Det var det där med ytterligheter

Äntligen 
En sten har fallit från mitt bröst. Hela veckan har jag gått och oroat mig och inte förrän nu har oron lagt sig och jag jag kan äntligen slappna av. Det har varit oerhört påfrestande att fortfarande ha kvar ansvaret över det företag jag startade i januari förra året men inte längre driver efter allt som hänt. Inkomstuppgifter ska deklareras och jag har såklart skjutit på allt, in i det sista. Jag blir lätt blockerad och kan inte tänka, särskilt när jag är stressad och skör som jag varit den sista tiden. Men nu är det klart och allt är inskickat och redovisat. Jag har skapat konto hos Arbetsförmedlingen för i morgon är jag arbetslös. Det låter värre än vad det är för det är självvalt och jag borde fira i champagne. Det är inte säkert att jag får någon ersättning för när man säger upp sig själv blir man avstängd i 45 dagar och det är väl ungefär vad jag har kvar tills jag får full tid.
 
Avslut 
Det känns fantastiskt skönt. Det är en obeskrivlig känsla att släppa det ansvar och slippa den frustration jag känt de senaste månaderna på den arbetsplats jag har valt att lämna. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater oerhört. Vi hade roligt ihop och på mycket kort tid kom jag dem nära. Men ibland blir det så och i mitt fall kan jag verkligen inte arbeta på ett ställe som inte fungerar, jag vet av erfarenhet att jag blir sjuk och sedan i somras måste jag vara extra försiktig. Jag har ett jobb där jag trivs och mår bra, där min kompetens kommer till sin rätt och där jag också trivs med arbetskamrater och har meningsfulla arbetsuppgifter. Där har jag blivit lovad en omfattning som innebär att jag kan försörja mig genom att arbeta på ett enda ställe. Självklart måste jag fira detta någon dag.
 
Ny behandlare  
Igår träffade jag min nya psykiater för första gången. Ja, jag vet inte om han ska bli "min" psykiater för jag förstod aldrig om man har en och samma. Hur som helst var han väldigt bra så jag önskar att det vore så. Jag har en behandlare, en psykolog, som jag kommer att träffa regelbundet ett par månader framåt. Läkaren kommer jag bara att träffa vid behov. Han var fin. Han hade läst min journal och ville prata om det jag var med om i somras och påpekade som så många läkare jag träffat, att jag var nära att stryka med. "Det är överaskande att du hämtat dig så snabbt som du gjort, med mindre medicin än tidigare dessutom" (vi var ju tvungna att ta bort en medicin i somras då man misstänkte att den bidrog till artärdelningen som orsakade infarkten. Orsaken visade sig senare vara infektion i en tand). "Det är min PT", tänkte jag tyst för mig själv. "Han har räddat livet på mig", fortsatte jag högtravande i mitt huvud, "...och min chef som varit så lyhörd för mina behov".
 
Imponerad doktor 
Doktorn var impnerad av hur stark jag var psykiskt och fysiskt och hur jag resonerade kring min hälsa. Trots flera psykiska och somatiska funktionsnedsättningar, lever jag ett relativt normalt liv och kan arbeta 90%. Läkaren förstod att det är bra för mig att arbeta, att jag mår bra av det, men han visste också att jag inte har samma skydd som innan sommaren då jag tog två olika typer av psykofarmaka. Nu tar jag bara en sort och har istället blivit noggrann med styrketräning, avslappning, motion, kost, begränsat intag av alkohol och sömn. Framför allt sömn. Han berömde min chef som var förstående och lyörd för mina behov och sa att det var unikt att en chef tar tillvara sina anställdas behov på det sätt han ger intryck av att göra. Det är viktigt för många av oss med affektiva diagnoser att kunna arbeta. Vi blir deppiga och destruktiva av att gå hemma. Vi har så mycket att ge många gånger, mycket kapacitet och erfarenhet att dela med oss av och får vi bara göra det på våra villkor kan vi åstadkomma mycket.
 
Rädd för svaghet 
Men många chefer förstår inte att uppskatta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Många chefer förstår inte att uppskatta personer med funktionsnedsättningar över huvud taget. De blir provocerade av svaghet och sätter likhetstecken mellan sjukdom/funktionsnedsättning och att man är dålig på sitt jobb, och därmed oanvändbar. Det är så förenklat. Många är fokuserade på sin närvarostatistik och är livrädda för att ta risker. Ofta är de rädda för den sits de själva hamnar i gentemot högre chefer. Jag kan förstå det till viss del även om jag tycker det är oacceptabelt eftersom det både är olagligt att diskriminera personer med funktionsnedsättningar och innebär att samhället inte tar tillvara viktiga resurser. Men jag kan förstå att man som chef blir oroad och att det inte är lätt att vara mellanchef eller chef för ett litet företag. Men precis som med det mesta i tillvaron behöver man utreda och kartlägga: "vad behöver den här individen för att prestera och leverera?". "Vad behöver jag avlägsna för att individen ska må bra?" Jag vet själv vad jag behöver för att inte bli långtidssjukskriven. Alla chefer förstår inte att en vecka i förebyggande syfte, när stressen ligger på som värst, kan vara helt avgörande. Men det förstår min chef.
 
