Att tänja på sina gränser

Allmänt, Bryta upp, Natur, Reflektioner, Resor & Rekreation / Fathala, Flygrädsla, Gambia, NYC, Senegal, Ticket, Ving, Vingresor, Väddö / Permalink / 0
Det är söndag morgon och jag har släpat med mig datorn ut till landet. Varför kan man fråga sig. Jo jag älskar att skriva när jag är ledig och när jag är ledig är det något jag prioriterar. På mobilen är det inge vidare att skriva inlägg längre, mobilversionen av bloggen har blivit svår att hantera, enligt mig. Jag skulle gärna ha en liten padda att ta med mig vid sånna här tillfällen men det har jag inte så det fick bli datorn som inte är särskilt tung, i själva verket väger den mindre än senaste numren av Damernas och Elle tillsammans, som jag också tog med för att bläddra lite i på kvällskvisten.
 
Kanske borde jag gå ut och andas lite lantluft. Igår fick jag erbjudandet att följa med till svampskogen men jag ville bara vara hemma och lyssna på tystnaden, andas skärgårdsluft och vila. Det slutade med att jag gick in och la mig på soffan och somnade och sov en riktigt god eftermiddagssömn. Jag blev väckt med ett glas cava och vi lagade god mat tillsammans, tände ljus och mös i stugan. Vid tiotiden var jag dödstrött. Nu sitter jag här och sammanfattar veckan, tänker framåt och försöker få ner lite på pränt. Min vän och värdinna är ute och krattar, hennes man är inne och fixar med annat. Vi ska äta lunch och vill inte stressa hem men måste åka i god tid för att hinna rösta. Kanske borde vi ha gjort det i förväg men tyvärr har det inte blivit av så det får bli idag innan åtta.
 
Jag minns när jag var här exakt exakt den här tiden för tre år sedan. Det var då det började, bloggen alltså. Idag är det den 16 september och val nu som då. Bloggens första inlägg publicerades den 12 september 2014, så den har precis fyllt tre år. Jag var på Väddö den 20 september. Jag minns att vi var ute i skogen och plockade svamp då med. Väninnan hittade svamp men jag gick mest runt och tittade på mina egna stövlar, skyllde på mina progressiva glasögon. Det slutade med att jag satte mig på en klippa vid vattnet, vid en havsvik stilla som en insjö. Igår var jag frestad att följa med och sätta mig på samma plats men tröttheten tog över. Jag måste vara snäll mot mig själv på helgerna och även om frisk havsluft och skogspromenad är hälsosamt och välgörande orkade jag faktiskt inte. Veckorna tar på krafterna och när helgen kommer är jag ofta helt utmattad och vill bara vara stilla. Inlägget för tre år sedan kan du läsa här: Väddö
 
Att få distans till sitt liv i stan är välgörande. Jag tror jag pratar om det rätt ofta, skriver om det där med distans. Det är så avgörande i mitt liv. Att få distans till mitt vardagsliv gör att jag kan hantera min vardag bättre. Jag tänker klara och tydliga tankar och jag uppskattar det jag har på ett sätt som innebär att jag inte längtar bort när vardagen väl lunkar på. Då inser jag att det inte är grönare nån annan stans utan att allt handlar om vad man bär med sig. Dock är mina resor helt nödvändiga, korta och långa. Resor inom länet, resor inom landet, inom Europa och nu också utom Europa. Jag har nämligen bokat en resa långt, långt bort. I jul ska jag åka till Västafrika. Jag har åter överaskat mig själv och fattar inte riktigt hur det gick till.
 
Jag skulle bara boka en resa till Lanzarote, ville åka i väg och sola och bada, få lite ljus i vintermörkret. Det var ganska uppbokat och det lägenhetshotell jag besökte förra gången fanns inte längre att tillgå. Istället tog hon fram två alternativ till hyggliga priser, men hyggliga priser vid jul är inte vad jag kallar hyggliga priser och då förväntar jag mig något utöver det vanliga. Men det lockade mig helt enkelt inte att betala tolv tusen för en vecka och komma till något av dessa två alternativ. För dessa pengar kunde jag få en vecka i Gambia, inklussive safari i Senegal. Jag slog till och tänkte att nu får det väl ändå hända nåt utöver det vanliga i mitt liv. Min första tanke när jag bokar resa är om det finns sjukhus. Men i Gambias huvudstad finns det självklart sjukhus. Jag hade turen att få en säljare som själv bott i Gambia och kunde svara på mina frågor. Detta avgjorde och jag slog till och nu är handpenning betald med safari i Senegal och allt.
 
