Bowie for ever and ever

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Traditioner & Årstider / Bowie in Berlin, Icona Pop, Jenny Abrahamson, Magnus Carlsson, Motoboy, Stockholms kulturfestival, Sveriges radios symfoniorkester / Permalink / 0
Det var ett tag sedan jag skrev. Mitt liv har rusat fram som ett expresståg de senaste veckorna men jag har kunnat sitta rättså still och har mest njutit av farten, men i längden funkar ju inte det. Det är alltid såhär i augusti. Stocholm vaknar ofta upp då. Från midsommar och framåt försvinner många stockholmare och turisterna kommer hit och rör sig på helt andra platser än de jag rör mig på, det läggs någon sorts sordin över stan och många är visserligen ute och rör sig, sitter på uteserveringar och flanerar runt, men Stockholm är sig inte riktigt likt, varken sämre eller bättre men inte som vanligt. I augusti kommer inte bara väldigt många av de bosatta hem från semestern, det ordnas festivaler och stan sjuder av liv och festligheter.
 
I veckan har Stockholms Kulturfestival gått av stapeln, Parkteatern tar ny fart, det som tidigare var Music & Art lockar fortfarande folk till Skeppsholmen fast i ny skepnad och igår var det Bondens marknad och Nytorgsfestivalen på Södermalm med scenuppträdande, tivoli och försäljning. Jag önskar jag kunde ta vara på allt Stockholm har att erbjuda såhär års men det är oftast då jag själv har som mest att göra. Dels är mitt jobb sådant att det kräver mycket fokus denna tid, särskilt sedan jag gått över till konsultbranschen. Nya uppdrag kommer in och många är intresserade men kan inte bestämma sig. Den första veckan gick åt till att ta sig till olika arbetsplatser och träffa arbetsledare. Jag har sett jag vet inte hur många stadsdelar.
 
Nu är det klart. Jag ska vara på två arbetsplatser, på femtio procent vardera. Två dagar på ena och två dagar på andra och så varannan fredag på båda. Allt är klart men jag har bara hunnit besöka den ena. Det är lite osäkert hur länge uppdragen ska fortgå. Det ena kommer nog löpa på men det andra är nog bara en begränsad period. Det är skönt att slippa bekymra sig för jag får ju lön oavsett om jag är ute på uppdrag. Det är andra som sköter pappren, affärerna och dealerna. Jag ska bara ut och göra ett bra jobb. Jag är rutinerad och ser ganska snabbt vad som behövs göras men behöver inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar, ska inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar.
 
Köper man en liten meny får man den lilla menyn. Man kan inte räkna med att få cola och pommes och kaffe på maten när man inte betalar för det. Det första jag gör är att presentera en skiss med förslag till prioriteringar, sen får min arbetsledare gå in och ändra men slutsumman av de timmar jag ska arbeta kan ju inte bli fler än de som de betalar för. Tjugo timmar kan delas upp på många olika sätt och kan lätt bli åttio timmar om man inte ser upp. Jag är inte på plats för att bränna ut mig. Det är då det också är fantastiskt skönt att ha sin chef utanför arbetsplatsen, om man inte skulle få gehör. Men att som konsult komma med förslag på var man kan rationalisera brukar vara populärt hos cheferna på plats.
 
Jag träffar många trevliga människor. Saknar givetvis mina gamla kollegor, inte bara lite. När jag kom till min gamla arbetsplats i tisdags för att bli avtackad kändes det som att återse min familj. De var så goa och fina och jag blev så välkomnad och fint bemött. Vi fikade och jag upplevde att många var glada att återse mig och de flesta nog ganska besvikna att jag slutat så pass hastigt. Många av dem vet att det fanns goda skäl till det. Dock var det inte mina fina kollegor som var anledningen. 
 
På torsdagen åkte jag till Gustav Adolfstorg efter jobbet och träffade två vänner. Vi hade laddat för konsert med Sveriges radios symfoniorkester och diregenten Hans Ek som skulle tolka Bowie. Denna konsert hade hållits tidigare i Berwaldhallen. De fokuserade specifikt på Bowies Berlinperiod som är en väldigt spännande period. Jag funderade på hur det skulle bli eftersom dessa album också är ganska introverta. Men de hade plockat ut de riktiga pärlorna och det blev en magisk kväll som är svår att beskriva. Tre genier; Magnus Carlsson, Jenny Abrahamson och Motoboy var utsedda till vokalister och tolkade Bowie på ett magnifikt sätt. Dessutom hade de en manskör på scenen.
 
