Det där dåliga samvetet

Psykiatri & Psykologi, Reflektioner / Permalink / 0
Tärande i längden 
Nu börjar jag bli rättså uttråkad av att vara hemma och inte prata med någon. För dig som inte läst bloggen får jag inte prata för ÖNH-doktorn på grund av en infektion på stämbanden. Jag har det bra och har egentligen ingenting att klaga över. Solen värmer, jag har hängt på balkongen hela dagen, ätit god mat och mår inte dåligt på något sätt, men det börjar helt enkelt bli ganska tråkigt att vara ensam och inte kunna hänga med vänner. Jag kommunicerar men det blir lite tradigt i längden att chatta via chattsidor men snart är det hela över. Redan i morgon faktiskt, för då ska min son bjuda mig på italiensk restaurang och därefter ska vi gå och se Fantomen på operan, så vad har jag att klaga över.
 
Abstinens  
Jag tror mest det handlar om att jag har sån abstinens. För under den här tiden som jag varit sjuk - dvs. ca sju veckor - har jag inte kunna träna nämnvärt och därmed har mitt sockerintag ökat. Jag har tröstätit glass och godis vilket har lett till att jag gått upp i vikt. Men så kan det ju inte fortsätta så nu är jag stenhård och det brukar påverka humöret i någon vecka. Jag vill så gärna ner till affären och köpa en liten chokladbit, men nej, nu är det frukt och grönt som gäller. Det brukar ta lite tid med omställningen men sen vill jag inte ha något annat.
 
Tröstäter och tröstshoppar  
Så vad gör man när man inte får tröstäta. Jo man tröstshoppar. Jag har just inhandlat lite snygga höstkläder. Att shoppa på nätet är en last jag har som hänger ihop lite med min sjukdom. Jag gör allt för att begränsa mitt handlande samtidigt som jag tillåter mig själv att shoppa kläder och smink och försöker vara sparsam med annat. Det där lät ambivalent och det är det väl. Vad jag menar är att jag till viss del försöker ha koll på shoppandet men samtidigt inte tycker att det är något större problem. Det finns de som handlar mycket mer och gör av med betydligt mer pengar varje månad. Jag har ju varken bil, båt eller sommarhus. Jag reser inte nämnvärt och när jag reser kostar det knappt någonting, jag röker inte, snusar inte, dricker knappt någon alkohol och köper inte mycket till mitt hem. Det jag lägger pengar på är träning och ekologisk mat och så lite, lite kläder och smink. Lite, lite. Sådär lite lagomt.
 
Hade dålig koll   
Det fanns en tid då jag inte hade koll på mina pengar. Då en kvinna på socialkontoret hjälpte mig varje månad med att hålla koll på inkomster och utgifter. Men det fungerade sådär eftersom jag kunde manipulera henne. Mina barn blev lidande eftersom kylskåpet inte fylldes på i den takt de önskade. Som tur var hade de en mormor som kom och fyllde på med jämna mellanrum. Själv tog jag krediter till höger och vänster. Till slut tog min mamma över ekonomrollen och henne kunde jag inte manipulera för då såg jag i hennes ögon att hon blev sårad. På så vis lärde jag mig att hantera mina pengar. Det var 2006 och sen dess skriver jag i ett exceldokument varje månad som gör att jag har koll på inkomster och utgifter. Jag har ett matkonto så jag vet exakt hur mycket som går till mat. Idag tänkte jag att jag borde skaffa ett klädkonto så att jag vet exakt hur mycket som går till kläder. 
 
Gör ingen nytta  
Att skriva om detta är inte helt lätt. Mitt samvete är fortfarande illa tilltygat och jag är ännu inte helt befriad från de skuldkänslor det innebar att jag som ensamstående mamma inte kunde hantera hushållskassan. Det är så mycket jag skulle velat ha gjort annorlunda men jag vet att mina barn har förlåtit mig och förstår att jag inte kunde rå för det. De säger det då och då och de säger att de inte förstår hur jag klarade att ta hand om allt trots att jag var så sjuk. Och detta var ju faktiskt symtom på min sjukdom. Alla har vi dåligt samvete för saker vi gjort och saker vi inte gjort. Så ser det ut även om det inte tjänar mycket till. Men att få skriva av sig kan göra att det känns bättre ibland.
 
 
Bryt upp, bryt upp från ditt dåliga samvete!
 
 
 Gårdagens skörd
 
Till top