Februari, den förädiska månaden

Winterwonderland. Jaha, då var det dags igen. Det är som det ska vara i februari. När längtan efter vår börjar smyga sig på, ja det är då det är dags för den riktiga vintern. Alltid lika överraskad. Är inte även april en sån där förrädisk månad? Då vi hoppas på värme men ofta hamnar mitt i en köldknäpp? 
 
Jag mår betydligt bättre. Det kändes tydligt att det vände igår. Att kortisonkuren började ge effekt och att det som höll ett hårt tag om mina bronker äntligen släppte mig fri och lät det som suttit fast skölja ut i en härligt välgörande hosta. Så skönt. Det är en sån obeskrivlig känsla, svår att förklara. När axlarna åker ner igen och man börjar kunna andas normalt. Hostan är ju kvar. En vanlig förkylningshosta men betydligt mindre energi går åt till att klara vardagen. Det vanliga göromålen som att gå några steg, tvätta sig, klä på sig, laga mat och fixa här hemma. 
 
Så i morgon blir det jobb. På tisdag kommer jag sitta hemma och skriva. Jag har en massa material som ska skrivas rent och så behöver jag ringa en del samtal och få iväg en del mail, kontakta Skatteverket osv. Det blir inte nån träning för min del förrän på fredag. Det får räcka med promenader fram till dess. I morgon får jag en rejäl promenad till och från jobbet och på tisdag ska jag också se till att komma ut lite. 
 
Det är svårt för många att förstå det där med infektionskänslighet. Jag som alltid har en flaska vatten med mig på somrarna får ofta frågan om jag kan dela med mig. Självklart gör jag gärna det. Men att jag sen inte kan ta tillbaka flaskan och dricka ur den igen är det få som förstår. Eller låna ut ett solstift till en vän med torra läppar. Ett bett på samma macka kostade mig en svår förkylning med flera månaders svår astma en gång. När jag jobbade i förskola hade jag tog jag mer än 10 antibiotikakurer per år. 
 
Det kan vara en "frisk" person som smittar dig. Risken att denne insjuknar dagen efter finns där. Att personen bär på ett förkylningsvirus som för denne inte mynnar ut annat än i några dagars snuva men som för mig och andra utvecklas till bakteriell infektion med svår astma som följd. En anses som kinkig när en inte vill umgås med dem som är förkylda. Men följderna blir så svåra. Både hälsomässigt och ekonomiskt. Arbetsgivare blir inte glada och i mitt fall drabbas både min arbetsgivare och uppdragsgivare. 
 
Men astma är vi ju många som lider av, tänker du kanske. Alla har i stort sett lite astma i dag. Ja. men det är inte alla som har en funktionsnedsättande astma. Bara du själv kan avgöra hur mycket det är värt för dig att vara försiktig. Nu när jag jobbar med yngre barn har jag drabbats två gånger på väldigt kort tid. I längden håller inte det. Detta var en anledning till att jag började arbeta på gymnasiet för några år sen. Där fungerade det bättre. Men nu får det vara såhär så länge. Tack och lov är det över för den här gången. 
 
Brukar du fundera på att inte smittas eller tänker du att du ändå inte kan påverka det? 
 
 
 
 

Det där med att vara hypertym

De som känner mig väl märker nyanserna i mitt stämningsläge. För det är det vi pratar om när vi pratar om bipolär sjukdom. Vi är sällan intresserade av det svarta eller vita, depression eller mani. Det finns för mycket myter kring begreppet manodepressivitet. Bipolär sjukdom borde som OCD och Autism vara en spektrumdiagnos. Det är vi många som tycker. Istället finns det två typer, typ 1 och typ 2, episoderna mani och depression och lite variationer kring dessa. Jag har fått ha kvar min blanddiagnos och tur är väl det. 
 
Det jag vill rekommendera alla med bipolär sjukdom och kanske alla som lider av humörssvängningar över huvudtaget är att föra stämningsdagbok. Jag har fått ett riktigt bra protokoll från psykiatrin där jag för in hur många timmar jag sovit, stämningsläget i siffror och ångest och irritabilitet på en skala -3 till +3. Detta gör jag i perioder, inte jämt. Stämningsläget har en noll-punkt. Du kan skatta dig själv som låg. Då kryssar du i -1, -2 eller -3. Om du däremot känner att du är har ett förhöjt stämningsläge kryssar du i +1, +2 eller +3. På så vis kan du se sambandet mellan sömn, irritabilitet, ångest och stämningsläge. 
 
