Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 

Djupa samtal ger mig min livsnäring

Regnet öser ner och viken ser ut som en skrovlig skridskobana. Åskan dundrar på med jämna mellanrum och jag sitter vid mitt fönster och lyssnar på musik, gör nya spellistor och äter färska blåbär. Mitt huvud värker, nacken likaså, jag undrar om det är vädret eller om jag har sträckt mig för det är sällan nacken värker. Kanske är det för att jag inte har styrketränat på länge. Canadagässen står på gräsmattan med sina långa halsar uppsträckta mot skyn och tycks undra vad det är frågan om, de borde ju ha varit med förr tycker man. Det är tveksamt om någon badar idag men jag var faktiskt på väg vid lunch men nu är jag glad att jag stod över.
 
Jag tog tunnelbanan söderut i morse. Åkte till Ikea. Det jag skulle ha fanns inte att köpa online, annars åker jag sällan till butiken. Det blev tack och lov bara det jag skulle handla, två varor och så en påse bullar och en kaffe i kaféet. Nu fick de full fart gässen, de springer och halvflyger ner mot stranden. Vet inte vad det var som skrämde dem, om det var åskan eller en hund som gick förbi. Jag stannade på torget i Skärholmen och köpte frukt och grönsaker. Ville köpa paprikor här om dagen, från Mathem, men de var så hiskeligt dyra; 75 kr/kg. Spetsiga paprikor kostade 191 kr/kg. Jag är egentligen ganska omedveten om priser men där gick väl ändå någon sorts gräns tänkte jag. En paprika för 15 kr. I Skärholmen köpte jag fyra för 14.90kr kilo och tomater till samma pris.
 
För ska jag fortsätta gå i terapi, fortsätta hos PT och kunna åka utomlands nån gång ibland håller det inte att handla dyr mat och då kan Skärholmen vara ett alternativ. Jag ska försöka åka dit, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Dörr till dörr gör jag mina ärenden på en timme, mellan två tvättar. Så får det bli. Jag har fått en ekonomisk rådgivare som hjälper mig att tänka till och stanna upp, hon får mig att fundera kring prioriteringar och vad som är viktigt. Kanske handlar jag vissa varor på Mathem, sånt som är otympligt att forsla hem, och resten till lågpris här runt omkring, på så vis kan det fungera rättså bra, jag har ju inte obegränsat med tid.
 
Jag är bjuden på grillfest ikväll men jag vet inte hur det blir med den. Trädgården där grillfesten ska äga rum lär ju vara rättså blöt. Och jag har ont i huvudet och nacken. Det har varit mycket den här veckan, samtidigt har jag tagit det lugnt och njutit av att vara hemma. Jag kom hem från Skåne i lördagskväll. Vi hade en riktigt fin vecka förutom att vädret inte var det allra bästa men två dagar kom vi iväg till stranden. Den ena var det så pass att vi kunde sola och bada, den andra satt vi uppe på en höjd vid Österlen och njöt av vågorna och havet nedanför. Mycket tankar föds när jag reser och kommer hemifrån, ändå är det så skönt att komma hem till sitt eget och jag bor så idealiskt att jag behöver vara hemma och njuta av min egen lägenhet någon eller ett par veckor på sommaren också.
 
Denna sista semestervecka har jag haft gäster nästan varje dag. Jag har bjudit på enkla måltider på mitt fina porslin jag köpte förra sommaren och i mina fina keramikskålar som jag är så glad att få servera i ibland. Vi har suttit på min balkong och njutit av sommarlugnet. Ett par kvällar har jag dock själv åkt i väg in till stan. I onsdags drog en kompis med mig på salsakurs. Det var verkligen jättekul och vi ska dit på onsdag igen. Vi kommer att gå endel i höst men det kan nog inte bli varje vecka, det blir för dyrt, vi får se hur ofta det blir. Igår var jag in och klippte mig och färgade min gråa hårbotten. Hur många inpackningar man än gör på sommaren så kändes det att topparna behövde kapas, de var verkligen slitna.
 
Det är nu en vecka till jag börjar på mitt nya jobb, det känns spännande men inte särskilt nervöst. Det ska bli kul att se vad jag får för nya arbetskamrater och om jag kommer att trivas. Jag är inte så orolig, brukar trivas på de flesta ställen, har blivit så van nu att byta miljö. Självklart vill jag inte byta jobb alltför ofta men jag har inte den där rädslan att lämna det gamla som många har, den där "man vet vad man har men inte vad man får-rädslan". Jag ser det som utveckling. Jag vill givetvis inte lämna ett arbete om det fungerar ypperligt, men ibland är det tillfällen som gör att ett läge uppstår och nu kände jag att jag behövde vända blad och kunde inte tacka nej till det erbjudande jag fick.
 
