Jag vill bara få va mig själv

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Reflektioner / Glocester road, Jag vill bara få va mig själv, Laleh, London, författare, resa, skriva / Permalink / 0
Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, bara få va mig själv! Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, vill bara få va mig själv. Vilken genial text. Jag älskar Laleh, my superhero! Det finns många superhjältar i vardagen. Just nu har jag flera stycken i mitt jobb och lite tjatigt säger jag det till dem dagligen, men det blir lika glada varje gång. De gör ibland ett riktigt skitgöra som inte märks men får sällan tack för det, mest får de klagomål när saker inte fungerar. Jag ser det lite som en del av mitt jobb. Att komma som konsult innebär att jag inte har samma ansvar som personer som är anställda på plats. Det krävs inte riktigt samma sak av mig och jag slipper ha ansvar för de där göromålen som jag själv anser vara väldigt tråkiga, som att ha städansvar, ansvar för aktiviteter osv. Däremot ser jag att jag har ett ansvar mot cheferna - som ju inte är mina chefer utan enbart mina arbetsledare. Jag känner ett ansvar att boosta, ge energi, feed back och uppmuntran, särskilt när jag tycker de gör ett enastående jobb. Kanske är den rollen minst lika viktig som att ordna julfest.
 
Jag gör det inte för att få belöning. Jag jobbar hårt och mycket och ger av min överskottsenergi till dem som styr och har befälet över hela skutan och eftersom jag är på två ställen rör det sig om flera personer. Men faktum är att jag får belöning, oväntad sådan. På min ena arbetsplats ska jag få åka iväg på jobbresa till London om en månad exakt. Det kunde ha varit vem som helst men jag tror de ser att jag ger en del utöver mina förväntade femtio procent. Detta överskott är ingen match för mig, det är inget som är ansträngande, det är som sagt ett överskott. Om jag kände tvång att gå hem och läsa mail på kvällar och helger skulle det vara mycket ansträngande och jag skulle inte acceptera det, men detta handlar om andra saker som inte kräver någon ansträngning från min sida. Sen finns de alltid dom som vill parasitera och sno åt sig av min energi. Jag har varit med om att bära chefer, som rider på utnyttjar den energi jag och andra ger av självmant, dessa chefer eller personer får man passa sig för men det är inte dem jag talar om här.
 
De båda jobben är lite i ofas. På det ena jobbet kände jag viss stress för några veckor sedan, jag fick för mycket på mitt bord. Då tydliggjorde jag det för cheferna och de svarade upp direkt, de är tacksamma för den typen av dialog, att ständig samtala om vad som ska ingå i mina arbetsuppgifter. Jag tar gärna på mig mycket så länge jag inte känner att det blir övermäktigt och/eller det hindrar mig från att göra ett bra jobb. Det får inte bli spretigt och saker får inte falla mellan stolarna, det är ju jag som får skulden i det långa loppet och då måste jobbet göras snabbt och effektivt men väl. Nu har det lugnat sig. Men då hopar det sig på andra arbetsplatsen och jag känner stundtals att jag drunknar i jobb. Samma sak där. Jag tydliggör till min arbetsledare och superhero och hon svarar upp omedelbart och styr upp med möten och inbjudna mycket professionella samtalsledare som ska hjälpa oss att fördela arbetet på ett bra sätt så att jag inte får för mycket. Jag känner stor tilltro till dem alla och jag blir lycklig och tacksam över att jobba på dessa arbetsplatser. Jag är glad varje gång jag går dit och jag är glad varje gång jag går hem.
 
Jag känner att jag är mitt i verksamheten och trots att jag har kunskap och kompetens nog att bli en så kallad "skrivbordsmänniska" (som jag döpt dem) som kommer och föreläser, ger input och coaching på arbetsplatsen men planerar vid sitt skrivbord, så vill jag inte det. Jag skulle kunna tjäna mer pengar och få högre status, men jag vill inte. Jag vill vara i hetluften, där det kokar och sjuder. Jag vill vara kreativ och lösningsfokuserad i stunden, göra mina egna modeller som är skapade utifrån den verklighet jag själv jobbar i - inte någon annans verklighet, någon författares, någon man med doktorsexamen. Jag har på fötterna och jag kan mina lagar och följer mina ledstjärnor. Men det är människorna i min vardag som ger mig energi. De utmanar mig och jag får mötas, ständigt och jämnt, och i dessa oförutsägbara möten föds något nytt som utvecklar mig. Jag älskar pulsen, det oväntade där jag behöver kavla upp ärmarna och jobba. Som belöning kan jag gå hem och ägna mig åt vad jag vill och behöver inte syssla med planering. Så vill jag ha det, åtminstone ett tag till.
 
