Det var det där med ytterligheter

Äntligen 
En sten har fallit från mitt bröst. Hela veckan har jag gått och oroat mig och inte förrän nu har oron lagt sig och jag jag kan äntligen slappna av. Det har varit oerhört påfrestande att fortfarande ha kvar ansvaret över det företag jag startade i januari förra året men inte längre driver efter allt som hänt. Inkomstuppgifter ska deklareras och jag har såklart skjutit på allt, in i det sista. Jag blir lätt blockerad och kan inte tänka, särskilt när jag är stressad och skör som jag varit den sista tiden. Men nu är det klart och allt är inskickat och redovisat. Jag har skapat konto hos Arbetsförmedlingen för i morgon är jag arbetslös. Det låter värre än vad det är för det är självvalt och jag borde fira i champagne. Det är inte säkert att jag får någon ersättning för när man säger upp sig själv blir man avstängd i 45 dagar och det är väl ungefär vad jag har kvar tills jag får full tid.
 
Avslut 
Det känns fantastiskt skönt. Det är en obeskrivlig känsla att släppa det ansvar och slippa den frustration jag känt de senaste månaderna på den arbetsplats jag har valt att lämna. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater oerhört. Vi hade roligt ihop och på mycket kort tid kom jag dem nära. Men ibland blir det så och i mitt fall kan jag verkligen inte arbeta på ett ställe som inte fungerar, jag vet av erfarenhet att jag blir sjuk och sedan i somras måste jag vara extra försiktig. Jag har ett jobb där jag trivs och mår bra, där min kompetens kommer till sin rätt och där jag också trivs med arbetskamrater och har meningsfulla arbetsuppgifter. Där har jag blivit lovad en omfattning som innebär att jag kan försörja mig genom att arbeta på ett enda ställe. Självklart måste jag fira detta någon dag.
 
Ny behandlare  
Igår träffade jag min nya psykiater för första gången. Ja, jag vet inte om han ska bli "min" psykiater för jag förstod aldrig om man har en och samma. Hur som helst var han väldigt bra så jag önskar att det vore så. Jag har en behandlare, en psykolog, som jag kommer att träffa regelbundet ett par månader framåt. Läkaren kommer jag bara att träffa vid behov. Han var fin. Han hade läst min journal och ville prata om det jag var med om i somras och påpekade som så många läkare jag träffat, att jag var nära att stryka med. "Det är överaskande att du hämtat dig så snabbt som du gjort, med mindre medicin än tidigare dessutom" (vi var ju tvungna att ta bort en medicin i somras då man misstänkte att den bidrog till artärdelningen som orsakade infarkten. Orsaken visade sig senare vara infektion i en tand). "Det är min PT", tänkte jag tyst för mig själv. "Han har räddat livet på mig", fortsatte jag högtravande i mitt huvud, "...och min chef som varit så lyhörd för mina behov".
 
Imponerad doktor 
Doktorn var impnerad av hur stark jag var psykiskt och fysiskt och hur jag resonerade kring min hälsa. Trots flera psykiska och somatiska funktionsnedsättningar, lever jag ett relativt normalt liv och kan arbeta 90%. Läkaren förstod att det är bra för mig att arbeta, att jag mår bra av det, men han visste också att jag inte har samma skydd som innan sommaren då jag tog två olika typer av psykofarmaka. Nu tar jag bara en sort och har istället blivit noggrann med styrketräning, avslappning, motion, kost, begränsat intag av alkohol och sömn. Framför allt sömn. Han berömde min chef som var förstående och lyörd för mina behov och sa att det var unikt att en chef tar tillvara sina anställdas behov på det sätt han ger intryck av att göra. Det är viktigt för många av oss med affektiva diagnoser att kunna arbeta. Vi blir deppiga och destruktiva av att gå hemma. Vi har så mycket att ge många gånger, mycket kapacitet och erfarenhet att dela med oss av och får vi bara göra det på våra villkor kan vi åstadkomma mycket.
 