Jag är så peppad. Detta är precis vad jag behöver för att både kunna se fram emot något roligt men också få den distans som jag så ofta pratar om. Jag vill se något helt annat. Jag vill långt bort och få helt andra intryck men nöjer mig gärna med en charter under ordnade former, med pool intill havet, musik och lockande marknader. Ska jag verkligen få komma ut på safari, se giraffer, sebror och antiloper? Det är för mycket för mig att ta in. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle göra något sådant, det har inte stått på min bucket-list. Nu är det bokat och jag hoppas att det verkligen ska bli av.
 
Att göra realitet av det som är ens drömmar är viktigt. Nu gör jag realitet av det som inte ens varit en dröm, det har varit en utopi. Att åka till ett afrikanskt land har i och för sig varit en dröm ända sedan jag läste om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå för ett tiotal år sen. Alexander McCall Smith var suverän på att beskriva Botswana och Gaborones röda jord, dess människor och vanor, doften av te och rädslan för faror. Jag hade vansinnigt roligt när jag läste dessa böcker. Jag har aldrig varit där och inte i något annat afrikanskt land men att nu få åka till ett land som kanske liknar Botswana ska bli ett stort nöje. Vem vet, det kanske slutar med att jag bosätter mig i Afrika.
 
Att våga tänja på sina gränser - som i mitt fall innebär att ta mig en bit utanför min comfort zone - innebär att gränserna förflyttas en aning. Det i sin tur innebär att nästa gång man ska tänja på sina gränser kommer man ett steg längre vilket leder till att man kommer längre än man kanske vågat föreställa sig. För mig resulterar kanske en bokad resa till Afrika med en bokad dagssafari i att jag nästa gång bokar en resa till Gambia med en tvådagarssafari med övernattning på savannanen. Eller att jag nästa gång bokar en resa till New York City med en flygning över Atlanten vilket jag dragit mig för. 
 
Kanske är du flygrädd som jag var under en period och börjar med en enkel resa från Malmö till Stockholm så som jag gjorde. Jag åkte bil ner och flög hem. Det var första steget till att bli av med flygrädslan. Det tog några år men nu är den borta. Börja inte med NYC. För mig blev det en charter inom Europa under trygga former efter inrikesresan, med guide och personal som tog hand om mig. Jag fick till och med hålla en främmande medresenär i handen när det var som värst. Efter det har jag vågat ta mig allt längre ifrån vad som tidigare var min komfortzon. Nu utanför Europa med charter och nästa steg på egen hand eller med mer äventyr inom charterresans möjlgheter. Livet är inte slut för att man fyller 55 och har en massa sjukdomar eller fobier. Nej det är nu det börjar för mig.
 
Mitt nästa mål är att resa till NYC. Jag kanske gör några resor emellan, men dit vill jag verkligen igen. Jag var där när jag var 18. Jag var upp i World Trade Center, RCA-byggnaden, jag hade varken höjdrädsla eller flygrädsla. Jag var ung, orädd och hade ännu inte dragit på mig alla de sjukdomar jag fått på vägen. Jag flanerade på Manhattan och njöt av att vara omgiven av skyskrapor, promenerade i Central Park, Soho och på Femte Avenyn. Jag bodde på 42nd street och gick på musikal på Broadway. Jag vill verkligen dit igen och jag skulle vilja uppleva det med någon. Det är nackdelen med att leva själv men att leva med någon är ingen garanti för att man ska nå sina mål. Jag har levt med män som varit flygrädda, som haft begränsat med pengar, som inte velat det jag velat. Sina mål måste man ta ansvar för själv, uppnå på egen hand eller uppnå tillsammans med personer som har liknande drömmar. Att låsa sig vid vad ens partner vill som många gör, är så obegripligt för mig.
 
