Stanna upp och tillåt dig att minnas

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider / DJ Khaled, Haparanda, Marianne, Rihanna, Torneå / Permalink / 0
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
 
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
 
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
 
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
 
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
 
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
 
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
 
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.

Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
 
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
 
 
 
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
 
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID!  Våga låta dig förföras av Rihanna!
 
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
 
 Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
 

Jag vill bara få va mig själv

Allmänt, Arbete & Utbildning, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Reflektioner / Glocester road, Jag vill bara få va mig själv, Laleh, London, författare, resa, skriva / Permalink / 0
Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, bara få va mig själv! Jag ska bara vara mig själv! Ba, ba, vill bara få va mig själv. Vilken genial text. Jag älskar Laleh, my superhero! Det finns många superhjältar i vardagen. Just nu har jag flera stycken i mitt jobb och lite tjatigt säger jag det till dem dagligen, men det blir lika glada varje gång. De gör ibland ett riktigt skitgöra som inte märks men får sällan tack för det, mest får de klagomål när saker inte fungerar. Jag ser det lite som en del av mitt jobb. Att komma som konsult innebär att jag inte har samma ansvar som personer som är anställda på plats. Det krävs inte riktigt samma sak av mig och jag slipper ha ansvar för de där göromålen som jag själv anser vara väldigt tråkiga, som att ha städansvar, ansvar för aktiviteter osv. Däremot ser jag att jag har ett ansvar mot cheferna - som ju inte är mina chefer utan enbart mina arbetsledare. Jag känner ett ansvar att boosta, ge energi, feed back och uppmuntran, särskilt när jag tycker de gör ett enastående jobb. Kanske är den rollen minst lika viktig som att ordna julfest.
 
Jag gör det inte för att få belöning. Jag jobbar hårt och mycket och ger av min överskottsenergi till dem som styr och har befälet över hela skutan och eftersom jag är på två ställen rör det sig om flera personer. Men faktum är att jag får belöning, oväntad sådan. På min ena arbetsplats ska jag få åka iväg på jobbresa till London om en månad exakt. Det kunde ha varit vem som helst men jag tror de ser att jag ger en del utöver mina förväntade femtio procent. Detta överskott är ingen match för mig, det är inget som är ansträngande, det är som sagt ett överskott. Om jag kände tvång att gå hem och läsa mail på kvällar och helger skulle det vara mycket ansträngande och jag skulle inte acceptera det, men detta handlar om andra saker som inte kräver någon ansträngning från min sida. Sen finns de alltid dom som vill parasitera och sno åt sig av min energi. Jag har varit med om att bära chefer, som rider på utnyttjar den energi jag och andra ger av självmant, dessa chefer eller personer får man passa sig för men det är inte dem jag talar om här.
 
De båda jobben är lite i ofas. På det ena jobbet kände jag viss stress för några veckor sedan, jag fick för mycket på mitt bord. Då tydliggjorde jag det för cheferna och de svarade upp direkt, de är tacksamma för den typen av dialog, att ständig samtala om vad som ska ingå i mina arbetsuppgifter. Jag tar gärna på mig mycket så länge jag inte känner att det blir övermäktigt och/eller det hindrar mig från att göra ett bra jobb. Det får inte bli spretigt och saker får inte falla mellan stolarna, det är ju jag som får skulden i det långa loppet och då måste jobbet göras snabbt och effektivt men väl. Nu har det lugnat sig. Men då hopar det sig på andra arbetsplatsen och jag känner stundtals att jag drunknar i jobb. Samma sak där. Jag tydliggör till min arbetsledare och superhero och hon svarar upp omedelbart och styr upp med möten och inbjudna mycket professionella samtalsledare som ska hjälpa oss att fördela arbetet på ett bra sätt så att jag inte får för mycket. Jag känner stor tilltro till dem alla och jag blir lycklig och tacksam över att jobba på dessa arbetsplatser. Jag är glad varje gång jag går dit och jag är glad varje gång jag går hem.
 
Jag känner att jag är mitt i verksamheten och trots att jag har kunskap och kompetens nog att bli en så kallad "skrivbordsmänniska" (som jag döpt dem) som kommer och föreläser, ger input och coaching på arbetsplatsen men planerar vid sitt skrivbord, så vill jag inte det. Jag skulle kunna tjäna mer pengar och få högre status, men jag vill inte. Jag vill vara i hetluften, där det kokar och sjuder. Jag vill vara kreativ och lösningsfokuserad i stunden, göra mina egna modeller som är skapade utifrån den verklighet jag själv jobbar i - inte någon annans verklighet, någon författares, någon man med doktorsexamen. Jag har på fötterna och jag kan mina lagar och följer mina ledstjärnor. Men det är människorna i min vardag som ger mig energi. De utmanar mig och jag får mötas, ständigt och jämnt, och i dessa oförutsägbara möten föds något nytt som utvecklar mig. Jag älskar pulsen, det oväntade där jag behöver kavla upp ärmarna och jobba. Som belöning kan jag gå hem och ägna mig åt vad jag vill och behöver inte syssla med planering. Så vill jag ha det, åtminstone ett tag till.
 