Rädd för svaghet 
Men många chefer förstår inte att uppskatta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Många chefer förstår inte att uppskatta personer med funktionsnedsättningar över huvud taget. De blir provocerade av svaghet och sätter likhetstecken mellan sjukdom/funktionsnedsättning och att man är dålig på sitt jobb, och därmed oanvändbar. Det är så förenklat. Många är fokuserade på sin närvarostatistik och är livrädda för att ta risker. Ofta är de rädda för den sits de själva hamnar i gentemot högre chefer. Jag kan förstå det till viss del även om jag tycker det är oacceptabelt eftersom det både är olagligt att diskriminera personer med funktionsnedsättningar och innebär att samhället inte tar tillvara viktiga resurser. Men jag kan förstå att man som chef blir oroad och att det inte är lätt att vara mellanchef eller chef för ett litet företag. Men precis som med det mesta i tillvaron behöver man utreda och kartlägga: "vad behöver den här individen för att prestera och leverera?". "Vad behöver jag avlägsna för att individen ska må bra?" Jag vet själv vad jag behöver för att inte bli långtidssjukskriven. Alla chefer förstår inte att en vecka i förebyggande syfte, när stressen ligger på som värst, kan vara helt avgörande. Men det förstår min chef.
 
Kan andas ut
Peaken är över. Jag klarade det. Ett tag var jag orolig att jag passerat gränsen för vad jag klarade av och jag bestämde mig för att säga upp mig, snabbt som attan. Tack vare en veckas semester vid Medelhavet gick det vägen. Nu är jag på banan igen och jag kan till och med tänka mig att fylla upp min tid igen. Jag lämnade läkaren och psykologen igår och kände mig nöjd och stark. De tog mig på allvar och båda såg mig som en person med kvaliteter och inte som en patient som var i behov av vård. Det ihop med att det var min sista arbetsdag gjorde mig glad och euforisk. Därför åkte jag raka vägen till systembolaget och köpte en flaska Amarone till min PT. Det kändes lite smörigt, men jag var tvungen för min egen skull. Han tycker inte att det är någon stor grej med den coaching han ger mig, han tycker att jag gör jobbet själv, han förstår inte att det är just hans coachning som gjort mig så frisk. Det är hans träning och hans uppmuntran och hans kompetens och allsidighet, erfarenhet, lyhördhet och krav som har gjort att jag blivit så psykiskt och fysiskt stark som jag blivit, på extremt kort tid. Jag vet inte vem jag varit idag utan mina personliga coacher och han är en av dem.
 
Ute 
Ute grillar de. Och båtarna seglar förbi i hamnen och viken. Bastubåten åkte nyss förbi. Häggen knoppar för fullt utanför mitt fönster och det är inte långt kvar tills den slår ut i blom. Mitt barnbarn och jag satt ute på balkonen och sådde frön i morse. Solroser, kalebass, fjärilsblommor, smultrun, blomsterböna och tobak. Jag ska så lite mer någon dag, för vi kunde inte så allt på en gång. Godisbutiken öppnade och då kan man ju inte hålla på att så, då måste man gå ner för att köpa den där godistoaletten man längtat efter. Det var en fin kväll igår och han fick presenter från Palma. Star Wars handduk, Star Wars keps och spiderboy tröja. När jag sa på väg från förskolan att en present väntade på honom hemma, hoppades han att det skulle vara en boomerang. Jag sa att det inte var det. "Det här var bättre än en boomerang", fick jag veta senare.
 
Djupa samtal 
Vi har haft så fina samtal, han är en riktigt liten filosof som tänker på min pappa som är död och som han inte minns. Han funderar på hur han har det där uppe i himlen, vad det finns för affärer att handla i och om det är så att det finns särskilda affärer som har sånt som inte finns här på jorden. Kanske kunde han slänga ner det han köper till mig i så fall, till exempel en riddarrustning i plast för barn. Han är en sån fantastiskt fin människa, mitt barnbarn, och min mentala pendel är åter på max åt det euforiska hållet. Den pendlar mellan två poler. Det är min lott i livet och sådär kommer jag fortsätta att pendla. Mellan nedstämdhet och eufori, nedstämdhet och eufori. Ibland går det på några timmar och mer än på länge känner jag av de båda känslolägena, för jag känner!! Och jag vill känna!! Jag älskar livet som det är och jag njuter till fullo.
 
Bryt upp, bryt upp från ett liv som innebär att du tar så mycket mediciner så du blir avtrubbad och inte känner. Idag har vi skydd mot allt, minsta lilla fall, men ibland behöver vi känna att vi tar risker och att vi lever det liv vi fått. Vi är lösningsfokuserade och vill in och hjälpa så fort någon mår dåligt men vi får inte glömma den gamla fina gåvan att kunna lyssna och ta emot, bära och inse att man inte alltid måste åtgärda. Det kan räcka med att bara finnas där.
 
