Gambia

Allmänt / Permalink / 0

Jag vet inte hur många gånger jag gått och klurat på frågeställningar jag önskat formulera i bloggen. Tankar jag vill stöta och blöta med de läsare som intresserar sig för pedagogiska och psykologiska frågor. Ämnen som kan beröra alla sorts verksamheter och inte bara skolan, som visserligen är den arena jag rör mig inom. Jag var iväg strax efter jul, åkte till Gambia för att få solsken och ljus efter en ganska tung höst med nytt jobb, nya tag i nya elevhälsoteam och relativt nystartade organisationer. Gambia gjorde mig gott. Bara det skulle kunna fylla en hel blogg. Jag är förändrad och kommer nog aldrig att gå tillbaka till att vara den jag var innan.

 

Foton: Magdalena Berger  Sång på beställning. Broder Jakob på Wolof  och tuschpennor från Åhléns
 

Det blev inte den sol- och badresa jag tänkt mig. Istället blev det flera turer på lastbilsflak och i öppen jeep. Till Banjul, huvudstaden, ut på landsbygden i söder där jag träffade många av de människor som lever i svår fattigdom i det femte fattigaste landet i världen och till norra Gambia och Senegal, via färja över Gambiafloden. Jag såg och träffade massor av barn. Hungriga barn men glada barn. Jag önskar att jag haft med mig bra många fler saker än de böcker, pappersbuntar av färgat papper och tuschpennor jag köpt i butiken hemma. Jag fick inhandla block och pennor i de supermarket-butiker som fanns utanför hotellen och skänkte till personer jag lärde känna i området.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få vänner på den lilla korta tid jag var där. Om man vill ligga stilla och sola utan att bli störd ska man inte åka till Kotu Beach i Serrekunda. Vill man däremot lära känna den gambiska befolkningen, höra deras livshistorier och är beredd att ta emot all den kärlek de delar med sig av är det ett utmärkt ställe att åka till. De professionella försäljare som säljer konsthantverk, juice, tyg och kläder, smycken och massage och försörjer sig på turismen har ett av sina viktigaste stråk vid Kotu Beach. Men försäljare finns det överallt eftersom turismen och just försäljning är en viktig inkomstkälla i Gambia. Gambia har ingen annan export. De exporterar på sin höjd lite fisk till grannländer och jordnötter till Europa. Annars är det försäljning som är vad människor lever på. Kanske har de inte en flott kiosk som här, ingen web-shop, ingen butik med dörr och neonskylt, ingen web-sida eller ens en gata de håller till på. Men alla försäljare jag träffade på hade nog ett telefonnummer och ett visitkort, tryckt eller handskrivet på enkelt papper. Det finns mycket att säga om Fatima, The Pink Lady, Ebrima, The Juice Man, Lamin, The Taylor och Maya, at The Craft Market, Boutiqe No 40. De var kämpar. Sju dagar i veckan behöver de arbeta under högsäsong (sex-åtta månader om året) för att kunna försörja familj även resten av året vilket de ofta inte lyckas med.

 

 Foto: Magdalena Berger
 

Det som gjorde starkast intryck på mig under denna korta men väldigt avgörande vecka i mitt liv var ändå alla barn. Om jag har förstått saken rätt så har alla barn rätt att gå i skolan och staten betalar själva skolgången. Dock finns det inte möjlighet för alla barn att gå i skolan. Dels för att det kanske inte finns en skola där de bor och dels för att materialet (skrivböcker och blyerspennor) kostar pengar och det har många inte råd med. Fatima som har många barnbarn frågade mig om jag visste någon som kunde sponsra ett av hennes barnbarn med material för möjligheten att gå i skolan, det skulle kosta hundra kronor i månaden. Jag lovade henne att höra efter. Själv tror jag dock mer på att vi hjälper barnen via de direktanslutna organisationer som arbetar med Gambia, exempelvis Gambiagrupperna.

