Att tänja på sina gränser

Allmänt, Bryta upp, Natur, Reflektioner, Resor & Rekreation / Fathala, Flygrädsla, Gambia, NYC, Senegal, Ticket, Ving, Vingresor, Väddö / Permalink / 0
Det är söndag morgon och jag har släpat med mig datorn ut till landet. Varför kan man fråga sig. Jo jag älskar att skriva när jag är ledig och när jag är ledig är det något jag prioriterar. På mobilen är det inge vidare att skriva inlägg längre, mobilversionen av bloggen har blivit svår att hantera, enligt mig. Jag skulle gärna ha en liten padda att ta med mig vid sånna här tillfällen men det har jag inte så det fick bli datorn som inte är särskilt tung, i själva verket väger den mindre än senaste numren av Damernas och Elle tillsammans, som jag också tog med för att bläddra lite i på kvällskvisten.
 
Kanske borde jag gå ut och andas lite lantluft. Igår fick jag erbjudandet att följa med till svampskogen men jag ville bara vara hemma och lyssna på tystnaden, andas skärgårdsluft och vila. Det slutade med att jag gick in och la mig på soffan och somnade och sov en riktigt god eftermiddagssömn. Jag blev väckt med ett glas cava och vi lagade god mat tillsammans, tände ljus och mös i stugan. Vid tiotiden var jag dödstrött. Nu sitter jag här och sammanfattar veckan, tänker framåt och försöker få ner lite på pränt. Min vän och värdinna är ute och krattar, hennes man är inne och fixar med annat. Vi ska äta lunch och vill inte stressa hem men måste åka i god tid för att hinna rösta. Kanske borde vi ha gjort det i förväg men tyvärr har det inte blivit av så det får bli idag innan åtta.
 
Jag minns när jag var här exakt exakt den här tiden för tre år sedan. Det var då det började, bloggen alltså. Idag är det den 16 september och val nu som då. Bloggens första inlägg publicerades den 12 september 2014, så den har precis fyllt tre år. Jag var på Väddö den 20 september. Jag minns att vi var ute i skogen och plockade svamp då med. Väninnan hittade svamp men jag gick mest runt och tittade på mina egna stövlar, skyllde på mina progressiva glasögon. Det slutade med att jag satte mig på en klippa vid vattnet, vid en havsvik stilla som en insjö. Igår var jag frestad att följa med och sätta mig på samma plats men tröttheten tog över. Jag måste vara snäll mot mig själv på helgerna och även om frisk havsluft och skogspromenad är hälsosamt och välgörande orkade jag faktiskt inte. Veckorna tar på krafterna och när helgen kommer är jag ofta helt utmattad och vill bara vara stilla. Inlägget för tre år sedan kan du läsa här: Väddö
 
Att få distans till sitt liv i stan är välgörande. Jag tror jag pratar om det rätt ofta, skriver om det där med distans. Det är så avgörande i mitt liv. Att få distans till mitt vardagsliv gör att jag kan hantera min vardag bättre. Jag tänker klara och tydliga tankar och jag uppskattar det jag har på ett sätt som innebär att jag inte längtar bort när vardagen väl lunkar på. Då inser jag att det inte är grönare nån annan stans utan att allt handlar om vad man bär med sig. Dock är mina resor helt nödvändiga, korta och långa. Resor inom länet, resor inom landet, inom Europa och nu också utom Europa. Jag har nämligen bokat en resa långt, långt bort. I jul ska jag åka till Västafrika. Jag har åter överaskat mig själv och fattar inte riktigt hur det gick till.
 
