MAGDALENA BERGER

Allmänt / Permalink / 0

Kära läsare. Under lång tid har jag grunnat, tänkt och vägt fram och tillbaka. Å ena sidan har jag angelägen om att satsa på Bryt upp, bryt upp... men då formen kräver en hel del av mig i både tid och engagemang är det ganska svårt att förena med heltidsjobb. "Bloggen ska i första hand ge mig själv något", har jag alltid sagt men hur jag än bär mig åt så blir det ett av alla de göromål som står på min Att göra-lista vilket inte känns som det ska göra enligt mig. Därför har tanken på att våga släppa taget om den grott och utvecklats under en tid. Jag älskar att skriva men frågan är om det ska ske i denna form.

Jag kommer inte att släppa Brytupp.se. Jag kommer att uppdatera bloggen och jag kommer att fortsätta skriva för min egen personliga del. Men såhär i kombination med heltidsjobb har jag bestämt mig för att pröva på att förnya mitt bloggskrivande och skriva i en mer professionell form, kopplat till mitt arbete och yrkesområde. Jobb-bloggen kommer också till viss del att vara personlig, inläggen kommer att vara lite kortare vilket gör att jag kan uppdatera bloggen oftare. Jag hoppas verkligen att ni kommer att följa min nya blogg antingen direkt från bloggen eller via bloglovin'.

Bryt upp, bryt upp lever alltså vidare och du kan när som helst läsa gamla inlägg. Bloggen har nu kommit upp i 871 inlägg, inklusive detta. Mer än nog för en bok. Så det är bara att börja beta av gamla inlägg om du fäst dig vid Bryt upp. Kanske vill jag en dag försöka få ihop dem till en bok? Kanske vill jag en dag skriva en helt ny bok. Men undr tiden börjar ett nytt kapitel i mitt liv där jag förenar bloggandet med det jobb jag har och väljer att skriva om de tankar och reflektioner jag har i jobbet. Kanske jobbar du med något helt annat men upptänker att det jag skriver om ändå berör dig på något sätt. Och glöm inte att kommentera på den nya bloggen.

Bryt upp, bryt upp! Kramar från Magdalena Berger, www.magdalenabergerse.wordpress.com

Byr upp, bryt upp... lever vidare.
 
 
 
 
 

Jag kan inte minnas när det sist hände

Allmänt / Permalink / 0
Det måste ha varit i oktober förra året, då jag tappade rösten. Jag var hemma ett par veckor med låga sköldkörtelvärden och vilade rösten på en och samma gång men efter det har jag inte ens varit förkyld vad jag kan minnas. Peppar, peppar. Men igår fick jag lov att stanna hemma. Jag steg upp, gjorde mig i ordning, åt frukost i köket men där blev jag sittandes. Då smärtade magen så mycket att jag inte kunde röra mig. Jag satt där och tänkte att frukosten skulle få sjunka ner ordentligt men smärtan ville inte ge med sig så jag la mig på soffan i mina mjukisbyxor jag klätt mig i - det händer aldrig att jag går till jobbet i mjukisbyxor - och sms:ade min chef som tyckte jag skulle stanna hemma och vid närmare eftertanke insåg jag att jag inte skulle komma upp. Och där blev jag liggande hela dagen.
 
Magkatarren började smyga sig på för 2-3 veckor sedan. För en vecka sedan var den akut och mina magsmärtor var så pass svåra att jag inte kunde gå och träna efter jobbet utan fick åka hem och lägga mig. Jag hade slutat med kaffe vid det laget och insåg att jag fick lov att äta ofta för att magen aldrig skulle bli tom. Det är när magsaften börjar skvalpa runt som smärtorna kommer. Den är stor som en ballong nu. Jag var på kalas på lördagen men på söndagen låg jag bara och på måndagen stupade jag efter jobbet. Jag kan inte påstå att jag stressar i mitt jobb men det är oerhört högt tempo, jag hinner knappt gå på toaletten ibland. I onsdags hade jag möten mellan kl 8-12 på samma våningsplan och de flesta i samma rum, utan paus och 12.15 skulle jag vara på ett annat möte, på ett annat våningsplan. Om det inte hade varit mina chefer som beordrat mig att delta hade jag avbokat dem, men de var uppenbarligen viktiga. Jag kunde dock gå tidigare så att jag hann äta lunch där emellan och så fick jag ha med mig kex i mötesrummet att stoppa i mig när magsuget kom.
 
Jag hör ju själv att det varit lite för mycket senaste veckan, och så här ska det se ut varje vecka frånsett 12.15-mötet. Kanske behöver jag vara hemma och vila några dagar nu. Smärtorna har börjat gå ut i bröstryggen och jag är allmänt hängig. På måndag ska jag gå till vårdcentralen och fråga om jag kan få någon medicin för magsyran som plågar mig på nätterna, omeprazolen räcker inte men i natt hade jag högt under huvudet, då gick det bättre. Jag måste bli frisk för det är bara två veckor kvar tills jag åker till London och där måste jag verkligen vara fit for fight för jag ska ha ansvar för fem ungdomar och vi ska vandra runt långa sträckor och det lär inte bli så mycket sömn. Veckan efter det ska jag till Göteborg vilket inte heller kommer bli någon direkt vila.
 