Många barn äter bara ett mål mat om dagen om de ens får det. Det händer att det faktiskt går dagar då de inte äter överhuvud taget. Det är svårt att ta till sig allt detta men när man träffat barn som viker sin magra kropp och inte orkar hålla sig upprätta får man plötsligt perspektiv och fattar att tiggande och försäljning av mandariner och annat fyller ett syfte, de vill bara få några kronor för att kunna köpa ris för att antingen ge till sina föräldrar eller själv laga mat till sina småsyskon. Jag besökte ett hem för flera familjer. En ung kvinna, yngre än mitt yngsta barn, satt och rensade fisk. Jag och de personer jag reste med räknade de små fiskarna till tio-tolv stycken. Barnen var minst trettio, de vuxna var kanske åtta och de  delade på ett hus på tre, fyra rum utan kök. Endast en madrass på cementgolvet, utan täcke, utan kudde, utan några andra möbler med ett fallfärdigt tak och utan något annat av de vi anser ska höra till ett hem.

 

 Foto: Magdalena Berger


Gambiaresan kom att bli en existentiell resa om vad vi har här hemma och vad vi prioriterar. En djupreflektion i vad som är värdefullt och vad som är mindre viktigt. Alla dessa möten har förändrat mig på djupet. Matty, Fatima, Maya, Lamin, Binta, Ebrima, Philip, Maryama och alla de andra har rört vid mitt innersta. När jag satte mig på tunnelbanan första dagen efter min hemkomst upplevde jag det som helt absurt när 90% av alla passagerare tog upp sin mobiltelefon och stirrade rakt ner i dem. Utan att moralisera om vad som är rätt eller fel insåg jag för egen del att jag behöver vila från min mobiltelefon betydligt mer än jag tidigare gjort. Jag åker numera till och från jobbet utan att se vartenda flöde. Visst fastnar jag emellanåt men det där med att uppdatera bloggar och sociala medier har jag fått prioritera till en kanal då jag fick lite av en kulturchock när jag kom hem. Resan lever kvar i mig. Jag lyssnar på afrikansk musik och jag hoppas kunna åka tillbaka en vacker dag.


 Foton: Magdalena Berger
 
 Följ min blogg på Bloglovin
 

MAGDALENA BERGER

Allmänt / Permalink / 0

Kära läsare. Under lång tid har jag grunnat, tänkt och vägt fram och tillbaka. Å ena sidan har jag varit angelägen om att satsa på Bryt upp, bryt upp... men då formen kräver en hel del av mig både i tid och engagemang är det ganska svårt att förena bloggen med heltidsjobb. "Bloggen ska i första hand ge mig själv något", har jag alltid sagt, men hur jag än bär mig åt så blir det ett av alla de göromål som står på min Att göra-lista vilket inte känns som det ska enligt mig. Därför har tanken på att våga släppa taget om bloggen grott och utvecklats under en tid. Jag älskar att skriva och det är nog mer livsnödvändigt än jag kan förstå men frågan är om det ska ske i denna form.

Jag kommer inte att släppa Brytupp.se. Jag kommer att uppdatera bloggen och jag kommer att fortsätta skriva för min egen personliga del. Men såhär i kombination med heltidsjobb har jag bestämt mig för att pröva på att förnya mitt bloggskrivande och skriva i en mer professionell form, kopplat till mitt arbete och yrkesområde. Jobb-bloggen kommer också till viss del att vara personlig, inläggen kommer att vara kortare vilket gör att jag kan uppdatera bloggen oftare. Jag hoppas verkligen att du kommer att följa min nya blogg antingen direkt från den nya bloggadressen (se nedan) eller via Bloglovin.

Bryt upp, bryt upp lever alltså vidare och du kan när som helst läsa gamla inlägg. Bloggen har nu kommit upp i 871 inlägg, inklusive detta. Mer än nog för en bok. Så det är bara att börja beta av gamla inlägg om du fäst dig vid Bryt upp. Kanske vill jag en dag försöka få ihop dem till en bok? Kanske vill jag en dag skriva en helt ny bok. Men under tiden börjar ett nytt kapitel i mitt liv där jag förenar bloggandet med det jobb jag har och väljer att skriva om de tankar och reflektioner som mitt jobb väcker. Kanske jobbar du med något helt annat men upptänker att det jag skriver om ändå berör dig på något sätt.