Jag har blivit bättre på att sköta min ekonomi. Jag har mer ledighet i och med mitt nya jobb och är noggrannare med att stoppa in pengar på olika konton. På så vis har jag bättre kontroll. Jag höll en utbildning i början av hösten som gav mig en grundplåt till Gambia. Kanske behöver jag hålla en sådan en gång om året för att tjäna de där extra pengarna. Gambia är intjänad, nu börjar jag spara till sommarresan. Kanske blir det inte en vanlig resa till Mallis, kanske vågar jag mig på något mer. Det gäller att envisas med matlådor, storhandling med noggranna observationer gällande kilopriser, skarp blick efter rabatter och reor, köpstopp gällande kläder. Det var många år sen jag var så sträng mot mig själv. Det enda jag är generös med är att gå ut och äta med vänner. Lever man ensam blir det viktigt, det är mitt tillfälle till umgänge men ofta bjuder jag hem vänner också, det gynnar alla.
 
Jag sitter ute i trädgården nu. I bakgrunden hör jag ljudet av brutna kvistar, löv som krattas och samlas i hop. En fågel sjunger nånstans i trädtopparna. I går kväll hörde vi kattugglan i den mörka septembernatten. Att vara på Väddö är en safari i sig. Tittar man noggrannt omkring sig upptäcker man djuren men det är lätt att bli blind. Jag minns förra sommaren, då såg vi en havsörn segla stilla med vingarna utsträckta högt uppe i skyn och en häger som stod på åkern och såg helt oberörd ut. Rådjuren rör sig obehindrat och i viken bodde två minkar i somras, kallade Bronko och Bettan av min väninnas barnbarn. Just nu sitter ett flygfä fast på skärmen. Jag är på landet.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Tänj på dina gränser så ska du se att du når längre än du någonsin vågat hoppas på. 
 
 
 
Fathala naturreservat i Senegal. Det är obegripligt att jag kommer att åka omkring där den 29 december,
om bara tre månader
 
Väddö Backa
 
Edblads i Gåsvik
Glöm inte!
 
 
 

Hur vi påverkas av årstiderna

Allmänt, Arbete & Utbildning, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Konflikt / Permalink / 0
Jag stängde av radion precis, jag brukar lyssna på Konflikt på lördagsmorgnarna och lär mig alltid massor av intressanta saker men nu stod rasismen mig upp i halsen. Rasism i USA, rasism i Sverige, rasistiska - och nazistiska -  demonstrationer på bokmässan den 30 september, läser om personer som får handskrivna lappar i brevlådan med rasistiska budskap och hör på radion om självhjälpsgrupper som innbär att man arbetar med sin egen inneboende rasism. Att höra det där ordet i alla sammanhang dränerar mig på energi och gör mig arg. Jag ser rasism på min arbetsplats, personer som är utsatta för rasism dagligen. Ibland kan man inte göra mycket, ibland kan man det - göra mycket - bara genom att sätta ner foten och visa var man står, visa lite civilkurage. Vi kan t.ex. rösta nästa söndag för att förhindra att rasistiska värderingar sprider sig i samhället och i den värdegrundsplattform som kyrkan innebär.
 
Svenska kyrkan har under många år haft interna konflikter och varit en arena för ideologier just inom värdegrundsfrågor. Det har funnits kraftiga motståndare till att kvinnor ska få arbeta som präster vilket är helt absurt, så fruktansvärt förnuftsvidrigt, men motståndarna är inte borta, de finns fortfarande där. Vi har många som motsätter sig samkönade äktenskap något som vi i andra politiska sammanhang tar för givet idag men motståndarna vet var de ska hitta likasinnade och de har hittat sin arena för att sprida dessa värderingar. En tredje viktig fråga som tas upp i samband med kyrkovalet är svenska kyrkans roll när det gäller att omhänderta flyktingar och ge flyktingar en fristad, något som inte alla heller gillar.
 
De stora frågorna om kyrkans roll är självklart viktiga och vill man inte att kyrkan ska ha den roll den har i dag så kan man givetvis strunta i att rösta eller så röstar man på det alternativ som vill frikoppla kyrkan från politiken, men enligt mig är det viktigt att rösta så länge vi är röstberättigade. Många av oss har gått ur kyrkan. Jag gjorde det under några år men gick med igen. Att få bort kyrkovalet kanske vore det bästa, valet 2013 kostade 150 miljoner kronor, men så länge vi har ett kyrkoval är det enligt mig viktigt att ta ställning om inte annat mot racismen. Eftersom det finns många som vill att kyrkan ska spela en ännu större roll som traditionsbärare av gamla koncervativa kulturvärden är det viktigare än någonsin att sätta ner foten, sen kan man fråga sig vad SD i praktiken kan göra. Dock vet vi att de mobiliserar mer än någonsin. Från att vid tidigare val ha 160 namn på valsedlarna har de nu 1000. De vill ta över och hoppas att få andra går och röstar. Nedan får du lite info om du vill veta mer om vad du kan rösta på och vad de olika alternativen står för. (källa Metro.se)
 
