Djupa samtal ger mig min livsnäring

Regnet öser ner och viken ser ut som en skrovlig skridskobana. Åskan dundrar på med jämna mellanrum och jag sitter vid mitt fönster och lyssnar på musik, gör nya spellistor och äter färska blåbär. Mitt huvud värker, nacken likaså, jag undrar om det är vädret eller om jag har sträckt mig för det är sällan nacken värker. Kanske är det för att jag inte har styrketränat på länge. Canadagässen står på gräsmattan med sina långa halsar uppsträckta mot skyn och tycks undra vad det är frågan om, de borde ju ha varit med förr tycker man. Det är tveksamt om någon badar idag men jag var faktiskt på väg vid lunch men nu är jag glad att jag stod över.
 
Jag tog tunnelbanan söderut i morse. Åkte till Ikea. Det jag skulle ha fanns inte att köpa online, annars åker jag sällan till butiken. Det blev tack och lov bara det jag skulle handla, två varor och så en påse bullar och en kaffe i kaféet. Nu fick de full fart gässen, de springer och halvflyger ner mot stranden. Vet inte vad det var som skrämde dem, om det var åskan eller en hund som gick förbi. Jag stannade på torget i Skärholmen och köpte frukt och grönsaker. Ville köpa paprikor här om dagen, från Mathem, men de var så hiskeligt dyra; 75 kr/kg. Spetsiga paprikor kostade 191 kr/kg. Jag är egentligen ganska omedveten om priser men där gick väl ändå någon sorts gräns tänkte jag. En paprika för 15 kr. I Skärholmen köpte jag fyra för 14.90kr kilo och tomater till samma pris.
 
För ska jag fortsätta gå i terapi, fortsätta hos PT och kunna åka utomlands nån gång ibland håller det inte att handla dyr mat och då kan Skärholmen vara ett alternativ. Jag ska försöka åka dit, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Dörr till dörr gör jag mina ärenden på en timme, mellan två tvättar. Så får det bli. Jag har fått en ekonomisk rådgivare som hjälper mig att tänka till och stanna upp, hon får mig att fundera kring prioriteringar och vad som är viktigt. Kanske handlar jag vissa varor på Mathem, sånt som är otympligt att forsla hem, och resten till lågpris här runt omkring, på så vis kan det fungera rättså bra, jag har ju inte obegränsat med tid.
 
Jag är bjuden på grillfest ikväll men jag vet inte hur det blir med den. Trädgården där grillfesten ska äga rum lär ju vara rättså blöt. Och jag har ont i huvudet och nacken. Det har varit mycket den här veckan, samtidigt har jag tagit det lugnt och njutit av att vara hemma. Jag kom hem från Skåne i lördagskväll. Vi hade en riktigt fin vecka förutom att vädret inte var det allra bästa men två dagar kom vi iväg till stranden. Den ena var det så pass att vi kunde sola och bada, den andra satt vi uppe på en höjd vid Österlen och njöt av vågorna och havet nedanför. Mycket tankar föds när jag reser och kommer hemifrån, ändå är det så skönt att komma hem till sitt eget och jag bor så idealiskt att jag behöver vara hemma och njuta av min egen lägenhet någon eller ett par veckor på sommaren också.
 
Denna sista semestervecka har jag haft gäster nästan varje dag. Jag har bjudit på enkla måltider på mitt fina porslin jag köpte förra sommaren och i mina fina keramikskålar som jag är så glad att få servera i ibland. Vi har suttit på min balkong och njutit av sommarlugnet. Ett par kvällar har jag dock själv åkt i väg in till stan. I onsdags drog en kompis med mig på salsakurs. Det var verkligen jättekul och vi ska dit på onsdag igen. Vi kommer att gå endel i höst men det kan nog inte bli varje vecka, det blir för dyrt, vi får se hur ofta det blir. Igår var jag in och klippte mig och färgade min gråa hårbotten. Hur många inpackningar man än gör på sommaren så kändes det att topparna behövde kapas, de var verkligen slitna.
 