 
Nya Affektiva mottagningen ser verkligen ut som ett klassiskt gammalt mentalsjukhus. Byggnaden är nog från samma tidsperiod som Långbro och Beckomberga. När mina barn var små var det BVC på bottenvåningen, samma våningsplan som behandlingsavdelningen var, och fortfarande ligger på.
 
Det blev kinesisk hämtmat igår med klubba till barnbarnet.
 
Fredagsmys
 
Presenten som går att använda till så mycket
 
Så otroligt spännande med en godistoalett att doppa klubban i
 
 
 

Fortsätter att gunga fram i tillvaron

Allmänt, Arbete & Utbildning, Film & Musik, Konst & Kreativitet, Träning & Hälsa / Dans, Linda Pira, Old School, hip hop / Permalink / 0
Gunga fram  
Mitt gungande till Old School Hip Hop fortsätter. Ja, inte just nu, för nu sitter jag på ett café i Hornstull, men hela morgonen gungade jag omkring med mina lurar så tätt intill öronen som det bara gick. Jag önskar att jag haft riktigt stora, maffiga hörlurar för grannen ovanför har börjat renovera sitt badrum, vilket jag i och för sig är tacksam för eftersom det innebär att jag inte kommer att få några fler läckor och förhoppningsvis slipper mögel i framtiden, men oväsendet är outhärdligt. Det är ju precis ovanför mitt vardagsrum. Det var knappt att jag klarade att laga till lunch och göra mig i ordning men med hjälp av lite groovey music härdade jag ut. Jag lever fortfarande på min lördagskväll. Den gjorde mig så lycklig och det ska inte dröja länge tills jag går ut och dansar järnet igen.
 
Koncentration 
Men nu sitter jag och ska försöka koncentrera mig på något vettigt igen. Jag har bokat en PT-tid i eftermiddag, behöver komma igång efter min semestervecka och missade ju ett par timmar när jag var borta. Jag är sjukskriven idag och i morgon. Det är min sista vecka på det ställe jag varit på sedan i november och jag ser fram emot att bli av med den börda det innebär att känna att jag fortfarande har ett visst ansvar, trots att jag faktiskt avsagt mig det och är sjuk. Sen blir jag arbetslös på halvtid. Om jag får någon arbetslöshetsersättning återstår att se. Jag ska i alla fall anmäla mig till arbetsförmedlingen och får jag inget får jag leva på sparade pengar eller ta lån på lägenheten.
 
Vilar så gott jag kan 
Jag har ingen ork att ta itu med det som borde tas itu med. Jag har massor av tvätt som ligger hemma, mat som borde inhandlas, deklaration som ska göras och telefonsamtal som ska ringas. Istället sitter jag och surfar på en massa musik. Helst vill jag jobba men jag är sjukskriven och då ska man inte jobba. Jag har varit inne och försökt beta av några av mina 87 mail jag hade i mailboxen, det kan alltid underlätta, men för övrigt behöver jag nog verkligen vila från jobbet. Jag tror jag var väldigt nära att bränna ut mig för någon månad sedan.
 
Nära 
Hur märker man sånt? Jo man märker det genom att ens hjärna inte funkar som den ska i vissa situationer. Att göra mitt jobb på den arbetsplats där allt funkar, går bra. Det som sitter i ryggmärgen och det som handlar om relationer och sånt som jag kan i sömnen går alldeles utmärkt, men att räkna huvudräkning går inte så bra som det brukar. Jag har väldigt lätt för huvudräkning annars och brukar alltid utmana mig själv på det och undviker helst miniräknaren men nu är det stopp. Försökte ändå när jag skulle räkna ihop inkomster och utgifter inför deklarationen igår, men det blev bara fel. Likaså är det dömt att misslyckas när jag vill lära mig nytt. Jag hade lite ambitioner på att lära mig spanska via en app, men nej, det kommer aldrig att gå. Det kommer att ge sig och en semestervecka har ändå gjort sitt.
 
Utmattad redan i somras 
Jag tror jag var rätt utmattad redan i somras, innan jag blev sjuk. Det gick bra att jobba heltid och det hade kunnat fortsätta gå bra om det bara hade fungerat ur arbetsmiljösynpunkt, men det gjorde det inte. En vecka kvar, sen är jag fri. Men det kommer som sagt inte bli mycket pengar i plånboken. Jag som varit väldigt slösaktig den sista tiden måste skärpa till mig rejält. Jag blir slösaktig när jag inte mår bra. Jag shoppingmissbrukar, det är min tröst-adiction. Jag har köpt kläder, skor och smink. Men nu är det slut på det roliga. Jag har det jag behöver och alla pengar får gå till mat och det nödvändigaste, för jag kommer bara ha en lön som täcker hyra och mat. Resten får jag ta från mitt sparkonto.
 
