En arg obalanserad feminist på femtio plus

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Poesi & Litteratur, Psykiatri & Psykologi, Reflektioner, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Det mest förbjudna, kerstin Thorvall, psykisk ohälsa, självmord, suicid, suicid zero / Permalink / 0
Sommartid 
Det är dags för ett inlägg, ett inlägg i sommartid. Jag var inte så säker på att det skulle bli några fler inlägg, bloggen har känts avlägsen men nu pockar den på min uppmärksamhet och jag inser att jag behöver skriva av mig. För jag befinner mig i ett känsligt skede. Gränslandet mellan vinter och sommar är en svår tid för mig och symtomen brukar komma som ett brev på posten när vi ställer om till sommartid och det har vi gjort idag. Här om dagen kände jag det i kroppen. "Det är nog dags snart", tänkte jag, "det är nog inte långt kvar till den där tidsomställningen". Och mycket riktigt, nu är den här och min ångest med den.
 
Terapi 
När jag vaknade kände jag ett extremt stort behov av att få gå till min terapeut som jag inte varit hos sedan den 18 januari. Men jag har ingen terapeut längre. Hon har slutat och kliniken håller på att omorganiseras. Jag har en tid i början av april hos en ny läkare och då ska jag få möjlighet att uttrycka mina behov. Jag behöver stöd och hjälp, inte bara för att det är mars och vår utan för att jag också har det jobbigt på mitt ena jobb. Tack och lov ska jag vara ledig snart, men jag funderar allvarligt på hur jag ska klara de månader som är kvar. Hur jag ska klara det till sommaren då jag går på semester? Jag har inte råd att sluta för jag kan inte leva på en halvtidslön men jag har heller inte råd att offra min hälsa, så jag befinner mig i ett dilemma.
 
Bloggbeställning 
Igår kväll kom det en beställning från en okänd läsare. Läsaren hade önskemål om vad jag skulle skriva om. Det är inte första gången, men det vanliga är att man kan kommunicera och resonera om saken, nu kom bara önskemålet och jag fick inte veta något mer. Jag försökte luska ut vem det var som skrev, men inte heller det fick jag veta. Det är svårt att skriva på beställning om man inte förstår sammanhanget och kan få en association till ämnet. Så jag skriver om det som känns angeläget för mig.
 
Akutbesök 
I förrgår fick jag besöka akuten igen. Jag har varit så extremt trött den sista veckan, haft huvudvärk och druckit stora mängder kaffe. Jag har fått ökad törst - går med en vattenflaska mest hela tiden - och springer på toa. Förstod till sist att det var urinvägsinfektion och det var det. Jag måste ju vara försiktig då jag har en njure som inte funkar som den ska. Doktorn sa att jag måste vara försiktig med stress, att jag hade så många sjukdomar och att jag far illa om jag stressar. Det var viktiga ord, jag behövde höra dem från en doktor. Jag orkade inte ens träna i veckan, så trött var jag. Men nu har jag fått penicillin och en förklaring.
 
Fantastisk serie  
Igår såg jag den fantastiska serien om Kerstin Thorvall. Det gjorde fysiskt ont att se den. Jag förstod henne så väl på flera nivåer. Hon levde i en annan tid än jag så ansvaret att ta hand om barnen låg inte enbart på kvinnans lott när jag själv var ung. Många andra förväntningar fanns dock på kvinnan och det var en större självklarhet att mannen skulle göra karriär och kvinnan syssla med sina intressen som hobby. Jag har alltid placerat mina barn först, de har varit viktigast i alla lägen, men förväntningarna på mig som äkta maka klarade jag inte av, och den frustration jag själv känt, liknade den jag tolkade att även hon kände. Somliga vill placera en i ett fack och när man inte passar in i något fack kommer frustrationen och ångesten. Hennes plötsliga infall att göra slut på sitt liv var mycket realistiska. Så går det till. De kommer hastigt. En suicidal kris tar ca 20-30 sekunder läste jag idag i lokaltidningen. Kan man förhindra att möjligheten att hoppa från en bro finns i den stunden, kan man förhindra självmord, det är bevisat. här kan du läsa om den korta självmordskrisen
 