 
Eolshälls gård förra året vid den här tiden
 
 
Veckorna rusar på och jag hinner inte ens fota. Ibland känner jag mig som en maskin eller programstyrd robot. Jag vaknar på morgonen och maskinen måste tänka: Var ska jag vara idag? Vilken tid börjar jag? Därefter går allt på autopilot. En trave matlådor står i kylen. Förra söndagen lagade jag i ordning åtta stycken eftersom jag ofta är borta till sena kvällen. Jag greppar en eller två och stoppar ner dem i ryggsäcken tillsammans med träningskläder om det är träningsdag och gör det som ska göras och åker i väg. I kalendern står hur länge jag ska jobba och så kommer jag hem framåt åtta, nio på kvällen och slänger mig på schäslongen och pustar ut någon timme innan jag ställer klockan och somnar.
 
Den enda kvällen jag inte hade något planerat var i tisdags, men då jobbar jag till sex och när jag väl var hemma vid halvsju, sju och fått i mig mat somnade jag framför tv:n. Jag vaknade till ett otäckt program om Nordkoreas upprustning och slumrade till igen. Alla vidrigheter vävdes in i mina drömmar och när jag väl vaknade och skulle gå och lägga mig tänkte jag  "hellre är jag på gymmet om kvällarna eller ute med nån vän än att uppleva liknande kvällar". Jag mår bra av att få "skaka av mig" allt som egentligen bör stanna på jobbet, men genom att kliva in i en sluss mellan jobb och hem slipper jag dra med mig allt till hemmets trygga vrå. Här undviker jag att öppna mail, sätta mig vid datorn och gör allt för att slippa tänka på det som väntar nästa dag eller nästa vecka.
 
Att växla arbetsplatser skapar variation i tillvaron. Hälften av tiden tillbringar jag på Kungsholmen. Jag gör avstickare till Odenplan, Solna och stannar upp i Hornstull på hemvägen. Jag kan äta lunch med vänner och jag får nya vyer. Den andra häften är jag vid Gärdet och ser en helt annan sida av stan. Jag ser färjorna över till Finland, människor med resväska istället för jobbportföljer och ryggsäckar. Det är lätt att knalla ner till Östermalm och i förra veckan promenerade jag Narvavägen ner till Djurgårn. Att vistas på flera platser är stimulerande och jag får nya impulser. Förra året åkte jag mellan punkt A och punkt B, morgon och kväll och tvingades ta mig igenom nålsögat vid Slussen vilket jag äntligen slipper efter fem års pendlande med byte just där.
 
När helgen kommer hinner jag reflektera och tänka och funderar givetvis på om det ska vara såhär? Ska jag jobba så här mycket? Men så länge själva jobbet ger så mycket som det ger finns det ingen anledning att skala ner på timmarna. Jag känner att jag gör nytta och det finns inte mycket att skala ner på. Ska jag dra ner på timmar får jag troligen klara samma jobb på kortare tid. Frågan är vad man gör av sin fritid. Ska den vara uppbokad eller fri för vila och fri för spontana infall? Någon sorts balans i detta är väl bra. Igår var jag ut och åt med några vänner men valde att dricka alkholfritt för att inte förstöra hela lördagen och idag är jag glad för det.
 
På grund av att alkoholen förstärker effekten på viss medicin blir jag trött och slö och orkeslös vid bara ett glas. Därför dricker jag istället hejdlöst på sommaren ha ha :). Nej, inte riktigt så. Men att dricka vin på sommaren är en frihet jag gärna tackar ja till eftersom jag har obegränsat med ledighet och kan sova och vila obehindrat om jag vill. Men under terminerna har man ju bara två dagar att tanka energi på och då måste jag vara rädd om mig för att orka. Ibland får jag påminna mig själv om att heltid inte är och aldrig har varit någon självklarhet för mig. Det är nu många år sen jag var sjukskriven på deltid men jag får inte glömma att det krävs en viss självdisciplin och en viss investering för att vara frisk och må bra. Investeringen består av åtta timmars sömn, hälsosam mat, motion och styrketräning, förebyggande psykiatrisk behandling samt en begränsad mängd alkhol. Detta betalar sig i god hälsa och mer pengar i plånboken.
 
