Året som gått med Bryt upp, bryt upp...

Allmänt, Natur, Reflektioner, Resor & Rekreation, Traditioner & Årstider / EEE, Eva E Eriksson, Gott nytt år, Köpenhamn, Laleh, Palma, Skåne, Sundsvall, Victoriabiografen, Vinterviken, Väddö, bryt upp, sf bio / Permalink / 0
Nyårsbön 
Ute är det barmark och inga tecken på midvinter. Jag minns nyårsafton för två år sen när de snötyngda grenarna hängde ner till marken. Idag är det plusgrader. Folk joggar utanför mitt fönster och matar sjöfåglar nere vid stranden. Själv skulle jag ha gett mig av till gymmet, till ett pass, men jag tror jag väntar lite. Fast risken är väl stor att det inte blir av då för de stänger två. Jag ska göra det jag gillar att göra på nyårsafton, jag ska ta mig till en kyrka och delta i nyårsbön. Delta och delta, man behöver ju inte be, man kan lyssna helt enkelt. En något udda sysselsättning för många, så udda att jag knappt velat nämna den genom åren. Vad ska folk tro? Det sker inte varje år, för två år sen var jag sjuk och förra året hälsade jag på en annan som var sjuk men innan dess har jag gått på nyårsbön ett antal nyårsaftnar. Ibland går jag till och med innan jag ska på fest.
 
Religiös eller inte 
Jag är inte särskilt kristen utan har nog skapat ett hopkok av tro som blivit mitt eget rättesnöre, min egen tröst och religion. Tvivlare, sökare eller troende, jag vet inte och vad spelar det för roll. Men på nyårsafton går jag i kyrkan, den enda dagen på året. Där ges jag möjlighet jag reflektera, lyssna till vacker musik och resa inåt. De moderna prästerna som predikar denna kväll refererar ofta till vad som hänt i världen. Jag minns särskilt en predikan när prästen talade om livets träd och refererade till protesterna och demonstrationerna som var när den gamla eken skulle huggas ned på Oxenstiernsgatan på Östermalm. Hon berättade om allt som blivit av den gamla eken, dess fortsatta liv. Det var fantastiskt. Präster idag pratar ofta om livet på ett sätt som intresserar mig. Det finns inte många ställen att gå till om man vill lyssna till teologiska, existentiella och filosofiska resonemang kring livet.
 
Kyrkor 
Det blir oftast olika kyrkor och idag blir det Maria Magdalena kyrka vid Mariatorget. Jag hade planerat att besöka en väninna innan men hennes sambo har blivit sjuk och jag vågar inte ta några risker, dessutom kan han få vara sjuk i fred. Jag har blivit bjuden på fest efteråt, två stycken för att vara mer exakt men har varit oartig och tackat nej. Jag väljer att vara tjuren Ferdinand och åker i stället hem till min korkek och luktar på blommorna. Så många nyårsaftnar jag sprungit ute, skålat och festat bland okända människor. Alla är lyckliga. Det är ju faktiskt inte ett måste att fira nyåret på det viset. Vill man fira nyåret, vaka in det i stillhet så ska man väl få göra det. Jag känner mig lite udda men det är lika bra att försöka stå för att jag är sån. Midsommar däremot är ingen helg jag vill fira i stillhet, då vill jag gärna vara med vänner och äta god mat.
 
Göra mig av med beroenden 
Jag kommer nog åka förbi Liljeholmen på hemvägen och köper något gott att äta och dricka. Något färdigt från delin. Något sött blir det inte för nu håller jag på att bryta mitt sockerberoende. Det är många beroenden som ska brytas samtidigt. När jag är sjuk som jag var innan jul sover jag på dagarna. Jag var utmattad och sover för att bli frisk. Då behöver jag ta sömntabletter för att sova på nätterna och inte vända på dygnet. Dessa har jag nu kämpat för att bli av med, det tar en vecka eller så. Likaså tog jag ett så kallat shoppingåterfall trots att inte ekonomin håller för det. Det blir ofta dyrt för mig att vara sjuk även om det bara är en förkylning. Jag blir rastlös och börjar kolla efter reor. Nu tvingar jag mig själv att inte gå in på några shoppingappar. Och så sockret. Jag är tuff mot mig själv nu men vet att det är överstökat på några dagar. På ett par veckor är alla dessa beroenden avlägsna. Det ena värre än det andra kan man tycka men alla tre kan leda till smärre katastrofer. Nu är jag där igen och låter rädslorna styra.
 