Korta kriser 
Själv har jag "bara" sådana korta kriser av suicidala tankar. Aldrig längre. Jag har dock aldrig närmat mig handling men igår fick jag gå en omväg på perrongen, fast sådana tvångstankar är det många som har. Inte för nära spåren. För mig kommer dessa tankar emellanåt, när jag är i sämre skick. Jag är i obalans just nu och måste vara försiktig, det betyder inte att jag går omkring med suicidala tankar. Jag har allt att leva för men mår inte bra. Serien - som jag ännu inte sett klar - och en konversation under dagen, fick mig att inse att jag nog är en rätt arg feminist och att män i min ålder faktiskt inte vill ha en obalanserad, arg feminist. Men vad gör det egentligen? Jag vet att det finns bra män som gillar mig, men det är skrämmande med personer som man inte har någon koll på. Det är skrämmande både för kvinnor och män. Människor som ena dagen är uppåt och starka och andra dagen deppiga och svaga och tredje dagen arga och och okontrollerbara. För mig är det ett spännande liv, men att inte känna sig älskad för den man är på ett djupare plan väcker mycket ångest.
 
Psykiatrin 
Jag ringde psyket nyss. Jag fick tala med en mentalskötare och jag förstod själv att min yttre situation är skadlig för mig. Han talade om sjukskrivning men rekommenderade mig att ta upp saken med min den nya psykiatern jag ska träffa snart. Tills dess behöver jag ta "vid behovs-medicin" så jag har just tagit en sobril. Kanske kan jag klara att jobba om jag bara "lugnar ner mig lite". När man mår dåligt eller håller på att bli utmattad suddas gränserna ut och man får svårare att ta kloka beslut. I mitt och mångas fall tror man ofta att man måste finnas till för alla. Nu kan jag inte det. Jag känner hur bröstmuskeln spänns varje gång jag tänker på någon jag borde finnas för. Men nu kan jag bara finnas för mig själv. Min självkänsla åker berg- och dalbana. Jag kommer inte ut i solen, min ångest är förlamande.
 
Bryt upp, bryt upp från psykisk ohälsa!
 
 
 
Påsk med min älskade familj som jag älskar gränslöst.
 
 Några små påskkärringar kom på besök. "Det går bra med pengar"

Här och nu och ingen annanstans

Vad händer 
Vad ska hända med bloggen? Varför uppdaterar jag så sällan numera? Jag har inte samma gnista som jag hade förra hösten, 2014. Jag sörjer det även om jag är glad att jag är frisk och inte sjuk i astma som då. Jag sörjer att utvecklingen inte riktigt går framåt, att jag inte blev den bloggare jag faktiskt ville vara. Jag lyckades i ett drygt år, att skriva och uppdatera, variera mig och nå fram till många läsare och jag vet att min blogg varit uppskattad av många. Det är något att vara tacksam över. Mitt mål var alltid att det skulle bli en bok. Men sedan jag inser att det troligtvis inte kommer att bli så, gick luften ur mig. Kanske är det tillfälligt, kanske får jag åter ork och inspiration. Jag gillar ju att skriva men min situation såg annorlunda ut förut. Bloggen kom ju till på grund av att jag inte trivdes med att arbeta heltid, jag gick ner i tid och ville göra en förändring, jag ville bryta upp.
 
Tillvaron förändrades 
Det hände en massa saker på vägen. Jag fick avbryta mina studier som gav mig en viss frihet på grund av akut sjukdom i somras, och jag var tvungen att söka mig en anställning på heltid. Jag fick lov att avbryta mina kreativa sysselsättningar då mitt skapande arbete triggade - och triggar - igång mina maniska skov och jag sedan ett halvår inte har samma skydd som tidigare. Jag tar inte lika mycket medicin och jag vill inte behöva hamna i en situation där jag blir sjukskriven och får lov att ta akutmedicin. Tills för en månad sedan gick allt utmärkt men så märkte jag att jag höll på att gå in i väggen igen, så det var bara att skala av och tvinga mig själv att gå ner i varv.
 