Två drömmar lockar mig vid sidan av jobbet men just nu har jag inte tid för dem. Den ena drömmen handlar om att skriva och den andra om att spela musik och DJ:a. Ja, nu fick du dig ett gott skratt gissar jag. DJ:a, jag? Ja, helt seriöst skulle jag vilja spela skivor och min son har helt seriöst pratat om att hjälpa mig som min agent. Vi har spelat skivor tillsammans en gång på en fest. Han hade giget men han behövde min hjälp eftersom publiken var i min ålder och vi hade ett superbra samarbete och av den kvällen lärde jag mig att detta är något jag skulle kunna göra själv. Jag älskar att göra spellistor och samla på bra musik, har gjort det i hela mitt liv sen jag kunde stå på mina ben och dansa nere hos min farmor. Hon hade en skivspelare och samlade på bra dansmusik. Mamma och pappa hade jazz och klassiskt men hos farmor var det Miriam Makeba, Harry Belafonte, James Last, Abba och framför allt en massa spansk musik. Y VIVA ESPAÑA!
 
Jag ska ta tag idet. Jag ser inget problem i att jag blir äldre, jag har ju redan passerat gränsen för vad som är okej. Ska jag göra det nu eller senare får jag göra en grej av det och promota mig som DJ-farmor. Men jag vill skriva också. Jag längtar efter att skriva, det kliar ständigt i fingrarna. Om jag inte fick sitta och skriva dagligen i mitt jobb skulle jag dö. Jag skriver visserligen juridiska dokument men kan göra intervjuer och skapa formuleringar när jag skriver mina egna texter så att jag känner att jag får ur mig en liten gnutta skaparglädje. Det gäller att inte fastna i det för jag har så många arbetsuppgifter jag ska hinna med och eftersom jag är disciplinerad blir det inte mycket skrivande. När jag kommer hem på kvällen är jag urlakad, då finns tiden men inte kreativiteten och orken.
 
Så som så många gånger tidigare börjar jag fundera på om jag ska hitta någon skrivarstuga nånstans i skärgårn där jag kan sitta och skriva i sommar. Det blir dessvärre aldrig av, när sommaren kommer vill jag umgås med vänner och familj och jag vill njuta av bad och sol men drömmen finns. Mikael Niemi sa något riktigt intressant i Lundströms bokradio idag. Han sa att han ofta skriver femtio sidor utan att blinka, sen blir det farligt och då slutar han. Jag har aldrig hört någon författare säga så men det är precis så det är för mig. Jag är inte författare men jag har många gånger skrivit trettio, femtio eller till och med sjuttio sidor, sen slutar jag och nu inser jag att det är för att det blir farligt. För farligt. Man kommer för nära sig själv som Mikael Niemi sa. Man kommer nära det man vill skriva om, det som berör en på djupet men plötsligt börjar man se saker och känna saker.
 
För mig handlar det också om att "detta kan jag inte låta andra läsa". Vad skulle de tro? Jag försöker göra om verkligheten, så att den inte liknar min och när jag lyckas göra om den tillräckligt mycket, det är då jag tröttnar. Det bränner verkligen till. Jag vet inte hur många oavslutade böcker jag har i min dator och på molnet. De är i jag-form, i tredje person, som allvetande berättare, de utspelar sig i Sverige, i Italien, i England. Jag håller inte reda på alla försök jag gjort. Mitt bokprojekt kommer att vara min ständiga resa ända in i döden. Jag tänker att om jag någon gång hamnar på en arbetsplats jag vantrivs på och inte lyckas hitta en lösning på situationen får jag väl gå ner i tid och börja skriva den där av mig och ingen annan efterlängtade boken.
 