Det är nu en vecka till jag börjar på mitt nya jobb, det känns spännande men inte särskilt nervöst. Det ska bli kul att se vad jag får för nya arbetskamrater och om jag kommer att trivas. Jag är inte så orolig, brukar trivas på de flesta ställen, har blivit så van nu att byta miljö. Självklart vill jag inte byta jobb alltför ofta men jag har inte den där rädslan att lämna det gamla som många har, den där "man vet vad man har men inte vad man får-rädslan". Jag ser det som utveckling. Jag vill givetvis inte lämna ett arbete om det fungerar ypperligt, men ibland är det tillfällen som gör att ett läge uppstår och nu kände jag att jag behövde vända blad och kunde inte tacka nej till det erbjudande jag fick.
 
 
 
 
 
29 juli 2017  En dag senare
 
Jag blev avbruten i mitt skrivande igår, mådde inte bra. Illamående blev värre och så huvudet och nacken. Det blev ingen grillfest. Jag trodde jag skulle bli sjuk. Synd tänkte jag för jag har en dejt idag :) Jag blev lite orolig för det där med nacken, likaså illamåendet och inte likt mig att ha ont i huvudet. Jag gick här hemma med min yllehalsduk virad flera varv hårt runt halsen och sjönk sen ner framför Netflix och en riktigt härlig romantisk dramasåpa. Kanske har jag legat och solat för mycket, tänkte jag, med nacken i nån konstig ställning, men jag tycker också att jag rört på mig en del och varit ute och dansat. För många snurrar i salsan kanske? Idag är nacken och huvudet bra men illamåendet är inte helt borta. Jag har suttit ute på balkongen men det är en aning kyligt så jag färdigställer det här inlägget inomhus.
 
Jag har egentligen inte mycket att berätta, samtidigt har jag hur mycket som helst att säga och dela med mig av för det har hänt mycket med mig den här sommaren, med mina tankar och mina ambitioner i livet. Jag har haft distans till terapin, samtidigt har den haft stor effekt på mig och börjar leva sitt eget liv i mig. När semestern börjar är den alltid för kort och jag tänker att jag inte kommer att hinna vila upp mig, varje år är det så. Men när mina fem veckor väl har passerat inser jag att så mycket har hänt och att jag är en helt annan än den jag var i början på sommaren. Jag älskar det och jag älskar den sidan av mig själv, att jag är så utvecklingsbar. Jag har tagit starkt intryck av de människor jag umgåtts med i sommar. Både nya och gamla vänner, de flesta nygamla. En av dem kom på kaffe och våfflor här om dagen. Jag gillar att grädda våfflor och det kunde hon behöva. Hon har elakartad cancer, har gått ner mycket i vikt och orkar inte mycket. Ändå gav hon mig så mycket styrka och inspiration. Vi satt på min balkong i fyra timmar och det var ytterst givande fyra timmar och början på nånting nytt.
 
En annan kär vän kom på middag och vi djupdök i filosofiska och psykologiska samtal fram till klockan ett en måndag då hon insåg att det var dags att ta nattbussen hem. Självklart erbjöds hon en sängplats hos mig men hon ville hem till sin dotter. Och grannen har varit på besök flera gånger och vi pratar böcker, livet, semestrar och vad som är viktigt för oss för att vi ska kunna andas. Jag måste ha djupa samtal, djupdykning är min näring och jag vill ge lika mycket som jag får men utbytet av tankar om livets mening är det som ger mig energi att orka leva, det och dansen och så självklart massa humor och skratt. Jag hoppas han är en djupdykare, han jag ska träffa idag, jag tror faktiskt det.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Vänd och vrid lite på dina gamla vanor och umgås med människor du inte brukar träffa i vanliga fall. Nya tankar föds och du tar nya steg på livets stig.
 