Publiken bestod verkligen av riktiga Bowiefans, den var seriös och disciplinerad. Många åt och drack men alla sög i sig varenda ton och bakom oss stod en man och sjöng med i varenda låt. Inte på ett sätt som störde, han fick beröm av oss för sin vackra stämma som bara blev en extra krydda och som svetsade oss alla samman. Först trodde jag det stod en högtalare bakom oss, så bra var det. Själv har jag hunnit glömma texterna och tur var väl det, jag har till och med hunnit glömma vilka guldkorn som var med på Lodger till exempel som jag fick när jag var i USA och lämnade kvar av någon oförklarlig anledning. Mamma skickade den per post. Nu fick jag en ny anledning att lyssna och har lyssnat på Fantasic Voyage om och om igen, hela långa dagen.
 
Efter "Bowie in Berlin" stannade vi kvar och fick se ytterligare en outstanding konsert fast då med Icona Pop. Nu är klockan mycket och jag måste göra mig klar för i morgon. Nya roliga saker händer i veckan som är fullproppad den med. Jag har stått och lagat mat i dag för att få ihop det. Ofta får jag ta med två matlådor för att slippa handla mat på stan, det blir för dyrt. Jag har lovat mig själv att försöka spara pengar denna höst så jag kommer iväg på en resa i vinter när jag är ledig. Vi får se hur det går med det. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Passa på och njut av sommarkvällarna så länge du kan, vartän du bor!
 
 
Jag, ute på konsultuppdrag
 
Stockholms kulturfestival
 
Icona Pop på skärmen
 
Bondens marknad på Katarina Bangata på Södermalm
 
Eftersom ljudet på den youtubefilm som är från festivalen är ganska dåligt
delar jag ett inlägg från Berwaldhallen i vintras
 
 
 Och så Bowie själv förstås
 

Behöver vi mer romantik i vardagen - eller?

Allmänt, Bryta upp, Film & Musik, Kärlek & Vänskap / Arvingarna, Downton Abbey, Elizabeth, HBO, ITV, Midsommar, Netflix, Svt, TV4, The Crown, The King's speech, The Queen, Victoria, Young Victoria / Permalink / 0
Det är dan före midsommar och jag kan äntligen pusta ut efter en lång vår och mycket arbete. Det var inte många kvar på jobbet när jag gick i dag vid halvfem och jag kunde bege mig hemåt. Ingen träning, ingen träff på stan, jag ville åka raka vägen hem. Jag längtade efter att få laga till en god potatissallad med halloumi och sätta mig på min balkong och njuta av sol och ledighet. Först fick jag stanna på apoteket och fixa det sista inför resan, lite medicin och några solskyddskrämer men sen kunde semestern börja.
 
Det har varit en vacker molnfri kväll och det känns faktiskt skönt att det inte blir något midsommarfirande med min vän och hennes familj som var tänkt i morgon. Min stackars vän har ramlat och brutit benet och är nu gipsad, och jag har bestämt mig för att hålla mig hemma istället. Jag är ledsen för hennes skull men för min del är det bara skönt att ta det lugnt efter en mycket ansträngande vecka. Jag ser rent av fram emot att få vila ut ordentligt för att sen tvätta och packa på lördag och söndag. På affären köpte jag lite av varje tills i morgon; sill, färskpotatis, gräddfil och gräslök förstås, men även jordgubbar och glass. 
 
Jag har suttit här hemma och snyftat till en härligt romantisk dramaserie på TV4. Victoria, berättelsen om drottning Victorias första regeringsår i Storbrittanien. En näst intill lika välgjord produktion som The Crown. Netflix och HBO har blivit så stora nu och börjar konkurrera ut TV vilket verkar ha resulterat i att TV4 och SVT köper upp fler välgjorda dramaproduktioner än någonsin. Just nu har jag en riktigt bra serie att titta på varje kväll. Det blir inte att jag ser dem då, jag får se dem när det finns tid över och då har jag kanske två eller fler jag kan se på raken.
 
Victoria är hur som helst väldigt fin. Skådespelerskan som spelar Victoria är underbar och fast jag såväl vet hur förälskad Victoria ska bli i sin Albert är det ändå lika spännande varje gång jag ser detta skildrat. Även filmen Young Victoria med Emily Blunt handlar ju om samma drottning. En drottning som skiljer sig markant från den nuvarande, drottning Elizabeth som skildras i The Crown och The Queen. Jag är så svag för den här typen av välgjorda, brittiska kostymdramer och plöjer alla jag hör talas om: The King's speech, The Other Boleyn Girl, Marie Antoinette, Elizabeth och så självklart, Downton Abbey.
 
Mer romantik åt folket. Jag har aldrig klassat mig själv som en romantisk själ, tvärt om, men när jag tittar på den här typen av serier njuter jag gränslöst av de romantiska inslagen. Då ter sig mina favoritserier från Danmark som alldeles för socialrealistiska. Politik - vem orkar med det? Men så sitter jag där på måndagarna och tittar på Follow the Money eller Arvingarna och tänker att bättre än så här kan det bara inte bli. Men hur får man till lite romantik i sitt liv då? Det är väl den stora frågan.
 