Tre jobb 
Det går ganska bra att jobba men jag är hiskeligt trött på att jobba på två ställen. Nu ska jag snart jobba på ett tredje. Jag har fått en förfrågan om att föreläsa tre gånger på en arbetsplats och det hjälper mig att finansiera en resa jag bokat. Så det ena tar ut det andra kan man säga. Utan mer jobb, ingen semester. Det är ju allmänt kännt att deltidsjobb innebär heltidsjobb. Engagemanget på de båda deltidsarbetsplatserna är för mig inte långt från vad mina medarbetare upplever och ger på en heltid. Så till hösten blir det bara ett och samma ställe och det är klart nu vilket det blir.
 
Trivs men... 
Jag trivs dock. Så pass bra att jag faktiskt inte har behov av att "vara kreativ" vid sidan av. Ett behov som tidigare ständigt pockat på. Men i behovet att skapa har det också funnits ett behov av att prestera och det är just det som dränerar mig, som gör skada i längden. Jag vet inte om jag kan säga att jag är nöjd med mitt liv, jo, jag är nog ganska nöjd. Jag är i alla fall långt i från missnöjd. Jag har varit frisk en lång tidsperiod, jag klarar att arbeta, jag träffar mina barn och mitt barnbarn och har tajt kontakt med dem alla. Jag träffar mina underbara vänner relativt ofta och nu vågar jag mig på att resa också, jag har köpt en resa till Palma och ska resa dit om fyra veckor och senare ska jag och barnen åka till Köpenhamn. Kanske är det något som fattas i mitt liv, jag känner mig ensam ibland, men jag lider inte nämnvärt av att inte ha funnit kärleken efter förra skilsmässan.
 
Bli som det blir 
Det får bli som det blir helt enkelt. Jag tränar några gånger i veckan och mår bra av det, det vill jag inte förlora. Jag träffar mitt barnbarn regelbundet, han sover här varannan fredag. Igår var han här och och vi hann med så mycket, han ger mig så mycket glädje och energi. Han får mig att fokusera på livet här och nu. När vi väntade på hans mamma frågade han mig plötsligt efter lång tystnad: "har du haft en bra jul?" Fortfarande spritter det av kärlek när jag tänker på den frasen. Vi bakade syltkakor. Han vill bli bagare, sångare och uppfinnare när han blir stor. Han vill att jag också ska bli bagare när jag blir stor. Kanske är det precis det jag ska bli. Eller så väljer jag att bara vara, här och nu och ingen annanstans.
 
 
Bryt upp, bryt upp och var här och nu och ingen annan stans!
 
 
Efter sådd konstaterade han när han bakade att det var som att plantera sylten i kakorna.
Han gjorde ett hål i kakan med trägaffeln och la i sylten, precis som man gör med fröna. 
Kakorna blev så smarriga!

Vårens blommor blommar och vi med dem

Feminism, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Mat, Psykiatri & Psykologi, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Bipolaritet, Martha & Niki, SöS, Victoriabiografen, bipolär sjukdom, konst, kreativitet / Permalink / 0
För två år sedan 
Isen ligger turkosgrå på viken och det är lite svårt att förstå att det ännu är långt kvar till dess att våren på allvar tar sitt grepp över oss. För exakt två år sedan var det soligt och vackert väder och jag gick och köpte några påskliljor som jag placerade på balkongen. Men så några dagar senare varnade de för snö och oväder på nyheterna. Jag tog in mina påskliljor på kvällen den 14 mars och ställde dem innanför balkongdörren. På natten blev det som meteorologerna förutsett, ett herrans oväder. Den morgonen dog min pappa i en hjärtattack. Mycket plötsligt och utan långvarigt lidande, gick han bort i sin frus armar. Det var ganska symboliskt att han skulle försvinna med buller och bång, mitt i ett oväder. Han var sån min pappa. Helikoptern kunde inte ens landa på SöS, så stormigt var det, den fick köra vidare till KS. Så än är det inte dags att gå och köpa några påskliljor och fixa till balkongen tror jag. Däremot ska jag beställa lite frön idag och börja förbereda för sommaren.
 
