"Dear Catcallers" - om sexuella trakasserier

Bryta upp, Feminism / Permalink / 0
 
 
 
 
"I know what I would do with you baby"
 
 
 
"Hmmmmm you wanna kiss?"
 
 
 
Slowly following me 2 streets shouting:
 
"Sexy!" "Wanna come in my car"
 
 
 
"Ey sexy girl, where are you going alone?"
 
 
 
"Mmmmm beautiful sweet girl"
 
 
 
 
Känner ni igen er? Har ni hört dessa ord förr? En gång? Två gånger? Tusen gånger? Kändes det som en komplimang? Kände du dig uppvaktad? Knappast. Har någon busvisslat på dig någon gång? Ropat efter dig? Stannat en bil? Kanske till och med gått efter dig och ropat? Detta har alla kvinnor upplevt. Alla! Överallt, var vi än är - ja kanske inte särskilt ofta i min ålder - i vilket land vi än besöker så möter vi de här kommentarerna. I vissa länder är det så svårt att röra sig på gatorna att man som tjej drar sig för att gå ut. Det spelar ingen roll om vi är blonda eller mörka, vi är inte deras fruar och då är vi fritt byte och kan behandlas hur som helst. Unga kvinnor stöter ständigt på detta. Det räcker med att du går på perrongen vid Slussen en sen fredagskväll.
 
Noa, en 20-årig kvinna från Amsterdam har hittat ett genialt sätt att hantera catcallers genom att ta selfies med sina gatuförföljare och posta dem på Instagram. Studenten Noa Jansma skickar också ut ett kraftfullt meddelande med hennes löpande dokumentär på Kära Catcallers-kontot. Att skrika sexistiska kommentarer till kvinnor är oacceptabelt. Att trakasseras på gatan är en alltför frekvent förekomst för många kvinnor - och få vet hur man bäst reagerar när de handlingar och ord som uttrycks gör att de känner sig tydligt obekväma. De flesta ignorerar dem - när de egentligen vill ta dem som orsak att agera.
 
Noa beslutar sig för att ta selfies med varje man som trakasserar henne - och inte bara snygga snaps utan männens vetskap. Faktum är att hon ber dem att posera för ett foto med henne. De flesta är glada att få ställa upp - omedvetna om vad hon ska göra med bilden. Noa upprättar ett Instagram-konto, Dear Catcallers @dearcatcallers, där hon dokumenterar varje händelse under en hel månad. På fyra veckor, med 30 inlägg i, har hon lockat mer än 45.000 följare - och ett tema är redan på väg. I var och en av fotografierna verkar hon vara känslolös - medan de flesta av männen flinar.
 
Noa berättade för Het Parool att den första mannen som hon bad att framträda i hennes selfie svarade "med entusiasm". Nu skriver hon att det är "inte en komplimang", hon fortsätter: "Detta Instagramkonto syftar till att skapa medvetenhet om kvinnors objektivisering i det dagliga livet." Eftersom många fortfarande inte vet hur ofta och i vilket sammanhang "catcalling" händer, vill jag visa alla mina catcallers inom en månad." Noa avslöjade att hon hade funderat på att starta projektet ett tag - men att det tog en ovälkommen vändning i och med en incident på ett tåg som ledde till att hon satte igång.
 
Efter en månad har endast en man ifrågasatt varför hon ville ta en selfie med honom. Noa förklarar att anledningen till att de inte frågar är att "de inte alls misstänkta, eftersom de finner vad de gör helt normalt". Noa vidarebefordrar nu Instagram-kontot till andra som förföljs av catcallers runt om i världen. Den nederländska regeringen vidtar åtgärder. Från och med den 1 januari kommer straffsatsen bli böter på 190 € (170 euro) i Amsterdam. Noa tror att det kommer att bli svårt att genomdriva, men hon säger att hon är det kommer bli svårt att genomdriva men att "det är symboliskt, och jag tycker att det är bra." (Ursäkta min taffliga översättning) Mirror
 

Bryt upp, bryt upp Nolltolerans mot sexuella trakasserier. Sexistiska kommentarer och förföljelse, visslingar och annat är förkastligt och oacceptabelt! Vi vuxna - framför allt pappor - behöver lära våra söner och våra pojkar - hemma och i skolan - att uppföra sig. Vi behöver ge dem en värdegrund. Vem ska annars göra det?
 
 
 
Detta fick bli omslagsbilden då jag inte vill ta Noas bilder till det.
 