Jag skulle bara boka en resa till Lanzarote, ville åka i väg och sola och bada, få lite ljus i vintermörkret. Det var ganska uppbokat och det lägenhetshotell jag besökte förra gången fanns inte längre att tillgå. Istället tog hon fram två alternativ till hyggliga priser, men hyggliga priser vid jul är inte vad jag kallar hyggliga priser och då förväntar jag mig något utöver det vanliga. Men det lockade mig helt enkelt inte att betala tolv tusen för en vecka och komma till något av dessa två alternativ. För dessa pengar kunde jag få en vecka i Gambia, inklussive safari i Senegal. Jag slog till och tänkte att nu får det väl ändå hända nåt utöver det vanliga i mitt liv. Min första tanke när jag bokar resa är om det finns sjukhus. Men i Gambias huvudstad finns det självklart sjukhus. Jag hade turen att få en säljare som själv bott i Gambia och kunde svara på mina frågor. Detta avgjorde och jag slog till och nu är handpenning betald med safari i Senegal och allt.
 
Jag är så peppad. Detta är precis vad jag behöver för att både kunna se fram emot något roligt men också få den distans som jag så ofta pratar om. Jag vill se något helt annat. Jag vill långt bort och få helt andra intryck men nöjer mig gärna med en charter under ordnade former, med pool intill havet, musik och lockande marknader. Ska jag verkligen få komma ut på safari, se giraffer, sebror och antiloper? Det är för mycket för mig att ta in. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle göra något sådant, det har inte stått på min bucket-list. Nu är det bokat och jag hoppas att det verkligen ska bli av.
 
Att göra realitet av det som är ens drömmar är viktigt. Nu gör jag realitet av det som inte ens varit en dröm, det har varit en utopi. Att åka till ett afrikanskt land har i och för sig varit en dröm ända sedan jag läste om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå för ett tiotal år sen. Alexander McCall Smith var suverän på att beskriva Botswana och Gaborones röda jord, dess människor och vanor, doften av te och rädslan för faror. Jag hade vansinnigt roligt när jag läste dessa böcker. Jag har aldrig varit där och inte i något annat afrikanskt land men att nu få åka till ett land som kanske liknar Botswana ska bli ett stort nöje. Vem vet, det kanske slutar med att jag bosätter mig i Afrika.
 
Att våga tänja på sina gränser - som i mitt fall innebär att ta mig en bit utanför min comfort zone - innebär att gränserna förflyttas en aning. Det i sin tur innebär att nästa gång man ska tänja på sina gränser kommer man ett steg längre vilket leder till att man kommer längre än man kanske vågat föreställa sig. För mig resulterar kanske en bokad resa till Afrika med en bokad dagssafari i att jag nästa gång bokar en resa till Gambia med en tvådagarssafari med övernattning på savannanen. Eller att jag nästa gång bokar en resa till New York City med en flygning över Atlanten vilket jag dragit mig för. 
 
Kanske är du flygrädd som jag var under en period och börjar med en enkel resa från Malmö till Stockholm så som jag gjorde. Jag åkte bil ner och flög hem. Det var första steget till att bli av med flygrädslan. Det tog några år men nu är den borta. Börja inte med NYC. För mig blev det en charter inom Europa under trygga former efter inrikesresan, med guide och personal som tog hand om mig. Jag fick till och med hålla en främmande medresenär i handen när det var som värst. Efter det har jag vågat ta mig allt längre ifrån vad som tidigare var min komfortzon. Nu utanför Europa med charter och nästa steg på egen hand eller med mer äventyr inom charterresans möjlgheter. Livet är inte slut för att man fyller 55 och har en massa sjukdomar eller fobier. Nej det är nu det börjar för mig.
 
Mitt nästa mål är att resa till NYC. Jag kanske gör några resor emellan, men dit vill jag verkligen igen. Jag var där när jag var 18. Jag var upp i World Trade Center, RCA-byggnaden, jag hade varken höjdrädsla eller flygrädsla. Jag var ung, orädd och hade ännu inte dragit på mig alla de sjukdomar jag fått på vägen. Jag flanerade på Manhattan och njöt av att vara omgiven av skyskrapor, promenerade i Central Park, Soho och på Femte Avenyn. Jag bodde på 42nd street och gick på musikal på Broadway. Jag vill verkligen dit igen och jag skulle vilja uppleva det med någon. Det är nackdelen med att leva själv men att leva med någon är ingen garanti för att man ska nå sina mål. Jag har levt med män som varit flygrädda, som haft begränsat med pengar, som inte velat det jag velat. Sina mål måste man ta ansvar för själv, uppnå på egen hand eller uppnå tillsammans med personer som har liknande drömmar. Att låsa sig vid vad ens partner vill som många gör, är så obegripligt för mig.
 