Jag låg här hemma, utan kraft att stiga upp och kollade på Top model. Det var finalen och The America's Next Top Model skulle väljas ut. Det stod mellan en tjej och kille och det som gladde mig var att en döv kille valts ut. Ja jag var inte särskilt glad för att han var döv, men glad och tacksam för att modellbranschen och därmed också andra branscher förnyar sig och moderniserar sig. Det är ju av oerhört stor betydelse att en role model som Tyra Banks delar ut första pris i den hetaste tävlingen bland blivande modeller till en funktionshindrad person. Man kan ju fråga sig om han är funktionsnedsatt i just det sammanhanget och det är han ju självklart. Även om själva modellandet inte kräver att han hör, han ska ju bara stå inför en kamera, så måste han ju få instruktioner, läsa dem på en skärm eller ha en tolk. Dessutom innebär cat walken att han måste kunna höra takten till musiken osv. Det var intressant att se och hans modellkompisar använde vissa tecken när de kommunicerade och det blev en helt annan typ av konversation än vi är vana vid i tv.
 
För ett tag sedan var det också ett inslag i Kobra om funktionsnedsatta modeller. Det var en tjej med Down Syndrom som gjorde topmodellskarriär och älskade det. Att vi finner mångfald i tv och i våra kanaler betyder extremt mycket. Top Model är lite av en föregångare där. Personer med autismspektrumtillstånd har kunnat berätta om sin Asperger i programmet och modellkompisar utmanas att tänka nytt. Den kunde påverka dem i samspelet med de andra modellerna som då fick större förståelse för varför denna modell agerade som hon gjorde. SVT däremot är inte särskilt kända för mångfald, tvärtom så är de kända för att färdas baklänges. Särskilt sedan de gick över till den nya morgonstudion. De har anklagats för både åldersdiskriminering och för att ha alldeles för liten del olika etniciteter representerade på sina redaktioner. Detta påverkar självklart både utbud och vem som syns i rutan. Funktionsnedsatta får tv-tider klockan 23 på kvällen istället för att man börjar inkludera på samma sätt som Top Model gör. Moderna tittare vänjer sig snabbt men eftersom SVT inte ens har förmågan att nå moderna tittare lyckas de inte särskilt bra.
 
Många tycker att vi börjar tala öppet om personer med psykiska sjukdomar och psykiatriska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är ju en väldig skillnad mot tidigare men i spelfilmer ska dessa personer alltid ha en väldigt utmärkande roll enligt mig. Antingen ska de ha en huvudroll där någon stor och berömd skådespelare ska få sitt livs utmaning och spela CP-skadad, utvecklingsstörd, person med autism eller psykiskt sjuk och så får den högst ordinära skådespelaren oscarsstatyetter och baggar. Det gör ju i och för sig att vi uppmärksammar dessa personers funktionsförmågor, hur de blir bemötta, vad de förmår och inte förmår. Men jag kan samtidigt längta efter att få se personer med funktionsvariationer i vanliga, roller så som Karin Löfgren (Christel Körner) och Lars-Erik Dahl (Ulf Dohlsten) i Hem till byn, personer med psykisk ohälsa och rörelsehinder som visserligen fick ett visst fokus i serien men där själva funktionshindret spelade mindre roll för dramaturgin. Hem till byn som började visas 1971 (sista avsnittet i säsong 8 visades 2006) var långt före sin tid.
 
Det är häftigt med Homeland och Bron, och all sköns filmer där huvudkaraktären har en funktionsvariation men varför måste Carrie Matison vara en superhero? Om hon inte hade presterat tio gånger mer än alla män och kvinnor och haft ett IQ på 212 så hade hon inte haft en chans, signalerar serien upprepade gånger. Sen har vi Saga Norén, Länskrim, Malmö som och Sofia Helin liksom Claire Danes gör med bravur. Jag är oerhört tacksam över att vi har dessa två kvinnokaraktärer och att vi fått så många säsongers tv-drama tack vare dem och jag menar inte att det måste vara en biroll i dessa serier som är utrustad med NPF eller bipolär sjukdom men vi kanske kunde producera fler filmer där vi skildrar vanliga människor som lever vanliga liv med funktionsnedsättningar som en liten del i handlingen så som vi äntligen börjar skildra personer med olika sexuell läggning, personen måste ju inte stå i centrum bara för en liten funktionsvariation. Jag känner dock att detta är på gång, i alla fall i internationella produktioner. Frågan är hur bra vi är på mångfald - genus, sexuell läggning, etnicitet, åldersspann, hudton, funktionsnedsättning och religion (som inte innebär att man är extrimist) - i Sverige. Såg just att Hassel haft nypremiär och blev inte vidare hoppfull.
 
