Det måste till en förändring!

Allmänt, Bryta upp, Konst & Kreativitet, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi / Moderna Museet, suicide zero, yayoui kusama / Permalink / 0
Energi går åt till andningen  
Tiden går och jag har inte bloggat på länge, jag har inte orkat för jag är fortfarande sjuk. Jag har jobbat men inte orkat något utöver det. Det är astman och mycket energi går åt till andningen och till en massa hostande. När jag kommer hem från jobbet om kvällarna är jag helt slut. Jag har inte kommit igång med träning, på sin höjd blir det en promenad några gånger i veckan. Problemet är att det inte blir särskilt mycket bättre men min läkare är inte på plats förrän på tisdag så jag får ha tålamod tills dess. Förmodligen finns inte så mycket att göra, man får nog vänta tiden an (heter det så?) Det är klart att det inte är optimalt att arbeta men det är heller ingen större fara. Jag tar det så lugnt jag kan. Det tråkiga är att jag inte kan ta vara på den här tiden - sensommaren - som jag gärna skulle vilja, träffa vänner och hitta på saker efter jobbet. Men det är inte hela världen.
 
Förra helgen 
Förra helgen var jag dock aktiv. Jag fick möjlighet att vila också, men jag hade hand om mitt barnbarn från fredag morgon till söndag. Föräldrarna var bortresta och jag hade planerat att vi skulle hitta på något riktigt roligt så vi åkte till Vaxholm med båt. Min väninna höll oss sällskap och vi tog en båt tidigt på morgonen från Strömkajen. I Vaxholm tog vi färjan över till kastellet där mitt barnbarn sprang runt bland kanonerna och var i sitt esse. På en av gårdarna innanför kastellet fanns en bistro där vi åt lunch. Där kunde barnbarnet springa ut och in till ett lekrum där han hade sällskap av andra barn. Där fanns det klätterrep och bollar. Det blev en fantastiskt fin utflyktsdag med sol, hav och en vacker båttur i fint sällskap och barnbarnet var på topphumör hela dagen.
 
Kusama 
På lördagen var vi på två men jag tänkte att det var lika bra att hitta på något då också så vi tog tunnelbanan och samma buss men i stället för att stanna och ta en båt vid strömkajen, fortsatte vi upp till Moderna museet. Jag ville se Yayoui Kusama innan utställningen var slut. Jag var inbjuden till vernissagen av min svärdotter och såhär efteråt ångrar jag lite att jag inte gick då men jag är inte så förtjust i folksamlingar så jag avstod. Nu fick jag se utställningen med mitt barnbarn, i hans perspektiv. Det var fantastiskt. En utställning som till viss del handlar om psykisk ohälsa blev istället lekfull och glädjefylld. Vi gick till verkstaden efteråt och målade och vi såg allt som gick att se. Han älskade att gå runt i detta stora hus och bara upptäcka och ta för sig.
 
Kulturhöst 
Förra hösten präglades av sjukdom. Nu är jag sjuk igen men denna höst ska bli en frisk höst och jag ska konsumera konst. Nästa eller nästnästa vecka ska jag och en annan vän gå och se ytterligare en utställning, fast på Nationalmuseum. Jag vill se allt. Jag ska gå på allt och jag ska gå ofta. Min hunger efter konst och kultur är gränslös. Det år som var krävde det orimliga av mig. Att arbeta på två arbetsplatser var övermäktigt. Den ena under uppbyggnad och den andra under nedmontering. Det är en sådan skillnad att bara vara på ett ställe i år. Jag njuter varje kväll när jag vet att jag ska tillbaka till samma ställe dagen efter, att jag får jobba. Att hinna med allt som skulle göras under en vecka, på två dagar i veckan, var en orimlig uppgift.
 
Sorg 
Det har hänt sorgliga saker i mitt liv. Min familj har drabbats av sorgebesked och vi är alla omskakade. Tankarna mal och jag kan inte sluta tänka på livets orättvisor. Vissa får leva mot sin vilja tills de varken kan gå, höra eller se och livet bara är ett enda lidande. Andra tas ifrån oss tidigt, tidigt. Det är svårt att acceptera, det går inte att acceptera. Vi ska gå på begravning och det är ofattbart att vi ska ta avsked av en ung människa som inte fått fortsätta att leva, trots att han var mitt i livet och hade mer livshunger än många andra. Mitt i denna sorg kommer ett annat dödsbesked. En annan person jag kände och tyckte om. Jag blir ledsen och arg. Arg för att vården ser ut som den gör. För att vi räddar vissa in i det sista med kostsam intensivvård och låter andra ligga och dö ensamma.
 
Det måste till en förändring  
I min ilska hörde jag av mig till Suicide Zero och anmälde mig som volontär. Jag bär mitt armband varje dag och har länge tänkt engagera mig. Nu ska jag själv sälja armband, dela ut broschyrer eller info. Vad som helst som gör att folk vill ge pengar till Suicide Zero så att de kan bedriva det preventiva arbete det gör. Jag har arbetat i psykiatrin, jag har lång erfarenhet som patient i psykiatrin. På många håll görs ett fantastiskt arbete men fortfarande är metoderna uråldriga och förhållningssättet förlegat och man skickas hem med sina självmordstankar. Vuxna tar inte ungdomars självmordstankar på allvar utan skakar dem av sig i någon sorts tro och förhoppning om att det skulle vara "normalt" att ha dem i tonåren, att det hör till åldern. Det är alldeles för många människor som dör varje år (2015 var det 1531 st), vi måste få till en förändring. Hjälp till att rädda liv!
 
 
Bryt upp, bryt upp mot att människor tillåts ta sitt liv! Slå hål på alla myter om självmord.
 
 
Till top