Det där med att vara hypertym

De som känner mig väl märker nyanserna i mitt stämningsläge. För det är det vi pratar om när vi pratar om bipolär sjukdom. Vi är sällan intresserade av det svarta eller vita, depression eller mani. Det finns för mycket myter kring begreppet manodepressivitet. Bipolär sjukdom borde som OCD och Autism vara en spektrumdiagnos. Det är vi många som tycker. Istället finns det två typer, typ 1 och typ 2, episoderna mani och depression och lite variationer kring dessa. Jag har fått ha kvar min blanddiagnos och tur är väl det. 
 
Det jag vill rekommendera alla med bipolär sjukdom och kanske alla som lider av humörssvängningar över huvudtaget är att föra stämningsdagbok. Jag har fått ett riktigt bra protokoll från psykiatrin där jag för in hur många timmar jag sovit, stämningsläget i siffror och ångest och irritabilitet på en skala -3 till +3. Detta gör jag i perioder, inte jämt. Stämningsläget har en noll-punkt. Du kan skatta dig själv som låg. Då kryssar du i -1, -2 eller -3. Om du däremot känner att du är har ett förhöjt stämningsläge kryssar du i +1, +2 eller +3. På så vis kan du se sambandet mellan sömn, irritabilitet, ångest och stämningsläge. 
 
För mig är sömnen A och O och hänger nära samband med irritabilitet och ångest. Särskilt svårt har jag att gå upp extremt tidigt och stressa på morgonen. När jag har ett arbete som innebär att jag måste vara på plats tidigt för ett möte, en öppning och inte får missa tiden. Då sover jag extra dåligt och mår betydligt sämre under dagen. 
 
Men tillbaka till det där med omgivningen. Att prata med sina närmaste om tidiga signaler är oerhört viktigt. De lär sig känna igen dem och kan hjälpa dig att "mota Olle i grinn". Mina vänner har nog blivit lite avtrubbade vid det här laget och drar nog mest en suck och tänker att "Jaha, nu är hon igång igen" och tänker kanske inte alltid på att nämna det för mig. Tänker att jag vet. Men det är alltid bra om omgivningen kan påpeka att de ser signalerna till dig och påminna dig om att det är dags att bryta ett mönster. Det hjälper ofta. Särskilt bra kan det vara att ha en dialog med arbetskamrater. 
 
Jag minns när jag var anställd på en arbetsplats där de reagerade när jag började ta med mig kassar med böcker och barnkläder för att skänka bort. Kassarna togs tacksamt emot men de förstod ju samtidigt att min utrensning hemma var ett tecken på hypomani och ett begynnande sjukdomsskov. Ofta var det för sent då men det hjälpte mig att sjukskriva mig innan jag förlorade omdömet helt och hållet. 
 
Nu har jag varit stabil under flera månader. Åtminstone tre. Den senaste månaden har jag mått särskilt bra. Jag har inte haft ett förhöjt stämningsläge men om jag nu eftersträvar att leva i gråskala och inte hamna i de extrema lägena så befinner jag mig just nu i den ljusare delen. "Aha, du är hypertym" sa min psykolog till mig när jag berättade det. Jag hade aldrig hört talas om begreppet men då sa han att jag just förklarat vad det var. När man befinner sig i ett något förhöjt stämningsläge men inte så pass att det är sjukligt. 
 
"Hypertymt temperament präglas av ett ganska stabilt och kontinuerligt höjt stämningsläge. Personen är glad, översvallande, överoptimistisk. Varm, utåtriktad, pratsam, skämtsam, självsäker och ibland skrytsam, har litet sömnbehov, är energisk, engagerad och stimulisökande och är fylld av planer. Kan drabbas av recidiverande depressioner" praktiskmedicin.se 
 
Intressant tänkte jag. Jag vet ju att det bara är tillfälligt. Och jag vet inte om jag känner mig särskilt självsäker, faktiskt inte. Men nu gäller det hur som helst att hålla sig här. Våren är en känslig tid. Det är lite som att gå på lina för mig. Jag älskar tjusningen med höjderna, se vad jag klarar av och testa mina gränser. Idéerna börjar flöda, kreativitieten spirar. Jag känner mig odödlig och tycker jag har all tid i världen. Tar ofta på mig massor. Det är då det gäller att ha både livrem och hängslen på sig och ständigt vara sin egen livvakt. För det där hypertyma stämningsläget är förrädiskt. Det lockar som en vacker och aptitlig chokladask och man vill inte bara ha en pralin utan proppa i sig hela asken. 
 
Sen vet ni ju hur man mår efter det. Det straffar sig. Så frågan är hur man gör. Jag var mer skyddad förr. Hade ännu mer stämningsstabiliserande medicin än i dag. Mitt löfte till doktorn när han lät mig slippa den ena höll jag länge. Ta väl hand om mig. Äta nyttigt, sparsamt med alkohol, sova 8 timmar per dag, träna regelbundet och viktigast av allt: Inte utsätta sig för stress. Men förra året förlorade jag fotfästet. Jag kunde tyvärr inte rå för det. Ibland hamnar man i sammanhang där andra styr och har kontrollen och trots att jag förutsåg vartåt det barkade på min arbetsplats var det för sent när jag väl drabbats. 
 
Men ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Och så vidare. Jag mår bättre och blev tack och lov berättigad sjukpenning - det är ingen självklarhet numera. Nu är jag på väg tillbaka till livet. Kanske blev det inte riktigt som jag tänkt mig. På vissa sätt blev det bättre, på vissa sätt annorlunda. Ett som är säkert är att jag aldrig vill gå tillbaka till så som det var innan. Då när jag blev sjuk. 
 
Vill ni att jag ska sluta med ett Bryt upp-citat som förr eller har vi lämnat det? 
Ha en fin dag och kväll! Vi hörs! 
 
 
 
Kommentera inlägget här: