Vårens blommor blommar och vi med dem

Feminism, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Mat, Psykiatri & Psykologi, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Bipolaritet, Martha & Niki, SöS, Victoriabiografen, bipolär sjukdom, konst, kreativitet / Permalink / 0
För två år sedan 
Isen ligger turkosgrå på viken och det är lite svårt att förstå att det ännu är långt kvar till dess att våren på allvar tar sitt grepp över oss. För exakt två år sedan var det soligt och vackert väder och jag gick och köpte några påskliljor som jag placerade på balkongen. Men så några dagar senare varnade de för snö och oväder på nyheterna. Jag tog in mina påskliljor på kvällen den 14 mars och ställde dem innanför balkongdörren. På natten blev det som meteorologerna förutsett, ett herrans oväder. Den morgonen dog min pappa i en hjärtattack. Mycket plötsligt och utan långvarigt lidande, gick han bort i sin frus armar. Det var ganska symboliskt att han skulle försvinna med buller och bång, mitt i ett oväder. Han var sån min pappa. Helikoptern kunde inte ens landa på SöS, så stormigt var det, den fick köra vidare till KS. Så än är det inte dags att gå och köpa några påskliljor och fixa till balkongen tror jag. Däremot ska jag beställa lite frön idag och börja förbereda för sommaren.
 
Paus 
Det var länge sedan jag skrev och det har hänt en del. Jag behövde en paus från allt. Jag har jobbat men eftersom inte hjärtklappningen som jag fick för en månad sen ville ge sig av och jag till och med kände av hugg i bröstet som gjorde att jag fick åka in och kolla hjärtat, insåg jag till slut att jag verkligen måste varva ner. Jag var på väg till min PT-träning förra fredagen och skulle bara hämta upp tvätten från tvättstugan, när det högg till. Jag ringde SöS för jag tänkte att ihop med den där hjärtklappningen kanske det inte var någon vidare bra idé att träna. De gav mig stränga order att inte ta en taxi utan istället ringa 112. Ambulansen kom snabbt och jag fick ligga på schäslongen i mitt eget vardagsrum medan de tog EKG. Allt var bra, men de körde ändå upp mig till SöS för att ta prover, som också visade sig vara bra. Så nu känner jag mig lugnare och mer avstressad. Händelsen har dock lett till att jag fattat en del beslut.
 
 
Sös förra fredagen
 
Babel deli nu i fredags innan träningen
 
Kören 
Det blev ingen kör. Jag insåg att hjärtklappningen kom ganska precis när jag införde en schemalagd aktivitet i veckan i början av februari, som jag i och för sig påbörjade i syfte att må bra, men som utvecklades till att bli prestation. Körledaren pratar som en skolmagister om att vi måste göra våra läxor via appen. Det är ständigt bråttom för att vi ska "hinna med" och han pratar mycket om resultat, dvs. hur bra det ska låta just den 15 maj då vi ska framföra alla låtar. Det var inte riktigt vad jag och min väninna tänkt oss när vi började. "Sjung som du är" var mottot och Stockholm sjunger skriver mycket om alla hälsoeffekter det ger att sjunga, på sin hemsida. Men för mig fick körsången alltså motsatt effekt eftersom jag är en person som blir sjuk om för mycket blir krav och prestationsfokus. Jag tror inte jag är ensam. Jag tappade lusten att lyssna på appen och sjunga hemma, det blev inte kul.
 
Boken 
Jag har också beslutat mig för att det inte ska bli någon bok. Jag har lagt ner bokprojektet helt enkelt och accepterat att jag inte är någon författare. Det var ett stort och relativt svårt, men avgörande beslut. Inte förrän jag gjorde det kände jag att jag kunde börja andas igen. Samma sak där. Alldeles för mycket prestation. Jag har skrivit mycket på helger och kvällar och fått till ett ordentligt flow, jag kände till och med att det kunde bli bra. Men parallellt med att jag fick det här flowet, växte ett annat flow, nämligen det som bidrar till att jag blir hypoman. Alltid när jag blir riktigt kreativ och åstadkommer bra saker, bra tankar, konstnärliga kreationer, då börjar jag balansera på en skör tråd som innebär att jag när som helst kan trilla ner i ett patologiskt tillstånd som kräver medicinering. Så, så fort jag kände att jag började förlora verklighetsanknytningen, så fort texten började bli rikgit bra vill säga, då var det dags att lägga ner. Sorgligt men nödvändigt. Hur många gånger har jag inte begått misstaget att fortsätta just i det skedet?
 
