Inte undra på!

Allmänt, Arbete & Utbildning, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa / #de sju diskrimineringsgrunderna, Arbetsdomstolen, Rättsprocess, diskriminering, trakasserier / Permalink / 0
Jag glömde ta ett dopp innan jag duschade, och nu vill jag inte gärna gå ner för jag håller på att fixa håret, har haft en massa jox i det. Jag håller på att tvätta och har suttit på balkongen och ätit frukost. Efter lunch ska jag iväg med ett par vänner, jag ska på festival idag. Inte likt mig men nu blir det så och jag hoppas det kommer bli uppehåll hela dagen och kvällen. Solen kan inte bestämma sig, den är sådär velig som jag är när jag inte vet om jag ska ta en promenad eller inte. Gör en liten ansats men det blir bara halvdant. Att komma i väg till gymmet är lättare. Att ställa sig på crosstrainern med bra musik i lurarna är som att sätta sig på ett tåg, det går av bara farten och jag behöver bara hänga med. Vips, så har jag bränt 300 kalorier och känner mig lite starkare i lår och axlar.
 
Igår var det extra härligt att träna eftersom det var så tomt. Det var ett gäng på löpbanden men bara ett par tjejer och jag i Fria-vikter rummet. Nästa vecka kör de igång med PT-träning men jag tror inte passen kommer igång förrän om ytterligare några veckor. Jag har anmält mig till ett pass nästa vecka men inte på mitt vanliga gym, får se om jag kommer i väg. På onsdag är det dags för min egen PT-träning och jag ser fram emot det för min rygg börjar ta ordentligt med stryk. Igår började jag lyfta lite försiktigt igår men jag saknar pepp. Jag har suttit mycket och illa och spänt mig den här veckan och får lätt huvudvärk och nackvärk. Det är bara styrketräning och stretching som gäller, sen är jag okej igen.
 
Min granne kom förbi i går kväll och vi pratade länge om jobb och byte av jobb. Hon har gjort samma resa som jag och sagt nej till tillsvidaretjänst på en och samma arbetsplats för att arbeta som konsult. Det finns en frihet i det. Självklart finns det nackdelar men just nu längtar jag efter fördelarna och det var skönt att höra henne bekräfta det jag redan vet och vill till. Hon jobbar på ett konsultföretag jag arbetat på förut. Ett bra företag. Som konsult är man värdefull, man blir ju deras inkomstkälla. Så är det på vilket jobb som helst men de flesta arbetsgivare glömmer det och tar inte till vara de resurser man har. Många arbetstagare tas för givna även om deras kompetens är unik. Som konsultchef vet man att man måste vara rädd om sina konsulter. Konsultchefen kommer ut till arbetsplatsen, bjuder ut dig på lunch, du bjuds in till träffar och fester. Jag gillar att bli omhuldad.
 
I förrgår fick jag ett sms av min konsultchef. "Hej Magdaelna! Hoppas det är bra med dig! Kom till kontoret kl 10 på måndag 7/8, så styr vi upp nåt kul då. Trevlig helg!" Jag längtar efter mitt nya liv även om jag verkligen på många sätt kommer att sakna mina kollegor från det ställe jag lämnar. Men så är det att bryta upp, man börjar något nytt och tvingas lämna något gammalt. Det var dags nu. Det var dags att bryta upp, jag har inte brutit upp på allvar på tre år. Det hör till min natur att kasta mig ut i det okända med jämna mellanrum.
 
Igår när jag gick hem från träningen började jag fundera på varför jag varit singel så länge. Det finns ju massor av förklaringar till det men jag började fundera på vad som hänt under de år jag faktiskt varit singel. Jag skilde mig 2002 och sedan dess har jag haft en del korta relationer och dejtat en hel del men inget som jag kan räkna som ett förhållande. De första åren ville jag ägna mig åt mina barn. De hade haft några riktigt tuffa år och jag ville sätta dem främst. Dock hade jag varje år ett skov av hypomani. Fördelen var att jag 2002 fick epelepsimedicin istället för litium vilket gjorde mig starkare och gav mig mer energi. Litiumet hämmade mig, jag kom aldrig ur min depression helt och hållet. Men med den nya medicinen hamnade jag lite åt andra hållet och en gång om året, under 5-6 veckor hamnade jag i maniska skov.
 