Två drömmar lockar mig vid sidan av jobbet men just nu har jag inte tid för dem. Den ena drömmen handlar om att skriva och den andra om att spela musik och DJ:a. Ja, nu fick du dig ett gott skratt gissar jag. DJ:a, jag? Ja, helt seriöst skulle jag vilja spela skivor och min son har helt seriöst pratat om att hjälpa mig som min agent. Vi har spelat skivor tillsammans en gång på en fest. Han hade giget men han behövde min hjälp eftersom publiken var i min ålder och vi hade ett superbra samarbete och av den kvällen lärde jag mig att detta är något jag skulle kunna göra själv. Jag älskar att göra spellistor och samla på bra musik, har gjort det i hela mitt liv sen jag kunde stå på mina ben och dansa nere hos min farmor. Hon hade en skivspelare och samlade på bra dansmusik. Mamma och pappa hade jazz och klassiskt men hos farmor var det Miriam Makeba, Harry Belafonte, James Last, Abba och framför allt en massa spansk musik. Y VIVA ESPAÑA!
 
Jag ska ta tag idet. Jag ser inget problem i att jag blir äldre, jag har ju redan passerat gränsen för vad som är okej. Ska jag göra det nu eller senare får jag göra en grej av det och promota mig som DJ-farmor. Men jag vill skriva också. Jag längtar efter att skriva, det kliar ständigt i fingrarna. Om jag inte fick sitta och skriva dagligen i mitt jobb skulle jag dö. Jag skriver visserligen juridiska dokument men kan göra intervjuer och skapa formuleringar när jag skriver mina egna texter så att jag känner att jag får ur mig en liten gnutta skaparglädje. Det gäller att inte fastna i det för jag har så många arbetsuppgifter jag ska hinna med och eftersom jag är disciplinerad blir det inte mycket skrivande. När jag kommer hem på kvällen är jag urlakad, då finns tiden men inte kreativiteten och orken.
 
Så som så många gånger tidigare börjar jag fundera på om jag ska hitta någon skrivarstuga nånstans i skärgårn där jag kan sitta och skriva i sommar. Det blir dessvärre aldrig av, när sommaren kommer vill jag umgås med vänner och familj och jag vill njuta av bad och sol men drömmen finns. Mikael Niemi sa något riktigt intressant i Lundströms bokradio idag. Han sa att han ofta skriver femtio sidor utan att blinka, sen blir det farligt och då slutar han. Jag har aldrig hört någon författare säga så men det är precis så det är för mig. Jag är inte författare men jag har många gånger skrivit trettio, femtio eller till och med sjuttio sidor, sen slutar jag och nu inser jag att det är för att det blir farligt. För farligt. Man kommer för nära sig själv som Mikael Niemi sa. Man kommer nära det man vill skriva om, det som berör en på djupet men plötsligt börjar man se saker och känna saker.
 
För mig handlar det också om att "detta kan jag inte låta andra läsa". Vad skulle de tro? Jag försöker göra om verkligheten, så att den inte liknar min och när jag lyckas göra om den tillräckligt mycket, det är då jag tröttnar. Det bränner verkligen till. Jag vet inte hur många oavslutade böcker jag har i min dator och på molnet. De är i jag-form, i tredje person, som allvetande berättare, de utspelar sig i Sverige, i Italien, i England. Jag håller inte reda på alla försök jag gjort. Mitt bokprojekt kommer att vara min ständiga resa ända in i döden. Jag tänker att om jag någon gång hamnar på en arbetsplats jag vantrivs på och inte lyckas hitta en lösning på situationen får jag väl gå ner i tid och börja skriva den där av mig och ingen annan efterlängtade boken.
 