Spontanitet
Jag tog ledigt en vecka från träningen, lät dagarna bara passera. Stannade kvar till sent på jobbet om jag kände för det, åkte och åt någonstans om jag kände för det, tittade på Sveriges mästerkock om jag kände för det. Ingen prestation, inga krav! Doktorn på SöS sa att han tyckte det lät som om jag gjorde lite för många saker för att inte vara stressad och att detta kanske gjorde mig stressad. Därför har jag inte ens stressat med yoga och bodybalance, meditation och bloggskrivande. En dag blev jag kvar riktigt länge på jobbet. En annnan enhet hade AW och jag blev inbjuden på snittar, quiz och merengue. Jag insåg plötsligt att såhär ska det vara "jag vill ha lite spontanitet". Inte för mycket, det klarar jag inte heller - livet är en balansgång när man lever med bipolär sjukdom - men lite grann. Jag och väninnan har sagt att vi ändå kan gå till kören någon gång, nu när vi betalat dyr avgift och allt, men bara när vi inte känner kravet att göra det. Det är så många där så ingen märker om vi kommer och går.
 
 
Mitt barnbarn var här förra helgen och det blev kakbak som vanligt
Födelsedag
Igår låg jag på soffan och tittade på molnen nästan hela dagen. Jag var trött efter veckan och lite bakis efter att ha firat min son som fyllde trettio. Jag tål ju ingenting och dricker i princip aldrig alkohol men i fredags gjorde jag ett undantag. Det var underbart att få vara med familjen. Alla barnen var med, alla tre, samt bonusbarnet som jag inte träffar så ofta, min svärdotter och mitt barnbarn, min sons vän sedan han var tre, vars mamma jag umgicks med dagligen när de växte upp, ett par nära vänner till som jag lärt känna genom åren. Det var kärlek och värme och jag kände mig euforisk inombords, så lycklig. Vi åt god mat, skålade och sjöng för min son. Han fick en resa av mig och barnen, en tripp till Köpenhamn inom kort, tillsammans med oss tre. Det ska bli så kul att åka iväg med barnen och bara vara.
 
PT-träning 
I fredags innan vi sågs var jag till min PT. Vi är ett litet gäng som går till honom på fredagarna och vi känner varandra lite grann. En tjej är sjuksköterska, hon sa att det var lugnt att träna men pratade med PT:n om att det inte får bli prestation i min träning, det var skönt att ha någon som backade upp mig, som värnade om mig och min hälsa. När jag inte har terapeuten suger jag i mig allt jag får. Det får inte bli så att jag ska vara duktig och av den anledningen öka på med vikter. Det ska vara luststyrt och det blev det verkligen, han fattade direkt. Han är duktig och han värnar också om mig och min hälsa och körde på ett sätt som passade mig utomordentligt bra. Jag fokuserar och träningen blir mer av Zen än prestation. Till sist fick jag göra en övning som syftade till att stressa av och jag insåg att jag trots allt har extremt lätt för att försätta mig själv i ett meditativt tillstånd. Det gjorde mig glad och nöjd och vi stod och pratade så att jag alldeles glömde bort tiden och att ringa mina barn som jag lovat att ringa direkt efter träningen. Det är nog ingen större fara med mig och min stress.
 
Denna dag...
Nu ska jag köra min hemmavideo, få lite ordning på den här dagen. Jag har lite saker jag behöver fixa med här hemma och sen vill jag gå ut. Igår kollade halva Sverige på melodifestivalen. Jag hade sett fram emot att titta och hade till och med varit till affären och handlat chips, vilket är emot mina principer. Jag brukar inte äta sånna onyttigheter till vardags, men nu var det ju mello och även jag skulle väl låta mig ryckas med eftersom ingen var hemma och kunde gå på bio med mig. Så jag tittade. I tio minuter. Sen stod jag inte ut. Jag är ledsen om jag sårar dig, kära läsare, men jag stod inte ut. Så när första gänget sprang in på scenen växlade jag över till Netflix och såg House of Cards istället och senare Krig och Fred. Jag vill gå på bio ikväll, jag har ett sånt sug efter bio. Förra helgen var jag och såg Martha & Niki, en fantastisk film som slutade med att jag och väninnan grät av lycka.
 
 
Bryt upp, bryt upp från prestation! Prestation kan vara bra men se upp så att det inte blir din fiende.
 
 
Bio med väninnan och middag på Vapiano, Skrapan efteråt
Mello 10 minuter i början och 10 minuter i slutet.
Missade inte att se och lyssna på underbarnet som alla pratar om.
 
Till top