 
Balkongliv kräver goda kryddor till maten. Förr var oregano ett ogräs jag försökte få bort från mina rabatter,
numera betalar jag dyra pengar för oregano på Ica
 
Konstigt väder, det vill varken regna eller bli sol. Till slut kom regnet men stannade till
 
Skärholmens centrum
 
Lite fel kläder till salsa kom jag på, men skönt var det med kjol för det var väldigt varmt där
 
Stockholm Salsa Dance
 
 
 
 
 
 
 
 

När jag läst ett tag blev jag karaktären

Allmänt, Poesi & Litteratur / Helena Henschen, Helena von Zwigbergk, Inger Alfvén, Karin Alvtegen, Kristina Sandberg, Linda Olsson, Linn Ullman, Litteratur, Marie Hermansson, Relationsromaner, nextory / Permalink / 0
Det är en riktigt tyst morgon i hamnen. Endast en och annan med handduk runt halsen eller morgonrock på sig kommer gåendes från bryggan. Jag har inte kommit mig för att gå ner och doppa mig denna morgon. Efter att jag kom hem från Spanien har jag blivit märkligt kräsen med badtemperaturen, jag som alltid gillat när det är svalt i vattnet och inte ryggar för 15 grader tycker nu att det är lite för kallt när det är 18,5 som det var i går. Så länge det är varmt i luften är det helt okej och det är det idag även om solen inte skiner, så jag ska nog gå ner om en stund, man får ta ombyte med sig helt enkelt. Så är jag uppväxt, vi badade i alla väder.
 
Annars hörs bara måsarna. Jag älskar dom. Hur kan man vara så förtjust i måsar? Och tornseglarna. Härom dagen när min granne och jag satt och fikade på min balkong kom en tornseglare flygande rakt mot oss och kröp hastigt in intill stuprännan intill så vi fick se den på nära håll. Alldeles svart och större än jag trott, de ser ju så små ut när de flyger högt uppe i skyn. Sen flög den vidare. Jag har hört att de aldrig är stilla, att de aldrig stannar till eftersom de har svårt att lyfta igen och att de kan flyga omkring i flera år i sträck. De parar sig i luften men sen måste de väl rå om sina ungar nånstans? När jag läser om dem står det att de kan nå en hastighet på 200 km/timmen. Nere på gräsmattan har vi nu en drös med Canadagäss, de betar av gräset och hoppas väl på att någon generös liten pojke eller flicka ska komma med bröd under dagen. Hur kan man vara så fäst vid alla dessa tama fåglar?
 
Jag lever på balkongen. Morgon, middag, kväll. Resten av veckan är rättså späckad men sedan jag kom hem från Mallorca i torsdags har jag i princip levt på balkongen. Det har varit ljuvligt skönt. Det är städat i lägenheten och när jag är ledig njuter jag av att kunna hålla efter. Jag lyssnar på böcker. Läser E-böcker också men mest lyssnar jag. Mina lurar gick sönder på resan och jag har skickat efter nya men mest lyssnar jag i en liten högtalare jag ansluter till mobilen. Just nu läser jag böcker av Linda Olsson. Fantastiska böcker. Samtidigt läser jag en av Linn Ullman. Inte den senaste, den har jag läst, en gammal.
 
Jag minns den sommaren då jag var så sjuk. Det var för två år sen och jag insjuknade vid den här tiden. Jag hade varit i Halland på målarkurs och kom hem och fick feber. Det var den 14 juli. Jag blev inlagd och inte utskriven förrän den 30 juli. Det var en svår tid men min räddning var läsningen. Under vinterhalvåret orkar jag inte läsa så mycket skönlitteratur, jag har svårt att fokusera så det blir mest biografier och fackböcker och självhjälpsböcker. Då för två år sen läste jag trilogin om Maj av Kristina Sandberg. Den etsade sig djupt, djupt in i mitt medvetande, och under den veckan eller de veckor jag lyssnade på de drygt 50 timmarna om Maj gick jag in så för min läsning att jag närapå blev Maj själv. Jag började baka som hon, vädrade kläder och skötte om mitt hem. Jag var så svag och orkade inte så mycket men det var en räddning för mig då, att ha något att fokusera så djupt på.
 
