Ta hand om det lilla barnet inom dig

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Jeffery Young, Lev som du vill och inte som du lärt dig / Permalink / 1
Idag är det oktober. Sjön ligger spegelblank och jag har balkongdörren öppen, det är helt tyst. Man kan ana gula skiftningar i träden, i övrigt är de flesta löven kvar i sina kronor men några har blåst ner. Jag känner mig uppåt och glad vilket är ovanligt för att vara oktober. Då jag har börjat föra stämningsdagbok kan jag ana att jag ibland har ett förhöjt stämningsläge. Inte så att det påverkar livsföringen, nej det är inte fråga om någon hypomani, men vissa dagar är inte grå, de kan vara ljusa och lätta. Det gör mig glad och förhoppningsfull för hösten kan ju som jag berättat förut vara tung. Så känns det inte denna höst. Det känns som om det kommer att bli en bra höst och jag tror jag vet varför.
 
September avslutades så som september avslutats de senaste fem åren, med kalas och mycket kärlek. Mitt barnbarn fyller år septembers sista dag och familjen samlas för att få ge honom presenter och insupa lite av den godhet han fört med sig på jorden. Han fick namn efter en prins och han bär sina krona med värdighet, prinsen av Telefonplan. Att en liten människa kan framkalla så mycket kärlek kan kännas obegripligt. Många vuxna människor vill sitta nära, vill få en liten bit av denna underbara lilla människa som har så mycket gott i sig. Jag fick ett sms av hans mamma i går kväll. Han sa att han glömt att tacka för presenterna ordentligt. Jag svarade att hans ögon lyste tacksamhet lång väg om han nu råkade missa det, han blev så glad över varenda present han fick av alla som var där. Idag skulle han ha barnkalas och de skulle vara lika många barn på kalaset, som han fyller, en ny regel som börjar nyttjas av fler och fler. Fyller man sex är man sex stycken och då bjuder man fem. En var sjuk så de skulle bli fem. En bra regel för alla inblandade tycker jag.
 
Nu börjar solen titta fram ordentligt. Klockan är nio och solen smyger sig fram såhär på senhösten. Igår satt jag och min granne på balkongen och njöt av värmen där, åt frukost och varvade ner tillsammans efter veckan. Idag ska jag nog ta en promenad ut mot Klubbensborg. Tiden går fort, veckorna går fort. Jag vill så mycket men tiden räcker inte till. Jag längtar efter så många saker att fylla mitt liv med. Det är det där med att bli frisk, att inse att man kan och förmår, innebär att jag vill hinna allt nu. Jag ringde sjukhuset härom dagen för att höra om det var nödvändigt att röntga pulsådern innan jag åker till Gambia. Den skulle röntgas om två år när jag sist var där och det är ett och ett halvt år sen nu, drygt. Doktorn svarade att hade det varit han själv det gällt skulle han vänta till efter resan, det var ingen brådska. Vad han menade med det vet jag inte. Kanske vill han inte stoppa mig att resa om det blivit en försämring i kärlväggen, kanske är risken så väldigt liten att det händer något.
 
Jag börjar redan planera vart jag ska åka efter Gambia, inser att folk gör så och jag bryr mig inte om ifall jag åker själv. Kanske åker jag någonstans i vår, kanske i sommar. Jag vill se nya platser, nygamla platser, jag vill resa runt och utforska. Jag har haft kontakt med mina gamla vänner från USA den sista veckan, med mina vänner från Missouri. Jag har aldrig tänkt att jag ska tillbaka dit, Missouri var inte den del av USA jag tyckte mest om och egentligen finns inte mycket att se där men kontakten med dem har fått mig att längta tillbaka. Missouri är närapå exotiskt idag, så långt ifrån det som visas på Netflix såvida man inte ser The Ozarks som faktiskt ligger i Missouri. Livet där var så annorlunda, så oerhört skilt från allt annat jag sett.
 