Det är lördag förmiddag och jag fick sova ut idag, ingen väckarklocka som ringde. Det är den viktigaste tidpunkten på hela veckan. Jag går ofta upp tidigt på lördagsmorgnarna men vill inte bli väckt. Att bara få gå runt och skrota i några timmar innan man tar tag i dagen är det mest värdefulla jag har, att känna att fem dagars hårt arbete har ett slut och veckan en vilodag är helt nödvändigt för mig. Jag har tuffa förutsättningar att bemästra för att klara av heltidsarbete och för att hela lokomotivet ska kunna ta sig fram behövs rätt sorts bränsle och rätt sorts skötsel. Veckokontroll på verkstaden. Jag var på gymmet till sent i går kväll, det tog emot, jag ville bara hem men jag vet att det är nödvändigt i det långa loppet och att åka direkt hem resulterar bara i att jag somnar. En bra dag på jobbet med vinprovning tog mig till systemet och nu vet jag att jag slipper gymmet på hela helgen, kan bara vila och ägna mig åt ett och annat nöje.
 
Jag dejtade en person för ett tag sedan. Han hade fullt upp i veckorna liksom jag och ville träffas på helgerna. Bra, tänkte jag. Men det som var lite märkligt för mig när man har både fredag-, lördag-, söndag kväll och lördag- och söndag dag, var att han ville träffas just lördag förmiddag kl 10.00 och ingen annan tidpunkt. Varje vecka bad han om att vi skulle ses på lördag förmiddag trots att jag förklarat att heltidsarbete tog rätt hårt på kroppen och att jag gärna vill vila ut på lördag förmiddag. Då kunde jag hellre avboka det jag hade i veckan. Men nej, det visade sig att lördag förmiddag ofta var den enda tid som gick att träffas på. Romantiskt och inbjudande för att utveckla en kärleksrelation. Där tog det stopp för mig tyvärr. Att hålla på sina rutiner är bra, att inte slå knut på sig själv p.g.a. någon annans behov är också bra men kanske krävs det lite mer för att mötas. Och eftersom jag inte tänker slå knut på mig själv fick det va. Jag vill bara få va mig själv...
 
 
Bryt upp, bryt upp! Jag vill bara få va mig själv.
 
 
 
Foto: Aftonbladet.se
 
 
 


 
Bara få va mig själv



När jag tittar in i ljuset ser jag pusslet som vi lagt
och då faller alla bitarna på plats
Och när jag hör dem säga orden som de många gånger sagt
Så många gånger så man nästan tror på allt
Nä, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

De alla gånger man har väntat på att dagen ska ta slut
men alla orden följer ändå med en hem
Tror att man kan vänja sig och kanske kan stå ut
men jag ska aldrig mer titta ner igen

Nej, jag tittar inte ner mer
Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nä jag tittar inte ner mer
Jag ser dig där i spegeln
Så, så feg varför log du ens
Nä, du log som att det var ett skämt
Du får aldrig ta skit igen!

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv


Text: Laleh

 

 Vinprovning på jobbet igår
 
 
Inom HR som jag också jobbat med, brukar man skilja på operativt och strategiskt arbete. Jag älskar både och. Att arbeta strategiskt är oerhört stimulerande för min vänstra hjärnhalva, att arbeta operativt är enormt givande och utmanande för min högra. Att få arbeta på de båda sätten är något jag är extremt tacksam för, det är inte alla förunnat. Jag vet att ger jag upp den ena delen blir den andra lidande och tvärt om. Jag måste ständigt påminna mig om det eftersom erbjudanden kommer från båda håll. Jag vill bara få va mig själv!
 
 
 
Gloucester road där jag bodde och arbetade på restaurang hösten 1983.
Nu ska jag tillbaka dit på jobbresa i oktober och besöka restauranger,
34 år senare. Så kul att cirklarna sluts.
 
 

Att tänja på sina gränser

Allmänt, Bryta upp, Natur, Reflektioner, Resor & Rekreation / Fathala, Flygrädsla, Gambia, NYC, Senegal, Ticket, Ving, Vingresor, Väddö / Permalink / 0
Det är söndag morgon och jag har släpat med mig datorn ut till landet. Varför kan man fråga sig. Jo jag älskar att skriva när jag är ledig och när jag är ledig är det något jag prioriterar. På mobilen är det inge vidare att skriva inlägg längre, mobilversionen av bloggen har blivit svår att hantera, enligt mig. Jag skulle gärna ha en liten padda att ta med mig vid sånna här tillfällen men det har jag inte så det fick bli datorn som inte är särskilt tung, i själva verket väger den mindre än senaste numren av Damernas och Elle tillsammans, som jag också tog med för att bläddra lite i på kvällskvisten.
 