Knattebio  
I morgon ska jag träffa mitt barnbarn. Kanske går vi på bio han och jag, och ser Bamse och häxans dotter eller Sing, men den srenare verkade han inte så inne på när jag pratade med honom. Eller så stannar vi hemma och myser och fikar, många gånger är det skönast, att bara vara. Han trivs hos mig och har många leksaker här. Han känner sig hemma och vet var allt finns, pysslar och aktiverar sig. Nu skrev hans mamma att han gärna vill gå och se Bamse. Så roligt, jag blev så förtjust när vi var på knattebio tidigare i december, det var så mycket roligare än jag kunnat föreställa mig. Alla dessa barn och en hel hop med känslor och skratt som svallar över. Vi såg Petsons juligheter med en kompis till mig och hennes barnbarn. De satt med sina gigantiska popcornlådor och skrattade gott och mycket.
 
Fånga dagen 
Nu ska jag börja göra mig i ordning och fånga dagen - Carpe diem. Jag hinner inte med gymmet, orkar inte stressa. Jag tar det lugnt tills det är dags att åka in till Mariatorget. Kanske sätter mig och tar en fika nånstans innan. Kanske sätter jag mig och läser lite i min egen blogg, om vad som hänt under året. Min egen årskrönika, om vad som hänt mig själv och vad som hänt i världen. Överallt hör och ser vi sammanfattningar och årskrönkor i dessa dagar. I P3 som jag valt att ha på nu under julen som sällskap och omväxling till vardagens P1, har de pratat mycket om alla artister och konstnärer som gick bort under 2016. Många dessutom i förtid. Men det finns årskrönikor med andra nyheter också om man vill lyssna till dessa. Som att det är fred i Colombia efter 52 år av krig.
 
Bryt upp, bryt upp! Fokusera gärna på det positiva som hänt under året och det positiva som komma skall. Det kan vara svårt men det är så lätt att vi fastnar vid det destruktiva och sensationella och tror att allt blir sämre, men så är inte fallet. Allt blir inte värre och världen är inte fylld av mer elände nu även om vi vill tycka det. Mycket blir bättre. Bilderna av krig och våld får oss att tro att det är värre än någonsin. Sociala medier sprider många gånger enbart de mörka budksapen. Låt oss hjälpas åt att sprida de ljusa nyheterna. Att Ebolan i västafrika bekämpades till slut, att Colombias regering lyckades få till ett fredsavtal med Farcgerillan efter 52 år, att IS faktiskt fått ge sig på många ställen, att fattigdomen minskar i världen. Det finns mycket att förfasas över men vi behöver också se det som går åt rätt håll annars går vi under och slutar hoppas. Det är då vi bygger murar och stänger gränser. Vi behöver få tro att det finns nån mening.
 
Ett riktigt Gott Nytt Bryt upp-År önskar jag er!
 