Det är lördag förmiddag och jag fick sova ut idag, ingen väckarklocka som ringde. Det är den viktigaste tidpunkten på hela veckan. Jag går ofta upp tidigt på lördagsmorgnarna men vill inte bli väckt. Att bara få gå runt och skrota i några timmar innan man tar tag i dagen är det mest värdefulla jag har, att känna att fem dagars hårt arbete har ett slut och veckan en vilodag är helt nödvändigt för mig. Jag har tuffa förutsättningar att bemästra för att klara av heltidsarbete och för att hela lokomotivet ska kunna ta sig fram behövs rätt sorts bränsle och rätt sorts skötsel. Veckokontroll på verkstaden. Jag var på gymmet till sent i går kväll, det tog emot, jag ville bara hem men jag vet att det är nödvändigt i det långa loppet och att åka direkt hem resulterar bara i att jag somnar. En bra dag på jobbet med vinprovning tog mig till systemet och nu vet jag att jag slipper gymmet på hela helgen, kan bara vila och ägna mig åt ett och annat nöje.
 
Jag dejtade en person för ett tag sedan. Han hade fullt upp i veckorna liksom jag och ville träffas på helgerna. Bra, tänkte jag. Men det som var lite märkligt för mig när man har både fredag-, lördag-, söndag kväll och lördag- och söndag dag, var att han ville träffas just lördag förmiddag kl 10.00 och ingen annan tidpunkt. Varje vecka bad han om att vi skulle ses på lördag förmiddag trots att jag förklarat att heltidsarbete tog rätt hårt på kroppen och att jag gärna vill vila ut på lördag förmiddag. Då kunde jag hellre avboka det jag hade i veckan. Men nej, det visade sig att lördag förmiddag ofta var den enda tid som gick att träffas på. Romantiskt och inbjudande för att utveckla en kärleksrelation. Där tog det stopp för mig tyvärr. Att hålla på sina rutiner är bra, att inte slå knut på sig själv p.g.a. någon annans behov är också bra men kanske krävs det lite mer för att mötas. Och eftersom jag inte tänker slå knut på mig själv fick det va. Jag vill bara få va mig själv...
 
 
Bryt upp, bryt upp! Jag vill bara få va mig själv.
 
 
 
Foto: Aftonbladet.se
 
 
 


 
Bara få va mig själv



När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen

Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nä jag tittar inte ner mer
Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen!

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv


Text: Laleh

 

 Vinprovning på jobbet igår
 
 
Inom HR som jag också jobbat med, brukar man skilja på operativt och strategiskt arbete. Jag älskar både och. Att arbeta strategiskt är oerhört stimulerande för min vänstra hjärnhalva, att arbeta operativt är enormt givande och utmanande för min högra. Att få arbeta på de båda sätten är något jag är extremt tacksam för, det är inte alla förunnat. Jag vet att ger jag upp den ena delen blir den andra lidande och tvärt om. Jag måste ständigt påminna mig om det eftersom erbjudanden kommer från båda håll. Jag vill bara få va mig själv!
 
 
 
Gloucester road där jag bodde och arbetade på restaurang hösten 1983.
Nu ska jag tillbaka dit på jobbresa i oktober och besöka restauranger,
34 år senare. Så kul att cirklarna sluts.
 
 

Djupa samtal ger mig min livsnäring

Regnet öser ner och viken ser ut som en skrovlig skridskobana. Åskan dundrar på med jämna mellanrum och jag sitter vid mitt fönster och lyssnar på musik, gör nya spellistor och äter färska blåbär. Mitt huvud värker, nacken likaså, jag undrar om det är vädret eller om jag har sträckt mig för det är sällan nacken värker. Kanske är det för att jag inte har styrketränat på länge. Canadagässen står på gräsmattan med sina långa halsar uppsträckta mot skyn och tycks undra vad det är frågan om, de borde ju ha varit med förr tycker man. Det är tveksamt om någon badar idag men jag var faktiskt på väg vid lunch men nu är jag glad att jag stod över.
 