Jag har blivit bättre på att sköta min ekonomi. Jag har mer ledighet i och med mitt nya jobb och är noggrannare med att stoppa in pengar på olika konton. På så vis har jag bättre kontroll. Jag höll en utbildning i början av hösten som gav mig en grundplåt till Gambia. Kanske behöver jag hålla en sådan en gång om året för att tjäna de där extra pengarna. Gambia är intjänad, nu börjar jag spara till sommarresan. Kanske blir det inte en vanlig resa till Mallis, kanske vågar jag mig på något mer. Det gäller att envisas med matlådor, storhandling med noggranna observationer gällande kilopriser, skarp blick efter rabatter och reor, köpstopp gällande kläder. Det var många år sen jag var så sträng mot mig själv. Det enda jag är generös med är att gå ut och äta med vänner. Lever man ensam blir det viktigt, det är mitt tillfälle till umgänge men ofta bjuder jag hem vänner också, det gynnar alla.
 
Jag sitter ute i trädgården nu. I bakgrunden hör jag ljudet av brutna kvistar, löv som krattas och samlas i hop. En fågel sjunger nånstans i trädtopparna. I går kväll hörde vi kattugglan i den mörka septembernatten. Att vara på Väddö är en safari i sig. Tittar man noggrannt omkring sig upptäcker man djuren men det är lätt att bli blind. Jag minns förra sommaren, då såg vi en havsörn segla stilla med vingarna utsträckta högt uppe i skyn och en häger som stod på åkern och såg helt oberörd ut. Rådjuren rör sig obehindrat och i viken bodde två minkar i somras, kallade Bronko och Bettan av min väninnas barnbarn. Just nu sitter ett flygfä fast på skärmen. Jag är på landet.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Tänj på dina gränser så ska du se att du når längre än du någonsin vågat hoppas på. 
 
 
 
Fathala naturreservat i Senegal. Det är obegripligt att jag kommer att åka omkring där den 29 december,
om bara tre månader
 
Väddö Backa
 
Edblads i Gåsvik
Glöm inte!
 
 
 

Att våga sätta gränser och ha medkänsla med sig själv

Allmänt, Bryta upp, Reflektioner / Bryta upp / Permalink / 0
Det är sorgligt med avsked, men bra med avslut. Att bryta upp är inte alltid lätt men kanske nödvändigt ibland. Nånting upphör, nånting annat börjar. Ett nytt kapitel i livets bok. Min bestämda uppfattning är att det på många sätt är viktigt med ordentliga avslut, att man inte smiter undan för att det är jobbigt för då tror jag man kan få svårt att lägga det gamla bakom sig och gå vidare. Oavsett om jag haft en bra relation med min arbetsplats eller inte, med individer, bostäder och annat så försöker jag ha någon typ av avslut, åtminstone inför mig själv. Jag kan till och med göra det till en ceremoni inom mig själv, utan att andra märker. Det kan t.o.m. vara bagateller, som efter en vecka på Mallorca. Den sista dagen går jag och doppar mig i Medelhavet, liksom för sista gången, går till mitt favoritcafé för sista gången och gör ett ceremoniellt avslut på min resa.
 