Bryt upp, bryt upp! Kramar från Magdalena Berger, www.magdalenabergerse.wordpress.com

Byr upp, bryt upp... lever vidare.
 
 
 
 
 

Jag kan inte minnas när det sist hände

Allmänt / Permalink / 0
Det måste ha varit i oktober förra året, då jag tappade rösten. Jag var hemma ett par veckor med låga sköldkörtelvärden och vilade rösten på en och samma gång men efter det har jag inte ens varit förkyld vad jag kan minnas. Peppar, peppar. Men igår fick jag lov att stanna hemma. Jag steg upp, gjorde mig i ordning, åt frukost i köket men där blev jag sittandes. Då smärtade magen så mycket att jag inte kunde röra mig. Jag satt där och tänkte att frukosten skulle få sjunka ner ordentligt men smärtan ville inte ge med sig så jag la mig på soffan i mina mjukisbyxor jag klätt mig i - det händer aldrig att jag går till jobbet i mjukisbyxor - och sms:ade min chef som tyckte jag skulle stanna hemma och vid närmare eftertanke insåg jag att jag inte skulle komma upp. Och där blev jag liggande hela dagen.
 
Magkatarren började smyga sig på för 2-3 veckor sedan. För en vecka sedan var den akut och mina magsmärtor var så pass svåra att jag inte kunde gå och träna efter jobbet utan fick åka hem och lägga mig. Jag hade slutat med kaffe vid det laget och insåg att jag fick lov att äta ofta för att magen aldrig skulle bli tom. Det är när magsaften börjar skvalpa runt som smärtorna kommer. Den är stor som en ballong nu. Jag var på kalas på lördagen men på söndagen låg jag bara och på måndagen stupade jag efter jobbet. Jag kan inte påstå att jag stressar i mitt jobb men det är oerhört högt tempo, jag hinner knappt gå på toaletten ibland. I onsdags hade jag möten mellan kl 8-12 på samma våningsplan och de flesta i samma rum, utan paus och 12.15 skulle jag vara på ett annat möte, på ett annat våningsplan. Om det inte hade varit mina chefer som beordrat mig att delta hade jag avbokat dem, men de var uppenbarligen viktiga. Jag kunde dock gå tidigare så att jag hann äta lunch där emellan och så fick jag ha med mig kex i mötesrummet att stoppa i mig när magsuget kom.
 
Jag hör ju själv att det varit lite för mycket senaste veckan, och så här ska det se ut varje vecka frånsett 12.15-mötet. Kanske behöver jag vara hemma och vila några dagar nu. Smärtorna har börjat gå ut i bröstryggen och jag är allmänt hängig. På måndag ska jag gå till vårdcentralen och fråga om jag kan få någon medicin för magsyran som plågar mig på nätterna, omeprazolen räcker inte men i natt hade jag högt under huvudet, då gick det bättre. Jag måste bli frisk för det är bara två veckor kvar tills jag åker till London och där måste jag verkligen vara fit for fight för jag ska ha ansvar för fem ungdomar och vi ska vandra runt långa sträckor och det lär inte bli så mycket sömn. Veckan efter det ska jag till Göteborg vilket inte heller kommer bli någon direkt vila.
 
Jag låg här hemma, utan kraft att stiga upp och kollade på Top model. Det var finalen och The America's Next Top Model skulle väljas ut. Det stod mellan en tjej och kille och det som gladde mig var att en döv kille valts ut. Ja jag var inte särskilt glad för att han var döv, men glad och tacksam för att modellbranschen och därmed också andra branscher förnyar sig och moderniserar sig. Det är ju av oerhört stor betydelse att en role model som Tyra Banks delar ut första pris i den hetaste tävlingen bland blivande modeller till en funktionshindrad person. Man kan ju fråga sig om han är funktionsnedsatt i just det sammanhanget och det är han ju självklart. Även om själva modellandet inte kräver att han hör, han ska ju bara stå inför en kamera, så måste han ju få instruktioner, läsa dem på en skärm eller ha en tolk. Dessutom innebär cat walken att han måste kunna höra takten till musiken osv. Det var intressant att se och hans modellkompisar använde vissa tecken när de kommunicerade och det blev en helt annan typ av konversation än vi är vana vid i tv.
 