Den vän jag umgicks mest med har flyttat till norra Kalifornien. Kanske borde jag åka dit och hälsa på honom och samtidigt träffa släkt som bör i södra Kalifornien. Gamla klasskompisar bor där nu. Jag har till och med gamla skolkompisar från High School som bor och lever i Hollywood med några filmer på CV:t. Vad märkligt livet är. Man vet inte vad det ska bli av det när man är 18. Sen formas det ofta till något helt annat än man trott. Man kanske inte får möjlighet att eller ens vill jobba med det man först hade tänkt. Man kanske inte kommer i väg på den där resan, eller så kommer man iväg och blir kvar, gifter sig och får barn. Man kanske inte får barn med den man hade tänkt och trott om man ens får barn och man kanske bosätter sig någon helt annan stans än planerat.
 
Jag ville verkligen ha flera barn, jag ville ha fler än två och jag fick flera. Jag har också av någon märklig anledning, sett mig som ensamstående redan när jag gick i skolan som tonåring. Jag minns hur jag och min bästis pratade om oss själva som ensamstående mammor och framstod som något mansfientliga. Men så blev det. Mitt frihetsbehov har alltid varit gränslöst stort men barn är svåra att skaffa på egen hand. Jag ville bli skådespelare, så blev det en kort period. Inte så att jag kunde försörja mig på det men jag fick testa. Men allt är inte genomförbart i livet eller åtminstone är det inte gratis (man kan ju till och med åka ut i rymden, bara man har pengar). Att arbeta med teater var inte gratis för mig, det kostade. Skulle jag ha fortsatt skulle det ha kostat min tid med mina barn. Det skulle ha kostat kvällar med barnen och det skulle ha kostat dyra investeringar av hälsan som kanske skulle visat sig i ohälsa och så måste man kunna försörja sig i längden. Kan man inte det blir det dubbelarbete vilket är tufft både för en själv och omgivningen. Därför valde jag ett annat yrke.
 
Jag är nöjd, jag älskar mitt jobb, men jag vill så mycket mer. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med allt. Varför kan jag inte bara acceptera att detta är vad jag förmår, detta är nog, det är bra. Gråskala är bra. Varför måste jag bejaka alla impulser? Varför gå vidare när den där rösten säger "du kan göra det", "du kan - pröva" eller "det är klart att du ska pröva på". Just nu hör jag den där rösten rättså ofta. Jag blir boostad på jobbet, är omtyckt och folk är tacksamma för min insats. Dessa tacksamhetens kommentarer har en tendens att förleda mig, förföra mig in i något som jag knappt kan kontrollera. Istället för att stanna kvar i mig som konstruktiv feed back, komplimanger och just tecken på tacksamhet far jag iväg i något som liknar "åhh, jag är älskad och omtyckt, nu måste jag visa ännu mer konster så att mina föräldrar skrattar åt mig och älskar mig". Fattar ni? Detta är vad man menar med anknytningsteorin. Har man ett livstema som handlar om att inte känna sig älskad gör man vad som helst för att få den där boosten och går till och med och blir hypoman på kuppen.
 
Kanske är ni prestationsprinsessor? Eller prestationsprinsar? Om jag har bra betyg på provet blir jag bekräftad, uppmärksammad och älskad. Eller går jag på den där fotbollsträningen som pappa vill att jag ska gå på - då kommer han äntligen att älska mig och bry sig om mig. Eller om jag är riktigt tyst när min mamma och pappa har gäster och inte gråter fast jag är ledsen och behöver dem då kommer jag få beröm och belöning. Om jag sjunger vackrare än vackrast fast jag inte har lust kanske de visar mig lite uppskattning, lite, lite. Det finns så många sätt att vinna sina föräldrars kärlek på och vi har lärt in alla de sätten sen vi var riktigt, riktigt små. Det är klart att det finns personer som blev älskade för precis den de var, med sina fel och brister, men många av oss har lärt oss att vi behöver passa in i den där mallen för vad som är "precis den som mamma och pappa vill ha". Vissa har föräldrar som hade egna behov som vi som barn fick sörja för och tillgodose, vi har lärt oss att bli empatiska och lyhörda. Eller så hade vi föräldrar som var förtryckande och dominanta och då har vi lärt oss att vara smidiga och osynliga, att åsidosätta våra egna behov, kanske glida undan helt eller vara sociala, humoristiska, tillmötesgående och till lags. Kanske revolterade vi i tonåren, kanske revolterar vi än idag och går till motangrepp mot auktoriteter. Ett som är säkert är i alla fall att vår barndom påverkat oss.
 