Men som sagt, det finns program och serier som inte bara stoppar in den "obligatoriska kvinnan", "den obligatoriska bögen" eller den "obligatoriska utlänningen" i sitt format. Det finns serier som blandar hej vilt och får ett fantastiskt resultat. Med jämnare könsfördelning, lite nyanser hos karaktärerna, lite spännvidd och en hel del mångfald. Det är bra. Och i dessa tider ska vi snart titta på "Vår tid är nu" med Suzanne Reuter, Tova Magnusson, Peter Dalle, Adam Lundgren - massor av mångfald. Massor av nytänk. Du hör min ironi gissar jag. Jag kommer att sitta som många andra vita medelålders svenkskar och insupa gammalt och vant, det vi vill se i rutan, det som är tryggt och så befriat från fantasi; Andra världskriget! Nej det kommer jag förresten inte! Kanske sappar jag över till Hassel eller Jordskott sin touch av skruvad nordisk mytologi, eller varför inte titta på gamla trygga Gokväll med CG Carlsson som recenserar Hitchcock och Philip Zandén i centrum vid middagsbordet som igår kväll. Eller Världens barn med Rickard Olsson, Kattis Ahlström, Lasse Kronér och Doreen Månsson. Tack och lov hade vi Farah Abadi från Landskrona med, hon har ju i alla fall ett utländskt efternamn. Världens barn som inte ens kunde ha en dövtolk till programmet. Så under all kritik men de fick i hop över 50 miljoner tack vare Daniel Nanskog, vilket är fantastiskt.
 
Det fanns en tid när jag högaktade SVT Drama men jag är rädd att det krälar fram som sniglar i en snabb och växande värld full av mångfald. Jag slår alltid på SVT, är SVT trogen men får vi aldrig nog av Anne Lundberg, Paul Svensson, Pekka Heino, för att inte tala om Skavlan och Christian Luuk? Om vi vill förändra världen, om vi vill att människor ska bli mindre fientliga mot människor som inte fötts med vit hudfärg, om vi vill att världen ska vara toleranta mot människor som inte heter Svensson, Lundberg, Månsson och Olsson kanske vi måste börja visa fler Farah Abadi och Kojo Akolor på tv och inte bara just dessa två. Vi kanske behöver ha fler döva, fler blinda, fler i rullstol - i vanliga, traditionella underhållningsprogram. Varför ska en person (extremidrottare dessutom) i rullstol enbart representera funktionsnedsatta på Världens barn, varför kan han inte vara en av programledarna?
 
Bryt upp, bryt upp från alla homogena mainstreamprogram i TV som saknar mångfaldstänk.
 
 
 
 Hur ser mångfalden ut på film och tv i Sverige?
 
Bildresultat för kobra modell down syndrom
  Madeline Stuart, 18-årig fotomodell med Downs syndrom,
har just tagit New York Fashion Week med storm   Foto: Svt.se
 
 Bildresultat för the wire
The Wire håller än och kan ses om och om igen. Med homosexuella både bland poliser och kriminella (Netflix). Hur långt har vi kommit i Sverige sedan den första säsongen av The Wire producerades i USA 2002?
 
The Good Fight stars Rose Leslie, Christine Baranski and Cush Jumbo. The Good Fight som en bra fortsättning på fantastiska The Good Wife
har betydligt mer mångfaldstänk än Svt (HBO Nordic)
 
Bildresultat för bletchley circle
 På Netflix finner du säsong 1 och 2 av Bletchley Circle får du heja på fyra kvinnor som löser brott.
Hur långt har vi kommit i Sverige? TV4 producerar Maria Wern, Gåsmamman med gott resultat. Var har vi SVT?
 
 Bildresultat för barnmorskorna i east end
Barnmorskorna i East End finns på Netflix i 5 säsonger. TV4 hänger på och skapar serien SYRROR, bra jobbat.
 
Bildresultat för big little lies
"Big little lies", fantastisk serie där kvinnor i alla åldrar tillåts ha bärande karaktärer (HBO Nordic)
Bildresultat för gypsy serie
 
Om identifikation och sexualitet både bland barn och vuxna.
Jag kan inte vänta tills säsong 2 kommer. "Gypsy" med Naomi Watts.
Jag kan köpa att det kostar att göra dyra produktioner men inte att det alltid måste vara män, män, män i produktionen. I Gypsy består hela filmteamet av kvinnor.
 
 Bildresultat för nyle
 Nyle DiMarco Top Model
 

Stanna upp och tillåt dig att minnas

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider / DJ Khaled, Haparanda, Marianne, Rihanna, Torneå / Permalink / 0
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
 
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
 
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
 
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
 
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
 
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
 
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
 
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.

Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
 
 
 
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
 
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID!  Våga låta dig förföras av Rihanna!
 
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
 
 Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
 
Till top