Ute är det fortfarande grönt. Ofta kan man fortfarande bada vid den här tiden och det finns säkert många som gör det men för mig har det känts som höst ganska länge nu. Den tunna kappan räcker inte om jag inte vill frysa men det är för tidigt för höstkappa, igår gick jag omkring med skinnjacka. Snart faller löven i Rålis och jag hoppas ta den vägen till Hornstull någon dag innan regnet kommer och förstör alla vackra lönnlöv. Att sparka runt lönnlöv som fallit ner är en härlig känsla jag burit med mig sen länge. I terapin har jag läxor. Jag har alltid haft små läxor men nu är det viktigare än tidigare att jag gör dem eftersom jag bara går till terapeuten var fjortonde dag. Jag ska kartlägga och fundera kring varför hösten påverkar mig som den gör och nu när jag tänker efter minns jag att det fanns en tid när jag älskade höstarna. När jag flyttat hemifrån och börjat studera tyckte jag hösten var den bästa årstiden då jag fick kraft och energi till nya goda vanor och rutiner.
 
Men det är skillnad på höst och höst. September med sina vackra färger, underbara dofter och klara luft kan kännas inspirerande och uppiggande medan november ofta är en månad som gör att jag tappar tron på mig själv och min förmåga. Jag går ner i sparlåga och försöker bara färdas framåt. Om jag skulle identifiera november som en riskfaktor så som jag gör i min profession, behöver jag kartlägga och fundera kring hur jag kan förebygga att nobvember påverkar mig som det gör. Jag ska nog ägna en liten stund åt det idag. Några skönlitterära böcker blir det inte så här års men jag vill försöka komma igång med några fackböcker eller biografier. För mig är det alltid lättare att ägna mig åt den typen av litteratur när jag har mycket annat att tänka på, har inte förmågan att tränga mig in i romaner mer än vid sammanhängande ledighet.
 
Nu är det tvätt och lite terapeutiskt arbete, vila och återhämtning. Ikväll ska jag ut på stan. Egentligen orkar jag inte men det är alltid bra att ta sig utanför dörren. Livet rullar på i nån sorts gråskala täckt av färgstänk i alla tänkbara färger. Igår pratade mina vänner om att flytta till andra platser. Inte långt men kanske främst att komma från stan. Stockholm har fördelar och nackdelar. En nackdel är att det är så mycket folk överallt att man knappt kommer fram genom den infrastruktur som råder. Det är trångt och kommunikationerna skapar problem och irritation. Det är överfullt på restauranger, gym, biografer och caféer vintertid och på somrarna finns inte en endaste liten plätt på de få badplatser som Stockholm erbjuder i turistbroschyrerna. På de underbara stråken längs stränderna är det svårt att ta sig fram p.g.a. de tätt befolkade lemmeltågen. I gengäld har jag min familj här, mina vänner, jag trivs med närheten till museer, biografer, jag har friheten och variationen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Har du hamnat rätt i livet? Är det så att du fortfarande kan påverka var du vill bo och hur du vill forma ditt liv, hur du vill forma samhället kan det vara värt att fundera över på vilket sätt du vill göra det.
 
 
 
Än är det grönt överallt i Hägerstenshamnen
 
Jag gillar att ta fram höstkläder igen.
 
Båtarna ligger kvar ett tag till
 
Förra året såg pelargonerna ut såhär i slutet av september,
nu har regnet mosat ner dem och det finns inte mycket kvar på varje stängel
 
 
 
 
Det brukar kallas Det bortglömda valet och vad är det egentligen vi röstar på och om? Valet handlar om vem som ska styra kyrkan de kommande fyra åren – lokalt, regionalt och nationellt.

Lokalt: Val till kyrkofullmäktige
Behandlar frågor som rör den lokala församlingen eller pastoratet, exempelvis hur körverksamhet ska se ut.

Regionalt: Val till stiftet
Stiftsfullmäktige är högsta beslutande organ i var och ett av de 13 stiften. De ska bland annat stödja församlingarna och bidra med expertis.