Jag tog tunnelbanan söderut i morse. Åkte till Ikea. Det jag skulle ha fanns inte att köpa online, annars åker jag sällan till butiken. Det blev tack och lov bara det jag skulle handla, två varor och så en påse bullar och en kaffe i kaféet. Nu fick de full fart gässen, de springer och halvflyger ner mot stranden. Vet inte vad det var som skrämde dem, om det var åskan eller en hund som gick förbi. Jag stannade på torget i Skärholmen och köpte frukt och grönsaker. Ville köpa paprikor här om dagen, från Mathem, men de var så hiskeligt dyra; 75 kr/kg. Spetsiga paprikor kostade 191 kr/kg. Jag är egentligen ganska omedveten om priser men där gick väl ändå någon sorts gräns tänkte jag. En paprika för 15 kr. I Skärholmen köpte jag fyra för 14.90kr kilo och tomater till samma pris.
 
För ska jag fortsätta gå i terapi, fortsätta hos PT och kunna åka utomlands nån gång ibland håller det inte att handla dyr mat och då kan Skärholmen vara ett alternativ. Jag ska försöka åka dit, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Dörr till dörr gör jag mina ärenden på en timme, mellan två tvättar. Så får det bli. Jag har fått en ekonomisk rådgivare som hjälper mig att tänka till och stanna upp, hon får mig att fundera kring prioriteringar och vad som är viktigt. Kanske handlar jag vissa varor på Mathem, sånt som är otympligt att forsla hem, och resten till lågpris här runt omkring, på så vis kan det fungera rättså bra, jag har ju inte obegränsat med tid.
 
Jag är bjuden på grillfest ikväll men jag vet inte hur det blir med den. Trädgården där grillfesten ska äga rum lär ju vara rättså blöt. Och jag har ont i huvudet och nacken. Det har varit mycket den här veckan, samtidigt har jag tagit det lugnt och njutit av att vara hemma. Jag kom hem från Skåne i lördagskväll. Vi hade en riktigt fin vecka förutom att vädret inte var det allra bästa men två dagar kom vi iväg till stranden. Den ena var det så pass att vi kunde sola och bada, den andra satt vi uppe på en höjd vid Österlen och njöt av vågorna och havet nedanför. Mycket tankar föds när jag reser och kommer hemifrån, ändå är det så skönt att komma hem till sitt eget och jag bor så idealiskt att jag behöver vara hemma och njuta av min egen lägenhet någon eller ett par veckor på sommaren också.
 
Denna sista semestervecka har jag haft gäster nästan varje dag. Jag har bjudit på enkla måltider på mitt fina porslin jag köpte förra sommaren och i mina fina keramikskålar som jag är så glad att få servera i ibland. Vi har suttit på min balkong och njutit av sommarlugnet. Ett par kvällar har jag dock själv åkt i väg in till stan. I onsdags drog en kompis med mig på salsakurs. Det var verkligen jättekul och vi ska dit på onsdag igen. Vi kommer att gå endel i höst men det kan nog inte bli varje vecka, det blir för dyrt, vi får se hur ofta det blir. Igår var jag in och klippte mig och färgade min gråa hårbotten. Hur många inpackningar man än gör på sommaren så kändes det att topparna behövde kapas, de var verkligen slitna.
 
Det är nu en vecka till jag börjar på mitt nya jobb, det känns spännande men inte särskilt nervöst. Det ska bli kul att se vad jag får för nya arbetskamrater och om jag kommer att trivas. Jag är inte så orolig, brukar trivas på de flesta ställen, har blivit så van nu att byta miljö. Självklart vill jag inte byta jobb alltför ofta men jag har inte den där rädslan att lämna det gamla som många har, den där "man vet vad man har men inte vad man får-rädslan". Jag ser det som utveckling. Jag vill givetvis inte lämna ett arbete om det fungerar ypperligt, men ibland är det tillfällen som gör att ett läge uppstår och nu kände jag att jag behövde vända blad och kunde inte tacka nej till det erbjudande jag fick.
 