För ett tag sedan var det också ett inslag i Kobra om funktionsnedsatta modeller. Det var en tjej med Down Syndrom som gjorde topmodellskarriär och älskade det. Att vi finner mångfald i tv och i våra kanaler betyder extremt mycket. Top Model är lite av en föregångare där. Personer med autismspektrumtillstånd har kunnat berätta om sin Asperger i programmet och modellkompisar utmanas att tänka nytt. Den kunde påverka dem i samspelet med de andra modellerna som då fick större förståelse för varför denna modell agerade som hon gjorde. SVT däremot är inte särskilt kända för mångfald, tvärtom så är de kända för att färdas baklänges. Särskilt sedan de gick över till den nya morgonstudion. De har anklagats för både åldersdiskriminering och för att ha alldeles för liten del olika etniciteter representerade på sina redaktioner. Detta påverkar självklart både utbud och vem som syns i rutan. Funktionsnedsatta får tv-tider klockan 23 på kvällen istället för att man börjar inkludera på samma sätt som Top Model gör. Moderna tittare vänjer sig snabbt men eftersom SVT inte ens har förmågan att nå moderna tittare lyckas de inte särskilt bra.
 
Många tycker att vi börjar tala öppet om personer med psykiska sjukdomar och psykiatriska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är ju en väldig skillnad mot tidigare men i spelfilmer ska dessa personer alltid ha en väldigt utmärkande roll enligt mig. Antingen ska de ha en huvudroll där någon stor och berömd skådespelare ska få sitt livs utmaning och spela CP-skadad, utvecklingsstörd, person med autism eller psykiskt sjuk och så får den högst ordinära skådespelaren oscarsstatyetter och baggar. Det gör ju i och för sig att vi uppmärksammar dessa personers funktionsförmågor, hur de blir bemötta, vad de förmår och inte förmår. Men jag kan samtidigt längta efter att få se personer med funktionsvariationer i vanliga, roller så som Karin Löfgren (Christel Körner) och Lars-Erik Dahl (Ulf Dohlsten) i Hem till byn, personer med psykisk ohälsa och rörelsehinder som visserligen fick ett visst fokus i serien men där själva funktionshindret spelade mindre roll för dramaturgin. Hem till byn som började visas 1971 (sista avsnittet i säsong 8 visades 2006) var långt före sin tid.
 
Det är häftigt med Homeland och Bron, och all sköns filmer där huvudkaraktären har en funktionsvariation men varför måste Carrie Matison vara en superhero? Om hon inte hade presterat tio gånger mer än alla män och kvinnor och haft ett IQ på 212 så hade hon inte haft en chans, signalerar serien upprepade gånger. Sen har vi Saga Norén, Länskrim, Malmö som och Sofia Helin liksom Claire Danes gör med bravur. Jag är oerhört tacksam över att vi har dessa två kvinnokaraktärer och att vi fått så många säsongers tv-drama tack vare dem och jag menar inte att det måste vara en biroll i dessa serier som är utrustad med NPF eller bipolär sjukdom men vi kanske kunde producera fler filmer där vi skildrar vanliga människor som lever vanliga liv med funktionsnedsättningar som en liten del i handlingen så som vi äntligen börjar skildra personer med olika sexuell läggning, personen måste ju inte stå i centrum bara för en liten funktionsvariation. Jag känner dock att detta är på gång, i alla fall i internationella produktioner. Frågan är hur bra vi är på mångfald - genus, sexuell läggning, etnicitet, åldersspann, hudton, funktionsnedsättning och religion (som inte innebär att man är extrimist) - i Sverige. Såg just att Hassel haft nypremiär och blev inte vidare hoppfull.
 