 
 
 
 
29 juli 2017  En dag senare
 
Jag blev avbruten i mitt skrivande igår, mådde inte bra. Illamående blev värre och så huvudet och nacken. Det blev ingen grillfest. Jag trodde jag skulle bli sjuk. Synd tänkte jag för jag har en dejt idag :) Jag blev lite orolig för det där med nacken, likaså illamåendet och inte likt mig att ha ont i huvudet. Jag gick här hemma med min yllehalsduk virad flera varv hårt runt halsen och sjönk sen ner framför Netflix och en riktigt härlig romantisk dramasåpa. Kanske har jag legat och solat för mycket, tänkte jag, med nacken i nån konstig ställning, men jag tycker också att jag rört på mig en del och varit ute och dansat. För många snurrar i salsan kanske? Idag är nacken och huvudet bra men illamåendet är inte helt borta. Jag har suttit ute på balkongen men det är en aning kyligt så jag färdigställer det här inlägget inomhus.
 
Jag har egentligen inte mycket att berätta, samtidigt har jag hur mycket som helst att säga och dela med mig av för det har hänt mycket med mig den här sommaren, med mina tankar och mina ambitioner i livet. Jag har haft distans till terapin, samtidigt har den haft stor effekt på mig och börjar leva sitt eget liv i mig. När semestern börjar är den alltid för kort och jag tänker att jag inte kommer att hinna vila upp mig, varje år är det så. Men när mina fem veckor väl har passerat inser jag att så mycket har hänt och att jag är en helt annan än den jag var i början på sommaren. Jag älskar det och jag älskar den sidan av mig själv, att jag är så utvecklingsbar. Jag har tagit starkt intryck av de människor jag umgåtts med i sommar. Både nya och gamla vänner, de flesta nygamla. En av dem kom på kaffe och våfflor här om dagen. Jag gillar att grädda våfflor och det kunde hon behöva. Hon har elakartad cancer, har gått ner mycket i vikt och orkar inte mycket. Ändå gav hon mig så mycket styrka och inspiration. Vi satt på min balkong i fyra timmar och det var ytterst givande fyra timmar och början på nånting nytt.
 
En annan kär vän kom på middag och vi djupdök i filosofiska och psykologiska samtal fram till klockan ett en måndag då hon insåg att det var dags att ta nattbussen hem. Självklart erbjöds hon en sängplats hos mig men hon ville hem till sin dotter. Och grannen har varit på besök flera gånger och vi pratar böcker, livet, semestrar och vad som är viktigt för oss för att vi ska kunna andas. Jag måste ha djupa samtal, djupdykning är min näring och jag vill ge lika mycket som jag får men utbytet av tankar om livets mening är det som ger mig energi att orka leva, det och dansen och så självklart massa humor och skratt. Jag hoppas han är en djupdykare, han jag ska träffa idag, jag tror faktiskt det.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vänd och vrid lite på dina gamla vanor och umgås med människor du inte brukar träffa i vanliga fall. Nya tankar föds och du tar nya steg på livets stig.
 
 
Balkongliv kräver goda kryddor till maten. Förr var oregano ett ogräs jag försökte få bort från mina rabatter,
numera betalar jag dyra pengar för oregano på Ica
 
Konstigt väder, det vill varken regna eller bli sol. Till slut kom regnet men stannade till
 
Skärholmens centrum
 
Lite fel kläder till salsa kom jag på, men skönt var det med kjol för det var väldigt varmt där
 
Stockholm Salsa Dance
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad är det som händer?

En tomhet växer inom mig. Vet inte riktigt varför, en sorg kanske. I morse var jag glad och uppspelt, det går bra för mina barn och jag gläds åt det de gör och jag gläds med dem. Jag gick runt i ett lyckorus men sen var det som om något hann i kapp mig. Jag har jobbat halvdag hemifrån idag. Det blev lunch inne på Söder, på Chutney och senare på eftermiddagen gick jag till PT:n. Vi klev ut genom fönstret i PT-rummet och tränade på innergården. Han tog med sig kettlebells, mattor och gummiband och jag tränade mig svettig. Det var en härlig stund i solen men ljumma vindar som fläktade.
 
Igår var det personalfest. Det var många som kom och vi fick bubbel och det bjöds på tapas. Några kollegor hade gjort ett musikquiz och vi tävlade i lag. Jag har så svårt att erkänna att jag är den tävlingsmänniska jag i dessa sammanhang inser att jag är. Jag har väldigt svårt att förlora i just musik- och nöjesquiz, de råder en viss prestige då. Det var både väldigt vacker och väldigt god mat. Jag hade sett fram emot att gå ut och dansa men det blev mest häng och jag kände hur tröttheten kom över mig och valde att gå hem. Det blev sent dagen innan och det riskerar att bli sent fler kvällar denna vecka för jag ska ut även i morgon.
 