Nationellt: Val till kyrkomötet
Kyrkomötet är högsta beslutande organ i Svenska kyrkan med sina 251 ledamöter. Det beslutar om kyrkans övergripande frågor

Socialdemokraterna (29,4 %)
– Kyrkan ska vara öppen och välkomnande för alla oavsett tro.
– Barn- och ungdomsverksamhet ska vara gratis och musiken, exempelvis körverksamheten, är viktig.
– Över 20 000 personer är anställd inom kyrkan. Det ska finnas en vilja att vara landets bästa arbetsgivare.

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, POSK (15,3 %)
– Bryt partipolitiseringen. Kyrkans frågor är inte partipolitiska utan teologiska.
– Musiken är Guds gåva och körsången är en viktig folkrörelse.

Borgerligt alternativ (12,6 %)
– Vill ha större frihet att välja församling och att fördela den egna kyrkoavgiften på församlingar man vill stödja.
– Vill utreda om det ska finnas golv och tak för kyrkoavgiften för att motverka att folk går ur kyrkan.
– Det är särskilt viktigt att kyrkan stödjer kristna som lider av förföljelse.

Centerpartiet (11,9 %)
– Kyrkan ska stå för öppenhet och mångfald. Dop, vigslar och begravningar måste kunna vara både storslagna och enkla.
– Svenska kyrkan ska vara modig och stå upp och vara tydlig i det kristna budskapet.

Sverigedemokraterna (6,0 %)
– Svenska kyrkan ska vara tydlig i sin kristna identitet.
– Den ska värna, vårda och visa kulturarvet.
– Kyrkan ska våga ta plats, även i förorter och parallellsamhällen. Ensamma äldre, brottsoffer och unga i psykisk ohälsa ska prioriteras i det sociala arbetet.

Frimodig kyrka (4,8 %)
– Svenska kyrkan ska vara fri från partipolitik och inte styras utifrån sekulära riksdagspartiers beslut.
– Kyrkan ska präglas av kärlek till Herren Jesus Kristus.
– ”Politiken” ska ersättas av ”Jesus i centrum”, från lokal nivå till Kyrkomötet.

Kristdemokrater i Svenska kyrkan (4,8 %)
– Kyrkan behöver forma nya gudstjänstformer över generationsgränserna.
– Vill satsa på musiken som en väg in i gudstjänster.

Miljöpartister i Svenska kyrkan (4,7 %)
– Klimat och miljö är viktigast. Vill ha fler solceller på församlingarnas byggnader och att fler miljöcertifieras.
– Kyrkorummet ska öppnas för mer kultur: som dans, bild och teater.

Öppen kyrka (4,6 %)
– Tolka bibeln i nuet och visa öppenhet mot andra kyrkor och religioner.
– Vill satsa på människor före hus.

Fria liberaler i Svenska kyrkan (3,3 %)
– Kyrkan ska ta än större socialt ansvar med ideella insatser.
– Barn och unga ska få ökad kunskap om den kristna tron.

Vänstern i Svenska kyrkan (2,4 %)
– Kyrkan ska ha en ökad närvaro i mångkulturella sammanhang.
– Alla präster ska viga par oavsett kön och könsidentitet.

Kyrklig samverkan i Visby stift (0,2 %)
– Administrationen i kyrkan ska förenklas. Besluten ska fattas nära medlemmarna.

Gröna kristna
– Kyrkan ska vara tillgänglig för alla. Nattvarden ska vara alkoholfri och glutenfri.
– Vill att alla församlingar ska nå miljödiplomering.

Trygghetspartiet
– Människor måste få mer insyn i vad de får för sin kyrkoskatt. Därför behövs mer tydlighet i den ekonomiska redovisningen under mandatperioden.

Vägen
– Vill att medmänniskor ska växa i sin tro och arbeta för skapelsens framtid.

