Visa mig vägen

Allmänt / Permalink / 0
Det är varmt som i en bastu ute men jag har inte kravlat mig ner till sjön ännu för jag befarar att det är under 15 efter dessa kalla dagar. Där går gränsen. I stället tar jag en dusch då och då för nu ska det pressas. Jag är trött på att pudra på mig konstgjord solbränna för att se frisk och pigg ut, det är besvärande att se sig i spegeln som den blekfis jag egentligen är. Som tur är kommer tillfällena till en ny chans på helgerna. I år har det varit hyfsat bra timing. På jobbet har vi en takterrass som i vanliga fall används flitigt från senvår till sensommar, ända in på höstkanten. I år har den stått tom och få har velat tillbringa sin lunch i blåst och kyla även om solen varit framme.
 
Det är nationaldag idag. Vad gör man då? Firar med familj och vänner? Inte jag. För mig är det en vanlig lördag, en vanlig söndag. Jag har bett ett par vänner komma över på ett glas vin i kväll, får se om de kan. Delar av min egen familj befinner sig i Paris. Min väninna håller på ett få utökad familj i skrivande stund. Hennes dotter är inlagd och ska just till att föda sitt tredje barn, en son. Jag minns en varm och het dag när jag själv födde mitt tredje barn. Jag hade inte fyllt 29 än men hade allt som man skulle ha; familj, fantastiskt fina barn, fin och stor lägenhet på Södermalm, bil och sommarstuga i skärgården. Jag hade högskoleexamen och jobb och jag hade alla förutsättningar att klara mig bra i livet och det gjorde jag, men så mycket gick också fel. Det blir sällan som man har tänkt sig.
 
Mycket har jag kvar och det enda som är viktigt och av betydelse är kontakten med mina barn. Min familj har blivit större och idag har jag ett barnbarn som ger mig så mycket kärlek och stimulans och som jag själv får ge allt det där jag har inom mig. Jag har fortfarande en fin lägenhet, kombinerat med sommarstuga skulle man kunna säga, utbildning och jobb. Egentligen har jag absolut inget att klaga över, jag kan skatta mig lycklig men något saknas (som det brukar stå i kontaktannonser). Livet känns ibland väldigt tomt, men det kanske det gör för de flesta? Svaret på det är inte för min del att finna en partner som många tycks tro, nej svaret finns inom mig och jag håller på att klura ut vad det är.
 
Jag är en sökare, har alltid varit. Jag har provat att tro och praktisera buddhism. Jag har prövat svenska kyrkan. Jag har letat mig in i ett annat unviversum med hjälp av konst, kreativitet och skapande, med hjälp av musik. Jag har sökt mig till naturen och havet, satt mig vid en strand långt ut i Atlanten för att försöka hitta svaret på vad jag vill med mitt liv och vad jag saknar och jag har tagit mig närmare målet för varje gång. Bit för bit finner jag svaret. Jag fann en obetalbar terapeut som vägleder mig och gör att jag inte går vilse i den existentiella snårskogen längre, i alla fall inte så ofta och så mycket som förr. Jag tror jag håller på att närma mig det jag letar efter.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Sluta aldrig leta efter svaret.
 
 
 
 
Till top