När tempot blir för högt

Film & Musik, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Hösttankar, Jesus Christ Superstar, Lodnon / Permalink / 0
Det blir en del skrivande nu. Jag kan inte så mycket annat eftersom jag ligger mest hela tiden. Igår kväll var jag i och för sig och åt middag hos en vän, middag funkar alltid men inge vin och inget kaffe. Hon hade dukat upp vackert med tända ljus och bjöd på trerätters och jag satt där och blev serverad, en skön känsla. Men idag gäller det att orka påbörja lite matlagning på egen hand för nu har alla matlådorna från veckan tagit slut. Jag har kommit fram till att det bästa är att helt enkelt bara laga två rätter, fem lådor för varje. Sen buntar jag ihop lådorna två och två och så blir det helt enkelt dessa två rätter hela veckan men med lite variation under dagen. I och med att jag lagar mat som jag gillar är det ändå härligt att ta fram lådan. Har väl att göra med att jag alltid är hungrig också. Förra veckan gjorde jag kikärtsbiffar med hemlagad potatismos, grönsaker och ostsås och i den andra lådan var det tonfiskröra tillsammans med en blomkålsgratäng. Få se vad det blir denna gång.
 
Jag har lyckats sova ännu en natt men magen är ömtålig så det blir nog ett besök till doktorn i morgon. Min chef skulle komma och hälsa på mig på arbetsplatsen men jag tror jag får skjuta upp det för kroppen skriker att den behöver vila mer. Efter närmare eftertanke inser jag att tempot varit extremhögt från augusti tills nu. Det är egentligen inte förrän nu det håller på att lugna sig lite och det är väl typiskt att det är då kroppen säger i från. Ute regnar det och här hemma hörs bara tvättmaskinens vevande fram och tillbaka. Jag stängde just av radion och Godmorgon världen. Jag slår alltid på för att höra Söndagsintervjun kl 8, ett av mina favoritprogram. Jag gick upp och tog min omeprazol och gick sen tillbaka till sängen och lyssnade på Natasha Illum Berg. Jag tycker alltid att det är lika intressant att få lyssna och ta del av människor liv, människor som lever så annorlunda från vad jag gör. Människor med andra värderingar, som tagit andra livsavgörande beslut än jag har gjort, men som jag ändå väldigt ofta kan känna att jag har en del gemensamt med. Det är intressant att fundera kring hur han (eller redaktionen) väljer ut sina intervjupersoner.
 
Jag har hört Martin Wicklin intervjua så många personer genom åren och tycker att han är så oerhört skicklig. Känslig, lyhörd och empatisk och rak och nästan naivt frimodig och rättfram på en och samma gång. Förra veckan intervjuade han munken Anders Arborelius, den första svensken att bli både biskop för Katolska kyrkan i Sverige och kardinal åt påven i Vatikanen. Jag fascineras över att lyssna på hur han berättade om hur det var att gå från munklivet där han levt i 27 år till att komma till Påven i Rom. Det skulle ta för mycket tid och plats att räkna upp alla intervjuer han haft men de flesta ligger nog kvar på nätet så det är bara att gå in och lyssna på Söndagsintervjun.
 
Natasha Illum Berg fick mig att längta bort, till ett annat liv, till ett annat land där det inte regnar så mycket, där inte himlen är grå och där det inte är ruggigt att gå ut en oktoberdag som denna. Jag vet att jag ska få komma bort en vecka vid nyår men ibland vill jag verkligen bort en längre tid, men vem vill inte det? Tänk om man kunde ha en bostad här hemma, bo här under sommaren och jobba som konsult från augusti till oktober och sen åka till sin andra bostad i Portugal eller Spanien och jobba där under vinterhalvåret och komma hem till Sverige igen i april, maj. Vore inte det det perfekta livet? Samtidigt gillar jag ju snön men jag vill inte ha snö så länge och framförallt inte snöslask och isgata och inte i tre, fyra månader. Men när jag tänker på veckan mellan nyår och trettonhelgen i år, när snön låg vit över Medborgarplatsen och alla lampor lyste från gatlyktor och husen runt om kring så är det något jag inte vill vara utan. Att gå in på Waynes och dricka en kopp te eller varm choklad och äta en saffransmuffins är inte så tokigt ändå.
 
Men det är det här gråa som jag har så svårt att förlika mig med. Ändå bor jag så gränslöst vackert och kan alltid se sjön, i alla väder, i alla årstider. Jag ser träden och jag kan gå ut och är nere vid bryggan på två minuter. Vem har det så? Jag inser att jag är priviligierad. Det är lätt för mig att ta mig till skogen, till djuren, till hästarna och korna, till fåren och hönsen vid Eolshälls gård. Men det har varit en intensiv arbetstakt sedan jag började i augusti och jag har inte kunnat njuta av min omgivning på min lediga tid, jag har legat på soffan mest varje helg medan tvättmaskinen snurrat, helt slut av tempot jag levt i. Jag har tyckt att jag klarat så mycket och bara kört på men det straffar sig tydligen. Jag har varit på konserter, träffat vänner efter jobbet vilket visserligen ger en massa energi men många sena kvällar håller inte i längden.
 
Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och frågar oss vad vi vill, vart vi är på väg. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet utan att reflektera. Så lätt att bara göra utan att tänka. Ändå är jag bra på att säga nej. Och härom veckan när jag fick frågan om att ta över ett par möten åt min chef som fick förhinder, avbokar jag givetvis mina egna även om de inte krockar. Jag är klok nog att inse mina begränsningar, man kan inte kasta sig från det ena mötet till det andra en hel dag. Inget möte är så viktigt att det inte går att skjuta upp. Trots det är det lätt att bli blind om man inte nån gång stannar upp vid sidan om. Jag längtar efter att gå på bio, gå på museum så som jag alltid gör, det ger mig så oerhört mycket men på helgen behöver jag verkligen vila, reflektera och det är där skrivandet kommer in.
 
Det känns fantastiskt att jag ska få åka till London. Jag längtar verkligen och har till och med resfeber. Jag har inte varit där sedan 1993. Då var jag också där med jobbet. Vi hade planeringsdagar och jag tror vi stannade i fyra dagar. Vi satt på pubar och kom fram till en massa bra jobbidéer. Sen var det studiebesök och konferenser på hotellet. Jag minns att jag också gick ut med en kollega och dansade till sena morgonkvisten ett par nätter i rad på en klubb gömd nere i någon källarhåla vid Regent Street. Det ska jag inte göra denna gång. Jag var 31 då och återupplevde det London jag bott i tio år tidigare. Det ska jag i och för sig göra nu också. Jag ser verkligen så mycket fram emot att få komma tillbaka till samma kvarter som då.
 
Första gången jag var i London var jag femton år, det var 1978. Jag och min kompis var på språkresa och åkte in till London och letade snabbt reda på Carnaby Street som var så i ropet då. Vi följde med de övriga i gruppen till Palace Theatre i West End och såg Jesus Christ Superstar. Så häftigt. Att gå på musikal i London gav mig mersmak. Jag har sett många musikaler i Stockholm efter det och även besökt Broadway men när jag bodde i London bjöd min amerikanska vän som jag umgicks med där, med mig på ett antal musikaler. Andra året jag var i London var 1979. Då åkte jag och en kompis dit på egen hand. Det blev ingen musikal då men när vi klev av tåget vid Victoria Station och promenerade mot Buckingham Palace såg vi att det var något som drog till sig folk. Vi gick fram och kikade mellan huvudena i folkmassan och fick se Drottning Elizabeth komma ridande i egen hög person bara några meter i från oss.
 
Jag kommer gå upp flera kilo innan den här magkatarren har gett med sig, jag äter konstant. Så fort smärtan kommer behöver jag stoppa i mig något och det blir mest havrekex som är lent och skönt för magen. Jag ska köpa lite fullkornsskorpor som är lite nyttigare och samtidigt snälla. Kanske borde jag börja läsa en bok. Det var ett tag sedan, jag kommer alltid av mig i läsandet när jag börjar jobba. Märkligt nog hade jag läst en bok av årets nobellpristagaren Kazuo Ishiguro. Det har aldrig hänt tidigare tror jag, att jag läst något innan författaren belönats, jo Bob Dylan förstås men jag kan inte påminna mig om någon annan. Kanske beror det på att jag är jämngammal med flera ledamöter i Svenska Akademien numera. Hur som helst läste jag och mina bokklubbskompisar Never Let me Go när den kom. Gripande och annorlunda bok som sen blev en film jag inte kände för att se. Boken hör definitivt inte till mina favoriter men kanske borde jag pröva Återstoden av dagen.
 