 
 
2016 med Bryt upp
 
 
Flera besök på Hotel Clarion
 
Promenader i mina fantastiska omgivningar. Vinterviken, ett stenkast från min bostad
 
Min största idol någonsin gick bort i cancer
 
Kakbak med barnbarnet 
 
I februari började vi sjunga med Stockholm sjunger, jag och en väninna
 
Firade barn och barnbarn som fyllde år, här sonens 30-årsbukett i mars
 
Besökte vänner, både i och utanför stan
 
Sådd och plantering
 
Påsk med barn och barnbarn hos mamma i Nynäshamn
 
En akut hälsotripp till Palma i april
 
Kortfilmsfestivaler med dottern
 
Första doppet i början av maj
 
Köpenhamn med barnen i slutet av maj
 
Total Makeover på balkongen och sovrummet
 
Fotbolls-EM och OS, fast OS såg jag inte mycket av den här gången
 
Ljuvliga Skåne i juli
 
 Nice och andra tragedier
 
Gotland juli, drog på mig den hemska laryngiten
 
 Flera  skärgårdsturer
 
Balkongliv
 
Bryggliv

Konstutställningar och museer
 
Två besök på Väddö
 
...och ett i Sundsvall, men så sjuk jag var, fick inte ens med mig en bild
 
Favvobrunchstället som blivit ett stammställe
 
Biobesök blev det några, men färre än jag önskat
 
Och så Palma igen, med block och penna. Inget onödigt prat för rösten som svek
och inget solande på stranden för revbenet som skavde
 
När jag kom hem var rummet tapetserat och klart
 
Och hösten kom
 
Och med den konserter
 
Och julen kom
 
Gott Slut och Gott Nytt År önskar Bryt upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Våga lite mer

Allmänt, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Reflektioner, Traditioner & Årstider, Träning & Hälsa / Millesgården, Millesgårdens lanthandel, Mumin, Mumintrollet, Tove Jansson, konst, konstutställning / Permalink / 0
Sista vardagen 
Sista vardagen 2016. Ett och ett halvt dygn kvar så har vi nytt år. I min ålder går det fort. Sommar, vinter, vår, höst, sommar, vinter, vår, höst. Jag har planterat tulpanlökar på balkongen, de ligger i en låda under presenningen, det dröjer nog inte länge tills de börjar titta fram. Sen är det inte långt kvar till första doppet och så där håller det på. Något vi får lov att acceptera, eller inte. Det väljer man själv. Jag tänker många gånger att jag lever på övertid. Det låter deprimerande jag vet, men jag kan inte rå för det. Jag har slutat med framtidsplaner, kan inte längre bestämma vad jag vill göra. Ja inte planer ett par månader framåt, men på lång sikt. Alla planer förvandlas till drömmar. "Kanske jag en gång kommer att resa till Karibien igen" "kanske jag en gång kommer att skriva en bok". Jag vet inte om det är en följd av förra årets njurinfarkt för det var då det började, min rädsla att planera långt framåt i tiden.
 
Rädd  
Jag kan tycka att jag är lite väl rädd att göra planer för i mina ögon är jag inte gammal. Så många människor börjar resa i sen ålder, gör sina storverk, skaffar familj, flyttar eller gifter sig. Min pappa var 75 när han gifte om sig och min mamma var 75 när hon träffade sin käraste. Själv kommer jag ofta på mig själv med att tro att allt är för sent. Det är för sent att bli författare, för sent att köpa hus, för sent att bosätta sig i Karibien, för sent att  prova allt jag vill. Jag vet givetvis att det inte är för sent, det är klart jag förstår men jag blir inte kvitt känslan av att leva på bonustid. Samtidigt som det kan låta fattigt och kanske till och med deprimerande innehåller den känslan oerhört mycket tacksamhet. Tacksamhet över att få vara frisk, över att få bo som jag gör, ha det jobb jag har och inte minst ha en nära och kärleksfull relation till den fantastiska familj jag har.
 