Kanske borde jag gå ut och andas lite lantluft. Igår fick jag erbjudandet att följa med till svampskogen men jag ville bara vara hemma och lyssna på tystnaden, andas skärgårdsluft och vila. Det slutade med att jag gick in och la mig på soffan och somnade och sov en riktigt god eftermiddagssömn. Jag blev väckt med ett glas cava och vi lagade god mat tillsammans, tände ljus och mös i stugan. Vid tiotiden var jag dödstrött. Nu sitter jag här och sammanfattar veckan, tänker framåt och försöker få ner lite på pränt. Min vän och värdinna är ute och krattar, hennes man är inne och fixar med annat. Vi ska äta lunch och vill inte stressa hem men måste åka i god tid för att hinna rösta. Kanske borde vi ha gjort det i förväg men tyvärr har det inte blivit av så det får bli idag innan åtta.
 
Jag minns när jag var här exakt exakt den här tiden för tre år sedan. Det var då det började, bloggen alltså. Idag är det den 16 september och val nu som då. Bloggens första inlägg publicerades den 12 september 2014, så den har precis fyllt tre år. Jag var på Väddö den 20 september. Jag minns att vi var ute i skogen och plockade svamp då med. Väninnan hittade svamp men jag gick mest runt och tittade på mina egna stövlar, skyllde på mina progressiva glasögon. Det slutade med att jag satte mig på en klippa vid vattnet, vid en havsvik stilla som en insjö. Igår var jag frestad att följa med och sätta mig på samma plats men tröttheten tog över. Jag måste vara snäll mot mig själv på helgerna och även om frisk havsluft och skogspromenad är hälsosamt och välgörande orkade jag faktiskt inte. Veckorna tar på krafterna och när helgen kommer är jag ofta helt utmattad och vill bara vara stilla. Inlägget för tre år sedan kan du läsa här: Väddö
 
Att få distans till sitt liv i stan är välgörande. Jag tror jag pratar om det rätt ofta, skriver om det där med distans. Det är så avgörande i mitt liv. Att få distans till mitt vardagsliv gör att jag kan hantera min vardag bättre. Jag tänker klara och tydliga tankar och jag uppskattar det jag har på ett sätt som innebär att jag inte längtar bort när vardagen väl lunkar på. Då inser jag att det inte är grönare nån annan stans utan att allt handlar om vad man bär med sig. Dock är mina resor helt nödvändiga, korta och långa. Resor inom länet, resor inom landet, inom Europa och nu också utom Europa. Jag har nämligen bokat en resa långt, långt bort. I jul ska jag åka till Västafrika. Jag har åter överaskat mig själv och fattar inte riktigt hur det gick till.
 
Jag skulle bara boka en resa till Lanzarote, ville åka i väg och sola och bada, få lite ljus i vintermörkret. Det var ganska uppbokat och det lägenhetshotell jag besökte förra gången fanns inte längre att tillgå. Istället tog hon fram två alternativ till hyggliga priser, men hyggliga priser vid jul är inte vad jag kallar hyggliga priser och då förväntar jag mig något utöver det vanliga. Men det lockade mig helt enkelt inte att betala tolv tusen för en vecka och komma till något av dessa två alternativ. För dessa pengar kunde jag få en vecka i Gambia, inklussive safari i Senegal. Jag slog till och tänkte att nu får det väl ändå hända nåt utöver det vanliga i mitt liv. Min första tanke när jag bokar resa är om det finns sjukhus. Men i Gambias huvudstad finns det självklart sjukhus. Jag hade turen att få en säljare som själv bott i Gambia och kunde svara på mina frågor. Detta avgjorde och jag slog till och nu är handpenning betald med safari i Senegal och allt.
 
Jag är så peppad. Detta är precis vad jag behöver för att både kunna se fram emot något roligt men också få den distans som jag så ofta pratar om. Jag vill se något helt annat. Jag vill långt bort och få helt andra intryck men nöjer mig gärna med en charter under ordnade former, med pool intill havet, musik och lockande marknader. Ska jag verkligen få komma ut på safari, se giraffer, sebror och antiloper? Det är för mycket för mig att ta in. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle göra något sådant, det har inte stått på min bucket-list. Nu är det bokat och jag hoppas att det verkligen ska bli av.
 
Att göra realitet av det som är ens drömmar är viktigt. Nu gör jag realitet av det som inte ens varit en dröm, det har varit en utopi. Att åka till ett afrikanskt land har i och för sig varit en dröm ända sedan jag läste om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå för ett tiotal år sen. Alexander McCall Smith var suverän på att beskriva Botswana och Gaborones röda jord, dess människor och vanor, doften av te och rädslan för faror. Jag hade vansinnigt roligt när jag läste dessa böcker. Jag har aldrig varit där och inte i något annat afrikanskt land men att nu få åka till ett land som kanske liknar Botswana ska bli ett stort nöje. Vem vet, det kanske slutar med att jag bosätter mig i Afrika.
 