När det gäller vänskapsrelationer har de däremot en tendens att rinna ut i sanden. Man växer i från varandra, går skilda vägar, får allt mindre gemensamt. Då är det sällan aktuellt med ceremoniella avslut. Inte heller i en skilsmässa eller en kärleksrelation. Dessa relationer har en tendens att sluta i smärtsamma uppbrott, utdragna eller explosiva, och man får bearbeta sitt avslut på egen hand. Till viss del kan det vara så även med vänner, man blir oeniga om något och sen är det svårt att förenas igen, hitta tillbaka till den vänskapliga kärnan. Kanske hittar man tillbaka flera år senare när båda mognat och allt inte är laddat på det sätt det var tidigare.
 
Då jag jobbar med människor har det varit en röd tråd även i mitt arbete att man ger de människor man arbetar med någon typ av avslut. De ska veta när en process pågår och när den tar slut. Det kan hända att de själva uteblir från det avslutande mötet, gång på gång och då kan man inte annat än ge upp, men det är åtminstone min intention att arbeta på det sättet vare sig det handlar om små barn, ungdomar eller vuxna. Tydlighet är viktigt enligt mig.
 
Många människor - och så även jag - kan ibland hålla ett krampaktigt tag om det förgångna, om det som har varit i rädsla för att gå vidare och stå ansikte mot ansikte med det nya och okända. Det kan vara skrämmande och hotfullt att bryta upp. Därför håller vi oss gärna kvar i destruktiva relationer, umgås med dyfunktionella familjer och behåller släktband som gör oss illa, ofta i tron att vi gör det för den andres skull, för våra nära och kära, eller för att det ska vara så och att det vore egoistiskt att göra annorlunda. I själva verket kanske det hela är en egoistisk handling i sig, vi utgår från oss själva och våra undermedvetna behov.
 
Jag ska inte på något sätt framhålla att jag är bättre, men jag försöker ständigt träna mig i självrespekt och jag försöker lära mina barn självrespekt. Att sätta gränser och stå upp för sig själv och sina behov är en dygd och jag respekterar andra som gör det. Det ligger så gott som alltid hårt arbete bakom. Därför är det lätt att luras att tro att de som spenderar mycket tid med sin familj på sommaren, i sommarstugor i skärgårn, till vackert dukade bord på instagram, lever i en idyll. Det kan vara en idyll. Det kan vara det rätta, det kan vara det optimala, det eftersträvansvärda, men det är viktigt att komma i håg för alla dom som inte har tillgång till den där idyllen att det inte alltid är det. Att de som lever i storfamilj kanske glömmer sina egna behov och äts upp av alla andras. Av barnens, svärföräldrarnas, mannens, fruns, morbrorns, svärsonens, svärdotterns, you name it.
 
Jag anser inte på något sätt att det är fel och har du barn är det självklart nödvändigt att sätta dina egna behov åt sidan under en period av ditt liv, men har du kommit upp i min ålder kan det vara på tiden att fundera över vad du själv behöver och kanske inte ständigt och jämt anpassa dig efter alla andras behov. Då talar jag inte om gå och träna eller se ett tv-program, nej jag vill som vanligt dyka ner lite djupare än så. Att som familjemedlem respektera dig för att du vill ut och springa eller se ett program på tv är inte ett hot mot din partner, mamma, son, dotter etc. men att sätta gränser utan någon synlig anledning kan upplevas som ett hot för den du säger nej till. Att våga se sina egna behov och sätta gränser utifrån dem kräver mod. Att säga nej till andra utan synbar, acceptabel anledning kräver mod, att säga ja till sig själv och sin egen utveckling kräver mod. Vi gillar inte egoistiskta människor och tror ofta att det är enbart gott att finnas till för andra, att ställa upp och finnas till bortom det rimliga, så mycket att vi nära på utplånar oss.
 