Men jag jobbade heltid och jag satte mina barns behov så högt jag kunde men en dag kraschade det. Jag gick in i väggen, mitt maniska skov brände ut mig och jag kunde inte längre hantera tillvaron. Året var 2006 och den 1 september blev jag sjukskriven och jag kom inte tillbaka till jobbet förrän i augusti året därpå och då på 25%. I juni 2007 - mitt under denna sjukperiod - brann det i mitt hus och min lägenhet blev kraftigt rökskadad och jag och mina barn evakuerades. Så när jag började på 25% bodde jag i en annan lägenhet, utan mina tillhörigheter. Jag hade fått köpa det viktigaste efter att ha slagits mot försäkringsbolaget. Hela hösten och vintern gick åt till att få ordning efter branden, och kämpa sig tillbaka till arbetet, först på 25%, sen på 50% och så småningom på 75%.
 
Men det dröjde inte länge förrän jag blev smittad av ett virus som aldrig ville ge med sig. Jag började räkna veckorna och efter sju veckor kände jag mig uppgiven eftersom det resulterade i astma. Jag hade inte kommit tillbaka psykiskt efter min sjukdom och ville inte bli sjukskriven så jag började undersöka om det kunde vara mögel på arbetsplatsen. Året var 2008 och i personalrummet hade det byggts ett tält för att lufta vad de sa var en fuktskada. "Du måste därifrån!" sa min astmaläkare. "Det spelar ingen roll om det inte är mögel, det räcker med fukt". Jag kontaktade skyddsombud (det här är givetvis en mycket längre historia) och kom med förslag på omplacering men min chef tyckte jag skulle sjukskrivas för att hon senare skulle kunna göra en rehabutredning.
 
Jag blev remitterad en månad till Åre för astmabehandling av min astmaläkare i november 2008. Där skulle jag bli frisk och jag ville inte tillbaka till fukt och mögel när jag kom tillbaka och eftersom jag inte fick den hjälp jag var i behov av, varken av min chef eller av skyddsombudet, ordnade jag själv med en omplacering och sökte ett vikariat och begärde tjänstledigt. Jag fick vikariatet men när jag väl var i Åre ringde chefen på den nya arbetsplatsen som jag skulle till och sa att det var en tills vidaretjänst jag sökt och fått (vilket det inte stod något om i annonsen) och jag bestämde mig för att slå till. I mars 2009 sa jag upp mig från arbetsplatsen som ännu inte blivit fri från det som senare visade sig vara en allvarlig mögelskada. Ungefär samtidigt opererade jag min sköldkörtel.
 
Det visade sig vara ett misstag att säga upp sig. Tryggheten försvann. Jag vantrivdes på det nya jobbet och i juni kom min nya chef och berättade att tjänsten inte var någon tjänst trots att jag hade ett avtal på det. Kommunen var liten och till skillnad mot i Stockholms kommun kunde man sparka folk enligt "sist in- först ut" regeln. Det beslutades ingenting och jag fick arbeta kvar tills vidare. Cheferna byttes ut och det var en enda röra och i brist på ledning bildas informell ledning och jag blev föremål för vuxenmobbning. Det hela började med att jag hade civilkurage nog att påtala att det förekom vuxenmobbning och tog ett par utsatta kollegor i försvar gentemot ledning men när dessa personer sedan slutade blev jag själv ett offer. Jag för svag för att söka nya jobb, jag hade ju knappt hämtat mig efter allt som hänt tidigare, operation, utmattning, brand och astma och att bli utsatt för mobbning är inte bara obehagligt och kränkande, det ger fysiska symtom om det fortgår.
 
Våren 2010 var det så illa att jag fick söka hjälp. Skyddsombudet på den nya arbetsplats var en redig och bra kvinna. Hon såg till att jag fick stöd av psykolog och av facket. Det hela slutade med att jag blev utköpt. Inga stora summor; 100 000 kr före skatt vilket inte räcker särskilt långt om man är under isen. Jag bestämde mig för att byta yrke och sökte en utbildning. Nu hade jag råd att plugga på heltid och trodde på min nya framtid. Men att arbeta som rekryterare var ingenting för personer på 48 år utan erfarenhet. Jag blev inte långvarig i bemannings- och rekryteringsbranschen. Trivdes sådär men fick slutligen ett bra jobb på Skatteverket hösten 2011 men där fick jag inte stanna mer än några månader p.g.a. arbetsbrist. I januari 2012 började jag som servicehandläggare i kommunen och trivdes bra men där fick jag bara ett uppdrag på ett halvår. 
 