Inte ens när jag var gift fungerade det särskilt bra. Kanske i mitt första riktigt passionerade förhållande. Då minns jag att romantiken var som en röd tråd i vår relation och jag fick 22 blodröda, riktigt stora rosor på min 22-årsdag. Kanske var det de största och de sista de hade i affären. Jag minns att vi hade romantiska resor, romantiska middagar, men det var också ett liv fyllt av kaos, med många tårar, bråk och ren tumult emellanåt. Det kom en dag när jag var tvungen att slita mig loss från allt det där. Jag var höggravid och hade ett barn jag behövde tänka på. Idag är jag glad och tacksam att jag inte lever i en liknande relation. När jag tänker tillbaka på den tiden och på mina senare relationer och äktenskap som i och för sig haft många ljusa stunder, känner jag ändå att jag klarar mig alldeles utmärkt utan romantik i mitt liv och gärna konsumerar den i lagoma doser från tv-såporna istället.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Jag är nog mer av en realist som gillar att njuta av livet här och nu. Kanske ingen motsättning till det romantiska men för min del måste det vara ärligt och sannt och inte en massa gester och poser som kan försvinna lika snabbt.
 
 
Är det ett café eller är det en bordell från någon av alla mina kostymfilmer, kan man fråga sig?
Nytorget
 

Varför utsätta sig

Allmänt, Film & Musik, Konst & Kreativitet / Dans, Flickrummet, Lilla hotellbaren, comfort zone, hip hop / Permalink / 0
Ofta tänker jag att nu får det väl ändå räcka, nu vill jag inte utsätta mig mer. Jag vill slå mig till ro och slippa tänka på det främmande, det som är otryggt och skrämmande. Förr var det naturligt att hamna i det okända, bland okända människor, i okända miljöer, i okända situationer jag inte kände till. Jag har alltid älskat att pröva, utmanas, våga och testa, för ny mark är lika med utveckling. Jag är inte den som ger mig på bungyjump, dykning, fallskärmshoppning, eller en jordenruntresa, nej det överlåter jag till min dotter. Jag är mer den där som ständigt ska prova en ny tangokurs, ett nytt jobb, en ny utbildning, en cirkel i franska, en workshop i filosofiska samtal, ett nytt event. Varje gång jag utsätter mig frågar jag mig - varför gör jag det här?

Någon gång får det väl räcka? Någon gång får man väl ändå lov att slå sig till ro, acceptera det man har. Är verkligen drivet efter förändring och variation en bra drivkraft. Är det inte nån gång dags att uppskatta det man har? Det gör jag ju givetvis. Jag älskar mitt hem, min bostad och min familj. Jag byter inte vänner kors och tvärs och mitt jobb har har jag varit på i tre år nu. Jag trivs bra med den lunk som är. Jag tränar, träffar vänner, träffar mina barn och mitt barnbarn, dejtar nån gång ibland, men mest är jag kanske hemma när jag är ledig och njuter av min bostad och mina sköna omgivningar. Jag plöjer serier och jag läser, samtalar med mina vänner på telefon om det som är viktigt i livet. Vad mer behöver man?
 
Många av oss funderar ibland vad som egentligen står på den där listan, "the bucket list". Jag har kommit fram till att det står två saker på min. Det står att jag gärna vill få råd att köpa eller hyra ett ställe vid Medelhavet och så står det DANSA MERA. Egentligen ska det vara omvänt. Dansa mera ska komma först. Jag lider av att jag inte dansar mer. När jag försöker få med mig vänner ut och dansa vill de gärna, men inte ikväll eller inte på lördag, men en annan gång. Alla säger ungefär samma sak; ja jag vill jättegärna, säg bara till. Men när den där dagen närmar sig är många upptagna och det lockar inte längre att gå ut efter kl 22, det är ju då dansen börjar. Dessutom vill många i min generation dansa till gammal musik, musik som påminner oss om vår ungdom, som vi dansade till på 70- och 80-talet. "Kan du inte gå en kurs?" säger någon välvilligt? Eller "gå ut och dansa salsa". Det är ju ingen annan som har lösningen på mitt delikata problem än jag själv.
 