Men min bestämda uppfattning är att det ofta döljer sig en hemlighet i dessa situationer, en "hemlig" anledning som man döljer bakom sin generositet. För vad händer om man börjar säga ja till sig själv och sina egna behov? Vad händer om jag säger nej och vägrar passa upp, vägrar finnas till för andra dygnet runt? Många av oss hamnar i en kris och tvingas gräva i oss själva, såvida vi inte flyr in i träning, netflix-konsumtion eller andra intressen. Men att på allvar bryta upp och förändra livsstil, förändra våra tankemönster kräver mod och styrka. Att våga ha medkänsla med sig själv är ännu inte särskilt accepterat i vårt samhälle. Det krävs mod att blotta våra svagheter både inför oss själva och andra. För att leva i utåt sätt stabila relationer och cementerade äktenskap, jobba på på arbetsplatser som innebär att vi slipper tänka och har allt vi behöver kanske inte gör oss lyckliga och inte ens fria, men att hålla fast vid det trygga gör att vi slipper se våra egna tillkortakommanden och vem vill egentligen det?
 
Så att bryta upp kräver ofta mod om det så är i det lilla. Det betyder inte att du behöver sälja allt du har och flytta till ett annat land. Det betyder inte att du måste byta jobb eller skiljas, det betyder inte att du måste komma ut om du inte är redo för det, det betyder inte att du måste släppa taget om dina barn trots att du vet att de håller på att bli stora och behöver det, det betyder inte att du måste ta tag i din hälsa och sluta dricka alla dagar i veckan, sluta röka eller sluta umgås med släkten. Att bryta upp innebär att våga börja tänka nya tankar, att våga börja trampa in nya stigar, bryta mönster, bryta normer om så bara i liten skala. Rom byggdes inte på en dag. Ta det försiktigt, för du vill inte trilla tillbaka igen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Våga tänka nya tankar och trampa in nya stigar i den takt du är redo för.
 
 
 
Senaste köp; en fjäder som matchar blusen
 
Blev avtackad från jobbet igår med bok och blommor
 
 

Att välja väg

Allmänt, Bryta upp, Reflektioner, Resor & Rekreation / Permalink / 0
Det är tidig morgon och jag har tagit lite ledigt eftersom jag jobbat två sena kvällar. Skulle egentligen åkt i väg och träffat min son för att äta födelsedagslunch men vi sköt upp det till torsdag kväll i stället. Då ska han få sin present och lite firande. Hade tänkt jobba "på stan" som jag säger men istället ska jag snart sätta mig och jobba hemifrån. Jag tömde mitt arbetsrum på jobbet i går. Min vän kom och hämtade med bil och jag tror vi lassade in sju stora kassar i hennes bil. Jag fattar inte att jag samlat på mig så mycket grejer men jag gillar att göra det hemtrevligt omkring mig och ett fint rum kräver fin inredning. Så nu står alla dessa kassar i min hall med tavlor, affischer, böcker, koftor, flera paraplyer, skålar, muggar och en massa andra saker.
 
Datorn är så gott som rensad och ska tillbaka till sin rättmätige ägare och allt ska föras över på externa enheter. I morgon ska jag till min arbetsplats och träffa den vikarierande chefen och vi ska gå igenom alla mina ärenden. Jag sitter på en hel del kunskap som ingen egentligen tagit sig tid att följa upp och så blir det väl, alla har fullt upp med sitt och det är nog det som är charmen med mitt jobb, att jag jobbar så självständigt. Oavsett hur det ser ut lider nu tre års arbete mot sitt slut och på fredag sätter jag punkt. Det är sorgligt och skönt på en och samma gång. Jag ser fram emot att få mer ledighet och att arbeta som konsult, det ger mig den frihet jag längtar efter just nu. Vem vet, kanske jag blir kvar ett tag. Då kan en konsultanställning bli ett riktigt bra alternativ när man närmar sig pensionen. Deras jobb är ju att hyra ut mit oavsett hur mycket eller lite jag arbetar.
 