Det är det som är så fantastiskt med skönlitteratur, att man kan släppa taget om det man har och gå in i en annan värld. Linda Olsson är lik Kristina Sandberg på det sättet. Båda kan verkligen skapa magi. Det är det ju många som kan men på vinterhalvåret har jag svårt att släppa taget och tillåta mig dras med in i andra världar, då håller jag mig till det som är verklighetsnära. Men på sommaren när inget annat håller taget om mig kan jag tillåta mig att gå in i världar jag annars håller långt i från mig, jag tillåter mig att dras med och känna djupa känslor jag annars inte alltid mäktar med. Jag kan känna längtan, sorg, glädje och andra känslor som jag kanske väljer att hålla på avstånd till vardags.
 
Jag har några favoritförfattare, men tyvärr ger de ut böcker alldeles för sällan och jag har svårt att hitta nya. Jag älskar att läsa samtida, svenska kvinnliga författare i min egen ålder och lite yngre och lite äldre som skriver relationsromaner; Karin Alvtegen, Inger Alfvén, Linda Olsson, Helena von Zweigbergk, Marie Hermansson, Linn Ullman (norsk), Maj-Gull Axelsson, Vibeke Olsson, Kristina Sandberg, Lena Andersson, Herbjörg Wassmo (norsk), Helena Henschen m.fl. Jag kommer inte på fler nu men önskar jag kunde få fler tips. Jag tycker om att läsa om miljöer jag känner igen antingen de är nutida eller historiska.
 
Eftersom jag trots att jag i stort sett alltid läser, har ganska svårt att läsa vill jag inte gärna påbörja böcker jag inte kommer att gilla. Jag fastnar lätt och blir så besviken när jag tvingas ge upp efter halva boken när jag inser att kvinnorna saknas och inga relationer kommer att belysas. Som när jag blev rekommenderad Jan Guillous Brobyggarna. Jag hade väldigt svårt att tro att jag skulle gilla Jan Guillou men i brist på annat började jag läsa den och tänkte att jag måste ju bilda mig en uppfattning om honom, jag har ju bara läst Ondskan. Men jag läser så långsamt och möter så mycket motstånd när jag läser och då måste boken vara riktigt, riktigt bra för att jag ska orka. Det är klart att det finns undantag, det händer att jag läser lättlästa deckare men generellt sätt kan jag inte plöja böcker på det sätt som många kan och läsa dem på några timmar. Så jag håller mig mest till säkra kort.
 
Uppläsaren är viktig också. Numera är de flesta uppläsare bra, det har blivit en sån stor bransch, men förr kunde man stöta på uppläsare som var alldeles för teatrala. Det förtog lite av läsupplevelsen. De kan också vara så att rösten vaggar en till sömns eller som i det fallet jag gång på gång började på Ljuset vi inte ser av Anthony Duerr och inte kunde fokusera för att jag fick sexuella fantasier bara av att höra Magnus Rossmans röst. Jag har alltid gillat Magnus Roosmanns, både att se och lyssna på, så tyvärr har jag inte lyckats läsa Ljuset vi inte ser. Jag får kanske läsa den som E-bok, lite mer neutralt.
 
Men tillbaka till det här med balkongliv. Det är verkligen underbart med balkong på sommaren när jag är ledig. Även om det är mörka moln på himlen sitter jag på min balkong, som nu. Börjar det dugga fäller jag upp mitt rektangulära parasoll som täcker min soffa som ett tak och så sitter jag här och njuter av att vara ute och samtidigt så nära till allt inne, nästan som i en villa. Jag ligger ofta i min soffa så som jag låg i hammocken hemma på tomten när jag växte upp och somnar en stund under bar himmel eller känner tryggheten från markisen ovanför, som ett litet bo. Det ger mig sån ro i själen. Ibland har jag tänkt om de här dagarna som gått sen jag kom hem i torsdags; "Vart tog de vägen?". "Jag har bara varit här hemma i Hamnen och latat mig och inte gjort nånting". Men det är så ljuvligt skönt att tillåta sig det, att tillåta sig att bara vara och inte vara så aktiv och nyttig, att släppa vardagen och njuta av min lägenhet som den sommarbostad den faktiskt kan fungera som.
 
