Gambia

Allmänt / Permalink / 0

Jag vet inte hur många gånger jag gått och klurat på frågeställningar jag önskat formulera i bloggen. Tankar jag vill stöta och blöta med de läsare som intresserar sig för pedagogiska och psykologiska frågor. Ämnen som kan beröra alla sorts verksamheter och inte bara skolan, som visserligen är den arena jag rör mig inom. Jag var iväg strax efter jul, åkte till Gambia för att få solsken och ljus efter en ganska tung höst med nytt jobb, nya tag i nya elevhälsoteam och relativt nystartade organisationer. Gambia gjorde mig gott. Bara det skulle kunna fylla en hel blogg. Jag är förändrad och kommer nog aldrig att gå tillbaka till att vara den jag var innan.

 

Foton: Magdalena Berger  Sång på beställning. Broder Jakob på Wolof  och tuschpennor från Åhléns
 

Det blev inte den sol- och badresa jag tänkt mig. Istället blev det flera turer på lastbilsflak och i öppen jeep. Till Banjul, huvudstaden, ut på landsbygden i söder där jag träffade många av de människor som lever i svår fattigdom i det femte fattigaste landet i världen och till norra Gambia och Senegal, via färja över Gambiafloden. Jag såg och träffade massor av barn. Hungriga barn men glada barn. Jag önskar att jag haft med mig bra många fler saker än de böcker, pappersbuntar av färgat papper och tuschpennor jag köpt i butiken hemma. Jag fick inhandla block och pennor i de supermarket-butiker som fanns utanför hotellen och skänkte till personer jag lärde känna i området.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få vänner på den lilla korta tid jag var där. Om man vill ligga stilla och sola utan att bli störd ska man inte åka till Kotu Beach i Serrekunda. Vill man däremot lära känna den gambiska befolkningen, höra deras livshistorier och är beredd att ta emot all den kärlek de delar med sig av är det ett utmärkt ställe att åka till. De professionella försäljare som säljer konsthantverk, juice, tyg och kläder, smycken och massage och försörjer sig på turismen har ett av sina viktigaste stråk vid Kotu Beach. Men försäljare finns det överallt eftersom turismen och just försäljning är en viktig inkomstkälla i Gambia. Gambia har ingen annan export. De exporterar på sin höjd lite fisk till grannländer och jordnötter till Europa. Annars är det försäljning som är vad människor lever på. Kanske har de inte en flott kiosk som här, ingen web-shop, ingen butik med dörr och neonskylt, ingen web-sida eller ens en gata de håller till på. Men alla försäljare jag träffade på hade nog ett telefonnummer och ett visitkort, tryckt eller handskrivet på enkelt papper. Det finns mycket att säga om Fatima, The Pink Lady, Ebrima, The Juice Man, Lamin, The Taylor och Maya, at The Craft Market, Boutiqe No 40. De var kämpar. Sju dagar i veckan behöver de arbeta under högsäsong (sex-åtta månader om året) för att kunna försörja familj även resten av året vilket de ofta inte lyckas med.

 

 Foto: Magdalena Berger
 

Det som gjorde starkast intryck på mig under denna korta men väldigt avgörande vecka i mitt liv var ändå alla barn. Om jag har förstått saken rätt så har alla barn rätt att gå i skolan och staten betalar själva skolgången. Dock finns det inte möjlighet för alla barn att gå i skolan. Dels för att det kanske inte finns en skola där de bor och dels för att materialet (skrivböcker och blyerspennor) kostar pengar och det har många inte råd med. Fatima som har många barnbarn frågade mig om jag visste någon som kunde sponsra ett av hennes barnbarn med material för möjligheten att gå i skolan, det skulle kosta hundra kronor i månaden. Jag lovade henne att höra efter. Själv tror jag dock mer på att vi hjälper barnen via de direktanslutna organisationer som arbetar med Gambia, exempelvis Gambiagrupperna.

Många barn äter bara ett mål mat om dagen om de ens får det. Det händer att det faktiskt går dagar då de inte äter överhuvud taget. Det är svårt att ta till sig allt detta men när man träffat barn som viker sin magra kropp och inte orkar hålla sig upprätta får man plötsligt perspektiv och fattar att tiggande och försäljning av mandariner och annat fyller ett syfte, de vill bara få några kronor för att kunna köpa ris för att antingen ge till sina föräldrar eller själv laga mat till sina småsyskon. Jag besökte ett hem för flera familjer. En ung kvinna, yngre än mitt yngsta barn, satt och rensade fisk. Jag och de personer jag reste med räknade de små fiskarna till tio-tolv stycken. Barnen var minst trettio, de vuxna var kanske åtta och de  delade på ett hus på tre, fyra rum utan kök. Endast en madrass på cementgolvet, utan täcke, utan kudde, utan några andra möbler med ett fallfärdigt tak och utan något annat av de vi anser ska höra till ett hem.

 

 Foto: Magdalena Berger


Gambiaresan kom att bli en existentiell resa om vad vi har här hemma och vad vi prioriterar. En djupreflektion i vad som är värdefullt och vad som är mindre viktigt. Alla dessa möten har förändrat mig på djupet. Matty, Fatima, Maya, Lamin, Binta, Ebrima, Philip, Maryama och alla de andra har rört vid mitt innersta. När jag satte mig på tunnelbanan första dagen efter min hemkomst upplevde jag det som helt absurt när 90% av alla passagerare tog upp sin mobiltelefon och stirrade rakt ner i dem. Utan att moralisera om vad som är rätt eller fel insåg jag för egen del att jag behöver vila från min mobiltelefon betydligt mer än jag tidigare gjort. Jag åker numera till och från jobbet utan att se vartenda flöde. Visst fastnar jag emellanåt men det där med att uppdatera bloggar och sociala medier har jag fått prioritera till en kanal då jag fick lite av en kulturchock när jag kom hem. Resan lever kvar i mig. Jag lyssnar på afrikansk musik och jag hoppas kunna åka tillbaka en vacker dag.


 Foton: Magdalena Berger
 
 Följ min blogg på Bloglovin
 
Till top