För mig är sömnen A och O och hänger nära samband med irritabilitet och ångest. Särskilt svårt har jag att gå upp extremt tidigt och stressa på morgonen. När jag har ett arbete som innebär att jag måste vara på plats tidigt för ett möte, en öppning och inte får missa tiden. Då sover jag extra dåligt och mår betydligt sämre under dagen. 
 
Men tillbaka till det där med omgivningen. Att prata med sina närmaste om tidiga signaler är oerhört viktigt. De lär sig känna igen dem och kan hjälpa dig att "mota Olle i grinn". Mina vänner har nog blivit lite avtrubbade vid det här laget och drar nog mest en suck och tänker att "Jaha, nu är hon igång igen" och tänker kanske inte alltid på att nämna det för mig. Tänker att jag vet. Men det är alltid bra om omgivningen kan påpeka att de ser signalerna till dig och påminna dig om att det är dags att bryta ett mönster. Det hjälper ofta. Särskilt bra kan det vara att ha en dialog med arbetskamrater. 
 
Jag minns när jag var anställd på en arbetsplats där de reagerade när jag började ta med mig kassar med böcker och barnkläder för att skänka bort. Kassarna togs tacksamt emot men de förstod ju samtidigt att min utrensning hemma var ett tecken på hypomani och ett begynnande sjukdomsskov. Ofta var det för sent då men det hjälpte mig att sjukskriva mig innan jag förlorade omdömet helt och hållet. 
 
Nu har jag varit stabil under flera månader. Åtminstone tre. Den senaste månaden har jag mått särskilt bra. Jag har inte haft ett förhöjt stämningsläge men om jag nu eftersträvar att leva i gråskala och inte hamna i de extrema lägena så befinner jag mig just nu i den ljusare delen. "Aha, du är hypertym" sa min psykolog till mig när jag berättade det. Jag hade aldrig hört talas om begreppet men då sa han att jag just förklarat vad det var. När man befinner sig i ett något förhöjt stämningsläge men inte så pass att det är sjukligt. 
 
"Hypertymt temperament präglas av ett ganska stabilt och kontinuerligt höjt stämningsläge. Personen är glad, översvallande, överoptimistisk. Varm, utåtriktad, pratsam, skämtsam, självsäker och ibland skrytsam, har litet sömnbehov, är energisk, engagerad och stimulisökande och är fylld av planer. Kan drabbas av recidiverande depressioner" praktiskmedicin.se 
 
Intressant tänkte jag. Jag vet ju att det bara är tillfälligt. Och jag vet inte om jag känner mig särskilt självsäker, faktiskt inte. Men nu gäller det hur som helst att hålla sig här. Våren är en känslig tid. Det är lite som att gå på lina för mig. Jag älskar tjusningen med höjderna, se vad jag klarar av och testa mina gränser. Idéerna börjar flöda, kreativitieten spirar. Jag känner mig odödlig och tycker jag har all tid i världen. Tar ofta på mig massor. Det är då det gäller att ha både livrem och hängslen på sig och ständigt vara sin egen livvakt. För det där hypertyma stämningsläget är förrädiskt. Det lockar som en vacker och aptitlig chokladask och man vill inte bara ha en pralin utan proppa i sig hela asken. 
 
Sen vet ni ju hur man mår efter det. Det straffar sig. Så frågan är hur man gör. Jag var mer skyddad förr. Hade ännu mer stämningsstabiliserande medicin än i dag. Mitt löfte till doktorn när han lät mig slippa den ena höll jag länge. Ta väl hand om mig. Äta nyttigt, sparsamt med alkohol, sova 8 timmar per dag, träna regelbundet och viktigast av allt: Inte utsätta sig för stress. Men förra året förlorade jag fotfästet. Jag kunde tyvärr inte rå för det. Ibland hamnar man i sammanhang där andra styr och har kontrollen och trots att jag förutsåg vartåt det barkade på min arbetsplats var det för sent när jag väl drabbats. 
 
Men ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Och så vidare. Jag mår bättre och blev tack och lov berättigad sjukpenning - det är ingen självklarhet numera. Nu är jag på väg tillbaka till livet. Kanske blev det inte riktigt som jag tänkt mig. På vissa sätt blev det bättre, på vissa sätt annorlunda. Ett som är säkert är att jag aldrig vill gå tillbaka till så som det var innan. Då när jag blev sjuk. 
 
Vill ni att jag ska sluta med ett Bryt upp-citat som förr eller har vi lämnat det? 
Ha en fin dag och kväll! Vi hörs! 
 