 
 
Låt Noas project leva vidare med haschtag #dearcatcallers.
Tack till Agnes Fred som delade artikeln med mig.
 
 

Kvinnorna regerar

Feminism, Film & Musik / Feminism, MTV, MTV Music Awards / Permalink / 0
Han...  
Jag har fått en massa kabelkanaler genom min förening. Igår kollade jag och barnbarnet in vad vi hade och vi insåg snabbt att det var mer än 50. Det är nog femtiotusen kom han fram till när vi hade bläddrat ett tag. "Vi har reklam!" utbrast han förtjust när vi zappat förbi ett tjugotal reklam-tv-kanaler. Till slut kom vi fram till MTV live. Det var en rolig kanal som vi båda gillade så vi stannade där. Det var en nostalgifrossa i MTV-awards och jag kom att tänka på gamla fina minnen när mina barn bodde hemma och MTV stod på för jämnan hos oss. Jag älskade MTV och såg mycket på videos långt innan mina barn var konsumenter. Man refererade låtar i förhållande till videon. "Han på sängkanten" var benämningen för "holding back the years", "han med hatten", "han med flätorna". Det har dock skett en enorm förändring sen slutet av åttiotalet, nittiotalet och till och med sedan början av tjugohundratalet insåg jag igår. Igår kväll var det inte HAN med hatten, HAN på sängkanten, HAN med flätorna.
 
Hon... 
Nu var det väldigt många fler HON. Bortsett från Pharell, Eminem, Kanye West och Justin Bieber var det enbart kvinnor i fokus. Beyonce, Katy Perry, Nicki Minaj, Miley Cyrus, Lady Gaga, Rihanna, Selena Gomez, Taylor Swift och många fler. Det var så häftigt att inse vilken otrolig förändring i stjärnstatus som skett de senaste åtta åren när jag varit utan MTV. Klart att det fanns stora kvinnliga artister redan då, under dessa decennier men bland de riktigt stora popstjärnorna var det i stort sett bara Madonna som ägde scenen på samma sätt som sina manliga kollegor. Det fanns många stora kvinnliga artister men de hade inte på långa vägar den stjärnstatus som de manliga artisterna hade, och de kämpade om plats vid sidan av eller bakom männen i vilken genre de än befann sig. Många kvinnliga artister var populära och uppskattade men togs inte på allvar, på det sätt de förtjänade.
 
En babrytande förändring 
Igår var det uppenbart för mig att en enorm förändring skett. Kvinnor sjunger inte längre enbart för kvinnor. Beyonce och Rihanna har idag nått samma - om inte ännu större - stjärnstatus som männen hade tidigare och är inga bihang till Jay-Z. De gör och uttrycker vad de vill och respekteras av alla. Alla kvinnliga artister gör vad de vill och önskar på scenen och är inte som Spice Girls och Destenys Child på sin tid, styrda av manliga producenter eller en ensam sångerska bland en massa män som Gwen Stephani. De behöver inte vara vackra och skönsjungande som Celine Dion, Mariah Carrey, Whitney Huston och Christina Aguilera var på 90- och 2000-talet för att bli respekterade av en världspublik bestående av både män och kvinnor. Förändringen har skett smygande men för mig blev den så uppenbar efter åtta års frånvaro av MTV.
 
Bryt upp, bryt upp! Så häftigt att göra en ytterst ovetenskaplig analys av läget. Jag utger mig inte för att vara en musik- eller kulturjournalist. Jag jag vill och önksar bara dela med mig av mina reflektioner av min omvärld. Det finns naturligtvis mycket mer att säga om saken, inget är svart eller vitt. Detta är en grov generalisering, men en rätt positiv sådan.
 
 

Image by Mixxula (License)
 
Image by dainamara (License)                                                          
 

