Jag blir oerhört provocerad

Psykiatri & Psykologi / Permalink / 1
Djävulsdansen  
Igår visades Djävulsdansen på tv. En serie som ska handla om psykisk ohälsa, eller rättare sagt vill bryta tabun kring psykisk ohälsa. Jag blev besviken för jag tyckte att serien mer förstärkte offerrollen för dem som är indirekt är utsatta för psykisk ohälsa, det vill säga de personer som lever i en frivillig relation med någon som har psykisk ohälsa. Att leva med någon som lider av svår psykisk ohälsa i en kärleksrelation är inte lätt, det har jag gjort själv så jag vet vad jag talar om. En partner kan dock - även om det såklart inte är helt enkelt - ta sitt pick och pack och ge sig av, det kan inte ett barn, en förälder och det kan inte den drabbade själv. Det finns bara en väg från smärtan, som alltför många väljer att gå. Men jag måste ge mig till tåls. Nästa gång ska Djävulsdansen handla om familjemedelmmar.
 
Smetigt  
Detta avsnitt var enligt mig smetigt och alldeles för närgånget. Jag gillar inte när man förstärker offerrollen hos människor, särskilt inte när de inte är direkt drabbade. Jag har alltför många gånger fått höra hur synd det är om alla andra. En vän var en gång hemma hos mig med sin man efter flera år av våldsamma maniska och depressiva skov. Eftersom jag själv lider av en bipolär sjukdom har jag inga svårigheter att leva mig in vilken smärtsam ångest hon lidit av, hur akutinläggningar på psykiatrisk avdelning påverkat henne och hur de djupa depressionerna efteråt förlamat och hindrat henne i vardagen. Ändå var det hennes man som satt där och sökte mitt medlidande. Min väninna fick knappt en syl i vädret till förmån för sin man som skulle berätta om all den smärta hennes sjukdom åsamkat honom. "Prata gärna om ert lidande, men inte med mig som själv är drabbad". Denna programserie har fått mycket uppmärksamhet och det retar och provocerar mig.
 
Barnen  
För det som det talas alldeles för lite om, enligt mig, är de barn och ungdomar som drabbas och far illa. Som själva tvingas ta ansvar för hem och småsyskon samtidigt som oron för en psyksikt sjuk förälder tär och gnager och går ut över både skolarbete, fritid och socialt liv. Dessa barn som i likhet med mina egna, tvingas se på och lyssna på när föräldern ligger på golvet och skriker i förtvivlade ångestattacker. Som inte kan se sin mamma eller pappa i ögonen på grund av att den medicinpåverkade blicken skrämmer. Barn som inte vill gå hem eller vill gå hemifrån och barn som håller för öronen om natten när ångestattackerna kommer. 
 
Föräldrar till barn med psykisk ohälsa 
Eller de föräldrar som ständigt och jämt oroar sig för sina barn. Barn som svälter, som skär sig, som missbrukar eller som ligger förlamade av ångest och stirrar i taket. Barn som vill ta sitt liv, som åker in och ut från BUP-kliniker, och från 18 års ålder till vuxenpsykiatrin. Sköra individer som inte kan bygga upp ett eget liv och är i extremt stort behov av sina föräldrar. Vi vet att en förälder aldrig kan sluta vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning, men hur ofta pratar vi om föräldrar till vuxna barn med psykisk ohälsa. Barn som inte kan påbörja en egen familjebildning, som aldrig kan bryta symbiosen med sina föräldrar för att de är för sköra, för små och för sjuka.
 
Stämpel i pannan  
I ljuset av detta och av att jag själv har en livshotande psykiatrisk sjukdom, att jag själv levt med en man med en livshotande psykiatrisk sjukdom och har barn som varit svårt drabbade, blir jag oerhört provocerad av att fokus ska hamna på offerrollen. Hur synd det är om en partner som tvingas leva med en person med ångest som förtär. Hur fruktansvärt svårt det är för en partner att ligga vaken när den drabbade har somnat av alla sina sömnpiller. Vi med svår psykisk ohälsa har redan innan skuldkänslor så det räcker, lägg inte på oss mer, snälla. Ursäkta mig, men vill man skriva SJUK i pannan och leva så, så får man gärna göra det och vill man skriva ANHÖRIG i pannan och leva som offer, så går det också bra för mig, bara jag får säga mitt, och det är GLÖM INTE BARNEN! Att vara barn till en person med psykisk ohälsa är inget du väljer och bland det svåraste du kan föreställa dig.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Barnen väljer inte själva.
 
 

 
#1 - - Jessica:

Förstår hur du tänker, och kan hålla med dig om att programmet kändes lite närgånget. Men, Djälvulsdansen handlar ju i första hand om de som står bredvid och är anhöriga, inte kanske främst om personen med psykisk ohälsa. Jag har själv växt upp i familj med problematiken, En bra sak som följer med programmet tycker jag är att frågan faktiskt lyfts, att det faktiskt redan pratas mer om anhörigskapet och förhoppningsvis avstigmatiseras ämnet och gör att det blir mindre tabubelagt med psykisk ohälsa. Såg att någon av kvällstidningarna snappat upp ämnet och har en artikel om just barn till föräldrar som mår dåligt idag. Så även om detta avsnitt kanske inte var fulländat är jag glad över att ämnet tas upp på bästa sändningstid. Det kan göra skillnad.

Svar: Ja du har alldeles rätt. Ibland skriver jag mina inlägg med den känslan jag bär på och den kan såklart lägga sig och förändras. Jag tyckte inte avsnittet var bra men håller med dig om att det är bra att man lyfter anhörigperspektivet. Jag tyckte delar var bra men hade gärna velat att man pratade mer om anhöriggrupper, hur anhöriga kan få hjälp osv. Nu tycker jag som sagt att det blev lite mycket ältande om problem. Min mamma fick hjälp via en sådan grupp. Kanske kommer det mer om lösningar i nästa avsnitt. Det är väldigt bra att man börjar prata mer om psykisk ohälsa. Tack för att du läste och tyckte till, jag blir jätteglad. Hoppas du funnit bra lösningar på att hantera din egen situation <3
Magdalena Berger

Till top