 
 

Vet inte var jag hör hemma

Jag blir inte klok på mig själv. Vet inte var jag hör hemma. Jag hittar en vana jag trivs med, överger en annan, tänker "såhär vill jag ha det, det känns tryggt". Men när allt börjar bli stabilt, rycker jag loss mig själv som för att inte somna. Tänker att så bra ska vi inte ha det. Jag har min privata blogg. Nej, den blev för privat. Jag går över till en professionell blogg. Det blev för mycket jobb.
 
Då börjar jag blogga på Instagram, det var bekvämt och bra tänker jag. Inte så mycket text, många läser @bergerutbildning. Men känner i stunder att jag bara vill skriva för min egen del. Ja då börjar jag plötsligt skriva för hand i en egen dagbok för att snart återgå till min gamla trogna privata blogg, Brytupp.se som jag vägrar att överge. Så här är jag nu igen. För jag ser ju att människor är inne och läser. Varje dag. Blir så rörd över det. 
 
Här är jag fri. Här bryr jag mig inte om att sökoptimera. Här skriver jag för mig själv och ingen annan och är det nån som vill läsa så går ju det också. Skriver jag i mina privata dagböcker är risken att det blir för privat och att böckerna kommer i orätta händer. Det vill jag inte. Mitt behov av att skriva är gränslöst. Det har mättats något sedan jag blev verksam författare i höstas. Ja jag har ju inte gett ut något än men på mitt avtal står det att jag är författare. Jag har ett avtal med Studentlitteratur som innebär att jag just nu skriver en kursbok för lärare om psykisk ohälsa i skolan, för deras räkning. 
 
Ju längre tiden går desto mer overkligt känns det. Jag har kontakt med förlaget men så fort jag varit sjuk eller ledig och inte skrivit på ett tag har jag svårt att tro att det ska bli något. Ändå har jag kommit ganska långt. Den 3 september ska manuset vara klart och då ska det granskas och läsas av de tekniska redaktörerna. Syftet med boken är att skapa inblick och förståelse för hur barn och ungdomar mår och har det i skolan när de är drabbade av psykisk ohälsa. 
 
Jag är hemma för tillfället och har knappt varit ut på en och en halv vecka. Jag drabbades av influensa förra torsdagen. Sådär hastigt som det går när man får influensa. Från en timme till en annan. Med en förkylning brukar man ju kunna känna att något är på gång. Men med influensa är det alltid så - åtminstone för mig - att det går i rapidfart. Jag gick in på ett möte hos OCD-föreningen och kände mig lite hängig och när vi var klara trodde jag inte jag skulle klara att ta mig hem. 
 
Blev liggandes i flera dagar med hög feber och när influensan och febern väl började släppa taget kom astman. Så nu går jag inte ut. Vill inte ta ut mig i onödan för jag behöver bli frisk till på måndag. Har varit borta för länge från skolan jag jobbar på och behöver komma tillbaka och göra nytta. Men det är ju såhär det är för oss alla. Vi drabbas alla och vi kan inte rå för det. Det är ju inget vidare väder ute att tala om så vad gör det att jag inte kommer ut. Det viktiga är att jag klarade att ta mig till apoteket härom dagen och då passade jag på att köpa inte bara en bukett utan två buketter tulpaner. 
 
Tack och lov är jag stabil i min psykiska hälsa. Första gången på mycket länge. Inte fullt återställd ännu, behöver fortfarande bygga upp krafter och är därför sjukskriven på deltid. Det har varat i flera månader nu men särskilt bra har jag mått sen jag kom hem från Lanzarote den 11 januari. Där tränade jag och levde sunt och fick ordentligt med sol. Vilade och stressade inte. Det var så obeskrivligt välgörande. När jag kom hem fortsatte de goda vanorna och jag tränade i stort sett varje dag men så avbröts allt och jag får börja om när jag blir frisk. De goda matvanorna har jag dock behållit.  
 
Apropå det ska jag gå och göra i ordning lunch. Eller rättare sagt värma på en av alla de lådor som står i kylen. Sen ett år tillbaka försöker jag göra så att jag lagar tio mål i veckan och har på lut. Givetvis har jag perioder när jag inte orkar, men det har gått relativt bra. Det gör att jag småäter mindre även när jag är hemma och ska jag iväg är det bara att stoppa ner en eller två matlådor i ryggsäcken och så äter jag på jobbet eller på gymmet. Det blir både nyttigare och billigare. Det är inte alltid jag orkar men förvånansvärt ofta faktiskt. Tills vi hörs igen får ni ha det så bra. 
 
Vi hörs!