Tankar som flyger i vinden

Allmänt, Feminism, Film & Musik, Natur, Poesi & Litteratur, Psykiatri & Psykologi, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / Den sårade divan, Gotland, Karin Johannisson, Outlander, Skåne / Permalink / 3
Äntligen människa  
Äntligen människa igen efter en hel natts sömn. Det har varit en på vissa sätt mycket kämpig vecka och ibland till och med traumatiskt. Astman började släppa redan i mitten av veckan så ingen fara med den, och jag har dessutom varit pigg och orkat en hel del hemma på dagarna. Men nätterna har varit skrämmande med andnöd. Jag har knappt vågat sova. Till slut har jag fallit i dvala av ren utmattning, sittandes på min säng med kuddar bakom ryggen, för att sen vakna upp en kvart senare med stopp i luftvägarna. Därpå ett förlopp på några långa minuter där jag i desperat försök att få luft, hostat så hela bröstkorgen känts som den ska sprängas. Blodet har rusat ut i armarna med ett tryck som inte liknat något annat jag upplevt tidigare. Men nu har det hela vänt tack vare antibiotika och i natt kunde jag sova många timmar för första gången utan att vakna i panik. Två besök blev det hos akuten samt två andra läkarbesök. Ibland blir jag så trött på alla mina sjukdomar. Det känns som om jag åtminstone har en för mycket.
 
Hoppfullt igen   
Men nu har det vänt och  livet känns hoppfullt igen. Jag har inte mycket till röst men kommer att gå och jobba på måndag, för nu är jag trött på att sitta hemma. Jag får helt enkelt hålla tyst. Vi ska ha team-building och jag vill inte gärna vara utan det även om jag inte direkt kommer att kunna prata. Jag sitter på min balkong och tornseglarna flyger ovanför mitt huvud och sjunger högt och ljudligt genom skyn. Annars är det tyst. Inte ens gässen ger ifrån sig något läte och måsarna har för länge sedan flyttat. Jag längtar efter att bada men vågar inte ännu. Det var en dryg vecka sedan jag var i, det var på Gotland. Men det blir nog tid till det bara jag blir lite bättre.
 
Läsning  
Jag har suttit och läst men måste ta paus ibland för boken är mastig och känslomässigt krävande. Den handlar om kvinnor som lever med psykisk sjukdom, fast i ett annat århundrade. "Den sårade divan" beskriver inte bara mentalvården i 1900-talets Stockholm utan också vad tre kända konstnärinnor utsätts för och genomlider. Den handlar om maktövergrepp, det totala manliga övergreppet mot utsatta kvinnor men också om genusperspektivet inom psykiatrin, då och nu. Författaren betonar också något hon kallar psykets estetik, den sårade divan som genom sin psykiatriska diagnos - med ett högt pris som insats givetvis - fick möjlighet att leva ut sin personlighet, bryta mot normer och slippa inordna sig i den traditionella kvinnorollen. I perioder går det bara att läsa en sida åt gången. Ändå känns det som en av de viktigaste böckerna jag läst.
 
På kvällarna   
Det har blivit ganska mycket läsning denna sommar och jag längtar efter mer. Har hittat en ännu bättre streamingtjänst än den jag hade tidigare och där funnit massor av intressanta titlar jag vill grotta ner mig i. Men först vill jag komma igenom den här mastodontskildringen. Jag vill helt enkelt inte ha den oläst även om jag inte direkt njuter av den. På kvällarna tittar jag på serien Outlander. En romantisk, äventyrsserie med många män i bärande roller och i en machoanda, men med feministisk touch och en kvinna i huvudrollen. Lite lustig kombination. Vackra vyer och bra skådespelare. Annorlunda och skön att försjunka i. Den har hjälpt mig när nätterna varit långa och jag inte vågat gå och lägga mig i rädsla för att somna och vakna med andnöd. Men igår hade jag barn och respektive här. Vi fikade, åt försenad födelsedagstårta, och levde lantliv på balkongen. Det är otroligt så tyst jag har det i Hamnen. Bara vattnets kluckande mot bryggan hörs.
 
Tankar som flyger i vinden  
Jag längtar efter att få in lite djup i skallen. Jag är förvånad över hur befriad jag varit från grubblerier och alltför djupa tankar denna sommar. Samtidigt längtar jag efter mina tankeprocesser, det är ju jag. Men att slippa tänka alltför mycket sommartid har ändå varit vila. Att bara ta in syn- hörsel- och doftintryck har räckt gott och väl och jag har verkligen njutit. Njutit av hav, av sand, ängar och hagar, båtfärder och vackra trädgårdar. Och inte minst givande och kärleksfulla samtal och möten. Mestadels med vänner som jag känner väl men även familjen. Jag begränsar mig numera och orkar inte göra så mycket nya bekantskaper. Jag är nöjd med semestern men än har vi förhoppningsvis mer än en månad kvar av sommar, sol och bad.
 
 
Bryt upp, bryt upp från semester och ledighet, men inte från sol och värme. Än har vi sommar en dryg månad till.
 
 
En magisk sommar
 
 
 
Till top