Vemod

Allmänt / Permalink / 0
Vemod 
Vemod är en känsla som präglar mitt liv i hög grad. Jag kan inte påstå att jag är nostalgiker men känslan av vemod kan ibland ta alldeles för stor plats. Det svenska vemodet. Eller pratar man om det finska vemodet? Jag gråter till finsk tango. Men nu är det inte tangon som får mig att gråta utan sorgen över att förlora gamla, kära vänner. Det är sånt som händer och bara att acceptera, kan man tycka. Man går skilda vägar och finner nya intressen, nya vägar. Man ska inte klamra sig fast vid det gamla, är mitt motto. Ändå gör det så ont när jag tänker på att en era är slut. Det smärtar att inse att vänner jag håller av, glidit ifrån mig. Långt, långt bort.
 
Gå vidare 
I vissa fall har jag lätt att klippa och gå vidare. Men ibland har jag separationsångest och den hindrar mig från att röra mig framåt. Det skaver, och gör ont. Och kanske är det just det. Att ibland måste man acceptera att det faktiskt gör ont. Livet är inte lätt. Men livet kan inte fortsätta i samma gamla spår, det vore ju konstigt. Vi utvecklas och går vidare och ibland går vi olika vägar. Det är helt naturligt. Helst vill jag tala öppet, för jag är rak och ärlig, men jag vill inte såra. Ofta missförstår vi. Lägger till och drar i från.
 
Saknad 
Jag saknar det gamla. Jag saknar förr. Jag vill inte utvecklas, jag vill inte gå vidare. Men jag vill inte vara utan det som har ersatt. Mina barn, mitt barnbarn, nya vänner, nya intressen, nya värderingar. Det gamla lämnas bakom. Vad har vi gemensamt? Vänskapen går itu. Krackelerar och smulas sönder. Vad blir kvar? Jag saknar gemenskapen, samtalen, promenaderna. Att dricka te sent på kvällen. Jag saknar våra middagar, våra utflykter, vårt utforskande och våra gemensamma minnen. Våra skratt och våra historier.
 
En era är slut 
En era är slut och ersätts med en annan. Vemodet tar vid. Jag vill inte skiljas men glappet har redan inträtt. Vi har glidit ifrån varandra. Det är redan för sent. Ingen idé att hoppas, ingen idé att tänka att det kanske blir vi igen. Bättre att acceptera, godkänna och ta farväl, att insé att det är som det är. Att mycket kommit emellan och att det inte längre är nån idé att låtsas. Varför spela teater och göra sig till, varför ljuga istället för att säga som det är? Att det är tråkigt, smärtsamt och sorgligt. Så jag låter vemodet få fritt spelrum och jag ska sörja, för det är precis vad jag behöver. Sörja det som var. 
 
 
Bryt upp, bryt upp från vänskap som inte längre är vänskap, som tar mer energi än den ger!
 
 
Image by Viktor och Paula (License)
 
 
Till top