De är ännu inte klart vilken arbetsplats jag ska till så jag åker till kontoret på måndag morgon. "Kom hit och fika och prata med oss och de andra konsulterna" sa min konsultchef igår. "Flera andra väntar på nya uppdrag och då får vi möjlighet att ses och lära känna varandra. Det är det jag gillar med det här sättet att jobba, att man har en trygghet utanför arbetsplatsen. Jag har jobbat för dem i tre omgångar tidigare och en sommar arbetade jag till och med på kontoret så jag känner dem vid det här laget och social som jag är tycker jag alltid det är rolgit att lära känna nya. Men hur själva arbetsplatsen är och blir har jag som sagt ingen aning om. Jag kommer sakna mina nuvarande kollegor och ett som är säkert är att jag inte kommer att få ett lika fint arbetsrum som jag haft, men det känns sekundärt.
 
Solen skiner för jag vet inte vilken dag i ordningen men igår när jag var på jobbet var det nog ganska molnigt större delen av dagen. Jag jobbade först till fem och var helt slut när jag kom hem, jobbade vidare men till slut somnade jag framför tvn. Klockan nio ville jag inte missa Lisa Nilsson som sjöng på Skansen. Det är alltid omöjligt att få biljetter till hennes konserter, de går åt så snabbt. Hon uppträder oftast på små scener och alla vill se och höra henne. Igår hade jag velat vara där men kunde självklart inte köa eftersom jag jobbade. Så nu får jag se fram emot Ane Brun istället. Henne vill jag aldrig missa.
 
Jag känner mig glad och uppåt och inser att min hälsa blivit så stabil att jag knappt kan se mig som sjuk längre, eller rättare sagt, jag ser mig inte som sjuk vilket jag gjort i många år. Jag är nog en av de friskaste personer jag känner, ha ha. Förr har jag behövt ha tillgång till sömnmedicin och lugnande, ja det är faktiskt bara ett år sedan jag slutade med regelbundet användande av sömntabletter. Från det att jag låg på intensiven för två år sen tog jag en halv sömntablett varje kväll i ett år. Jag gillade det inte men kunde inte sluta för varje gång jag försökte ledde det till sömnbrist vilket i sin tur riskerar att leda till hypomana skov. Sömnen är A och O för många men extra viktig för personer med bipolär sjukdom.
 
 
 
Förra sommaren när jag var ledig bestämde jag mig för att det skulle gå, jag ville bli fri mina benzodiasipiner. Jag läste på om Feng Shui och började rusta upp mitt sovrum, möblerade om så att energierna skulle flöda i rätt riktning, jag köpte mörkläggningsgardiner och slängde ut allt som oroade. Det hjälpte. Direkt jag hade gjort mina förändringar kunde jag börja sova, jag behövde inte ens vänta på att väggarna skulle få den lugnande blågröna färg jag beställt. Mina tabletter har blivit liggande men när jag berättade för terapeuten att jag tagit sobril någon gång i vintras ville han att jag skulle försöka vara utan genom att använda mig av mindfulnessövningar. Även det har fungerat och idag plockade jag bort en massa tabletter jag haft bland mina dagliga mediciner och la undan dem.
 
Jag vet att det finns personer som måste ha sobril och jag skulle nog inte klara mig utan stämningsstabiliserande, då skulle nog ångesten kunna bli funktionsnedsättande igen, men jag är glad att jag kommit så här långt. Det är inget man gör i en handvändning och inget man säger till en patient med riktigt svår ångest: "Gör lite mindfulnessövningar så ska du se att det går över". Nej, det är inte så enkelt. Min resa mot ett friskare liv har tagit tio år. De viktigaste nycklarna är 1. ett regelbundet leverne med åtta timmars sömn och hälsosam livsstil 2. Fysisk träning 3. Psykoterapi 4. Mitt boende som gjort att jag får ljus, tystnad och återhämtning 5. En förstående arbetsgivare 6. Mindfulness. Kanske missade jag något där.
 