Ingen idé 
I min lägenhet tänker jag ofta att det inte är idé att skaffa sig alltför många nya saker, jag ska ju snart flytta till mindre. Ja, ni vet, servicehus eller vad det nu kan vara. Jag ser livets begränsningar tydligare än livets möjligheter, vågar inte planera stort, vågar inte tänka på vad jag vill göra i framtiden. Finns det nån framtid? Jag hoppas såklart som alla att jag ska få vara med så länge som möjligt, att jag ska få vara frisk, arbeta och må bra. Vem hoppas inte på det? Och jag jobbar för det också, tränar och sköter om min hälsa. Men känslan av att tiden är kort finns alltid hängandes över mig. Vi vet ju alla att livet tar slut, vi kommer inte i från det. Ändå är jag lycklig. Jag går inte omkring och deppar, snarare är jag nöjd. Livet är föränderligt, jag vet. Det har jag verkligen fått svart på vitt denna höst. Mycket har hänt i min familj, alla har vi genomgått stora livsomvälvande förändringar.
 
Ett hektiskt år 
Förra året vid den här tiden arbetade jag på två arbetsplatser, det var en hektisk tid. Så mycket har förändrats sen dess, så mycket har blivit bättre. Jag var så stressad ett tag att jag tänkte "om jag inte varvar ner nu dör jag i en hjärtattack". Jag inser att jag gått och burit med mig den känslan ganska länge. Jag har varit rädd och inte vågat börja leva på nytt, jag var så nära döden då för ett drygt år sen. Hade jag inte kommit till sjukhus i tid hade jag inte suttit här, då hade jag inte fått uppleva det jag får uppleva nu. Mina barn, mitt barnbarn, resten av min familj, mina vänner och allt annat vackert.
 
Rädd för döden 
Känslan av att vara nära döden återkom i somras. I augusti hade jag panik i över två veckor över att inte kunna andas på nätterna. Jag åkte in och ut från akuten, vågade inte somna ensam hemma. Jag var övertygad om att jag antingen skulle dö i en hjärtattack vid mina extremt svåra hostanfall, eller kvävas när jag inte fick luft. Jag har aldrig varit så rädd trots att jag haft svår astma i hela mitt liv. Efteråt har jag fått veta att stämbanden var så svullna både på ovansidan och undersidan att de täppte för hela struphuvudet, passagen var extremt trång och luften hade helt enkelt svårt att passera. Det var traumatiskt. En svår form av falsk krupp som vuxna sällan får. Svullnaden är bättre nu men stämbanden är ännu inte återställda efter fem månader.
 
Vågar inte   
Jag lever inte fullt ut än, jag vågar inte. Så fort jag tänker på vart jag vill resa kommer rädslan, "det är ingen idé", tänker jag. Men så såg jag ett program på tv på Annandagen, om "överlevarna" efter Tsunamin i östasien. Svenskar som berättade om hur de valt att leva efter sitt livs stora tragedi. Jag har ju inte genomgått något liknande men jag tycker man kan lära av allt. De sa att de lärt sig att de inte inte är någon idé att dra sig för något, att det är lika bra att kasta sig in i det mesta eftersom det ändå inte blir som man trott. Jag minns inte hur de uttryckte sig men de syftade på att hur mycket vi än klär våra barn i flytvästar och cykelhjälmar hemma och skyddar oss själva, så finns döden där, vi kommer aldrig i från den. Lika bra att leva fullt ut då. En av de kvinnliga överlevarna som förlorat sina egna barn hade valt att starta ett barnhem i Thailand. De två andra kvinnorna beundrade henne för hennes mod. Hon beundrade dem för att våga vara kvar i Sverige.
 
Styrs av rädslor  
Alla styrs vi av våra rädslor, mer eller mindre. Vissa flyr dem, andra måste utmana dem. Kanske är det fler än jag som behöver plocka fram sitt mod 2017 och börja våga mer? Våga kasta sig utför och våga leva. Kanske är det fler än jag som behöver sluta tänka på att livet närmar sig sitt slut? Jag tänker inte så, det är nog mer än känsla. En känsla av att livet KAN ta slut när som helst. Jag kan få panik av lite tandvärk och tänker "nu är det kört, det var så här det började förra gången". Kanske vågar jag samla på mig nya prylar 2017 och istället för att tänka att jag snart ska flytta till mindre börja tänka att jag ska flytta till större. Kanske är det dags att börja leva fullt ut och sluta hålla tillbaka. Så fort jag tänker tanken blir jag rädd. Rädd för att jag åter ska bli sjuk, rädd för att hamna på psyket, rädd för att jag ska hamna på intensiven.
 