Men som sagt, det finns program och serier som inte bara stoppar in den "obligatoriska kvinnan", "den obligatoriska bögen" eller den "obligatoriska utlänningen" i sitt format. Det finns serier som blandar hej vilt och får ett fantastiskt resultat. Med jämnare könsfördelning, lite nyanser hos karaktärerna, lite spännvidd och en hel del mångfald. Det är bra. Och i dessa tider ska vi snart titta på "Vår tid är nu" med Suzanne Reuter, Tova Magnusson, Peter Dalle, Adam Lundgren - massor av mångfald. Massor av nytänk. Du hör min ironi gissar jag. Jag kommer att sitta som många andra vita medelålders svenkskar och insupa gammalt och vant, det vi vill se i rutan, det som är tryggt och så befriat från fantasi; Andra världskriget! Nej det kommer jag förresten inte! Kanske sappar jag över till Hassel eller Jordskott sin touch av skruvad nordisk mytologi, eller varför inte titta på gamla trygga Gokväll med CG Carlsson som recenserar Hitchcock och Philip Zandén i centrum vid middagsbordet som igår kväll. Eller Världens barn med Rickard Olsson, Kattis Ahlström, Lasse Kronér och Doreen Månsson. Tack och lov hade vi Farah Abadi från Landskrona med, hon har ju i alla fall ett utländskt efternamn. Världens barn som inte ens kunde ha en dövtolk till programmet. Så under all kritik men de fick i hop över 50 miljoner tack vare Daniel Nanskog, vilket är fantastiskt.
 
Det fanns en tid när jag högaktade SVT Drama men jag är rädd att det krälar fram som sniglar i en snabb och växande värld full av mångfald. Jag slår alltid på SVT, är SVT trogen men får vi aldrig nog av Anne Lundberg, Paul Svensson, Pekka Heino, för att inte tala om Skavlan och Christian Luuk? Om vi vill förändra världen, om vi vill att människor ska bli mindre fientliga mot människor som inte fötts med vit hudfärg, om vi vill att världen ska vara toleranta mot människor som inte heter Svensson, Lundberg, Månsson och Olsson kanske vi måste börja visa fler Farah Abadi och Kojo Akolor på tv och inte bara just dessa två. Vi kanske behöver ha fler döva, fler blinda, fler i rullstol - i vanliga, traditionella underhållningsprogram. Varför ska en person (extremidrottare dessutom) i rullstol enbart representera funktionsnedsatta på Världens barn, varför kan han inte vara en av programledarna?
 
Bryt upp, bryt upp från alla homogena mainstreamprogram i TV som saknar mångfaldstänk.
 
 
 
 Hur ser mångfalden ut på film och tv i Sverige?
 
Bildresultat för kobra modell down syndrom
  Madeline Stuart, 18-årig fotomodell med Downs syndrom,
har just tagit New York Fashion Week med storm   Foto: Svt.se
 
 Bildresultat för the wire
The Wire håller än och kan ses om och om igen. Med homosexuella både bland poliser och kriminella (Netflix). Hur långt har vi kommit i Sverige sedan den första säsongen av The Wire producerades i USA 2002?
 
The Good Fight stars Rose Leslie, Christine Baranski and Cush Jumbo. The Good Fight som en bra fortsättning på fantastiska The Good Wife
har betydligt mer mångfaldstänk än Svt (HBO Nordic)
 
Bildresultat för bletchley circle
 På Netflix finner du säsong 1 och 2 av Bletchley Circle får du heja på fyra kvinnor som löser brott.
Hur långt har vi kommit i Sverige? TV4 producerar Maria Wern, Gåsmamman med gott resultat. Var har vi SVT?
 
 Bildresultat för barnmorskorna i east end
Barnmorskorna i East End finns på Netflix i 5 säsonger. TV4 hänger på och skapar serien SYRROR, bra jobbat.
 
Bildresultat för big little lies
"Big little lies", fantastisk serie där kvinnor i alla åldrar tillåts ha bärande karaktärer (HBO Nordic)
Bildresultat för gypsy serie
 
Om identifikation och sexualitet både bland barn och vuxna.
Jag kan inte vänta tills säsong 2 kommer. "Gypsy" med Naomi Watts.
Jag kan köpa att det kostar att göra dyra produktioner men inte att det alltid måste vara män, män, män i produktionen. I Gypsy består hela filmteamet av kvinnor.
 
 Bildresultat för nyle
 Nyle DiMarco Top Model
 
Till top