En liten trivialitet

Snart blåser jag bort 
Balkongdörren är öppen och det känns som om vinden snart kommer in och plockar upp mig, tar mig med och slänger ut mig nånstans i Mälaren. Det är otroligt starka och kalla kastvindar och jag som skulle behöva plantera om tomaten jag fick av mamma, klarar inte att gå ut på balkongen, trots att solen ligger på. För jag tycker inte om blåst. Ändå bor jag i en blåshåla vid sjön. Desto vackrare är de dagar då det är vindstilla. Inte mycket folk är ute och går i dag och de som promenerar har kappor och tjocka jackor på sig. Men på måndag vänder det igen, då ska det bli varmt. Jag går här hemma och plockar och fixar men smiter gärna undan ett ögonblick för att skriva några rader.
 
Lyckliga gatan 
Igår kväll tittade jag åter på Lyckliga gatan, ett favoritprogram. Jag blir rörd till tårar varje gång. Ett program som säkert till viss del är inspirerat av Så mycket bättre, men enligt mig ger bra mycket mer. Det känns genuinare och man får ta del av människors berättelser och livsöden på ett anspråkslöst vis och självklart i musikalisk skepnad. De kan inte värja sig för varandra. Till och med Sylvia Wrethammar som känns ganska fladdrig och ytlig, var påverkad. Av stundens allvar men kanske av lite annat också. Dani M, en ung hip hop artist var den som fick möta henne. Han var fantastisk. När Louise Hoffsten och Beri möttes grät jag floder. Musik kan väcka så mycket känslor för mig, och möten mellan unga och "något äldre" människor är något som verkligen behövs lyftas fram i media. Det blir så vackert. 
 
Nyhetsflödet
Annars är jag väldigt uppfylld av den senaste veckans nyhetsflöde som till stor del handlat om sexuella trakaserier och mäns våld mot kvinnor. Det började med mannen som slapp undan straff trots att han filmat en kvinnas underliv, det räknas inte som något sexuellt övergrepp i lagens mening. Sen kom det här med Lotta som sökt hjälp och inte fått någon och nu är hon död. Parallellt pågår kampanjen #inteensam och snart kommer filmen Sluta tafsa.
 
Hur i helvete kan det få fortgå? 
Jag har svårt att uttrycka den ilska jag känner när jag skriver om detta. Har hon varit med om det själv, tänker du kanske och det har jag. Självklart har jag det. Det har de flesta flickor och kvinnor. Massor av gånger från det att jag gick i lågstadiet har jag som många andra flickor fått stå ut med lärare och andra vuxna som legitimerat pojkars tafsande och sexuella trakasserier. Men nu är det inte mig det gäller. Nu är det hundratals, tusentals andra flickor och kvinnor det gäller, och det är inte bara de svåra och livshotande våldsbrotten det handlar om, de som Katarina Wennstram så brilliant skriver om i sina böcker. Nej, de gäller även det "lilla", det som vi mot vår vilja trivialiserar, bagateliserar, normaliserar. Det där som inte känns rätt i magen men som någon får oss att tro, är helt normalt.
 
Normaliseringsprocessen
Det händer i tunnelbanan, på klubben, på bussen, på väg hem från skolan, på väg hem från festen, och till och med i skolan. Till och med i skolan utförs sexuella trakasserier av lärare gentemot elever. Som elev känner man kanske först, det här är inte okej, men sen vaggas man in i den så kallade normaliseringsprocessen(Läs!) som gör att det psykiska och fysiska våldet, eller de sexuella trakasserierna kan fortgå i relationen till den andre och även öka i frekvens och omfattning med tiden. Det händer överallt, runt omkring oss, dagligen!
 
Vänskapsrelationer 
Även i en vänskapsrelation kan normaliseringsprocessen inträda. Jag litar på min vän, tror att han vill mig väl, plötsligt har jag hamnat i en situation jag inte själv valt och jag ska inte bara tillfredsställa honom utan även hans bästa vän. Mycket ilska ligger begravd och kan jag arbeta för att förmedla kunskap och sprida kampanjen #inteensam så är ingen gladare än jag. Du kanske tänker "men vi män då", "vi blir också trakasserade, manipulerade och psykiskt misshandlade, av kvinnor" och det är ju sant. Men inte på långa vägar i samma omfattning som flickor och kvinnor. Flickor och kvinnor blir inte bara sextrakasserade och misshandlade av män, det har blivit ett normaltillstånd i samhället att det får vara så. Kvinnor blir inte bara sextrakasserade av män, de blir ihjälslagna!!
 
Ihjälslagna 
Jag var själv nära på att bli ihjälslagen en gång. Nej, förresten, två. Eller var det tre? Kanske fler. Jag minns inte. Det var i mitt förra liv och det är till viss del glömt idag, men bara till viss del. Naturligtvis glömmer jag aldrig och jag går inte i den fällan igen. Självklart har jag svårt att lita på män i nära relationer. Därför ligger denna fråga närmare mitt hjärta än någon annan fråga. Hade det varit min egen dotter hade jag velat slå ihjäl honom. Men man behärskar sig. För vi har lagar och regler och man slår inte ihjäl folk. Man slår inte folk - punkt. Även om man är arg och känner sig förnedrad. Men så funkar inte vissa och de får fortsätta som om ingenting har hänt. Man får fortsätta att stoppa mobilkameror innanför kjolen på en främmande kvinna och filma hennes underliv.
 
 
Bryt upp, bryt upp för all framtid och lämna flickor och kvinnor i fred! Ingen ger dig äganderätt till andra människor!
 
 
 
 
 

 
 
 
 
Och en liten Och kom ihåg att:
En liten trivialitet, ja en liten bagatell för dig kan vara hela världen för nån annan
 
 
 
 
P.S. Nu har jag skaffat Snapchat. Vill du se när jag gör min morgongymnastik ;) hittar du mig på
Brytupp.brytupp
 
 
Till top