Jag måste verkligen minska mitt tempo, jag måste verkligen varva ner. Nu ska jag vara hemma ett par dagar och sköta om mig ordentligt, läsa, äta snällt och nyttigt, vila och bara ta hand om mig. Jag ska försöka få någon ordning på mitt liv, nån struktur, få ihop mina pusselbitar. Vad vill jag prioritera? Ibland hamnar man i det där med att man liksom skjuter från höften och kulan hamnar precis var som helst. Mer fokus. Vad behöver jag mer av? Vad behöver jag mindre av? Kanske ska jag inte jobba heltid nästa år? Kanske behöver jag gå ner i tid? Jag tror inte det, jag tror bara man behöver pauser ibland, tid att varva ner, få miljöombyte och hinna reflektera. Jag ska fundera på hur jag ska använda min lediga tid bäst. Förmodligen behöver jag bara ligga ner och stirra upp i taket och göra ingenting. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Ta pauser när tempot blir för högt.
 
 
 
Även om det är grått så är det vackert
 
Medborgarplatsen i vit skrud den 4 januari 2017
 
Det där med tant vet jag inte om jag håller med om idag.
1979 var Drottning Elizabeth 53 år och hade i princip vuxit upp på hästryggen.
 

Stanna upp och tillåt dig att minnas

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider / DJ Khaled, Haparanda, Marianne, Rihanna, Torneå / Permalink / 0
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
 
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
 
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
 
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
 
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
 
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
 
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
 
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.

Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
 
 
 
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
 
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID!  Våga låta dig förföras av Rihanna!
 
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
 
 Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
 

Bowie for ever and ever

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Traditioner & Årstider / Bowie in Berlin, Icona Pop, Jenny Abrahamson, Magnus Carlsson, Motoboy, Stockholms kulturfestival, Sveriges radios symfoniorkester / Permalink / 0
Det var ett tag sedan jag skrev. Mitt liv har rusat fram som ett expresståg de senaste veckorna men jag har kunnat sitta rättså still och har mest njutit av farten, men i längden funkar ju inte det. Det är alltid såhär i augusti. Stocholm vaknar ofta upp då. Från midsommar och framåt försvinner många stockholmare och turisterna kommer hit och rör sig på helt andra platser än de jag rör mig på, det läggs någon sorts sordin över stan och många är visserligen ute och rör sig, sitter på uteserveringar och flanerar runt, men Stockholm är sig inte riktigt likt, varken sämre eller bättre men inte som vanligt. I augusti kommer inte bara väldigt många av de bosatta hem från semestern, det ordnas festivaler och stan sjuder av liv och festligheter.
 
I veckan har Stockholms Kulturfestival gått av stapeln, Parkteatern tar ny fart, det som tidigare var Music & Art lockar fortfarande folk till Skeppsholmen fast i ny skepnad och igår var det Bondens marknad och Nytorgsfestivalen på Södermalm med scenuppträdande, tivoli och försäljning. Jag önskar jag kunde ta vara på allt Stockholm har att erbjuda såhär års men det är oftast då jag själv har som mest att göra. Dels är mitt jobb sådant att det kräver mycket fokus denna tid, särskilt sedan jag gått över till konsultbranschen. Nya uppdrag kommer in och många är intresserade men kan inte bestämma sig. Den första veckan gick åt till att ta sig till olika arbetsplatser och träffa arbetsledare. Jag har sett jag vet inte hur många stadsdelar.
 
Nu är det klart. Jag ska vara på två arbetsplatser, på femtio procent vardera. Två dagar på ena och två dagar på andra och så varannan fredag på båda. Allt är klart men jag har bara hunnit besöka den ena. Det är lite osäkert hur länge uppdragen ska fortgå. Det ena kommer nog löpa på men det andra är nog bara en begränsad period. Det är skönt att slippa bekymra sig för jag får ju lön oavsett om jag är ute på uppdrag. Det är andra som sköter pappren, affärerna och dealerna. Jag ska bara ut och göra ett bra jobb. Jag är rutinerad och ser ganska snabbt vad som behövs göras men behöver inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar, ska inte grotta ner mig och ta för tungt ansvar.
 