Ikväll ska jag iväg och träffa min son. Jag hämtade cykeln på verkstaden igår så jag ska cykla in till stan och göra några ärenden innan. Jag behöver börja röra på mig lite men har inte orkat. I morgon är jag bortbjuden och på torsdag ska jag själv ha gäster. Ibland är det svårt att låta bli att tänka på att tiden är knapp på sommaren men jag kämpar och vet att jag har en hel vecka kvar när jag kommer hem från Skåne. Då kan jag återigen leva balkongliv och lyssna till måsarna, gässen och tornseglarna. En och annan båt hörs ute på fjärden, en hund skäller långt borta. Annars är det tyst, tyst. Det är mitt i juli och många i området är bortresta och resten håller sig inne såhär på morgonen när det är molnigt och lite kyligt. Jag ska lyssna vidare på I skymningen sjunger koltrasten och längtar efter att få börja på ytterligare en bok, och ytterligare en och ytterligare en...
 
 
Bryt upp, bryt upp och unna dig böcker och läsupplevelser i sommar. När du väl läst ett tag infinner sig ett lugn och ett fokus som inte finns där från början. Det är då du verkligen kan börja ta in det du läser och njuta av läsupplevelsen.
 
 
 
Böcker är som broderi, de ska ta tid och läsningen ska inte vara nyttig, du behöver bara släppa allt annat.
 
Balkongliv
 
 Fantastisk bok jag just avslutat
 
 

Har du tillstånd att röra på dig?

Allmänt, Resor & Rekreation, Samhälle & Politik / Dans / Permalink / 0
En gammal kär vän kom på besök idag. Hon har inte varit här trots att jag bott här i fyra år så det var på tiden. Vi har känt varann sen vi var 13 och sedan den dagen var det ett äventyr varenda gång vi sågs. Vi har gjort så mycket tillsammans och har så många gemensamma minnen. Vi har rest ihop och praktiskt taget bott ihop och umgåtts dagligen under flera år. Men så träffade jag min äldsta sons pappa och vi gick skilda vägar. Jag skaffade barn och hon arbetade på en kryssningsbåt och åkte jorden runt. Vi stöter på varandra då och då, tar en fika ibland men nu var det ett tag sen sist.
 
Det var roligt att träffas och prata gamla minnen med någon man delat så mycket med. Ju äldre jag blir desto oftare dyker de upp, minnena från en svunnen tid. Vi skrattade åt knasiga händelser och hjälptes åt att minnas. Som när vi hamnade på något hotell i Göteborg och delade hotellsvit med några bandmedlemmar från något engelskt rockband efter en Bowiekonsert för att vi behövde någonstans att bo. Låter som en billig groupiehistoria men efteråt kan man bara skratta åt liknande historier. Min vän påminde mig om vägen hem till Stockholm och vad som hände oss då, jag hade glömt.
 
Vi delar mycket i nuet också visade det sig. Kanske blir det så när man till slut hamnar i samma fas i livet igen. Det betydde mycket att få sitta och minnas, prata om nuet, dået och framtiden. Jag hade bakat scones och vi drack te, som vi så ofta gjorde förr. En sommar var vi i England på språkresa. Vi var 15 och bodde i familj. Paret vi bodde hos hade inga egna barn och var endast 22. Det ger mig mycket att resa i tankarna, tänka tillbaka på gamla tider. Se miljöerna framför mig, höra musiken, känna dofter, de brittiska accenterna, smaken av Pimm's med gurka i glaset. Smaken av rom och cola som vi busigt blandade i små plasthinkar vi köpte i ett varuhus.
 