Paus 
Det var länge sedan jag skrev och det har hänt en del. Jag behövde en paus från allt. Jag har jobbat men eftersom inte hjärtklappningen som jag fick för en månad sen ville ge sig av och jag till och med kände av hugg i bröstet som gjorde att jag fick åka in och kolla hjärtat, insåg jag till slut att jag verkligen måste varva ner. Jag var på väg till min PT-träning förra fredagen och skulle bara hämta upp tvätten från tvättstugan, när det högg till. Jag ringde SöS för jag tänkte att ihop med den där hjärtklappningen kanske det inte var någon vidare bra idé att träna. De gav mig stränga order att inte ta en taxi utan istället ringa 112. Ambulansen kom snabbt och jag fick ligga på schäslongen i mitt eget vardagsrum medan de tog EKG. Allt var bra, men de körde ändå upp mig till SöS för att ta prover, som också visade sig vara bra. Så nu känner jag mig lugnare och mer avstressad. Händelsen har dock lett till att jag fattat en del beslut.
 
 
Sös förra fredagen
 
Babel deli nu i fredags innan träningen
 
Kören 
Det blev ingen kör. Jag insåg att hjärtklappningen kom ganska precis när jag införde en schemalagd aktivitet i veckan i början av februari, som jag i och för sig påbörjade i syfte att må bra, men som utvecklades till att bli prestation. Körledaren pratar som en skolmagister om att vi måste göra våra läxor via appen. Det är ständigt bråttom för att vi ska "hinna med" och han pratar mycket om resultat, dvs. hur bra det ska låta just den 15 maj då vi ska framföra alla låtar. Det var inte riktigt vad jag och min väninna tänkt oss när vi började. "Sjung som du är" var mottot och Stockholm sjunger skriver mycket om alla hälsoeffekter det ger att sjunga, på sin hemsida. Men för mig fick körsången alltså motsatt effekt eftersom jag är en person som blir sjuk om för mycket blir krav och prestationsfokus. Jag tror inte jag är ensam. Jag tappade lusten att lyssna på appen och sjunga hemma, det blev inte kul.
 
Boken 
Jag har också beslutat mig för att det inte ska bli någon bok. Jag har lagt ner bokprojektet helt enkelt och accepterat att jag inte är någon författare. Det var ett stort och relativt svårt, men avgörande beslut. Inte förrän jag gjorde det kände jag att jag kunde börja andas igen. Samma sak där. Alldeles för mycket prestation. Jag har skrivit mycket på helger och kvällar och fått till ett ordentligt flow, jag kände till och med att det kunde bli bra. Men parallellt med att jag fick det här flowet, växte ett annat flow, nämligen det som bidrar till att jag blir hypoman. Alltid när jag blir riktigt kreativ och åstadkommer bra saker, bra tankar, konstnärliga kreationer, då börjar jag balansera på en skör tråd som innebär att jag när som helst kan trilla ner i ett patologiskt tillstånd som kräver medicinering. Så, så fort jag kände att jag började förlora verklighetsanknytningen, så fort texten började bli rikgit bra vill säga, då var det dags att lägga ner. Sorgligt men nödvändigt. Hur många gånger har jag inte begått misstaget att fortsätta just i det skedet?
 
Spontanitet
Jag tog ledigt en vecka från träningen, lät dagarna bara passera. Stannade kvar till sent på jobbet om jag kände för det, åkte och åt någonstans om jag kände för det, tittade på Sveriges mästerkock om jag kände för det. Ingen prestation, inga krav! Doktorn på SöS sa att han tyckte det lät som om jag gjorde lite för många saker för att inte vara stressad och att detta kanske gjorde mig stressad. Därför har jag inte ens stressat med yoga och bodybalance, meditation och bloggskrivande. En dag blev jag kvar riktigt länge på jobbet. En annnan enhet hade AW och jag blev inbjuden på snittar, quiz och merengue. Jag insåg plötsligt att såhär ska det vara "jag vill ha lite spontanitet". Inte för mycket, det klarar jag inte heller - livet är en balansgång när man lever med bipolär sjukdom - men lite grann. Jag och väninnan har sagt att vi ändå kan gå till kören någon gång, nu när vi betalat dyr avgift och allt, men bara när vi inte känner kravet att göra det. Det är så många där så ingen märker om vi kommer och går.
 
