Då var Söder Knivsöder

Äntligen värmer solen 
Jag sitter på min balkong och solen bränner på armarna och pannan. Det är varmt och skönt men dessa lata dagar ska inte vara för evigt. Jag har bokat tid på arbetsförmedlingen och redan nu börjat titta efter jobb. Helst skulle jag vilja kosta på mig att vara hemma, verkligen tillåta mig att ha semester. Men tänk då om hela maj blir regnigt och kallt? Så jag är till arbetsmarknadens förfogande, i alla fall tills vidare. Kanske ändras det med det. Jag har tittat på min budget, ringt för att avsäga mig streamingtjänster och annat onödigt som kostar pengar, och det blir mer snålande på att gå ut och äta eller laga sådant som kostar lite mer. Det är ju bara tillfälligt så det ska nog gå bra.
 
Cykla 
Det är en ljuvlig dag och jag tänker börja cykla. Ja, det gjorde jag redan förra veckan när det var terrorhot i stan. Då vågade jag inte ta tunnelbanan in till stan. Eller rättare sagt så var det mina barn som bad mig avstå. Det gjorde mig rörd att de hörde av sig och bad mig vara försiktig, borde ha varit tvärt om. Så jag cyklade runt i stan, till Skattekontoret på Kungsholmen och Mariatorget där jag träffade en vän på Rival. Rival är ett favoritställe. Lyxigt och enkelt på en och samma gång. Jag gillar att sitta där och tänka på allt jag varit med om där de senaste 35 åren. Innan det blev Rival hette det något annat och vi gick dit ibland, dansade och stod på balkongen ut mot Mariatorget.
 
Knivsöder 
När jag flyttade från min hemstad på södra Södertörn, in till stan, närmare bestämt Knivsöder, arbetade jag intill Mariatorget. Jag arbetade på ett ålderdomshem men pensionärerna och de boende var inte så gamla och sjuka att de inte kunde ta sig ut. Vi gick runt på Söder men Mariatorget var inte ett ställe man gärna gick till. Det var knarkarnas näste. Där satt "flummarna" i gräset och rökte på. Det var långt ifrån den exklusiva stadsdel det är idag. Hotellet jag nämnde hörde inte heller till de flådigaste uteställena. Söder var överhuvud taget inte exklusivt. Jag och mina vänner gick på Ritz nere i Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång. I en mörk källarlokal tillbringade vi sex kvällar i veckan under ett par års tid.
 
Kungsan 
På somrarna drogs vi mot Kungsan. Café Opera, Garage och Vickan. Men även Alexandra hängde med fortfarande. I skrikiga pasteller släppte jag loss på Café Operas dansgolv, lyssnade på Johny Thunders på Garage eller lekte svart och svår på Ritz. Det var en rolig tid men samtidigt svår. Jag hade vansinnigt roligt, allt var så lättsamt och enkelt, jag bodde på Högbergsgatan och det var lätt att ta sig ner på Ritz, glida förbi kön och dansa tills det stängde, eller ragga hem folk till en efterfest med dans fram till morgonen när det var dags att gå till plugget. Vi var flera vänner som bodde i samma hus. Men inom mig gnagde en oro, en längtan efter trygghet och en längtan efter familj. Min ångestproblematik hade debuterat men jag fattade inte vad det var, det var ju ingen som pratade om sådant då. Jag var bara annorlunda, konstig som kände det jag kände.
 
Fann min kärlek  
De "glada" dagarna tog slut och jag fann min kärlek, blev snart gravid och fick ett barn. Det var underbart och jag visste att det var det jag längtat efter så länge. Inte att leva familjeliv med en människa jag inte mådde bra med, men att få bli mamma åt ett litet barn jag älskade över allt annat. Jag blev ensam, eller jag valde det själv, och flyttade från Söder en period, fick en lägenhet att rota mig i. Träffade en ny man och fick två barn till. Därefter fortsatte familjelivet i många år. Jag var lycklig och olycklig, min lott i livet. Både och, antingen eller, på och av. Barnen gjorde mig gränslöst lycklig. De har alltid gjort mig gränslöst lycklig och har alltid gett mig så enormt mycket kärlek och gör fortfarande.
 
Så mycket kärlek 
Det är inte lätt att få till det när man är en sån som jag. Jag kräver inte det lilla, jag kräver det stora. Samtidigt är jag en ganska jordnära person och okomplicerad på mitt lilla komplicerade vis. Jag får så mycket kärlek från min omgivning, de ger mig så mycket och gillar mig för den jag är. Jag kan inte säga nog många gånger vad det betyder för mig. Jag försöker inte längre passa in. Jag är den jag är, I am what I am. Mina barn blev lyckliga att höra att jag dansat. De blir glada av att veta att jag tar för mig och lever det liv jag vill leva. Jag ska skriva en Bucket-list (varför heter det så?) och på den ska det stå DANSA MERA med stora bokstäver. Jag ska dela med mig av min bucket-list när jag skrivit den. Det kommer inte att stå så mycket på den för jag har redan gjort så mycket som många bara drömmer om.
 
 
Bryt upp, bryt upp och uppskatta det du gjort och åstadkommit i livet och tänk inte så mycket på det du inte hunnit med eller lyckats med.
 
 
Mariatorget och Rival
 
Vinterviken i kvällsskrud
 
Min hemstad Nynäshamn igår eftermiddag
 
Till top