 
 
 
 
29 juli 2017  En dag senare
 
Jag blev avbruten i mitt skrivande igår, mådde inte bra. Illamående blev värre och så huvudet och nacken. Det blev ingen grillfest. Jag trodde jag skulle bli sjuk. Synd tänkte jag för jag har en dejt idag :) Jag blev lite orolig för det där med nacken, likaså illamåendet och inte likt mig att ha ont i huvudet. Jag gick här hemma med min yllehalsduk virad flera varv hårt runt halsen och sjönk sen ner framför Netflix och en riktigt härlig romantisk dramasåpa. Kanske har jag legat och solat för mycket, tänkte jag, med nacken i nån konstig ställning, men jag tycker också att jag rört på mig en del och varit ute och dansat. För många snurrar i salsan kanske? Idag är nacken och huvudet bra men illamåendet är inte helt borta. Jag har suttit ute på balkongen men det är en aning kyligt så jag färdigställer det här inlägget inomhus.
 
Jag har egentligen inte mycket att berätta, samtidigt har jag hur mycket som helst att säga och dela med mig av för det har hänt mycket med mig den här sommaren, med mina tankar och mina ambitioner i livet. Jag har haft distans till terapin, samtidigt har den haft stor effekt på mig och börjar leva sitt eget liv i mig. När semestern börjar är den alltid för kort och jag tänker att jag inte kommer att hinna vila upp mig, varje år är det så. Men när mina fem veckor väl har passerat inser jag att så mycket har hänt och att jag är en helt annan än den jag var i början på sommaren. Jag älskar det och jag älskar den sidan av mig själv, att jag är så utvecklingsbar. Jag har tagit starkt intryck av de människor jag umgåtts med i sommar. Både nya och gamla vänner, de flesta nygamla. En av dem kom på kaffe och våfflor här om dagen. Jag gillar att grädda våfflor och det kunde hon behöva. Hon har elakartad cancer, har gått ner mycket i vikt och orkar inte mycket. Ändå gav hon mig så mycket styrka och inspiration. Vi satt på min balkong i fyra timmar och det var ytterst givande fyra timmar och början på nånting nytt.
 
En annan kär vän kom på middag och vi djupdök i filosofiska och psykologiska samtal fram till klockan ett en måndag då hon insåg att det var dags att ta nattbussen hem. Självklart erbjöds hon en sängplats hos mig men hon ville hem till sin dotter. Och grannen har varit på besök flera gånger och vi pratar böcker, livet, semestrar och vad som är viktigt för oss för att vi ska kunna andas. Jag måste ha djupa samtal, djupdykning är min näring och jag vill ge lika mycket som jag får men utbytet av tankar om livets mening är det som ger mig energi att orka leva, det och dansen och så självklart massa humor och skratt. Jag hoppas han är en djupdykare, han jag ska träffa idag, jag tror faktiskt det.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vänd och vrid lite på dina gamla vanor och umgås med människor du inte brukar träffa i vanliga fall. Nya tankar föds och du tar nya steg på livets stig.
 
 
Balkongliv kräver goda kryddor till maten. Förr var oregano ett ogräs jag försökte få bort från mina rabatter,
numera betalar jag dyra pengar för oregano på Ica
 
Konstigt väder, det vill varken regna eller bli sol. Till slut kom regnet men stannade till
 
Skärholmens centrum
 
Lite fel kläder till salsa kom jag på, men skönt var det med kjol för det var väldigt varmt där
 
Stockholm Salsa Dance
 
 
 
 
 
 
 
 

När jag läst ett tag blev jag karaktären

Allmänt, Poesi & Litteratur / Helena Henschen, Helena von Zwigbergk, Inger Alfvén, Karin Alvtegen, Kristina Sandberg, Linda Olsson, Linn Ullman, Litteratur, Marie Hermansson, Relationsromaner, nextory / Permalink / 0
Det är en riktigt tyst morgon i hamnen. Endast en och annan med handduk runt halsen eller morgonrock på sig kommer gåendes från bryggan. Jag har inte kommit mig för att gå ner och doppa mig denna morgon. Efter att jag kom hem från Spanien har jag blivit märkligt kräsen med badtemperaturen, jag som alltid gillat när det är svalt i vattnet och inte ryggar för 15 grader tycker nu att det är lite för kallt när det är 18,5 som det var i går. Så länge det är varmt i luften är det helt okej och det är det idag även om solen inte skiner, så jag ska nog gå ner om en stund, man får ta ombyte med sig helt enkelt. Så är jag uppväxt, vi badade i alla väder.
 
