Jag tycker om att korrespondera

Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap / Permalink / 1

Korrespondens
Om man läser romaner som utspelar sig hundra år tillbaka i tiden eller mer, eller om man ser en dokumentär från början av förra seklet är det inte ovanligt att man hör en kvinna tala om sitt korresponderande, i alla fall inte om hon kommer i från överklassen. Arbetarklasskvinnorna hade nog inte tid med korresponderande och var kanske inte alltid så skrivkunniga heller för den delen. Även om Emil i Lönnebergas mamma inte direkt tillhörde överklassen var hon ju välbergad med tjänstefolk och gård. Även hon hade tid och möjlighet att skriva även om det mest handlade om Emils hyss. Annars är det där med korresponderande i brevform något jag verkligen fastnat för. Att kvinnor skrev långa brev till varandra. Även män skrev och så skrevs det självklart kärleksbrev, men för mig är det där systerliga korresponderandet något som jag själv bibehållit i alla år, vare sig det skett per post eller elektroniskt.

Skrev brev över Atlanten
När jag befann mig i USA för över trettio år sedan skrev jag ark efter ark på smörpappertunna blad med liten, liten skrivstil och skickade hem till Sverige. Mestadels var det i någon sorts bloggform till mina föräldrar som berättade att min farmor hängde på tröskeln titt som tätt för att ta del av dessa blogguppdateringar. Ibland kunde det till och med bli osämja när mamma och pappa tyckte att de ville hålla någon nyhet för sig själva. Farmor var envis och tyckte att hon hade rätt att veta allt. Tidigt hamnade jag på scenen i konflikternas arena och där blev jag kvar i några år innan jag åter flydde utomlands - hals över huvud.

Återigen brev fram och tillbaka 
Ett nytt korresponderande påbörjades. Denna gång med en förälder i taget. "Nu får ni göra något åt er situation", lydde mina brev till dem båda. Med smärtor i magen hamnade jag på sjukhus i London. Jag sög åt mig all stress och alla konflikter som en svamp. Men mina långa brev från utlandet gav avstamp till att mina föräldrar löste sin konflikt och jag kunde åka hem och fortsätta mitt liv hemma i Sverige. Mina föräldrar skildes och jag kunde leva mitt liv. Jag höll kontakt med vänner i USA och inom Europa och hade många brevvänner hemma i Sverige. Breven var ofta dekorativa med blommor och vackra kuvert, både egentillverkade och färdigtryckta från bokhandeln. Jag har alltid lagt ner både pengar och tid på min korrespondens.

Mail 
I slutet av 90-talet köpte vi vårt första internetmodem och jag fick en mailadress. Förutom att jag skrev de flesta brev på en elektrisk skrivmaskin började jag skriva elektroniska brev. Breven var ofta långa och jag sparade dem jag skrev och dem jag fick av vänner i olika mappar. Att skriva brev till mina vänner har alltid varit en viktig del av mitt liv. Ändå har jag i perioder nonchalerat behovet av ett skrivbord. Varför ska jag ha ett skrivbord? Jag har väl inga skrivbehov. Men det har jag ju haft. När vår lägenhet var möblerad efter tre små barns behov under nittiotalet fanns det inte någon plats för skrivbord. Min man hade en egen ateljé men mina behov av att skriva  och måla var som kvinnans i alla tider lättare att förbise. Hon är väl lycklig ändå och har ju barnen. Plötsligt en dag blev jag arg och delade av vardagsrummet, ställde ett stort skåp mitt i rummet och och skapade en vrå för mig själv där jag kunde sitta med min elektriska skrivmaskin och skriva mina brev.

Korrespondensbord 
Idag har jag ett bord vid mitt vardagsrumsfönster. Jag skriver dagligen och har insett att detta behov aldrig kommer att upphöra. Jag skriver dagbok (blogg) och jag korresponderar med mina vänner. Mina shortmessages kommer alltid att förbli långa, mina mail tar dagar att läsa och ibland skriver jag till och med brev. Bloggen skapar liv och dynamik för mig. Ena dagen ser livet ut på ett sätt, nästa på ett annat. Ingenting är statiskt. För så ser mitt liv ut. Det går inte att sammanfatta eftersom det ständigt förändras. Som en mobil som hänger i taket och ständigt rör sig. Livet är aldrig stilla. Men mötet med mina vänner via både blogg och brev kommer för all framtid vara viktigt. Korrespondensen och bloggen kommer alltid att vara min röst. Därför vill jag återuppta detta vackra ord och säga att jag korresponderar.


Bryt upp, bryt upp! Sätt igång och korrespondera med dina nära och kära.

 

Denna fina affisch av Yayoui Kusama köpte jag på Louisiana i Danmark när vi var där i våras.
 
 Mitt loppisfynd från Sundsvall
 
#1 - - Anonym:

Känner igen mig Magdalena! Förr skrev jag massor av brev till brevvänner runt jorden och här hemma!
Du skriver så bra:)
Varma hälsn.
Maria W

Svar: Tack snälla Maria! Känns bra att ha dig som bloggföljare som gillar det jag skriver. Ibland tycker jag att jag är ute i det blå. Då känns det extra bra när du skriver att du känner igen dig. Kramar till dig! <3 <3 <3
Magdalena Berger

Till top