Skulle jag levt på stenåldern skulle jag varit en spejare

Allmänt / Permalink / 2
Det kom ett brev från en brevskrivare som undrade vart jag tagit vägen, det var så tyst från mig, sa hon. Jag funderade själv ett tag. Vad har det blivit av mig? Varför är jag så tyst. Egentligen är svaret enkelt, tiden räcker inte till. Jag arbetar heltid, jag tränar, går i psykoterapi, träffar barnen, vännerna och är med mitt barnbarn på helgerna. Inte mycket tid blir kvar till skrivande och framför allt finns inte mycket ork och energi. Men så kommer de existentiella tankarna; är det så jag vill ha det? Självklart vill jag vara med mitt barnbarn, självklart vill jag umgås med mina vänner och med barnen när de har tid över för sin mamma, och träningen känns verkligen viktig ur massor av aspekter. Men vill jag verkligen spendera så mycket tid och energi på mitt jobb?
 
Jag har inte för avsikt att skala ner eller jobba mindre. Inte har jag heller för avsikt att göra ett sämre jobb, men kanske flyter jobbet på lättare nu, kanske har jag igen att jag varit med och startat upp en verksamhet som flyter på någorlunda nu? Jag frågar mig själv om jag vill lägga ner all den tid och energi på ett kort, så som jag gjort under det senaste året. Jag vill åtminstone börja reflektera över det. Kanske behöver jag bloggen ett tag? För jag är inte den som kan ge utan att få, jag orkar inte det. Jag ger så mycket dagarna i ända, ger och ger av mitt engagemang, min empati, min kunskap och kompetens, jag ger av mitt driv. När jag lämnar jobbet vill jag också få något och då måste bloggen vara till för mig själv i första hand. 
 
Nu sitter jag hur som helst här och skriver igen. Det är en lagom skön och sval dag och långt borta från Seglora kyrka hörs kyrkklockor ringa. Det är pingstafton och högsäsong för bröllop. Ute är det stilla, människor har ännu inte tagit sig ut, kanske vågar de inte riktigt lita på värmen, på att det ska bli en fin dag. Jag är tacksam för min balkong. Jag minns den tid när jag bodde mitt i stan och inte kunde se himlen för alla huskroppar. Jag fick ofta ringa en vän och fråga vad det var för väder.
 
Var det fint packade jag min kylväska och cykelkorg och cyklade ner till kolonilotten, ett par minuters cykelväg hemifrån. Vid dåligt väder kunde jag gå in i en bod och skydda mig, annars hade jag bara min egen utrustning att ta till. Det var en härlig tid det med, fast jag gillar balkongen mer. Jag älskar min balkong. Att sitta och titta ner på sjön och på båtarna, se andra vara i farten men själv kunna ta det lugnt med ett glas vin eller en kopp kaffe det är balsam för själen som man brukade säga på 70-talet.
 
Jag tror jag har fått det där med att betrakta världen på avstånd från min pappa. Han var åkare och långtradarchaufför och hans passion var att bila, både till vardags i tjänsten och på semestern med familjen. Jag följde ofta med honom i hans tankbil när jag var liten. Jag satt på passagerarsätet, högt över vägen och betraktade den stora vida världen från ovan. På semestrarna bilade vi i Norge och i norra Sverige. Det blev aldrig någon resa söderut för då skaffade han båt och vi åkte båt tillsammans. Även då ofta stillasittande, betraktandes. Medan välden svepte förbi och vindarna tog tag i båten som gungade fram på vågor och svall stod eller satt vi skyddade bakom ett fönster. Ibland satt vi såklart i öppen båt, med brisen kittlandes i nacken. Men det där med att sitta tryggt och betrakta har nog stannat kvar hos mig, det gör mig trygg och till freds.
 
Här om dagen sa jag till min terapeut; om jag hade levt på grottmänniskornas tid hade jag varit en spejare. Jag är ingen fotsoldat, jag blir uttråkad och har dålig uthållighet, jag är ingen riktig ledare även om jag gillar att utmärka mig och inspirera, entusiasmera - jag är en strateg, en spejare som har lärt att använda min intuition och empati. Jag står på en klippa och tittar ut över vidderna och luktar mig till storm och fara. När det är lugnt kan jag dansa och festa med de andra men jag är inte den som vill låta mig ledas i vått och tort, jag blir uttråkad, understimulerad, obstinat. Jag måste skapa och gå min egen väg. Så länge jag får göra det mår jag bra och kan ge massor av mig själv.
 
Måsarna är i farten som vanligt vid den här tiden. De är väsnas riktigt ordentligt. Jag sitter på balkongen och tränar mindfulness eller medveten närvaro som man kallar det nu för tiden. Jag har fått med mig en bibba av min terapeut; övningar men också förklaringar till varför jag behöver träna. Jag tränar på att hitta inre visshet, den eftersträvansvärda balansen mellan förnuft och känsla. Jag har inga större svårigheter att följa förnuftet, inte sällan styr förnuftet numera, kanske till och för mycket. Förr var det känslorna som tog med mig i berg- och dalbanan.
 
Men kanske behöver jag tänka mer på att inte välja den ena eller andra vägen utan förena de två. Förnuftet har fått styra länge nu, de senaste två åren har det varit dominerande. Sedan njurinfarkten i juli 2015 och jag fick lov att sluta med en medicin har jag fått tänka på vad jag stoppar i mig, hur mycket jag sover, tränar, att inte stressa för mycket, inte jobba för mycket, inte jobba för lite och inte ha för roligt för då blir jag hypoman. Jag har helt enkelt tänkt så mycket på balans att det tippat över åt förnuftet på "inrevisshetsvågen".
 
Jag behöver bli busig igen, slarva mer, komma för sent, glömma, äta gott och mycket ibland, gå ut och dansa, skratta och dricka vin. Jag började med att köpa en box vin förra helgen, den första på ett par år, och jag tar ett glas då och då. Dessvärre är jag ju så trött att jag somnar innan det är urdrucket. Jag vill dansa, släppa loss, och vara galen. Samtidigt vet jag att det är den här tiden jag måste vara som mest försiktig. Det är på försommaren hypomanispöket är som lurigast och jag åker lätt dit.
 
Kanske behöver jag bara göra något litet och på sätt och vis gör jag ju det. Jag har varit ute och åkt skärgårdsbåt två gånger redan, frossat i räkor och snaskat bakelser på konditori, jag går ut och äter mitt i veckan och låtsas att jag är i Grekland, har varit på några dejter och går på kapsyljakt med barnbarnet. Jag har badat i maj, spelar musik på högsta volym sent på kvällen och går ut och äter med familjen och springer omkring på jobbet och filmar mina kollegor. Sådär värst tråkig tror jag nog inte att jag är. Men jag behöver ha ännu mer roligt och jag behöver koppla av från allt mitt spejande och bli mer mindful.
 
 
Bryt upp, bryt upp och träna medveten närvaro så kommer du få färre bekymmer och misnka lidande och stress.
 
 
 
 
Här sitter jag just nu i sällskap av en målare som inte låter sig styras av rädslor.
Lite salsa bara så funkar allt
 
 
 
#1 - - Anonym:

Fint att du skriver igen!

Svar: Vad glad jag blir att du tycker det! <3
Magdalena Berger

#2 - - Ingrid:

Saknat din blogg! Du skriver så fint. Kram!

Svar: Tack Ingrid, vad roligt. Ha det fint! Kram
Magdalena Berger

Till top