Annars hörs bara måsarna. Jag älskar dom. Hur kan man vara så förtjust i måsar? Och tornseglarna. Härom dagen när min granne och jag satt och fikade på min balkong kom en tornseglare flygande rakt mot oss och kröp hastigt in intill stuprännan intill så vi fick se den på nära håll. Alldeles svart och större än jag trott, de ser ju så små ut när de flyger högt uppe i skyn. Sen flög den vidare. Jag har hört att de aldrig är stilla, att de aldrig stannar till eftersom de har svårt att lyfta igen och att de kan flyga omkring i flera år i sträck. De parar sig i luften men sen måste de väl rå om sina ungar nånstans? När jag läser om dem står det att de kan nå en hastighet på 200 km/timmen. Nere på gräsmattan har vi nu en drös med Canadagäss, de betar av gräset och hoppas väl på att någon generös liten pojke eller flicka ska komma med bröd under dagen. Hur kan man vara så fäst vid alla dessa tama fåglar?
 
Jag lever på balkongen. Morgon, middag, kväll. Resten av veckan är rättså späckad men sedan jag kom hem från Mallorca i torsdags har jag i princip levt på balkongen. Det har varit ljuvligt skönt. Det är städat i lägenheten och när jag är ledig njuter jag av att kunna hålla efter. Jag lyssnar på böcker. Läser E-böcker också men mest lyssnar jag. Mina lurar gick sönder på resan och jag har skickat efter nya men mest lyssnar jag i en liten högtalare jag ansluter till mobilen. Just nu läser jag böcker av Linda Olsson. Fantastiska böcker. Samtidigt läser jag en av Linn Ullman. Inte den senaste, den har jag läst, en gammal.
 
Jag minns den sommaren då jag var så sjuk. Det var för två år sen och jag insjuknade vid den här tiden. Jag hade varit i Halland på målarkurs och kom hem och fick feber. Det var den 14 juli. Jag blev inlagd och inte utskriven förrän den 30 juli. Det var en svår tid men min räddning var läsningen. Under vinterhalvåret orkar jag inte läsa så mycket skönlitteratur, jag har svårt att fokusera så det blir mest biografier och fackböcker och självhjälpsböcker. Då för två år sen läste jag trilogin om Maj av Kristina Sandberg. Den etsade sig djupt, djupt in i mitt medvetande, och under den veckan eller de veckor jag lyssnade på de drygt 50 timmarna om Maj gick jag in så för min läsning att jag närapå blev Maj själv. Jag började baka som hon, vädrade kläder och skötte om mitt hem. Jag var så svag och orkade inte så mycket men det var en räddning för mig då, att ha något att fokusera så djupt på.
 
Det är det som är så fantastiskt med skönlitteratur, att man kan släppa taget om det man har och gå in i en annan värld. Linda Olsson är lik Kristina Sandberg på det sättet. Båda kan verkligen skapa magi. Det är det ju många som kan men på vinterhalvåret har jag svårt att släppa taget och tillåta mig dras med in i andra världar, då håller jag mig till det som är verklighetsnära. Men på sommaren när inget annat håller taget om mig kan jag tillåta mig att gå in i världar jag annars håller långt i från mig, jag tillåter mig att dras med och känna djupa känslor jag annars inte alltid mäktar med. Jag kan känna längtan, sorg, glädje och andra känslor som jag kanske väljer att hålla på avstånd till vardags.
 
Jag har några favoritförfattare, men tyvärr ger de ut böcker alldeles för sällan och jag har svårt att hitta nya. Jag älskar att läsa samtida, svenska kvinnliga författare i min egen ålder och lite yngre och lite äldre som skriver relationsromaner; Karin Alvtegen, Inger Alfvén, Linda Olsson, Helena von Zweigbergk, Marie Hermansson, Linn Ullman (norsk), Maj-Gull Axelsson, Vibeke Olsson, Kristina Sandberg, Lena Andersson, Herbjörg Wassmo (norsk), Helena Henschen m.fl. Jag kommer inte på fler nu men önskar jag kunde få fler tips. Jag tycker om att läsa om miljöer jag känner igen antingen de är nutida eller historiska.
 
