Har du tillstånd att röra på dig?

Allmänt, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik / Dans / Permalink / 0
En gammal kär vän kom på besök idag. Hon har inte varit här trots att jag bott här i fyra år så det var på tiden. Vi har känt varann sen vi var 13 och sedan den dagen var det ett äventyr varenda gång vi sågs. Vi har gjort så mycket tillsammans och har så många gemensamma minnen. Vi har rest ihop och praktiskt taget bott ihop och umgåtts dagligen under flera år. Men så träffade jag min äldsta sons pappa och vi gick skilda vägar. Jag skaffade barn och hon arbetade på en kryssningsbåt och åkte jorden runt. Vi stöter på varandra då och då, tar en fika ibland men nu var det ett tag sen sist.
 
Det var roligt att träffas och prata gamla minnen med någon man delat så mycket med. Ju äldre jag blir desto oftare dyker de upp, minnena från en svunnen tid. Vi skrattade åt knasiga händelser och hjälptes åt att minnas. Som när vi hamnade på något hotell i Göteborg och delade hotellsvit med några bandmedlemmar från något engelskt rockband efter en Bowiekonsert för att vi behövde någonstans att bo. Låter som en billig groupiehistoria men efteråt kan man bara skratta åt liknande historier. Min vän påminde mig om vägen hem till Stockholm och vad som hände oss då, jag hade glömt.
 
Vi delar mycket i nuet också visade det sig. Kanske blir det så när man till slut hamnar i samma fas i livet igen. Det betydde mycket att få sitta och minnas, prata om nuet, dået och framtiden. Jag hade bakat scones och vi drack te, som vi så ofta gjorde förr. En sommar var vi i England på språkresa. Vi var 15 och bodde i familj. Paret vi bodde hos hade inga egna barn och var endast 22. Det ger mig mycket att resa i tankarna, tänka tillbaka på gamla tider. Se miljöerna framför mig, höra musiken, känna dofter, de brittiska accenterna, smaken av Pimm's med gurka i glaset. Smaken av rom och cola som vi busigt blandade i små plasthinkar vi köpte i ett varuhus.
 
Vi var i London och gick omkring på Carnaby Street och King's road. Året var 1978 och det var fortfarande extremt hipt. I Eastbourne satt vi på beachen om kvällarna med våra nya kompisar från EF. En dag åkte vi till Brighton och gick ut på piren. Inne i ett av pirhusen hölls en danskurs till Staying Alive från Saturday Night Fever. Vi rörde oss bland en massa människor och försökte dansa som John Travolta. Jag åkte tillbaka till Eastborne sommaren därpå och besökte paret vi bodde hos några år senare när jag tågluffade och sen även när jag bodde i London. Då var de 27 och hade en dotter.
 
Jag har alltid varit oerhört förtjust i England och åkt tillbaka flera gånger. Men så gick pundet upp kraftigt och det blev väldigt dyrt att vistas i landet som svensk. När jag och min kompis tågluffade reste vi ner till Cornvall. Det var sagolikt vackert. Vi åkte även över till ön Jersey och liftade runt några dagar. En annan gång bilade jag runt med min blivande man. Vi förlovade oss i Salisbury och bodde på B&B. London har jag bara besökt en gång efter att jag bodde där, det var 1993 när vi åkte över och hade planeringsdagar med ett jobb jag var på. 
 
Ja, många minnen väcks när man träffar gamla kära vänner och börjar tänka på gamla tider. Allt var inte bekymmersfritt men mycket var också annorlunda på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag när internet fått sådan genomslagskraft. Många var länge trötta på krogliv och tacksamma över att man kan mötas över nätet. Genom facebook, instagram och Tinder. Vi följer intressanta personer och kändisar och vi behöver inte längre gå ut för att få närhet och kanske kan man till och med stöta på den stora kärleken bara genom att chatta elektroniskt. Men det finns en baksida av allt det där och det kom jag och min vän att prata om. Vi pratade om alla möten, alla människor vi träffade på den tiden vi bodde ihop. Alla förfester, alla efterfester, alla besök på Ritz dit vi gick 5-6 dagar i veckan och träffade vänner och bekanta.
 
Det var ett annat sätt att leva. Kanske inte alltid lyckligt och eftersträvansvärt men människor satt inte hemma och tittade på Netflix på samma sätt som nu. Vi var ute och vi ringde runt och bad vänner komma över. Det blev ofta mycket alkohol men det hände också ofta att jag gick ner på Ritz och drack vatten, bara för att få dansa en hel kväll. Där träffade jag alltid någon jag kände. Jag vet inte om det finns motsvarigheter idag, tror knappast det. Klubbar som har dansgolv med DJ sex dagar i veckan med fritt inträde fyra av dem. På helgerna var det band som spelade; Repebahn, Ratatata, Eva Dahlgren, Ubangi med Orup och Cia Berg, Mats Ronander och Sanne Salomonsen, Imperiet och många, många fler.
 
Hur kunde de införa dansförbud? En hel generation har lärt sig att man inte dansar när man går ut på krogen, det har blivit en självklarhet att stå och hänga, kanske röra sig lite till musiken men inte dansa. Flera partier försökte länge få bort det s.k. danstillståndet. På 70- och 80-talet var stan full av krogar med dansgolv och det var spontandans lite här och var. Det är rena diktaturen att man införde ett förbud mot spontandans, att man riskerar att bli gripen av en säkerhetsvakt om man rör sig till musiken. Vad är det för samhälle?
 

Danstillståndet är nu äntligen avskaffat. Fr.o.m. den 14 april 2016 är det inte längre illegalt att röra sig till musiken vid sammankomster, på tivoli, på offentliga platser eller på krogen. Krögare riskerar inte längre fängelse för att gästerna släpper glaset en stund och rör sig till musiken. Det är så skrattretande så man dör. Samtidigt är det självklart skrämmande att Sverige kunnat ha den här lagen så pass länge. Jag är helt övertygad om att det bidragit till att hämma människor. Att inte få röra sig spontant till musik är för mig rena Sovjetstaten. Men nu är det alltså tillåtet att dansa igen och det känns ju väldigt spontant och otvunget att vi får göra det. 

 
Bryt upp, bryt upp! Dansa mer spontandans och se för guds skull till att inte förbjuda dansen en gång till!
 
 
 
Saturday Night Fever
 
Till top