På arbetsplatsen fanns en annan avdelning som utlyste ett vikariat jag bestämde mig för att söka. Jag var överkvalificerad och hade jobbet som i en ask men när min blivande chef ringde min referent, chefen från arbetsplatsen med mögelskadan och den rekryterande chefen fick höra talas om mitt år som sjukskriven ville hon veta mer. Jag fick goda referenser men min gamla chef hade ju nämnt nånting "om en sjukdom". Jag tänkte att ett vikariat är väl inte hela världen så jag berättade om min bipolära sjukdom men sa att jag "numera är frisk och inte haft en enda sjukdag på flera år". "Men jag kan inte ingå en anställning med en sån som du...." började hon. I en timme satt jag som fastklistrad i hennes rum, jag var som förstenad. Fler och fler grodor kom ut ur hennes rum, den ena värre än den andra.
 
Jag gick omedelbart hem och skrev ett långt brev till Diskrimineringsombudsmannen. De hörde av sig dagen efter och det tog inte många dagar förrän jag hade en handläggare och ärendet var igång. Processen pågick mer än ett halvår och kostade mig 3-4 månaders sjukskrivning men jag vann i en förlikning. Tyvärr inte gällande diskrimineringen i rekryteringsprocessen eftersom hon trollade bort vikariatet, men på hösten 2012 fick jag till slut 60 000 kr för trakasserier som Stockholms stad erkände för att slippa hamna i arbetsdomstolen.
 
Men diskrimineringarna fortgick på min nästa arbetsplats som jag kom till i augusti 2012. Jag uppgav aldrig min diagnos men bara det faktum att man varit sjukskriven ett år för utmattning var tillräckligt för diskriminering i rekryteringsprocessen även där och trakassarier under de drygt två år jag jobbade där. Jag fick jobbet och brydde mig inte att jag till skillnad mot alla andra som började samtidigt fick ett halvårs provanställning, jag ville tillbaka till arbetsmarknaden och kunde inte bråka, jag hade inte råd att bråka så det var bara att ta skiten. Jag var populär så länge jag var en nickedocka; kompetent och ambitiös med hög arbetsmoral men när jag anlitade facket för all muntlig och skriftlig diskrminering hamnade jag inte i god dager. Jag höll på att knäckas. På riktigt. Men jag visste att jag inte fick, jag måste jobba. Jag visste att jag måste klara mig igenom det, att knäckas var inte ett alternativ.
 
Det första året var jag frisk och hade knappt en enda sjukdag men efter ett år, i samband med att jag flyttade till min nya lägenhet 2013 kom bakterieinfektionerna på löpande band och jag avverkade antibiotikakur efter antibiotikakur. Jag kom upp i tio kurer per år samt tre-fyra långa kortisonkurer. Jag hade astma jämt. Det var i den vevan jag började skriva bloggen. Jag kunde inte arbeta kvar eftersom jobbet innebar att jag kom i kontakt med små barn som ofta bär på bakterier. Det var då jag sökte mig till den konsultfirma jag nu ska tillbaka till. Det visade sig vara en mögelskada i min nya lägenhet. Processen innan den var åtgärdad drog ut på tiden. Jag upptäckte den i februari 2015 men den kom tillbaka på hösten.
 
På sommaren 2015 drabbades jag igen, denna gång av en njurinfarkt och blodförgiftning till följd av en svår tandinfektion. Jag var allvarligt sjuk och höll på att stryka med, var inlagd på intensiven med extremt hög feber. Jag var sjukskriven på heltid i en och en halv månad och på deltid ytterligare två månader men hade nog inte repat mig förrän efter ett år. När jag tänker tillbaka på förra sommaren 2016 inser jag att jag inte hade de krafter jag har nu. Så när jag tänker tillbaka på vad som hänt sedan 2002 är det ju inte så konstigt om jag inte haft ro att bygga relationer, haft ro att gå in i ett förhållande. Jag har haft ganska fullt upp med mig själv. Jag har på bästa sätt försökt se till mina barn även om jag inte alltid lyckats och jag har haft fullt upp med att över huvudtaget överleva.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Så viktigt det är att ha medkänsla med dig själv.
 
 
Det var helt tomt i tunnelbanevagnen in mot stan, halvsex på fredagen
 
Tänk om det såg ut så här när man ska till jobbet på morgone,
men nej då får man stå och trängas
 
På gymmet var det också ovanligt luftigt
 
Tomt men ganska trist
 
Även hemma kändes det ganska skönt, tomt men trist
 
 
 
Till top