Control this madness before it's too late

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Poesi & Litteratur, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik, Traditioner & Årstider / Control this madness before it's too late, Dystopi, Hedersdoktor, La la Land, Liv Strömqvist / Permalink / 0
Ibland tror jag att jag lever i en djurpark. Vaknar jag mitt i natten hör jag änderna och canadagässen kvacka högljutt nere vid sjön, ett stenkast bort. Måsungarna har vaknat och skriker på mat och de nya måsparen har anlett för att häcka en andra omgång. En och annan skata skriker i högan sky och förbi mitt fönster flaxar någon  tungt med långsamma vingslag. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var flamingos, papegojor och en hel inhägnad full av undurlater. Ändå väljer jag att sova med öppet fönster och jag älskar det, jag älskar mina vilda djur, livet på landet mitt i stan. Om man går ut tillräckligt sent eller tidigt kan man få syn på bävern som bor här i viken.
 
Det har varit en fantastiskt skön helg. Jag har verkligen fått påbörja semestern med den vila jag behöver och nästan alltid börjar semestern med. För mig är det svårt att rivstarta, det har hänt att jag har gjort det vissa somrar men av erfarenhet vet jag att jag behöver ta det lugnt det första jag gör. Jag har gått och lagt mig i tid och sovit länge på morgnarna. Det har inte blivit bada av för det har inte varit någon riktig värme att tala om men i morgon väntar 32 grader och det ser jag fram emot. På midsommarafton tittade en granne förbi och vi bestämde oss för att duka upp till fest några timmar senare. Hon hade ett ärende på dagen och jag fick möjlighet att städa undan efter min hektiska vecka. Hon kom åter vid sextiden och vi åt sill och potatis, räkor och brietårta med frukt, nötter och honung. Det var kallt ute men vi bylsade på oss filtar och satt ute till nio, tio.
 
Efter att hon hade gått hyrde jag La la Land. Den tama ljudkvalitén på min tv gjorde att jag fick ett ryck och började mecka med mina kablar för att fixa till mitt surround system som varit ur funktion en längre tid. Jag har inte haft ork att krypa bakom tv:n och mixtra med kablar, är det något jag är paniskt rädd för så är det elektricitet, men min envishet är på något märkligt sätt ännu starkare. Så till slut fick jag till det och kunde se fillmen med musik som fyllde hela rummet. Igår blev det inte mycket på tv. Jag såg det senaste avsnittet av SKAM men sen fick det vara bra och jag gick och la mig i någorlunda god tid.
 
I onsdags avslutade jag mina besök hos terapeuten. Inte för alltid men för sommaren. Vi ses inte förrän i mitten av augusti och då har jag planerat att gå varannan vecka och inte varje som nu. Dels behöver jag snåla lite och vara mer sparsam med pengar och dels har jag kommit så långt i mina processer att det kan räcka att gå två gånger i månaden. Jag vill spara pengar till en resa i vinter och vet redan nu att jag kommer att ha två veckors semester över jul och nyår. Jag vill inte bara sitta hemma och läsa då. Förra julen kändes semestern i mellandagarna delvis bortkastad så nästa jullov vill jag använda den väl och åka i väg till ett varmt land. Konstigt att jag planerar det redan nu kan man tycka, men det gör mig motiverad att spara.
 
Det är bra att ha lite planer, för min del. Jag har levt lite för impulsivt den senaste tiden och strött pengar omkring mig till det jag känner för och har behov av för stunden. Jag tror att jag kanske har behövt ha det så och det jag handlat har varit av värde men nu behöver jag vara lite mer förnuftig. Detta är något jag jobbar med i terapin och jag lär mig ständigt att ta hand om mig och sköta om mig själv. Hur mycket får man dyka in i sig själv egentligen? Jag läste en rad i DN och fastnade vid en rad uttalad av en artist och poet som enligt DN "fortsätter analysera den moderna folksjukdomen narcissism som han, precis som alla vi andra, bär på".
 
Det fick mig att fundera på vår tid, på vårt speglande i oss själva, vår självfixering, egofixering. Allt som kan störa den egna utvecklingen och det egna självförverkligande blir en käpphäst för oss. Våra selfies, vårt navelskådande och vårt behov av att synas, bekräftas och gå till historien på ett eller annat sätt. Jag talar inte för alla men jag själv är definitivt en produkt av denna era. Min blogg är givetvis ett redskap för min egen egoboozt. Självklart vill jag dela med mig till andra av det jag har att ge, självklart tycker jag att jag har goda syften men jag är också en del av det här samhället.
 
En video fick mig att stanna till igår. En dystopi om den tid vi lever i. Jag ville skaka av mig videon och valde att släcka lampan och försöka somna i från den. Men nånstans är det ju den verklighet vi lever i. Vad ska vi se tillbaka på om tjugo år? Var är vi om tjugo år? Vart är vi på väg? Dystopier är viktiga. Det är inte så att jag vill plöja dem på Netflix men jag anser att de är viktiga precis som satiren är viktig. Vi behöver dem som ser saker och ting ovanifrån, de som ser vårt samhälle ur ett metaperspektiv och kan förutspå vart vi är på väg. För är det inte så att de flesta av oss flyr in i det som känns skönt för stunden? Det behöver inte bara vara att plöja serier eller exponera sig själv på sociala medier, det kan till och med handla om att man demonstrerar eller spottar ur sig åsikter, engagerar sig för välgörenhet. Vad är egentligen långsiktigt? Hur kan vi ändra riktningen för vart vårt samhälle är på väg?
 
Det är stora frågor och inget jag orkar konfronteras med dagligen. Nej, jag hör till dem som flyr men jag beundrar de personer som får oss att reflektera över nuet och framtiden. Liv Strömqvist är en sån person. Hon har en skarp blick för vart vi är på väg. På sitt oerhört intelligenta, knivskarpa och humoristiska vis kan hon genom sina illustrationer få oss att förstå i vems koppel vi hamnat. Vi tror att vi är fria individer men i själva verket styrs vi av osynliga krafter som många gånger manipulerar och duperar oss till fotknölarna. Bara jag får kolla min Netflixserie och åka till Palma på semestern är jag nöjd tänker jag. Men Liv Strömqvist måste läsas om och om igen. Den senaste boken är ett mästerverk och 2016 blev hon hedersdoktor vid Malmö högskola. Inte konstigt och helt rätt.
 
Vad jobbig hon är, tänker du kanske nu. På semestern och allt, nu vill jag läsa Brytupp.se och koppla av. Det vill ju jag med, så låt oss göra det. Men ta dig tid och titta på videon nedan och läs gärna Liv Strömqvist Uppgång & Fall som sommarläsning så kan du läsa deckare efter det. Jag ska läsa om den för den står här i min bokhylla och jag ska skärpa mig lite i sommar och inte vara fullt så navelskådande. Jag behöver blicka utåt och du får gärna hjälpa mig med det. Ha en riktigt fin semester kära läsare. På återseende från Palma.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Läs i sommar. Om du inte vet vad du ska börja med kan jag rekommendera Liv Strömqvist seriealbum Uppgång & Fall.
 
 
 
Geniala Liv Strömqvist
 
 
Till top