Kasta mig ut för stupet 
Men 2017 ska inte präglas av att jag överhuvud taget ska tänka på mig själv, 2017 ska präglas av fokus på andra än mig själv. Kanske är du själv i en annan process? Kanske har du under 2016 tänkt för mycket på andra för lite på dig själv. Nu är det dags att bry dig om dig själv, vara lite mer egoistisk, göra dina egna val, satsa på dig själv. Kanske behöver du skala av ditt engagemang till en pojkvän, flickvän, en gammal mamma, pappa, till dina vuxna barn, tänka mindre på familjen och mer på dig själv. Kanske behöver du tänka på att jobba mindre. Bry dig om din hälsa, träna och helt enkelt bara ha roligt. Har vi en tendens att vara alltför fokuserade åt det ena eller andra hållet kan det vara läge att åter hitta en balans.
 
 
Bryt upp, bryt upp och våga lite mer!
 
 
 Millesgården lanthandel och kafé igår

After The Party av Tove Jansson
 
Tove Jansson
 
Grafikern av Tove Jansson
 
Muminrummet på Millesgården
 
Millesgårdens lanthandel
 
Millesgårdens lanthandel
 
 
 
En fantastisk utställning på Millesgården. Tove Janssons liv och verk. Vi var där i över tre timmar och kunde knappt slita oss. Hade velat köpa med mig boken med alla hennes målningar men det får bli en annan gång. Utsällningen hänger kvar till i slutet av januari, sen är det dags för Gerda Wegener, konstnärinnan som skildrades av Alicia Vikander i The Danish Girl. Jag har köpt årskort på Millesgården. 2017 ska upplevas och levas.
 

Bryt upp, bryt upp tar nya tag

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Mat, Reflektioner / #bryt upp, bryt upp / Permalink / 0
Fingrarna otränade 
Jag har nästan glömt bort hur man gör. Fingrarna rör sig långsamt, taffligt, de är helt otränade. Så lite jag har skrivit, så sällan, dessutom är det mer än två veckor sedan jag jobbade. Många år sedan jag skrivit så lite. Allt behövs hållas i trim, flåset, musklerna, magen, huden, tänderna, ja allt. Så också skrivandet. Det är en märklig känsla när fingrarna inte lyder och fel tangenter trycks ned. Men det är nog snabbt åtgärdat, om några dagar är jag i form igen. Men det ska erkännas att jag inte visste om jag ville fortsätta. Jag var nog ganska säker på att Brytupp.se hade gjort sitt. Men så i samband med att jag så här vid årets slut reflekterar över allt annat som hänt under året, reflekterar jag såklart även över bloggens vara eller icke vara. Det har varit en ganska omtumlande tid, den senaste tiden, trots det har inte mycket funnits att skriva om. "Kanske har den fyllt sitt syfte" har jag tänkt, "kanske är jag färdig".
 
Min vän bloggen  
Men så började jag sakna den, min vän, mitt sällkskap sedan två år tillbaka lite drygt. Jag insåg att jag inte alls är färdig. Kanske ska jag ta den till en ny nivå tänkte jag. Kanske ska jag verkligen satsa på den. Inte så att jag vill tjäna pengar på bloggen som jag gjorde tidigare, det orkar jag inte för det är mycket arbete med det. Jag fick ett erbjudande här om dagen och tog då åter ställning, men nej, jag har ett jobb. Bloggen ska vara mitt nöje och min källa till kreativitet, min kanal för uttryck. Genom bloggen får jag säga det jag vill ha sagt, genom bloggen får jag uttrycka och sätta ord på det som är viktigt för mig. Vi lever i en tid då uttryck är viktigt, vi behöver inte längre hålla saker inom oss. Utan bloggen har mitt liv känts en smula tomt. Inget målande, inget tecknande, inget musicerande, inget sjungande, inget bokskrivande och inte ens något bloggskrivande. Det går helt enkelt inte, det är inte jag.
 