Källa: Svenska kyrkan

 
 

Att uppskatta det vi har

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet / Diana Orving, Fashion, Stockholm Fashion Week, Ylva Fred / Permalink / 0
Just nu har jag förmånen att kunna samarbeta med otroligt kompetenta och inspirerande personer. Jag har ett gäng ambitiösa kvinnor omkring mig som verkligen hamnat på rätt plats. Min erfarenhet är tyvärr den att ambitiösa kvinnor - ofta kallade duktiga flickor - av någon märklig anledning (som man ganska snabbt kan dra slutsatser kring) hamnar i positioner där de servar män som också på något märkligt sätt tagit sig upp i toppositioner, ofta tack vare dessa ambitiösa och kompetenta kvinnor. Det finns otroligt mycket att säga om det men det har jag inte tänkt göra här och nu. Dock vill jag uttrycka min tacksamhet över att jag äntligen ser dessa ambitiösa och kompetenta, duktiga flickor och kvinnor, dessa oerhört inspirerande och intelligenta kvinnor, på rätt plats. I chefsroller, i maktpositioner, i strategroller, som konsulter i olika utvecklingsarbeten. Just nu har jag sju stycken jag känner stor lycka över att få omge mig med. 
 
Jag blir så inspirerad att jag själv stundtals funderar på att nischa mig än mer. Men av erfarenhet vet jag att jag inte ska göra det. Jag har fått rådet flera gånger de senaste veckorna men att vara egen företagare är inte bara en dans på rosor. Man ska jaga jobb och den stressen kan göra mig sjuk och blir man sjuk behöver man en sjukförsäkring och det vet jag att jag aldrig får med alla mina diagnoser. Jag har till och med gjort en grundlig ansökan, men nej, den gick inte igenom och min dotter och jag skrattade gott den dagen svaret kom och vi läste upp anledningen. Fem diagnoser hade de lyckats fiska fram genom att rota i mina journaler. Så detta med att vara konsult via en konsultfirma är nog det närmaste frihet jag kan komma. Kanske kan jag jobba åttio procent en vacker dag och ha uppdrag på egen hand den femte dagen.
 
Jag var också inne på att söka chefsuppdrag i våras. Jag kände mig fångad i min "duktiga-flicka-roll" som enligt mig inte ledde till det jag önskade. Jag hade många idéer och ambitioner, var på många sätt fri och kunde arbeta självständigt, jag arbetade hårt och mycket men hade inga mandat att förändra det jag ville utveckla och göra bättre. Att själv få leda, att ha mandat att bedriva utvecklingsarbete lockade, men när jag väl kallades till intervjuer kände jag i maggropen att det inte var rätt. Jag vill lägga energin på det jag är bra på och jag är inte så säker på att det är organisationsfrågor. Dessutom riskerar man att hamna i mellanchefspositioner vilket kan vara än mer klurigt än att vara arbetsdagare, så jag la ner det.
 
Men just nu har jag det verkligen bra. Jag lär mig nya saker varje dag, jag ger till andra det jag kan och jag känner att jag gör nytta och blir uppskattad för den jag är. Jag omhuldas och tas om hand, mina arbetsledare och chefer är rädda om mig och måna om att jag ska hålla för det ställs höga krav att arbeta som konsult deltid på flera ställen. Den lilla tid man är på plats behövs man överallt men det är arbetssledarnas ansvar att prioritera och jag kan stötta i det arbetet. Jag har en fot inne och en fot utanför, det passar mig bra och ger mig viss distans. Jag behöver aldrig sitta i diskussioner som handlar om vem som ska göra ren kaffemaskinen eller vem som ska planera julfesten. Kanske kommer jag att längta efter det en dag men just nu njuter jag av friheten i att stå på egna ben med ett företag som backar upp mig till hundra procent och alltid finns på mail och telefon.
 
Att påminna sig om vad man har istället för att fokusera på vad man inte har kan vara värt mycket. Jag minns en tid när jag fokuserade väldigt mycket på vad jag inte hade. Det behöver inte handla om materiella ting, det kunde handla om goda eller mindre goda relationer, en kärleksrelation, regelbundna söndagsmidddagar med familjen, goda relationer med släkten, tillgång till landställe osv. Idag kan dessa önskningar te sig absurda. När jag väl började inse vad jag hade istället för att stirra mig blind på det jag inte hade insåg jag att jag hade en unik och djup relation med vart och ett av mina barn. I och med att jag lärt mig att umgås med dem mer på deras villkor och upphört med ett normativt tänkande som utgår från samhällets syn på hur en föräldra- och barnrelation ska se ut när barnen blir vuxna, har jag istället fått något helt annat som för mig betyder så mycket mer.
 
