Att våga sätta gränser och ha medkänsla med sig själv

Allmänt, Bryta upp, Reflektioner / Bryta upp / Permalink / 0
Det är sorgligt med avsked, men bra med avslut. Att bryta upp är inte alltid lätt men kanske nödvändigt ibland. Nånting upphör, nånting annat börjar. Ett nytt kapitel i livets bok. Min bestämda uppfattning är att det på många sätt är viktigt med ordentliga avslut, att man inte smiter undan för att det är jobbigt för då tror jag man kan få svårt att lägga det gamla bakom sig och gå vidare. Oavsett om jag haft en bra relation med min arbetsplats eller inte, med individer, bostäder och annat så försöker jag ha någon typ av avslut, åtminstone inför mig själv. Jag kan till och med göra det till en ceremoni inom mig själv, utan att andra märker. Det kan t.o.m. vara bagateller, som efter en vecka på Mallorca. Den sista dagen går jag och doppar mig i Medelhavet, liksom för sista gången, går till mitt favoritcafé för sista gången och gör ett ceremoniellt avslut på min resa.
 
När det gäller vänskapsrelationer har de däremot en tendens att rinna ut i sanden. Man växer i från varandra, går skilda vägar, får allt mindre gemensamt. Då är det sällan aktuellt med ceremoniella avslut. Inte heller i en skilsmässa eller en kärleksrelation. Dessa relationer har en tendens att sluta i smärtsamma uppbrott, utdragna eller explosiva, och man får bearbeta sitt avslut på egen hand. Till viss del kan det vara så även med vänner, man blir oeniga om något och sen är det svårt att förenas igen, hitta tillbaka till den vänskapliga kärnan. Kanske hittar man tillbaka flera år senare när båda mognat och allt inte är laddat på det sätt det var tidigare.
 
Då jag jobbar med människor har det varit en röd tråd även i mitt arbete att man ger de människor man arbetar med någon typ av avslut. De ska veta när en process pågår och när den tar slut. Det kan hända att de själva uteblir från det avslutande mötet, gång på gång och då kan man inte annat än ge upp, men det är åtminstone min intention att arbeta på det sättet vare sig det handlar om små barn, ungdomar eller vuxna. Tydlighet är viktigt enligt mig.
 
Många människor - och så även jag - kan ibland hålla ett krampaktigt tag om det förgångna, om det som har varit i rädsla för att gå vidare och stå ansikte mot ansikte med det nya och okända. Det kan vara skrämmande och hotfullt att bryta upp. Därför håller vi oss gärna kvar i destruktiva relationer, umgås med dyfunktionella familjer och behåller släktband som gör oss illa, ofta i tron att vi gör det för den andres skull, för våra nära och kära, eller för att det ska vara så och att det vore egoistiskt att göra annorlunda. I själva verket kanske det hela är en egoistisk handling i sig, vi utgår från oss själva och våra undermedvetna behov.
 
Jag ska inte på något sätt framhålla att jag är bättre, men jag försöker ständigt träna mig i självrespekt och jag försöker lära mina barn självrespekt. Att sätta gränser och stå upp för sig själv och sina behov är en dygd och jag respekterar andra som gör det. Det ligger så gott som alltid hårt arbete bakom. Därför är det lätt att luras att tro att de som spenderar mycket tid med sin familj på sommaren, i sommarstugor i skärgårn, till vackert dukade bord på instagram, lever i en idyll. Det kan vara en idyll. Det kan vara det rätta, det kan vara det optimala, det eftersträvansvärda, men det är viktigt att komma i håg för alla dom som inte har tillgång till den där idyllen att det inte alltid är det. Att de som lever i storfamilj kanske glömmer sina egna behov och äts upp av alla andras. Av barnens, svärföräldrarnas, mannens, fruns, morbrorns, svärsonens, svärdotterns, you name it.
 
Jag anser inte på något sätt att det är fel och har du barn är det självklart nödvändigt att sätta dina egna behov åt sidan under en period av ditt liv, men har du kommit upp i min ålder kan det vara på tiden att fundera över vad du själv behöver och kanske inte ständigt och jämt anpassa dig efter alla andras behov. Då talar jag inte om gå och träna eller se ett tv-program, nej jag vill som vanligt dyka ner lite djupare än så. Att som familjemedlem respektera dig för att du vill ut och springa eller se ett program på tv är inte ett hot mot din partner, mamma, son, dotter etc. men att sätta gränser utan någon synlig anledning kan upplevas som ett hot för den du säger nej till. Att våga se sina egna behov och sätta gränser utifrån dem kräver mod. Att säga nej till andra utan synbar, acceptabel anledning kräver mod, att säga ja till sig själv och sin egen utveckling kräver mod. Vi gillar inte egoistiskta människor och tror ofta att det är enbart gott att finnas till för andra, att ställa upp och finnas till bortom det rimliga, så mycket att vi nära på utplånar oss.
 
Men min bestämda uppfattning är att det ofta döljer sig en hemlighet i dessa situationer, en "hemlig" anledning som man döljer bakom sin generositet. För vad händer om man börjar säga ja till sig själv och sina egna behov? Vad händer om jag säger nej och vägrar passa upp, vägrar finnas till för andra dygnet runt? Många av oss hamnar i en kris och tvingas gräva i oss själva, såvida vi inte flyr in i träning, netflix-konsumtion eller andra intressen. Men att på allvar bryta upp och förändra livsstil, förändra våra tankemönster kräver mod och styrka. Att våga ha medkänsla med sig själv är ännu inte särskilt accepterat i vårt samhälle. Det krävs mod att blotta våra svagheter både inför oss själva och andra. För att leva i utåt sätt stabila relationer och cementerade äktenskap, jobba på på arbetsplatser som innebär att vi slipper tänka och har allt vi behöver kanske inte gör oss lyckliga och inte ens fria, men att hålla fast vid det trygga gör att vi slipper se våra egna tillkortakommanden och vem vill egentligen det?
 
Så att bryta upp kräver ofta mod om det så är i det lilla. Det betyder inte att du behöver sälja allt du har och flytta till ett annat land. Det betyder inte att du måste byta jobb eller skiljas, det betyder inte att du måste komma ut om du inte är redo för det, det betyder inte att du måste släppa taget om dina barn trots att du vet att de håller på att bli stora och behöver det, det betyder inte att du måste ta tag i din hälsa och sluta dricka alla dagar i veckan, sluta röka eller sluta umgås med släkten. Att bryta upp innebär att våga börja tänka nya tankar, att våga börja trampa in nya stigar, bryta mönster, bryta normer om så bara i liten skala. Rom byggdes inte på en dag. Ta det försiktigt, för du vill inte trilla tillbaka igen.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Våga tänka nya tankar och trampa in nya stigar i den takt du är redo för.
 
 
 
Senaste köp; en fjäder som matchar blusen
 
Blev avtackad från jobbet igår med bok och blommor
 
 
Till top