Martin Stenmark berättade i programmet Sverige (svt 1) igår om sin uppväxt med elva syskon och en impulsdriven egocentrisk mamma som var helt styrd av sina egna behov och inte tog någon hänsyn till barnens. Karismatisk, dominant och egensinnig. Två personer tycktes existera i hennes värld: "Me and myself". Det var rätt gripande att höra honom berätta om hur han på senare år insett att anpassning blivit ett beteende i hans liv som han nu ser som en produkt av alla mammans nycker, hur han hela tiden gjort allt för att passa in och inte se till sina egna behov. Nu tror jag inte hans mamma var missbrukare men det är ju så många barn till missbrukande föräldrar får det när de växer upp eller barn till psykiskt sjuka föräldrar. Man ser till att klara sig själv och passa in, anpassa sig och inte ställa till besvär. Om inte lidandet finns där som barn (ibland är det det enda barnet vet) så kommer svårigheterna med all säkerhet när man blir vuxen och inte vet hur man ska tillgodose sina egna behov. Hur gör man när man sätter gränser? Hur gör man när man tar hand om sig? Ingen annan har ju gjort det åt mig när jag var liten.
 
Så det där med att göra något för andra behöver inte bara vara godhjärtat, det kan rentav vara farofyllt. När man börjar prestera. När man ska gå på en fest för att någon annan vill trots att man inte själv orkar. När man följer med på en resa med mannen eller frun trots att man inte själv vill eller har lust. När man åker till landet och ska umgås med släkten trots att man inte orkar, när man aldrig gör det man själv tycker om och får energi av. Eller när man ska lämna in den där rapporten på jobbet som ska vara klar trots att vem som helst fattar att det inte går att göra klar den på två dagar. Eller när man blir övertalad att hoppa bungyjump eller åka med i en bil som körs av en alkoholpverkad person trots att man inte vill och vågar. I alla dessa situationer behöver vi fundera över vem jag själv är och vad jag själv vill och vågar. Vi lär oss att vara till lags som små, små barn. Vi lär oss att göra det våra föräldrar vill för att bli älskade. Nu är vi vuxna och frågan är vad vi vinner på att vara duktiga, till lags, att prestera och göra all sköns konster. Utbrändhet? Utmattning? Ohälsa? Vinner vi den kärlek vi aldrig fick eller den bekräftelse vi längtade så mycket efter? Nej! Då var då och nu är nu. Ta hand om det lilla jaget inom dig.
 
 
Bryt upp, bryt upp och ta hand om det lilla barnet inom dig!
 
 
 På väg hem från 6-årskalaset 

Sexåringen
 
Kalas på AB Café
 
Jag har så många blommor omkring mig
 
ALDRIG MER!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stanna upp och tillåt dig att minnas

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider / DJ Khaled, Haparanda, Marianne, Rihanna, Torneå / Permalink / 0
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
 
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
 
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
 
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
 
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
 
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
 
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
 
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.

Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
 
 
 
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
 
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID!  Våga låta dig förföras av Rihanna!
 