Att möta människor där de befinner sig har blivit alltmer viktigt för mig både i jobbet och privat. Det betyder givetvis inte att allt ansvar ska ligga hos mig och att människor kan bete sig hur som helst, komma och gå och ha mig till hands när det passar. Nej, relationen måste bygga på en ömsesidighet, ett gemensamt givande och tagande. En relation får inte enbart bygga på den ene eller den andres behov, det måste finnas ett genuint intresse, en nyfikenhet på vem den andre är och var den andre befinner sig just nu. Med barn är det givetvis lite annorlunda. I relationen till barnen är kärleken villkorslös. Det har i mitt liv inte inneburit att jag accepterar vad som helst, jag har alltid varit noga med att sätta upp vissa gränser för vad jag själv mäktar med. Jag är mån om min självrespekt och vill att även mina barn ska vara rädda om sig och måna om sin självrespekt. Ju tydligare vi är mot varandra desto bättre. 
 
Att tro att det ska fungera med söndagsmiddag i alla familjekonstelationer är naivt. Ändå har jag märkt att det är många med mig som tänkt att det är så det ska vara när barnen blir vuxna. Att umgås med barnen och deras familjer, deras respektive, deras barn och bonusbarn på landstället kan vara en ynnest eller kanske rent av en plåga. Istället för att fokusera på att det ska vara på ett visst sätt och sträva mot det har jag insett att det är viktigt att se vad jag har. Att gå och äta linssoppa med sonen på en bakgata i city en tisdag efter jobbet är en pärla att trä på mitt kärleksband. Att få hjärtan i ett sms en måndag av andra sonen likaså. Att dottern spontant kommer förbi med saker hon lånat en söndag och stannar och äter middag är nog så mycket värt som en söndagsmiddag då alla ska vara samlade. Att äta våfflor i omgångar på våffeldagen, vilket innebär att de första inte hinner träffa de sista kan vara en pärla det med. Att bjuda in till öppet hus så att alla kan vara med kan vara bättre än att stirra sig blind på ett klockslag och bli ledsen och besviken för att inte alla är där i tid.
 
Likaså trär jag pärlor i mötet med mina vänner. Igår kväll kom en vän förbi och vi drack te och pratade om meningen med livet till klockan var över 12. Att djupdyka i livets svåra frågor, att se tillbaka på de år som gått och lyfta fram dem i ett vackert ljus av hopp gör mig varm i själen. Att inse att jag är några sanningar rikare, några insikter klokare när vännen har gått är något jag kan leva på länge. Sen har jag musiken. Musiken som ger mig näring och energi i vardagen. Konserter som gör att jag tankar både kärlek, kraft och näring och som tar bort min grumlande blick och gör att jag skärper mina sinnen. Jag har bokat fler konserter nu. En i november och en i december.
 
Idag njuter jag av tystnad och vila. Kanske tar jag en promenad, kanske inte. Mat ska lagas, matlådor ska fixas. Kanske träffa barnbarnet, vi ska höras. I morgon åter en tuff vecka med jobb, träning och terapi. På fredag ska jag ut med vänner. Och så vila i helgen. Jag gillar mitt liv och jag håller höstdepressionen på avstånd, den ska inte få sätta klorna i mig. Jag önskar att jag hann mer, men vem önskar inte det? Jag har lagat en blus idag, läst lite gamla brev, bläddrat i tidningar och magasin, kollat Youtube-klipp. Det visade sig att en granntjej från förr, nu 27 år, tonsatt musiken till Diana Orvings visning under Stockholm Fashion Week. Jag har ju inte förmånen att gå på modevisningar men ser dem gärna på web-tv om möjligt och Diana Orvings förra visning var mäkta imponerande. Denna var annorlunda, kläderna graciösa och musiken genial. Jag blir så stolt trots att vi inte har mycket kontakt idag. Men att se och ta del av en människas utveckling lite på avstånd är en ynnest i sig. Om inte de sociala medierna fanns skulle detta vara betydligt svårare.
 
 
Bryt upp, bryt upp och uppskatta det du har omkring dig i stället för att se vad du inte har.
 
 
Mycket att se fram emot när hösten kommer
 
 Tonättaren Ylva Fred deltar själv i visningen
 
Visning 1 september 2017, Grand Hotell  Musik: Ylva Fred
 
Förra visningen med dansare, värd att se
 
 
Till top