Kreativt jobb 
Jag har ett kreativt jobb, det är jag tacksam för. Jag skapar många av mina  arbetsuppgifter själv och jag skapar mina metoder och till viss del också mål. Får jag en utmaning, ett uppdrag är det bara kreativiteten som sätter stopp för vad jag kan åstadkomma känns det som. Viljan och drivet finns alltid men inte alltid hälsan. Kompetensen skaffar jag på vägen. Jag älskar att få arbeta så. Att få arbeta med mig själv som instrument, att lyssna inåt och gräva fram vad jag har i min verktygslåda, eller kan man kanske se det som en palett om man ska vara lite högdragen. Jag målar och jag formar med färger av intuition och kompetens, toppat med min känslighet som kan vara obekväm men nödvändig. Att kunna titta inåt, in i mig själv och därmed in i andra människor, är min styrka.
 
Engagemang  
Jag har lagt ner mycket engagemang i mitt arbete denna höst och i hop med bristande hälsa har jag inte haft mycket kraft över till annat. Men kanske kan det bli ändring på det 2017. Kanske kan jag lyckas kombinera dessa två brinnande intressen igen; att jobba med människor, barn och ungdomar, mänskliga rättigheter, rättvisefrågor och pedagogik å ena sidan och kreativt arbete i form av skrivande å andra sidan. För mycket av kreativa utmaningar gör mig sjuk men för lite av det goda gör mitt liv fattigt. En balans är nödvändig, i alla fall för mig.
 
Ny form 
Bloggen ska få en ny form, vet inte riktigt hur den ska se ut men den ska bli snyggare har jag bestämt mig för. Vad ska den innehålla? Ja det blir nog ingen större skillnad. Jag önskar att jag kunde skriva mer samhällsengagerade inlägg som jag gjorde första året men då arbetade jag inte heltid och hade tid att researcha. Jag vill inte heller att bloggen ska fokusera för mycket på min hälsa så som den gjort under långa perioder, men sånt kan man ju heller inte välja. Den skriver sig själv och påverkas av det som händer runt omkring.
 
Nära & kära  
Min familj kommer hållas utanför som tidigare, likaså mina vänner. Kanske nämns en och annan, kanske förstår ni ändå, att de finns där vid min sida. Jag har starka och nära band till många människor men lever ensam och behöver nog det på många sätt. Eftersom jag på många sätt - enligt vad jag förstått genom åren - lever intensivare än många andra är det lätt att bli uttröttad, slut och till och med utmattad. Det kallas att man är högkänslig. Som högkänslig behöver man vara rädd om sig och tanka stillhet och energi i sitt fridfulla bo. Jag är inte ensam, vi är många. Det gör att jag ibland väljer bort sociala sammanhang som andra tycker är självklara. Som att fira nyårsafton i sällskap. För mig är det mycket värt att vara med vänner men att vara på fest med många okända människor är mycket ansträngande. Då kan jag tycka att det är bra mycket skönare att snaska på lite godis framför tvn och se fyrverkerierna i hamnen nedanför. Men innan det är dags för det återkommer jag med nya inlägg.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Det är dags att ta nya tag.
 
 
Fått ny fin mössa av sonen
 
Lite skönt att komma in i de gamla vanorna; träning och hälsosam mat från Babel Deli #babeldeli
 
Jul- och nyårsfint på #babeldeli
 
Jag blir alltid lika hänförd av detta hus och de fina omgivningarna när jag går från affären i Axelsberg.
Bor jag verkligen såhär fint?
 
Ni får gärna skriva till mig. Det finns ett kommentarsfält nedanför, eller så skriver ni till mailadressen. Jag blir glad när jag får kommentarer. Och dela gärna inläggen. 
Till top