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
 
 Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
 

Djupa samtal ger mig min livsnäring

Regnet öser ner och viken ser ut som en skrovlig skridskobana. Åskan dundrar på med jämna mellanrum och jag sitter vid mitt fönster och lyssnar på musik, gör nya spellistor och äter färska blåbär. Mitt huvud värker, nacken likaså, jag undrar om det är vädret eller om jag har sträckt mig för det är sällan nacken värker. Kanske är det för att jag inte har styrketränat på länge. Canadagässen står på gräsmattan med sina långa halsar uppsträckta mot skyn och tycks undra vad det är frågan om, de borde ju ha varit med förr tycker man. Det är tveksamt om någon badar idag men jag var faktiskt på väg vid lunch men nu är jag glad att jag stod över.
 
Jag tog tunnelbanan söderut i morse. Åkte till Ikea. Det jag skulle ha fanns inte att köpa online, annars åker jag sällan till butiken. Det blev tack och lov bara det jag skulle handla, två varor och så en påse bullar och en kaffe i kaféet. Nu fick de full fart gässen, de springer och halvflyger ner mot stranden. Vet inte vad det var som skrämde dem, om det var åskan eller en hund som gick förbi. Jag stannade på torget i Skärholmen och köpte frukt och grönsaker. Ville köpa paprikor här om dagen, från Mathem, men de var så hiskeligt dyra; 75 kr/kg. Spetsiga paprikor kostade 191 kr/kg. Jag är egentligen ganska omedveten om priser men där gick väl ändå någon sorts gräns tänkte jag. En paprika för 15 kr. I Skärholmen köpte jag fyra för 14.90kr kilo och tomater till samma pris.
 
För ska jag fortsätta gå i terapi, fortsätta hos PT och kunna åka utomlands nån gång ibland håller det inte att handla dyr mat och då kan Skärholmen vara ett alternativ. Jag ska försöka åka dit, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Dörr till dörr gör jag mina ärenden på en timme, mellan två tvättar. Så får det bli. Jag har fått en ekonomisk rådgivare som hjälper mig att tänka till och stanna upp, hon får mig att fundera kring prioriteringar och vad som är viktigt. Kanske handlar jag vissa varor på Mathem, sånt som är otympligt att forsla hem, och resten till lågpris här runt omkring, på så vis kan det fungera rättså bra, jag har ju inte obegränsat med tid.
 
Jag är bjuden på grillfest ikväll men jag vet inte hur det blir med den. Trädgården där grillfesten ska äga rum lär ju vara rättså blöt. Och jag har ont i huvudet och nacken. Det har varit mycket den här veckan, samtidigt har jag tagit det lugnt och njutit av att vara hemma. Jag kom hem från Skåne i lördagskväll. Vi hade en riktigt fin vecka förutom att vädret inte var det allra bästa men två dagar kom vi iväg till stranden. Den ena var det så pass att vi kunde sola och bada, den andra satt vi uppe på en höjd vid Österlen och njöt av vågorna och havet nedanför. Mycket tankar föds när jag reser och kommer hemifrån, ändå är det så skönt att komma hem till sitt eget och jag bor så idealiskt att jag behöver vara hemma och njuta av min egen lägenhet någon eller ett par veckor på sommaren också.
 
Denna sista semestervecka har jag haft gäster nästan varje dag. Jag har bjudit på enkla måltider på mitt fina porslin jag köpte förra sommaren och i mina fina keramikskålar som jag är så glad att få servera i ibland. Vi har suttit på min balkong och njutit av sommarlugnet. Ett par kvällar har jag dock själv åkt i väg in till stan. I onsdags drog en kompis med mig på salsakurs. Det var verkligen jättekul och vi ska dit på onsdag igen. Vi kommer att gå endel i höst men det kan nog inte bli varje vecka, det blir för dyrt, vi får se hur ofta det blir. Igår var jag in och klippte mig och färgade min gråa hårbotten. Hur många inpackningar man än gör på sommaren så kändes det att topparna behövde kapas, de var verkligen slitna.
 