Köper man en liten meny får man den lilla menyn. Man kan inte räkna med att få cola och pommes och kaffe på maten när man inte betalar för det. Det första jag gör är att presentera en skiss med förslag till prioriteringar, sen får min arbetsledare gå in och ändra men slutsumman av de timmar jag ska arbeta kan ju inte bli fler än de som de betalar för. Tjugo timmar kan delas upp på många olika sätt och kan lätt bli åttio timmar om man inte ser upp. Jag är inte på plats för att bränna ut mig. Det är då det också är fantastiskt skönt att ha sin chef utanför arbetsplatsen, om man inte skulle få gehör. Men att som konsult komma med förslag på var man kan rationalisera brukar vara populärt hos cheferna på plats.
 
Jag träffar många trevliga människor. Saknar givetvis mina gamla kollegor, inte bara lite. När jag kom till min gamla arbetsplats i tisdags för att bli avtackad kändes det som att återse min familj. De var så goa och fina och jag blev så välkomnad och fint bemött. Vi fikade och jag upplevde att många var glada att återse mig och de flesta nog ganska besvikna att jag slutat så pass hastigt. Många av dem vet att det fanns goda skäl till det. Dock var det inte mina fina kollegor som var anledningen. 
 
På torsdagen åkte jag till Gustav Adolfstorg efter jobbet och träffade två vänner. Vi hade laddat för konsert med Sveriges radios symfoniorkester och diregenten Hans Ek som skulle tolka Bowie. Denna konsert hade hållits tidigare i Berwaldhallen. De fokuserade specifikt på Bowies Berlinperiod som är en väldigt spännande period. Jag funderade på hur det skulle bli eftersom dessa album också är ganska introverta. Men de hade plockat ut de riktiga pärlorna och det blev en magisk kväll som är svår att beskriva. Tre genier; Magnus Carlsson, Jenny Abrahamson och Motoboy var utsedda till vokalister och tolkade Bowie på ett magnifikt sätt. Dessutom hade de en manskör på scenen.
 
Publiken bestod verkligen av riktiga Bowiefans, den var seriös och disciplinerad. Många åt och drack men alla sög i sig varenda ton och bakom oss stod en man och sjöng med i varenda låt. Inte på ett sätt som störde, han fick beröm av oss för sin vackra stämma som bara blev en extra krydda och som svetsade oss alla samman. Först trodde jag det stod en högtalare bakom oss, så bra var det. Själv har jag hunnit glömma texterna och tur var väl det, jag har till och med hunnit glömma vilka guldkorn som var med på Lodger till exempel som jag fick när jag var i USA och lämnade kvar av någon oförklarlig anledning. Mamma skickade den per post. Nu fick jag en ny anledning att lyssna och har lyssnat på Fantasic Voyage om och om igen, hela långa dagen.
 
Efter "Bowie in Berlin" stannade vi kvar och fick se ytterligare en outstanding konsert fast då med Icona Pop. Nu är klockan mycket och jag måste göra mig klar för i morgon. Nya roliga saker händer i veckan som är fullproppad den med. Jag har stått och lagat mat i dag för att få ihop det. Ofta får jag ta med två matlådor för att slippa handla mat på stan, det blir för dyrt. Jag har lovat mig själv att försöka spara pengar denna höst så jag kommer iväg på en resa i vinter när jag är ledig. Vi får se hur det går med det. 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Passa på och njut av sommarkvällarna så länge du kan, vartän du bor!
 
 
Jag, ute på konsultuppdrag
 
Stockholms kulturfestival
 
Icona Pop på skärmen
 
Bondens marknad på Katarina Bangata på Södermalm
 
Eftersom ljudet på den youtubefilm som är från festivalen är ganska dåligt
delar jag ett inlägg från Berwaldhallen i vintras
 
 
 Och så Bowie själv förstås
 
Till top