De som bara står och tittar på och inte gör någonting

Arbete & Utbildning, Kärlek & Vänskap, Träning & Hälsa / mobbning / Permalink / 0
Söndagsintervjun  
Det är söndag morgon och jag har precis lyssnat på Söndagsintervjun med Martin Wicklin. Han intervjuade Anne Ramberg denna gång, generalsekreterare i advokatsamfundet. Det var som vanligt en bra och intressant intervju. Martin Wicklin är riktigt proffsig. Anne Ramberg är en tuff och beundransvärd person tycker jag. Man behöver inte hålla med henne i sak och det gör jag inte alltid men idag sa hon en del saker som gjorde intryck på mig. Hon är rak och kan vara ganska vårdslös i sina åsikter, sa hon själv, ibland till och med dramatisk.
 
Brutaltydlig   
Jag gillar när man är brutaltydlig som jag själv kallar det men i mitt yrke klarar inte alla det, inte jag själv heller alla gånger, men när människor är tydliga har man åtminstone något att gå på, då går det att gå tillbaka och reda ut konflikter. Vad Anne Ramberg sa är att hon inte gillar feghet, när människor är fega. Att människor är fega gör dem till medlöpare. De säger inte ifrån när människor far illa. Det i sin tur gör att man inte kan vara respektfull. Jag håller med henne. Jag gillar inte feghet och har blivit väldigt illa drabbad av feghet tidigare i mitt liv. Det händer väl även numera att jag drabbas av fega människor. Det kanske är ett pris jag får betala för att jag själv vågar sticka ut hakan. Kanske provocerar det, vad vet jag? I dessa lägen är det svårt att veta, det är ju precis det som gör det hela ogreppbart.
 
Ärlighet  
Om människor är raka och ärliga mot mig och säger vad de tycker kan jag bemöta detta. Jag är sällan rädd. Sårad kan jag såklart bli men jag är inte vad man skulle kalla en konflikträdd person. Jag tar tjuren i hornen och reder ut saker. Det gör jag med vänner, med familj, med kollegor och med chefer. Men när jag får höra på omvägar att någon tycker något eller att någon säger att jag beter mig på ett visst sätt och någon skyddar någon som skyddar någon.... ja ni hör. Det är omoget och det bäddar bara för större och svårare konflikter som sårar på djupet och som blir mycket komplicerade att reda ut.
 
Anne Ramberg: 
"Det jag tycker mest illa om i livet är människor som inte vågar ta ställning. Det har jag väldigt, väldigt svårt för. Ondska är hemskt men fega människor är nästan ännu värre, de som bara står och tittar på och inte gör någonting åt det. Det upplever jag som oerhört stötande. Uppriktighet upplever jag som en förutsättning för respekt" sa Anne Ramberg i Söndagsintervjun och jag är delvis beredd att hålla med. Kanske blir jag inte fullt så provocerad men feghet har skadat mig mycket illa i perioder i mitt liv. Uppriktighet gör det möjligt för mig att bemöta och lösa.
 
Mobbning  
Jag minns en gång för länge sedan när läget blev så allvarligt att jag var tvungen att sluta på en arbetsplats. Jag handlade enligt min profession men mina kollegor spenderade mycket tid med att prata ihop sig utanför sina arbetsrum, i en korridor. Jag deltog inte i dessa samtal eftersom de var destruktiva och handlade om några kollegor som var exkluderade. Jag försökte tala klarspråk men detta mottogs inte. Då tog jag avstånd. Ju mindre jag deltog, desto större hot blev jag för mina kollegor och till slut delade de inte med sig alls. Jag var mån om att kommunicera kring det vi hade olika uppfattningar om. Jag var stark och kunde ta att de var av en annan ståndpunkt men kunde inte acceptera att de talade illa om mina kollegor bakom deras rygg. Då svetsades de samman ännu mer och det hela utvecklades till mobbning - mot mig.
 
En mycket svår tid  
Om det fanns någon som inte delade varken de andras eller min åsikt blev denne automatiskt en medlöpare. I detta fanns ingen chef som kunde stötta och hjälpa. Uttrycken för mobbningen hamnade på en sådan nivå som man aldrig någonsin skulle kunna tro att vuxna människor kan hamna, om man inte varit i min situation. Att bli mobbad av sina kollegor är helt klart det värsta jag varit med om i mitt långa arbetsliv. Det kostade flera år av mitt liv. Tack och lov hade jag både facket och personalchefen på min sida och fick så småningom ekonomisk ersättning men såren tog många år att läka och ärren finns ännu kvar.
 
Fick lov att sluta 
Det var en fruktansvärd tid och jag fick ju som sagt efter lång sjukskrivning lov att sluta på denna arbetsplats. Det hela började egentligen med att jag försvarade tre personer som mobbades. Jag gick till en arbetsledare och sa att jag tyckte det var oacceptabelt. Denna arbetsledare valde att ta mobbarnas parti och på den vägen var det. Arbetsledaren legitimerade mobbningen och när två av de tre mobbade slutade var min maktlöshet ett faktum. Jag var då redan utsatt och fick inga nya jobb trots att jag sökte. När jag luktar mig till liknande tendenser på en arbetsplats blir jag mycket rädd. När jag märker att människor av ren illvilja vill smutskasta andra blir jag mycket ledsen.
 
Stärkt  
Av den anledningen blir jag stärkt och glad när jag hör en kvinnlig ledare som Anne Ramberg prata om ärlighet och mod som en självklar del i att visa respekt. Feghet och brist på uppriktighet försvårar möjligheten att visa respekt. Jag håller med. Självklart brister jag själv i att vara ärlig och uppriktig och visst kan jag också prata i korridoren emellanåt. Jag springer inte alltid till personen i fråga och är ärlig för ärlighet kan också såra, men när det väl gäller står jag rakryggad och generellt är uppriktighet och ärlighet mina ledord. Det tror jag många i min omgivning kan skriva under på.
 
Utrustad med kurage 
Att ha utrustats med mod har inte gjort livet lättare kan jag lugnt säga till alla dem som känner sig konflikträdda. Det gör inte livet ett dugg smidigare eller enklare, tvärtom. Jag har fått lida oerhört för att jag i tid och otid sagt min åsikt, varit ärlig och gått mot strömmen. Jag har nog fått lida betydligt mer än jag fått uppskattning. Både från föräldrar, släkt och arbetsplatser. Men jag tror på ärlighet. Jag tror på att vara sann och inte på att gå den bekväma vägen. Jag kan inte leva på något annat sätt. Att vara diplomatisk och smidig är en konst. Det är inte alla som hanterar detta och jag är glad om jag lärt mig att vara smidig innan jag ligger på min dödsbädd, men hellre skriker jag ut min åsikt och tar strid, än gömmer mig bland mina fiender i passivt medhåll som det innebär när jag inte vågar säga vad jag tycker. Jag tycker dock att jag blivit bättre på att styra mina impulser och inte kasta ur mig vad som helst i tid och otid. Kanske håller jag på att lära mig diplomatins konst trots allt.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Var ärlig mot dig själv och andra och säg vad du tycker. Låt inte fegheten ta över för då segrar dina fiender.
 
 
 
 
Till top