Det är nu en vecka till jag börjar på mitt nya jobb, det känns spännande men inte särskilt nervöst. Det ska bli kul att se vad jag får för nya arbetskamrater och om jag kommer att trivas. Jag är inte så orolig, brukar trivas på de flesta ställen, har blivit så van nu att byta miljö. Självklart vill jag inte byta jobb alltför ofta men jag har inte den där rädslan att lämna det gamla som många har, den där "man vet vad man har men inte vad man får-rädslan". Jag ser det som utveckling. Jag vill givetvis inte lämna ett arbete om det fungerar ypperligt, men ibland är det tillfällen som gör att ett läge uppstår och nu kände jag att jag behövde vända blad och kunde inte tacka nej till det erbjudande jag fick.
 
 
 
 
 
29 juli 2017  En dag senare
 
Jag blev avbruten i mitt skrivande igår, mådde inte bra. Illamående blev värre och så huvudet och nacken. Det blev ingen grillfest. Jag trodde jag skulle bli sjuk. Synd tänkte jag för jag har en dejt idag :) Jag blev lite orolig för det där med nacken, likaså illamåendet och inte likt mig att ha ont i huvudet. Jag gick här hemma med min yllehalsduk virad flera varv hårt runt halsen och sjönk sen ner framför Netflix och en riktigt härlig romantisk dramasåpa. Kanske har jag legat och solat för mycket, tänkte jag, med nacken i nån konstig ställning, men jag tycker också att jag rört på mig en del och varit ute och dansat. För många snurrar i salsan kanske? Idag är nacken och huvudet bra men illamåendet är inte helt borta. Jag har suttit ute på balkongen men det är en aning kyligt så jag färdigställer det här inlägget inomhus.
 
Jag har egentligen inte mycket att berätta, samtidigt har jag hur mycket som helst att säga och dela med mig av för det har hänt mycket med mig den här sommaren, med mina tankar och mina ambitioner i livet. Jag har haft distans till terapin, samtidigt har den haft stor effekt på mig och börjar leva sitt eget liv i mig. När semestern börjar är den alltid för kort och jag tänker att jag inte kommer att hinna vila upp mig, varje år är det så. Men när mina fem veckor väl har passerat inser jag att så mycket har hänt och att jag är en helt annan än den jag var i början på sommaren. Jag älskar det och jag älskar den sidan av mig själv, att jag är så utvecklingsbar. Jag har tagit starkt intryck av de människor jag umgåtts med i sommar. Både nya och gamla vänner, de flesta nygamla. En av dem kom på kaffe och våfflor här om dagen. Jag gillar att grädda våfflor och det kunde hon behöva. Hon har elakartad cancer, har gått ner mycket i vikt och orkar inte mycket. Ändå gav hon mig så mycket styrka och inspiration. Vi satt på min balkong i fyra timmar och det var ytterst givande fyra timmar och början på nånting nytt.
 
En annan kär vän kom på middag och vi djupdök i filosofiska och psykologiska samtal fram till klockan ett en måndag då hon insåg att det var dags att ta nattbussen hem. Självklart erbjöds hon en sängplats hos mig men hon ville hem till sin dotter. Och grannen har varit på besök flera gånger och vi pratar böcker, livet, semestrar och vad som är viktigt för oss för att vi ska kunna andas. Jag måste ha djupa samtal, djupdykning är min näring och jag vill ge lika mycket som jag får men utbytet av tankar om livets mening är det som ger mig energi att orka leva, det och dansen och så självklart massa humor och skratt. Jag hoppas han är en djupdykare, han jag ska träffa idag, jag tror faktiskt det.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vänd och vrid lite på dina gamla vanor och umgås med människor du inte brukar träffa i vanliga fall. Nya tankar föds och du tar nya steg på livets stig.
 
 
Balkongliv kräver goda kryddor till maten. Förr var oregano ett ogräs jag försökte få bort från mina rabatter,
numera betalar jag dyra pengar för oregano på Ica
 
Konstigt väder, det vill varken regna eller bli sol. Till slut kom regnet men stannade till
 
Skärholmens centrum
 
Lite fel kläder till salsa kom jag på, men skönt var det med kjol för det var väldigt varmt där
 
Stockholm Salsa Dance
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top