Att våga tänja på sina gränser - som i mitt fall innebär att ta mig en bit utanför min comfort zone - innebär att gränserna förflyttas en aning. Det i sin tur innebär att nästa gång man ska tänja på sina gränser kommer man ett steg längre vilket leder till att man kommer längre än man kanske vågat föreställa sig. För mig resulterar kanske en bokad resa till Afrika med en bokad dagssafari i att jag nästa gång bokar en resa till Gambia med en tvådagarssafari med övernattning på savannanen. Eller att jag nästa gång bokar en resa till New York City med en flygning över Atlanten vilket jag dragit mig för. 
 
Kanske är du flygrädd som jag var under en period och börjar med en enkel resa från Malmö till Stockholm så som jag gjorde. Jag åkte bil ner och flög hem. Det var första steget till att bli av med flygrädslan. Det tog några år men nu är den borta. Börja inte med NYC. För mig blev det en charter inom Europa under trygga former efter inrikesresan, med guide och personal som tog hand om mig. Jag fick till och med hålla en främmande medresenär i handen när det var som värst. Efter det har jag vågat ta mig allt längre ifrån vad som tidigare var min komfortzon. Nu utanför Europa med charter och nästa steg på egen hand eller med mer äventyr inom charterresans möjlgheter. Livet är inte slut för att man fyller 55 och har en massa sjukdomar eller fobier. Nej det är nu det börjar för mig.
 
Mitt nästa mål är att resa till NYC. Jag kanske gör några resor emellan, men dit vill jag verkligen igen. Jag var där när jag var 18. Jag var upp i World Trade Center, RCA-byggnaden, jag hade varken höjdrädsla eller flygrädsla. Jag var ung, orädd och hade ännu inte dragit på mig alla de sjukdomar jag fått på vägen. Jag flanerade på Manhattan och njöt av att vara omgiven av skyskrapor, promenerade i Central Park, Soho och på Femte Avenyn. Jag bodde på 42nd street och gick på musikal på Broadway. Jag vill verkligen dit igen och jag skulle vilja uppleva det med någon. Det är nackdelen med att leva själv men att leva med någon är ingen garanti för att man ska nå sina mål. Jag har levt med män som varit flygrädda, som haft begränsat med pengar, som inte velat det jag velat. Sina mål måste man ta ansvar för själv, uppnå på egen hand eller uppnå tillsammans med personer som har liknande drömmar. Att låsa sig vid vad ens partner vill som många gör, är så obegripligt för mig.
 
Jag har blivit bättre på att sköta min ekonomi. Jag har mer ledighet i och med mitt nya jobb och är noggrannare med att stoppa in pengar på olika konton. På så vis har jag bättre kontroll. Jag höll en utbildning i början av hösten som gav mig en grundplåt till Gambia. Kanske behöver jag hålla en sådan en gång om året för att tjäna de där extra pengarna. Gambia är intjänad, nu börjar jag spara till sommarresan. Kanske blir det inte en vanlig resa till Mallis, kanske vågar jag mig på något mer. Det gäller att envisas med matlådor, storhandling med noggranna observationer gällande kilopriser, skarp blick efter rabatter och reor, köpstopp gällande kläder. Det var många år sen jag var så sträng mot mig själv. Det enda jag är generös med är att gå ut och äta med vänner. Lever man ensam blir det viktigt, det är mitt tillfälle till umgänge men ofta bjuder jag hem vänner också, det gynnar alla.
 
Jag sitter ute i trädgården nu. I bakgrunden hör jag ljudet av brutna kvistar, löv som krattas och samlas i hop. En fågel sjunger nånstans i trädtopparna. I går kväll hörde vi kattugglan i den mörka septembernatten. Att vara på Väddö är en safari i sig. Tittar man noggrannt omkring sig upptäcker man djuren men det är lätt att bli blind. Jag minns förra sommaren, då såg vi en havsörn segla stilla med vingarna utsträckta högt uppe i skyn och en häger som stod på åkern och såg helt oberörd ut. Rådjuren rör sig obehindrat och i viken bodde två minkar i somras, kallade Bronko och Bettan av min väninnas barnbarn. Just nu sitter ett flygfä fast på skärmen. Jag är på landet.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Tänj på dina gränser så ska du se att du når längre än du någonsin vågat hoppas på. 
 
 
 
Fathala naturreservat i Senegal. Det är obegripligt att jag kommer att åka omkring där den 29 december,
om bara tre månader
 
Väddö Backa
 
Edblads i Gåsvik
Glöm inte!
 
 
 
Till top