Vad är det som händer?

En tomhet växer inom mig. Vet inte riktigt varför, en sorg kanske. I morse var jag glad och uppspelt, det går bra för mina barn och jag gläds åt det de gör och jag gläds med dem. Jag gick runt i ett lyckorus men sen var det som om något hann i kapp mig. Jag har jobbat halvdag hemifrån idag. Det blev lunch inne på Söder, på Chutney och senare på eftermiddagen gick jag till PT:n. Vi klev ut genom fönstret i PT-rummet och tränade på innergården. Han tog med sig kettlebells, mattor och gummiband och jag tränade mig svettig. Det var en härlig stund i solen men ljumma vindar som fläktade.
 
Igår var det personalfest. Det var många som kom och vi fick bubbel och det bjöds på tapas. Några kollegor hade gjort ett musikquiz och vi tävlade i lag. Jag har så svårt att erkänna att jag är den tävlingsmänniska jag i dessa sammanhang inser att jag är. Jag har väldigt svårt att förlora i just musik- och nöjesquiz, de råder en viss prestige då. Det var både väldigt vacker och väldigt god mat. Jag hade sett fram emot att gå ut och dansa men det blev mest häng och jag kände hur tröttheten kom över mig och valde att gå hem. Det blev sent dagen innan och det riskerar att bli sent fler kvällar denna vecka för jag ska ut även i morgon.
 
Juni är lite besvärlig på det viset. Det är ljust och därför lätt att stanna uppe sent och svårt att komma i säng. Det medför att jag ofta slarvar med sömnen som är så viktig för att jag ska hålla mig stabil. Min nya kosthållning har gjort att jag fått mer energi. Ett tag trodde jag att jag höll på att bli hypoman men så påpekade PT:n en dag att jag fått så mycket mer energi sedan jag började äta enligt en app han tipsat om. Jag äter otroligt mycket mer mat och betydligt mer näringsriktigt, bättre råvaror och mindre skit. Det var skönt att bli varse att jag inte var på väg in i ett skov, det är helt enkelt bara så att jag mår bättre, har mer energi och är starkare. Det har stor betydelse för min träning och träningen har stor betydelse för att jag ska må bra så My fitness Pal visade sig vara en bra kost- och träningsapp.
 
Hur får man bort den där tomhetskänslan då?  Jag försöker gå igenom vilka komponenter som bidrar till den. Vad var det som utlöste den där negativa känslan? Kanske ska man först och främst ta reda på vad det är för känsla? Jag brukar fastna i vad som utlöste känslan, när den uppstod, i vilket sammanhang och så tänker jag att jag ska gå tillbaka och reparera, rätta till. Om den uppstod tillsammans med någon kanske jag kan be om förlåtelse, ta reda på om jag sårat eller skadat någon, tänker jag. Men så inser jag att det är inte är någon bra väg att gå, det är inte lösningen. Ofta trasslar det bara till det ännu mer för mig och det förändrar inte de känslor som uppkommer. Inte heller förändrar det beteendet på sikt. Det kanske lättar lite för stunden och man får kortsiktig ångestlindring. Även om jag inser att känslan uppstått i interaktion med andra så handlar den intensiva känslan allt som oftast inte om den personen den uppkom tillsammans med, den handlar om saker som hände för länge sedan.
 
Kanske låter det märkligt för den som läser detta, som inte riktigt förstår vad jag pratar om men om jag då säger att när en riktigt intensiv känsla dyker upp i en situation, kanske ett möte med någon och känslan inte står i relation till det sagda eller gjorda brukar man inom schematerapin tala om att man blir schemaaktiverad. Det kan vara bra att ta reda på vilken känsla det är frågan om och vad den står för. Det är där jag är nu, problemet är att jag inte ens minns när den dök upp. Tänker jag efter ordentligt kan jag erinra mig att den dök upp när jag läste ett sms, eller fick den efter ett telefonsamtal. Det kan vara att sätta skrattet i halsen och man inte förstår varför, det var ju så kul och plötsligt förvandlades glädjen till allvar och kanske till och med till sorg och ångest.
 
Då tänker jag, jag var ju så glad. Ett samtal gjorde mig rädd, ett annat gjorde mig ledsen och besviken, ett tredje fick mig att känna mig avvisad trots att mitt förnuft säger att det inte var avvisande. Plötsligt har jag virrat bort mig - fullständigt. Jag måste hitta tillbaka till mig själv igen. Jag drack en hel del vin igår och är känsligare än vanligt idag. Jag var uppe och klättrade på höga höjder tidigt i morse och var riktigt, riktgt lycklig, rent av euforisk. Fallet blev högt. Det är på det viset jag hamnar i ångest, har alltid gjort men min psykoterapeut ger mig verktyg och jag lyckas stoppa den nu för tiden. Kanske mest med hälp av medveten närvaro. Det är svårt, när ångesten kommer vill jag grotta ner mig, jag vill dra täcket över huvudet och slicka såren men han tvingar mig att andas och fokusera.
 
Tre saker du hör:  röster från en balkong, tangenterna på datorn, sparvarna nedanför balkongen. Tre saker du ser: orkidén som knoppar, de gröna träden på rävudden, molnen. Tre saker jag känner: det kliar bakom örat, törst, tangenterna mot fingrarna. Två saker jag hör: måsarna, musik långt borta. Två saker jag ser: pelargonerna ute, tornseglarna på himlen. Två saker jag känner: det bränner i mina tår, kall luft från balkongen. En sak jag hör: tornseglarna. En sak jag ser: en mås flyger förbi. En sak jag känner: mina glasögon. Så börjar jag om.
 
Jag känner mig lugnare, andas lugnt, tar in rummet, ljuden, synintrycken. Jag är här och nu. Det som är gjort och sagt är förbi, jag släpper det, släpper taget. Ångesten gnager inte. Jag känner mig trött och jag tillåter mig att känna mig trött, ska snart gå och lägga mig. Det har varit många sena kvällar, mycket alkhol och mycket stress. Jag är ganska utarbetad. En vecka kvar nu. Jag behöver vila för att orka det sista, det allra sista innan semestern. Sen lång, lång ledighet. Jag längtar omåttligt.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp i nuet när det börjar gnaga och skava. Istället för att bara köra på, trösta sig och fly kan det behövas så lite för att vända den negativa känslan av obehag.
 
 
 
Illustration: Nina Hemmingsson
 
Snart Palma
 
 
Till top