Jag vill dansa länge, mycket och jag vill dansa till hip hop och house. Att gå till ställen och dansa till hip hop när man är 54 och ensam är inte helt enkelt, därför har jag kämpat med att få med mig folk. Jag har dock med tiden insett att det är lönlöst. Vad har jag då att välja på? Jo antingen får jag fortsätta ligga hemma på min schäslong på helgerna och titta på serier eller så är det bara att ta tjuren vid hornen och gå ut, helt solo. Jag har bestämt mig för att det ska gå. Som med allt annat kräver det träning. Det går inte att lära sig ett nytt språk om man inte övar. Det går inte att lära sig bugga om man inte övar. Det går inte att lära sig crawla om man inte övar, men varför utsätta sig när man är 54 år?
 
Därför att livet är kort. Att gå ut och dansa är för mig nåt mycket viktigare än att lära sig språk, lära sig crawla eller gå en tangokurs. Att dansa gör mig fri och lycklig. Att stå på ett dansgolv och röra mig till musik helt fritt är ett sätt att uttrycka mig och jag dör om jag inte får uttrycka mig. Precis som andra dör om de inte får sjunga, spela, måla, skriva så är nog dansen mitt viktigaste uttryck. Därför har jag samlat mod under lång tid. Jag har hållit utkik efter en DJ jag gillar och även efter andra jag har viss koll på. Patetiskt, kanske du tänker, hon är ju ingen ungdom. Pinsamt. Då får det väl vara det men jag måste. Driften att få dansa är så oerhört stark.
 
I många år dansade jag på gymmet. Jag gick på Body Jam, Street Dance och Funk och dansade till den musik jag älskar. Men min kropp klarar inte den typen av dans i längden. Jag fick muskelsträckningar och knän tog stryk, det är mycket hopp och kast. Hellre går jag då ut och svävar runt i min egen värld, mjukt, lätt och ledigt. Därför har jag bestämt mig för att denna sommar ska det bli av och jag ska inte vara beroende av någon, jag ska dansa! Jag pratade med en kille på jobbet som går ut själv varje fredag. Hans längtan efter att släppa loss på dansgolvet är så stark att han numera aldrig ber någon följa med. Han åker hem och byter om efter jobbet, sen in till Soul Train där han får sitt lystmäte. Jag blev så avundsjuk men tänkte nu ska jag inte vara den där som säger "jag vill också följa med, men inte just i kväll".
 
Igår var det då äntligen dags. Jag har länge hållit utkik och nu spelade Flickrummet, på Lilla hotellbaren, hotell Malmen på Söder. Jag visste vilken musik de spelar, den allra bästa och jag ville dit "men är det verkligen värt besväret?" tänkte jag om och om igen och bävade. "Varför utsätta sig?" Men om man inte vågar något, om man inte utsätter sig för det okända, det lite skrämmande är det svårt att uppleva något utöver det vanliga. Jag ska in, jag ska dit, bestämde jag. De skulle börja spela 22.00 men när jag kom var det folktomt. Tre personer satt i baren och musiken var inte den bästa och ett tag funderade jag på om jag skulle vända. Det var fint väder och självklart var folk ute och njöt av den härliga junivärmen. Jag fick nypa mig i armen och säga till mig själv "nu har du åkt hit, då får du kämpa lite också, ge inte upp!"
 
Fler och fler droppade in, musiken drog igång och jag hade svårt att sitta still. Många stod och rörde sig till rytmen men ingen dansade. Vid elvatiden gick jag fram till Linnea som DJ:en heter, överröstade musiken och ropade "jag vill dansa!" "Men dansa!" ropade hon tillbaka och log sitt varmaste leende. "Men var?" "Var som helst!" fick jag till svar. Själv stod hon och dansade i sitt bås på andra sidan disken och jag tänkte kan hon så kan jag, så jag började röra mig till musiken och efter det tog jag inte en enda paus på två timmar. Folk kom och dansade med mig och ibland flera på en gång. Jag struntade i om jag ibland dansade själv i min lilla hörna men oftast var vi några stycken och jag njöt. 
 
På vägen hem var jag stolt över mig själv. Jag hade vunnit en seger och för varje gång jag gör det kommer det att bli lättare. Det är ingen mening att utsätta sig bara för sakens skull men om du verkligen vill något, då ska du göra det. Som min granne som ger sig av till västkusten och cyklar och tältar själv i ett par veckor. Jag skulle aldrig göra det men för henne betyder det så mycket så hon utsätter sig för eventuellt motstånd för det ger så mycket, mer än det kostar. Vi lever här och nu och är det någonting jag inte vill ångra på min dödsbädd så är det att  jag borde ha dansat mera. Därför ska det bli så nu och jag struntar i vad folk tänker. I lördags träffade jag trevliga människor och jag gav mig ut på upptäcksfärd, bort från min comfort zone och det var inte sista gången.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vad har du på din bucket list? Ut och upptäck världen och lämna din bekvämlighetszon en liten stund!
 
 
Folkkungagatan en lördagskväll
 
 
Till top