Vi var i London och gick omkring på Carnaby Street och King's road. Året var 1978 och det var fortfarande extremt hipt. I Eastbourne satt vi på beachen om kvällarna med våra nya kompisar från EF. En dag åkte vi till Brighton och gick ut på piren. Inne i ett av pirhusen hölls en danskurs till Staying Alive från Saturday Night Fever. Vi rörde oss bland en massa människor och försökte dansa som John Travolta. Jag åkte tillbaka till Eastborne sommaren därpå och besökte paret vi bodde hos några år senare när jag tågluffade och sen även när jag bodde i London. Då var de 27 och hade en dotter.
 
Jag har alltid varit oerhört förtjust i England och åkt tillbaka flera gånger. Men så gick pundet upp kraftigt och det blev väldigt dyrt att vistas i landet som svensk. När jag och min kompis tågluffade reste vi ner till Cornvall. Det var sagolikt vackert. Vi åkte även över till ön Jersey och liftade runt några dagar. En annan gång bilade jag runt med min blivande man. Vi förlovade oss i Salisbury och bodde på B&B. London har jag bara besökt en gång efter att jag bodde där, det var 1993 när vi åkte över och hade planeringsdagar med ett jobb jag var på. 
 
Ja, många minnen väcks när man träffar gamla kära vänner och börjar tänka på gamla tider. Allt var inte bekymmersfritt men mycket var också annorlunda på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag när internet fått sådan genomslagskraft. Många var länge trötta på krogliv och tacksamma över att man kan mötas över nätet. Genom facebook, instagram och Tinder. Vi följer intressanta personer och kändisar och vi behöver inte längre gå ut för att få närhet och kanske kan man till och med stöta på den stora kärleken bara genom att chatta elektroniskt. Men det finns en baksida av allt det där och det kom jag och min vän att prata om. Vi pratade om alla möten, alla människor vi träffade på den tiden vi bodde ihop. Alla förfester, alla efterfester, alla besök på Ritz dit vi gick 5-6 dagar i veckan och träffade vänner och bekanta.
 
Det var ett annat sätt att leva. Kanske inte alltid lyckligt och eftersträvansvärt men människor satt inte hemma och tittade på Netflix på samma sätt som nu. Vi var ute och vi ringde runt och bad vänner komma över. Det blev ofta mycket alkohol men det hände också ofta att jag gick ner på Ritz och drack vatten, bara för att få dansa en hel kväll. Där träffade jag alltid någon jag kände. Jag vet inte om det finns motsvarigheter idag, tror knappast det. Klubbar som har dansgolv med DJ sex dagar i veckan med fritt inträde fyra av dem. På helgerna var det band som spelade; Repebahn, Ratatata, Eva Dahlgren, Ubangi med Orup och Cia Berg, Mats Ronander och Sanne Salomonsen, Imperiet och många, många fler.
 
Hur kunde de införa dansförbud? En hel generation har lärt sig att man inte dansar när man går ut på krogen, det har blivit en självklarhet att stå och hänga, kanske röra sig lite till musiken men inte dansa. Flera partier försökte länge få bort det s.k. danstillståndet. På 70- och 80-talet var stan full av krogar med dansgolv och det var spontandans lite här och var. Det är rena diktaturen att man införde ett förbud mot spontandans, att man riskerar att bli gripen av en säkerhetsvakt om man rör sig till musiken. Vad är det för samhälle?
 

Danstillståndet är nu äntligen avskaffat. Fr.o.m. den 14 april 2016 är det inte längre illegalt att röra sig till musiken vid sammankomster, på tivoli, på offentliga platser eller på krogen. Krögare riskerar inte längre fängelse för att gästerna släpper glaset en stund och rör sig till musiken. Det är så skrattretande så man dör. Samtidigt är det självklart skrämmande att Sverige kunnat ha den här lagen så pass länge. Jag är helt övertygad om att det bidragit till att hämma människor. Att inte få röra sig spontant till musik är för mig rena Sovjetstaten. Men nu är det alltså tillåtet att dansa igen och det känns ju väldigt spontant och otvunget att vi får göra det. 

 
Bryt upp, bryt upp! Dansa mer spontandans och se för guds skull till att inte förbjuda dansen en gång till!
 
 
 
Saturday Night Fever
 
Till top