Sjukskriven 
Så är det numera. Vi som har riktiga åkommor, som har kroniska diagnoser och lider av sjukdomstillstånd som är både allvarliga och handikappande, vi orkar inte blanda in Försäkringskassan. Vi orkar inte alltid ANSÖKA om sjukpenning med risk att få nej. Det är inte så att Försäkringskassan inte tar våra sjukdomar på allvar, de gör de. Det är inte där vi har problemet men man ska ha en "normal" tillsvidareanställning på ett och samma ställe och helst vara sjukskriven på heltid, då funkar systemet. Det är en mycket påfrestande process att få till något som fungerar, jag vill ju jobba men eftersom jag vet att de inte kommer att godkänna halvtidssjukskrivning om jag inte är borta halvtid från mitt välfungerande jobb, får det vara. De krånglar verkligen till allt och det är inte värt att slösa energi för att sen förlora och bli ledsen och arg.
 
 
Bryt upp, bryt upp! Släpp alla krav och måsten och gunga loss till lite Old School Hip Hop du med, eller varför inte supercoola Linda Pira. 
 
 
 
Städa undan soffbordet och gunga lite du med!
 
 

Det är inte helt lätt att komma hem

Allmänt / Permalink / 0
Det är inte helt lätt att komma hem
Är det nån som känner igen det? Man har varit på en ljuvlig semester och vardagen och verkligheten är fjärran. Man kan ju fråga sig vad i min vardag jag vill fly i från, jag har det ju så bra. Men det finns massor jag gärna tar en kort paus ifrån, så som det finns för de flesta. Jag har det bra på så många sätt. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, många, nära och helt otroligt underbara vänner, massor av kompisar och vänner jag kan ringa när som helst, ett bra jobb som jag verkligen trivs med, en drömlägenhet men ändå kommer tomheten över mig ganska ofta. Det är sån jag är. Jag umgås med människor hela dagarna men jag saknar till viss del någon att dela mitt liv med. Samtidigt har jag det så bra så jag orkar inte offra det där lilla extra, vilket leder till att jag inte kommer någon vart med den saken. Jag förblir singel och trivs för det mesta rätt bra med det. Gissar att jag också är lite för bränd av alla de 18 år jag levt med män.
 
Flykt 
Nog om det. Jag ska inte tråka ut er med några detaljer men faktum är att det faktiskt känns rätt tomt i lägenheten trots att jag alltid lever ensam i vanliga fall. När jag jobbar glömmer jag. Som så många andra, flyr jag från vardagsångesten genom att resa, träna, jobba, surfa. Inget festande numera, vilket kanske är ett av de vanligaste och enklaste sätten att fly vardagsångesten. Är vi inte ganska många som flyr bort från det som är jobbigt att tänka på och in i sånt som gör att vi slipper? Jag är helt övertygad. Det kan bara vara den enkla anledningen att vi blir äldre, inte jobbar med det vi vill jobba med, inte har den relation vi vill ha, har dålig kontakt med barn eller föräldrar, att vi inte utbildade oss till det vi ville eller säger ifrån så mycket som vi vill. Vi kanske vill fly från oron på att vi går med en dödlig sjukdom eller vetskapen om att vi dricker lite för mycket. Det finns alla tänkbara anledningar till att vi flyr. Många flyr så fort de får chansen, andra då och då.
 
Terapi 
Många tar itu med sin ångest och bestämmer sig för att träffa en psykoterapeut. Jag har nyligen slutat hos min och jag saknar henne enormt. Inte bara för att hon hjälpte mig, jag saknar henne som person. Jag saknar även min psykiater. Få har sett mig så trasig och gjort så mycket för att hjälpa mig. I somras när jag var somatiskt sjuk och låg på SöS ringde jag honom och han läste hela journalen, ringde kirurgen och engagerade sig till max. Jag kommer aldrig få en sån läkare igen. Däremot funderar jag på att söka rätt på en ny terapeut. Men det blir i så fall inte förrän till hösten. Man ska försöka klara sig själv också, sägs det, men i mitt fall är det svårt.
 