Stöd från familj och vänner är givetvis en viktig del i att man kan ta rätt beslut och utan mina närmaste vet jag inte vad jag skulle gjort men de är inte nyckeln till tillfrisknande. Nycklarna måste man liksom hitta själv. Stödet och framförallt kärleken är ju viktig för alla människor vare sig man är frisk eller sjuk. Hur som helst tar jag så gott som aldrig benzodiasipiner numera. Jag behöver bara tänka ordet andas så är det som att det vänder. När jag blir deppig tänker jag att jag ska styra om kursen, ungefär som jag är ute på sjön och håller på att köra på grund. Jag måste forcera riktningen, det går helt enkelt inte att fortsätta eftersom jag vet med säkerhet att det leder till en krasch. Konstigare än så är det inte när förutsättningarna i övrigt är de rätta.
 
Så denna sommar har varit rätt annorlunda än de flesta. När alla mina vänner jag brukar umgås med under året är bortresta har jag vissa somrar gått in i en sorgebubbla. När grundet på sjön närmar sig vill jag styra rakt mot det och tänka "lika så bra, varför ska jag må bra? Det gör inget om allt går åt skogen". Istället tvingar jag mig nu att styra bort från hotet, bort från de mörka tankarna, mot det förbjudna; det som jag inte tror mig vara värd. Mot att ha roligt. Istället för att sitta hemma och deppa och rent av krascha har jag valt att träffa människor som visat sig uppskatta mig för den jag är och vill vara med just mig. Jag har styrt min båt i motsatt riktning och där har jag fått kontakt med så många "gamla" och nya vänner som hjälpt mig att leva i nuet och upptäcka nya eller nygamla sidor hos mig själv.
 
Kanske har det faktum att jag sa upp mig från mitt jobb bidragit till att jag vågat släppa taget. Jobbet har på många sätt betytt massor men på andra sätt har det varit en boja. Ett jobb är för mig försörjning och det är viktigt att trivas men det får inte äta upp mig, jag har så mycket annat jag vill göra. Så när jag upptäcker att jobbet suger alltför mycket kraft och energi i från mig vad gör jag? Vad gjorde jag för tre år sen när jag arbetade på mitt förra jobb som sög alltför mycket kraft och energi? Ni som läst min blogg sen starten vet att det var då allt började, jag bestämde mig för att bryta upp och det var därför jag började skriva mina blogginlägg. Jag ville skriva om den processen, om vägen att bryta upp från något som tar all din kraft och energi till att börja njuta och upptäcka guldkornen i livet. Jag vet inte hur det ska gå den här gången för jag ska ju jobba heltid, men som konsult ska jag verkligen göra mitt allra bästa för att inte gå upp i jobbet så pass att jag förlorar mig själv.
 
Jag har varit nere och doppat mig i viken och så har jag suttit och jobbat. Nu har jag ätit lunch och ska göra i ordning en kopp kaffe och jobba vidare. Jag skulle egentligen gå på salsa i kväll men vi har ställt in så det lär bli jobb hela kvällen. På så vis kan torsdagen blir min sista dag. Jag hade gärna velat komma i väg i kväll men jag fick skavsårsblåsor på tårna i torsdags som har förvärrats för varje gång jag gått. Ska jag dansa måste jag ha anpassade skor och det blir svårt att få till, dessutom vill jag inte riskera att få en klack på nån av mina blåsor i trängseln. Min salsakompis ska börja nytt jobb i morgon så det passade henne också men vi ska försöka komma i väg snart igen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Våga bryta upp från det som suger kraft och energi ifrån dig. Det är en sån befrielse att upptäcka att den väg man planerat att ta inte är den enda, det finns längre och krokigare vägar som kan vara nog så vackra, som får dig att inse att du vill nånting helt annat med ditt liv. 
 
 
 
Skönt att komma in i rutiner igen
 
Gröt med blåbär på morgonen
 
Jobbar hemifrån emellanåt
 
Får för mig att jag bor i en djurpark ibland. Syns inte riktigt hur stora de är
 
Igår satt det till och med en häger på hustaket mitt emot
 
 
Till top