Kan andas ut
Peaken är över. Jag klarade det. Ett tag var jag orolig att jag passerat gränsen för vad jag klarade av och jag bestämde mig för att säga upp mig, snabbt som attan. Tack vare en veckas semester vid Medelhavet gick det vägen. Nu är jag på banan igen och jag kan till och med tänka mig att fylla upp min tid igen. Jag lämnade läkaren och psykologen igår och kände mig nöjd och stark. De tog mig på allvar och båda såg mig som en person med kvaliteter och inte som en patient som var i behov av vård. Det ihop med att det var min sista arbetsdag gjorde mig glad och euforisk. Därför åkte jag raka vägen till systembolaget och köpte en flaska Amarone till min PT. Det kändes lite smörigt, men jag var tvungen för min egen skull. Han tycker inte att det är någon stor grej med den coaching han ger mig, han tycker att jag gör jobbet själv, han förstår inte att det är just hans coachning som gjort mig så frisk. Det är hans träning och hans uppmuntran och hans kompetens och allsidighet, erfarenhet, lyhördhet och krav som har gjort att jag blivit så psykiskt och fysiskt stark som jag blivit, på extremt kort tid. Jag vet inte vem jag varit idag utan mina personliga coacher och han är en av dem.
 
Ute 
Ute grillar de. Och båtarna seglar förbi i hamnen och viken. Bastubåten åkte nyss förbi. Häggen knoppar för fullt utanför mitt fönster och det är inte långt kvar tills den slår ut i blom. Mitt barnbarn och jag satt ute på balkonen och sådde frön i morse. Solroser, kalebass, fjärilsblommor, smultrun, blomsterböna och tobak. Jag ska så lite mer någon dag, för vi kunde inte så allt på en gång. Godisbutiken öppnade och då kan man ju inte hålla på att så, då måste man gå ner för att köpa den där godistoaletten man längtat efter. Det var en fin kväll igår och han fick presenter från Palma. Star Wars handduk, Star Wars keps och spiderboy tröja. När jag sa på väg från förskolan att en present väntade på honom hemma, hoppades han att det skulle vara en boomerang. Jag sa att det inte var det. "Det här var bättre än en boomerang", fick jag veta senare.
 
Djupa samtal 
Vi har haft så fina samtal, han är en riktigt liten filosof som tänker på min pappa som är död och som han inte minns. Han funderar på hur han har det där uppe i himlen, vad det finns för affärer att handla i och om det är så att det finns särskilda affärer som har sånt som inte finns här på jorden. Kanske kunde han slänga ner det han köper till mig i så fall, till exempel en riddarrustning i plast för barn. Han är en sån fantastiskt fin människa, mitt barnbarn, och min mentala pendel är åter på max åt det euforiska hållet. Den pendlar mellan två poler. Det är min lott i livet och sådär kommer jag fortsätta att pendla. Mellan nedstämdhet och eufori, nedstämdhet och eufori. Ibland går det på några timmar och mer än på länge känner jag av de båda känslolägena, för jag känner!! Och jag vill känna!! Jag älskar livet som det är och jag njuter till fullo.
 
Bryt upp, bryt upp från ett liv som innebär att du tar så mycket mediciner så du blir avtrubbad och inte känner. Idag har vi skydd mot allt, minsta lilla fall, men ibland behöver vi känna att vi tar risker och att vi lever det liv vi fått. Vi är lösningsfokuserade och vill in och hjälpa så fort någon mår dåligt men vi får inte glömma den gamla fina gåvan att kunna lyssna och ta emot, bära och inse att man inte alltid måste åtgärda. Det kan räcka med att bara finnas där.
 
 
Nya Affektiva mottagningen ser verkligen ut som ett klassiskt gammalt mentalsjukhus. Byggnaden är nog från samma tidsperiod som Långbro och Beckomberga. När mina barn var små var det BVC på bottenvåningen, samma våningsplan som behandlingsavdelningen var, och fortfarande ligger på.
 
Det blev kinesisk hämtmat igår med klubba till barnbarnet.
 
Fredagsmys
 
Presenten som går att använda till så mycket
 
Så otroligt spännande med en godistoalett att doppa klubban i
 
 
 
Till top