Skämde ut mig 
Igår var jag verkligen helt crazy. Jag hoppas inte mina barn läser det här för de skulle skämmas ihjäl, nej de skulle de inte. Jag sms:ade runt till folk för jag ville få med mig nån på bio. Tyvärr kunde ingen men eftersom jag hade haft en sån dödens tråkig dag med en massa tvättande och uppackande och ingen att prata med efter en hel vecka själv bestämde jag mig för att åka in och äta på den vegetariska restaurangen Chutney. Det var fullt med folk och de serverade bland annat fantastiskt god svampfylld ravioli med ädelost och spenatsås som jag åt och njöt av. Så ljuvligt gott. Efteråt gick jag till Victoria och såg The Danish girl som var en riktig snyfthistoria men så bra. Jag gjorde misstaget att inte ta med några näsdukar. Så vacker och sensuell och så välspelad och bra. Jag är väldigt glad att jag såg den. Minns inte när jag var på bio ensam. Minns inte att jag varit det i Stockholm, minns för övrigt inte om jag varit det någon annan stans heller. Jag var hur som helst inte ensam om att vara ensam på bio.
 
Kunde inte sluta 
Nu kommer det galna. När jag kom ut ur bion kom ett skyfall. Det öste ner och jag hade väldigt lite kläder på mig och eftersom jag har ganska långt hem från tunnelbanan tänkte jag att jag kunde gå in och ta en drink på Malmen. I Lilla hotellbaren spelade de min musik. Min musik! Hip hop och långsam, ljuvlig R n' B. Tre tjejer stod i DJ båset och de spelade låt efter låt som fick mitt stillastående i baren att kännas som ett plågsamt fängelse. En ensam man dansade och plötsligt påmindes jag om den nya lagen. Det kan inte vara sant, tänkte jag. Det är som förr, man får dansa! Ett par personer till gick upp och dansade och sen kunde jag inte låta bli. Jag var verkligen inte klädd för detta. Ylletröja och mina slitna gamla jeans, men vad gjorde det. Jag dansade i två timmar utan uppehåll. Drinken fick stå kvar i baren odrucken, jag kunde inte sluta. Förutom några gamla Princelåtar från 80-talet spelade de nästan enbart låtar från början av 2000-talet, från den tid mina barn bodde hemma fortfarande. Jag blev så nostalgisk och jag dansade och dansade. Jag kände mig så gränslöst lycklig.
 
Känner mera 
Så är det med mig numera, sen jag tog bort en av mina två mediciner i somras. Jag är relativt stabil och välmående. Träning, mycket sömn och kost samt minskat intag av alkohol gör mig frisk. Men det går upp och ner i känslolivet. På en och samma dag kan det gå från djupaste mörker upp till stjärnorna och ner igen. Jag oroar mig sällan på allvar för det är inte ofta jag får ångest och jag är glad att åter kunna känna. I så många år har jag varit avtrubbad. Nu känner jag och det är härligt. Att få dansa var ljuvligt. Jag skämde säkert ut mig men det roliga är att man träffar likasinnade på dansgolvet. Andra som inte bryr sig. TIll slut var dansgolvet proppfullt, då var det dags för mig att gå hem. Två timmar utan paus fick räcka. Det fick bli dagens motion. Jag fick den unga dj-tjejens visitkort, det var definitivt inte den sista gången jag gick ut ensam och skämde ut mig.
 
Bryt upp, bryt upp mot normer i samhället, som bl.a. utgörs av ålder, hudfärg, kön, etnicitet, religion, sexuell läggning och könsöverskridande identitet. Ska man vara normbrytande måste man börja med sig själv och det kostar på. Jag hörde en person säga till en annan igår "vilken blandning av folk det var här". Svarta, vita, bruna, gamla, unga. Jag blev lycklig när jag hörde det och kände att jag faktiskt bidrog till den blandningen. Man kan inte förvänta sig att andra ska gå i bräschen, man måste göra något själv också.
 
 
Palma flygplats dagen efter Prince bortgång
 
Hemma igen. Grönt och vackert.
 
Restaurang Chutney, ett av mina favoritställen
 
Victoriabiograften, ett av mina favoritställen
 
Film, en av mina favoritsysselsättningar
 
Så bra film!
 
 
Till denna och liknande skämde jag ut mig igår, men man lever bara en gång och jag vill dansa!
Till top