för min insats. Dessa tacksamhetens kommentarer har en tendens att förleda mig, förföra mig in i något som jag knappt kan kontrollera. Istället för att stanna kvar i mig som konstruktiv feed back, komplimanger och just tecken på tacksamhet far jag iväg i något som liknar "åhh, jag är älskad och omtyckt, nu måste jag visa ännu mer konster så att mina föräldrar skrattar åt mig och älskar mig". Fattar ni? Detta är vad man menar med anknytningsteorin. Har man ett livstema som handlar om att inte känna sig älskad gör man vad som helst för att få den där boosten och går till och med och blir hypoman på kuppen.
 
Kanske är ni prestationsprinsessor? Eller prestationsprinsar? Om jag har bra betyg på provet blir jag bekräftad, uppmärksammad och älskad. Eller går jag på den där fotbollsträningen som pappa vill att jag ska gå på - då kommer han äntligen att älska mig och bry sig om mig. Eller om jag är riktigt tyst när min mamma och pappa har gäster och inte gråter fast jag är ledsen och behöver dem då kommer jag få beröm och belöning. Om jag sjunger vackrare än vackrast fast jag inte har lust kanske de visar mig lite uppskattning, lite, lite. Det finns så många sätt att vinna sina föräldrars kärlek på och vi har lärt in alla de sätten sen vi var riktigt, riktigt små. Det är klart att det finns personer som blev älskade för precis den de var, med sina fel och brister, men många av oss har lärt oss att vi behöver passa in i den där mallen för vad som är "precis den som mamma och pappa vill ha". Vissa har föräldrar som hade egna behov som vi som barn fick sörja för och tillgodose, vi har lärt oss att bli empatiska och lyhörda. Eller så hade vi föräldrar som var förtryckande och dominanta och då har vi lärt oss att vara smidiga och osynliga, att åsidosätta våra egna behov, kanske glida undan helt eller vara sociala, humoristiska, tillmötesgående och till lags. Kanske revolterade vi i tonåren, kanske revolterar vi än idag och går till motangrepp mot auktoriteter. Ett som är säkert är i alla fall att vår barndom påverkat oss.
 
Martin Stenmark berättade i programmet Sverige (svt 1) igår om sin uppväxt med elva syskon och en impulsdriven egocentrisk mamma som var helt styrd av sina egna behov och inte tog någon hänsyn till barnens. Karismatisk, dominant och egensinnig. Två personer tycktes existera i hennes värld: "Me and myself". Det var rätt gripande att höra honom berätta om hur han på senare år insett att anpassning blivit ett beteende i hans liv som han nu ser som en produkt av alla mammans nycker, hur han hela tiden gjort allt för att passa in och inte se till sina egna behov. Nu tror jag inte hans mamma var missbrukare men det är ju så många barn till missbrukande föräldrar får det när de växer upp eller barn till psykiskt sjuka föräldrar. Man ser till att klara sig själv och passa in, anpassa sig och inte ställa till besvär. Om inte lidandet finns där som barn (ibland är det det enda barnet vet) så kommer svårigheterna med all säkerhet när man blir vuxen och inte vet hur man ska tillgodose sina egna behov. Hur gör man när man sätter gränser? Hur gör man när man tar hand om sig? Ingen annan har ju gjort det åt mig när jag var liten.
 
Så det där med att göra något för andra behöver inte bara vara godhjärtat, det kan rentav vara farofyllt. När man börjar prestera. När man ska gå på en fest för att någon annan vill trots att man inte själv orkar. När man följer med på en resa med mannen eller frun trots att man inte själv vill eller har lust. När man åker till landet och ska umgås med släkten trots att man inte orkar, när man aldrig gör det man själv tycker om och får energi av. Eller när man ska lämna in den där rapporten på jobbet som ska vara klar trots att vem som helst fattar att det inte går att göra klar den på två dagar. Eller när man blir övertalad att hoppa bungyjump eller åka med i en bil som körs av en alkoholpverkad person trots att man inte vill och vågar. I alla dessa situationer behöver vi fundera över vem jag själv är och vad jag själv vill och vågar. Vi lär oss att vara till lags som små, små barn. Vi lär oss att göra det våra föräldrar vill för att bli älskade. Nu är vi vuxna och frågan är vad vi vinner på att vara duktiga, till lags, att prestera och göra all sköns konster. Utbrändhet? Utmattning? Ohälsa? Vinner vi den kärlek vi aldrig fick eller den bekräftelse vi längtade så mycket efter? Nej! Då var då och nu är nu. Ta hand om det lilla jaget inom dig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ta hand om det lilla barnet inom dig!
 