 
Mitt barnbarn var här förra helgen och det blev kakbak som vanligt
Födelsedag
Igår låg jag på soffan och tittade på molnen nästan hela dagen. Jag var trött efter veckan och lite bakis efter att ha firat min son som fyllde trettio. Jag tål ju ingenting och dricker i princip aldrig alkohol men i fredags gjorde jag ett undantag. Det var underbart att få vara med familjen. Alla barnen var med, alla tre, samt bonusbarnet som jag inte träffar så ofta, min svärdotter och mitt barnbarn, min sons vän sedan han var tre, vars mamma jag umgicks med dagligen när de växte upp, ett par nära vänner till som jag lärt känna genom åren. Det var kärlek och värme och jag kände mig euforisk inombords, så lycklig. Vi åt god mat, skålade och sjöng för min son. Han fick en resa av mig och barnen, en tripp till Köpenhamn inom kort, tillsammans med oss tre. Det ska bli så kul att åka iväg med barnen och bara vara.
 
PT-träning 
I fredags innan vi sågs var jag till min PT. Vi är ett litet gäng som går till honom på fredagarna och vi känner varandra lite grann. En tjej är sjuksköterska, hon sa att det var lugnt att träna men pratade med PT:n om att det inte får bli prestation i min träning, det var skönt att ha någon som backade upp mig, som värnade om mig och min hälsa. När jag inte har terapeuten suger jag i mig allt jag får. Det får inte bli så att jag ska vara duktig och av den anledningen öka på med vikter. Det ska vara luststyrt och det blev det verkligen, han fattade direkt. Han är duktig och han värnar också om mig och min hälsa och körde på ett sätt som passade mig utomordentligt bra. Jag fokuserar och träningen blir mer av Zen än prestation. Till sist fick jag göra en övning som syftade till att stressa av och jag insåg att jag trots allt har extremt lätt för att försätta mig själv i ett meditativt tillstånd. Det gjorde mig glad och nöjd och vi stod och pratade så att jag alldeles glömde bort tiden och att ringa mina barn som jag lovat att ringa direkt efter träningen. Det är nog ingen större fara med mig och min stress.
 
Denna dag...
Nu ska jag köra min hemmavideo, få lite ordning på den här dagen. Jag har lite saker jag behöver fixa med här hemma och sen vill jag gå ut. Igår kollade halva Sverige på melodifestivalen. Jag hade sett fram emot att titta och hade till och med varit till affären och handlat chips, vilket är emot mina principer. Jag brukar inte äta sånna onyttigheter till vardags, men nu var det ju mello och även jag skulle väl låta mig ryckas med eftersom ingen var hemma och kunde gå på bio med mig. Så jag tittade. I tio minuter. Sen stod jag inte ut. Jag är ledsen om jag sårar dig, kära läsare, men jag stod inte ut. Så när första gänget sprang in på scenen växlade jag över till Netflix och såg House of Cards istället och senare Krig och Fred. Jag vill gå på bio ikväll, jag har ett sånt sug efter bio. Förra helgen var jag och såg Martha & Niki, en fantastisk film som slutade med att jag och väninnan grät av lycka.
 
 
Bryt upp, bryt upp från prestation! Prestation kan vara bra men se upp så att det inte blir din fiende.
 
 
Bio med väninnan och middag på Vapiano, Skrapan efteråt
Mello 10 minuter i början och 10 minuter i slutet.
Missade inte att se och lyssna på underbarnet som alla pratar om.
 
Till top