Juni är lite besvärlig på det viset. Det är ljust och därför lätt att stanna uppe sent och svårt att komma i säng. Det medför att jag ofta slarvar med sömnen som är så viktig för att jag ska hålla mig stabil. Min nya kosthållning har gjort att jag fått mer energi. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli hypoman men så påpekade PT:n en dag att jag fått så mycket mer energi sedan jag började äta enligt en app han tipsat om. Jag äter otroligt mycket mer mat och betydligt mer näringsriktigt, bättre råvaror och mindre skit. Det var skönt att bli varse att jag inte var på väg in i ett skov, det är helt enkelt bara så att jag mår bättre, har mer energi och är starkare. Det har stor betydelse för min träning och träningen har stor betydelse för att jag ska må bra så My fitness Pal visade sig vara en bra kost- och träningsapp.
 
Hur får man bort den där tomhetskänslan då?  Jag försöker gå igenom vilka komponenter som bidrar till den. Vad var det som utlöste den där negativa känslan? Kanske ska man först och främst ta reda på vad det är för känsla? Jag brukar fastna i vad som utlöste känslan, när den uppstod, i vilket sammanhang och så tänker jag att jag ska gå tillbaka och reparera, rätta till. Om den uppstod tillsammans med någon kanske jag kan be om förlåtelse, ta reda på om jag sårat eller skadat någon, tänker jag. Men så inser jag att det är inte är någon bra väg att gå, det är inte lösningen. Ofta trasslar det bara till det ännu mer för mig och det förändrar inte de känslor som uppkommer. Inte heller förändrar det beteendet på sikt. Det kanske lättar lite för stunden och man får kortsiktig ångestlindring. Även om jag inser att känslan uppstått i interaktion med andra så handlar den intensiva känslan allt som oftast inte om den personen den uppkom tillsammans med, den handlar om saker som hände för länge sedan.
 
Kanske låter det märkligt för den som läser detta, som inte riktigt förstår vad jag pratar om men om jag då säger att när en riktigt intensiv känsla dyker upp i en situation, kanske ett möte med någon och känslan inte står i relation till det sagda eller gjorda brukar man inom schematerapin tala om att man blir schemaaktiverad. Det kan vara bra att ta reda på vilken känsla det är frågan om och vad den står för. Det är där jag är nu, problemet är att jag inte ens minns när den dök upp. Tänker jag efter ordentligt kan jag erinra mig att den dök upp när jag läste ett sms, eller fick den efter ett telefonsamtal. Det kan vara att sätta skrattet i halsen och man inte förstår varför, det var ju så kul och plötsligt förvandlades glädjen till allvar och kanske till och med till sorg och ångest.
 
Då tänker jag, jag var ju så glad. Ett samtal gjorde mig rädd, ett annat gjorde mig ledsen och besviken, ett tredje fick mig att känna mig avvisad trots att mitt förnuft säger att det inte var avvisande. Plötsligt har jag virrat bort mig - fullständigt. Jag måste hitta tillbaka till mig själv igen. Jag drack en hel del vin igår och är känsligare än vanligt idag. Jag var uppe och klättrade på höga höjder tidigt i morse och var riktigt, riktgt lycklig, rent av euforisk. Fallet blev högt. Det är på det viset jag hamnar i ångest, har alltid gjort men min psykoterapeut ger mig verktyg och jag lyckas stoppa den nu för tiden. Kanske mest med hälp av medveten närvaro. Det är svårt, när ångesten kommer vill jag grotta ner mig, jag vill dra täcket över huvudet och slicka såren men han tvingar mig att andas och fokusera.
 
Tre saker du hör:  röster från en balkong, tangenterna på datorn, sparvarna nedanför balkongen. Tre saker du ser: orkidén som knoppar, de gröna träden på rävudden, molnen. Tre saker jag känner: det kliar bakom örat, törst, tangenterna mot fingrarna. Två saker jag hör: måsarna, musik långt borta. Två saker jag ser: pelargonerna ute, tornseglarna på himlen. Två saker jag känner: det bränner i mina tår, kall luft från balkongen. En sak jag hör: tornseglarna. En sak jag ser: en mås flyger förbi. En sak jag känner: mina glasögon. Så börjar jag om.
 
Jag känner mig lugnare, andas lugnt, tar in rummet, ljuden, synintrycken. Jag är här och nu. Det som är gjort och sagt är förbi, jag släpper det, släpper taget. Ångesten gnager inte. Jag känner mig trött och jag tillåter mig att känna mig trött, ska snart gå och lägga mig. Det har varit många sena kvällar, mycket alkhol och mycket stress. Jag är ganska utarbetad. En vecka kvar nu. Jag behöver vila för att orka det sista, det allra sista innan semestern. Sen lång, lång ledighet. Jag längtar omåttligt.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp i nuet när det börjar gnaga och skava. Istället för att bara köra på, trösta sig och fly kan det behövas så lite för att vända den negativa känslan av obehag.
 
 
 
Illustration: Nina Hemmingsson
 
Snart Palma
 
 
Till top