 
 På väg hem från 6-årskalaset 

Sexåringen
 
Kalas på AB Café
 
Jag har så många blommor omkring mig
 
ALDRIG MER!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 

Djupa samtal ger mig min livsnäring

Regnet öser ner och viken ser ut som en skrovlig skridskobana. Åskan dundrar på med jämna mellanrum och jag sitter vid mitt fönster och lyssnar på musik, gör nya spellistor och äter färska blåbär. Mitt huvud värker, nacken likaså, jag undrar om det är vädret eller om jag har sträckt mig för det är sällan nacken värker. Kanske är det för att jag inte har styrketränat på länge. Canadagässen står på gräsmattan med sina långa halsar uppsträckta mot skyn och tycks undra vad det är frågan om, de borde ju ha varit med förr tycker man. Det är tveksamt om någon badar idag men jag var faktiskt på väg vid lunch men nu är jag glad att jag stod över.
 
Jag tog tunnelbanan söderut i morse. Åkte till Ikea. Det jag skulle ha fanns inte att köpa online, annars åker jag sällan till butiken. Det blev tack och lov bara det jag skulle handla, två varor och så en påse bullar och en kaffe i kaféet. Nu fick de full fart gässen, de springer och halvflyger ner mot stranden. Vet inte vad det var som skrämde dem, om det var åskan eller en hund som gick förbi. Jag stannade på torget i Skärholmen och köpte frukt och grönsaker. Ville köpa paprikor här om dagen, från Mathem, men de var så hiskeligt dyra; 75 kr/kg. Spetsiga paprikor kostade 191 kr/kg. Jag är egentligen ganska omedveten om priser men där gick väl ändå någon sorts gräns tänkte jag. En paprika för 15 kr. I Skärholmen köpte jag fyra för 14.90kr kilo och tomater till samma pris.
 
För ska jag fortsätta gå i terapi, fortsätta hos PT och kunna åka utomlands nån gång ibland håller det inte att handla dyr mat och då kan Skärholmen vara ett alternativ. Jag ska försöka åka dit, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Dörr till dörr gör jag mina ärenden på en timme, mellan två tvättar. Så får det bli. Jag har fått en ekonomisk rådgivare som hjälper mig att tänka till och stanna upp, hon får mig att fundera kring prioriteringar och vad som är viktigt. Kanske handlar jag vissa varor på Mathem, sånt som är otympligt att forsla hem, och resten till lågpris här runt omkring, på så vis kan det fungera rättså bra, jag har ju inte obegränsat med tid.
 
Jag är bjuden på grillfest ikväll men jag vet inte hur det blir med den. Trädgården där grillfesten ska äga rum lär ju vara rättså blöt. Och jag har ont i huvudet och nacken. Det har varit mycket den här veckan, samtidigt har jag tagit det lugnt och njutit av att vara hemma. Jag kom hem från Skåne i lördagskväll. Vi hade en riktigt fin vecka förutom att vädret inte var det allra bästa men två dagar kom vi iväg till stranden. Den ena var det så pass att vi kunde sola och bada, den andra satt vi uppe på en höjd vid Österlen och njöt av vågorna och havet nedanför. Mycket tankar föds när jag reser och kommer hemifrån, ändå är det så skönt att komma hem till sitt eget och jag bor så idealiskt att jag behöver vara hemma och njuta av min egen lägenhet någon eller ett par veckor på sommaren också.
 
Denna sista semestervecka har jag haft gäster nästan varje dag. Jag har bjudit på enkla måltider på mitt fina porslin jag köpte förra sommaren och i mina fina keramikskålar som jag är så glad att få servera i ibland. Vi har suttit på min balkong och njutit av sommarlugnet. Ett par kvällar har jag dock själv åkt i väg in till stan. I onsdags drog en kompis med mig på salsakurs. Det var verkligen jättekul och vi ska dit på onsdag igen. Vi kommer att gå endel i höst men det kan nog inte bli varje vecka, det blir för dyrt, vi får se hur ofta det blir. Igår var jag in och klippte mig och färgade min gråa hårbotten. Hur många inpackningar man än gör på sommaren så kändes det att topparna behövde kapas, de var verkligen slitna.
 