Eftersom jag trots att jag i stort sett alltid läser, har ganska svårt att läsa vill jag inte gärna påbörja böcker jag inte kommer att gilla. Jag fastnar lätt och blir så besviken när jag tvingas ge upp efter halva boken när jag inser att kvinnorna saknas och inga relationer kommer att belysas. Som när jag blev rekommenderad Jan Guillous Brobyggarna. Jag hade väldigt svårt att tro att jag skulle gilla Jan Guillou men i brist på annat började jag läsa den och tänkte att jag måste ju bilda mig en uppfattning om honom, jag har ju bara läst Ondskan. Men jag läser så långsamt och möter så mycket motstånd när jag läser och då måste boken vara riktigt, riktigt bra för att jag ska orka. Det är klart att det finns undantag, det händer att jag läser lättlästa deckare men generellt sätt kan jag inte plöja böcker på det sätt som många kan och läsa dem på några timmar. Så jag håller mig mest till säkra kort.
 
Uppläsaren är viktig också. Numera är de flesta uppläsare bra, det har blivit en sån stor bransch, men förr kunde man stöta på uppläsare som var alldeles för teatrala. Det förtog lite av läsupplevelsen. De kan också vara så att rösten vaggar en till sömns eller som i det fallet jag gång på gång började på Ljuset vi inte ser av Anthony Duerr och inte kunde fokusera för att jag fick sexuella fantasier bara av att höra Magnus Rossmans röst. Jag har alltid gillat Magnus Roosmanns, både att se och lyssna på, så tyvärr har jag inte lyckats läsa Ljuset vi inte ser. Jag får kanske läsa den som E-bok, lite mer neutralt.
 
Men tillbaka till det här med balkongliv. Det är verkligen underbart med balkong på sommaren när jag är ledig. Även om det är mörka moln på himlen sitter jag på min balkong, som nu. Börjar det dugga fäller jag upp mitt rektangulära parasoll som täcker min soffa som ett tak och så sitter jag här och njuter av att vara ute och samtidigt så nära till allt inne, nästan som i en villa. Jag ligger ofta i min soffa så som jag låg i hammocken hemma på tomten när jag växte upp och somnar en stund under bar himmel eller känner tryggheten från markisen ovanför, som ett litet bo. Det ger mig sån ro i själen. Ibland har jag tänkt om de här dagarna som gått sen jag kom hem i torsdags; "Vart tog de vägen?". "Jag har bara varit här hemma i Hamnen och latat mig och inte gjort nånting". Men det är så ljuvligt skönt att tillåta sig det, att tillåta sig att bara vara och inte vara så aktiv och nyttig, att släppa vardagen och njuta av min lägenhet som den sommarbostad den faktiskt kan fungera som.
 
Ikväll ska jag iväg och träffa min son. Jag hämtade cykeln på verkstaden igår så jag ska cykla in till stan och göra några ärenden innan. Jag behöver börja röra på mig lite men har inte orkat. I morgon är jag bortbjuden och på torsdag ska jag själv ha gäster. Ibland är det svårt att låta bli att tänka på att tiden är knapp på sommaren men jag kämpar och vet att jag har en hel vecka kvar när jag kommer hem från Skåne. Då kan jag återigen leva balkongliv och lyssna till måsarna, gässen och tornseglarna. En och annan båt hörs ute på fjärden, en hund skäller långt borta. Annars är det tyst, tyst. Det är mitt i juli och många i området är bortresta och resten håller sig inne såhär på morgonen när det är molnigt och lite kyligt. Jag ska lyssna vidare på I skymningen sjunger koltrasten och längtar efter att få börja på ytterligare en bok, och ytterligare en och ytterligare en...
 
 
Bryt upp, bryt upp och unna dig böcker och läsupplevelser i sommar. När du väl läst ett tag infinner sig ett lugn och ett fokus som inte finns där från början. Det är då du verkligen kan börja ta in det du läser och njuta av läsupplevelsen.
 
 
 
Böcker är som broderi, de ska ta tid och läsningen ska inte vara nyttig, du behöver bara släppa allt annat.
 
Balkongliv
 
 Fantastisk bok jag just avslutat
 
 
Till top