Det är nu en vecka till jag börjar på mitt nya jobb, det känns spännande men inte särskilt nervöst. Det ska bli kul att se vad jag får för nya arbetskamrater och om jag kommer att trivas. Jag är inte så orolig, brukar trivas på de flesta ställen, har blivit så van nu att byta miljö. Självklart vill jag inte byta jobb alltför ofta men jag har inte den där rädslan att lämna det gamla som många har, den där "man vet vad man har men inte vad man får-rädslan". Jag ser det som utveckling. Jag vill givetvis inte lämna ett arbete om det fungerar ypperligt, men ibland är det tillfällen som gör att ett läge uppstår och nu kände jag att jag behövde vända blad och kunde inte tacka nej till det erbjudande jag fick.
 
 
 
 
 
29 juli 2017  En dag senare
 
Jag blev avbruten i mitt skrivande igår, mådde inte bra. Illamående blev värre och så huvudet och nacken. Det blev ingen grillfest. Jag trodde jag skulle bli sjuk. Synd tänkte jag för jag har en dejt idag :) Jag blev lite orolig för det där med nacken, likaså illamåendet och inte likt mig att ha ont i huvudet. Jag gick här hemma med min yllehalsduk virad flera varv hårt runt halsen och sjönk sen ner framför Netflix och en riktigt härlig romantisk dramasåpa. Kanske har jag legat och solat för mycket, tänkte jag, med nacken i nån konstig ställning, men jag tycker också att jag rört på mig en del och varit ute och dansat. För många snurrar i salsan kanske? Idag är nacken och huvudet bra men illamåendet är inte helt borta. Jag har suttit ute på balkongen men det är en aning kyligt så jag färdigställer det här inlägget inomhus.
 
Jag har egentligen inte mycket att berätta, samtidigt har jag hur mycket som helst att säga och dela med mig av för det har hänt mycket med mig den här sommaren, med mina tankar och mina ambitioner i livet. Jag har haft distans till terapin, samtidigt har den haft stor effekt på mig och börjar leva sitt eget liv i mig. När semestern börjar är den alltid för kort och jag tänker att jag inte kommer att hinna vila upp mig, varje år är det så. Men när mina fem veckor väl har passerat inser jag att så mycket har hänt och att jag är en helt annan än den jag var i början på sommaren. Jag älskar det och jag älskar den sidan av mig själv, att jag är så utvecklingsbar. Jag har tagit starkt intryck av de människor jag umgåtts med i sommar. Både nya och gamla vänner, de flesta nygamla. En av dem kom på kaffe och våfflor här om dagen. Jag gillar att grädda våfflor och det kunde hon behöva. Hon har elakartad cancer, har gått ner mycket i vikt och orkar inte mycket. Ändå gav hon mig så mycket styrka och inspiration. Vi satt på min balkong i fyra timmar och det var ytterst givande fyra timmar och början på nånting nytt.
 
En annan kär vän kom på middag och vi djupdök i filosofiska och psykologiska samtal fram till klockan ett en måndag då hon insåg att det var dags att ta nattbussen hem. Självklart erbjöds hon en sängplats hos mig men hon ville hem till sin dotter. Och grannen har varit på besök flera gånger och vi pratar böcker, livet, semestrar och vad som är viktigt för oss för att vi ska kunna andas. Jag måste ha djupa samtal, djupdykning är min näring och jag vill ge lika mycket som jag får men utbytet av tankar om livets mening är det som ger mig energi att orka leva, det och dansen och så självklart massa humor och skratt. Jag hoppas han är en djupdykare, han jag ska träffa idag, jag tror faktiskt det.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vänd och vrid lite på dina gamla vanor och umgås med människor du inte brukar träffa i vanliga fall. Nya tankar föds och du tar nya steg på livets stig.
 
 
Balkongliv kräver goda kryddor till maten. Förr var oregano ett ogräs jag försökte få bort från mina rabatter,
numera betalar jag dyra pengar för oregano på Ica
 
Konstigt väder, det vill varken regna eller bli sol. Till slut kom regnet men stannade till
 
Skärholmens centrum
 
Lite fel kläder till salsa kom jag på, men skönt var det med kjol för det var väldigt varmt där
 
Stockholm Salsa Dance
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top