Våga dela hemligheter

Allmänt, Arbete & Utbildning, Bryta upp, Film & Musik, Kärlek & Vänskap, Psykiatri & Psykologi, Träning & Hälsa / Bipolaritet, Ingrid Bergman, Jag är Ingrid, Stig Björkman / Permalink / 0
Jag är som en bebis 
Igår var jag in till stan och träffade sjukgymnasten och rehabtränade på gymmet. Jag har nu tagit kontakt med PT:n och ska börja träna för honom nästa vecka, trots att jag inte vet hur det går med sjukpenning. Snälla, håll tummarna! Jag har nu blivit så pass stark i kroppen att jag blir otålig och önskar att det ska gå snabbare men sjukgymnasten tar ner mig på jorden och får mig att förstå att det hela tar tid. Jag antar att det är lite som med små bebisar som precis börjat hasa sig fram. De känner lycka över att kunna förflytta sig men detta innebär ju inte att de på en gång kan krypa. När de sen lyckas krypa vill de gå men det innebär ju inte att man på en gång kan gå. Jag är som en bebis och än så länge kryper jag fram i livet men reser mig försiktigt och lutar mig mot en stol.
 
Jag är Ingrid 
Efter gymmet gick jag hela vägen från Hornstull, 40 minuters uppförsbacke, till Victoriabiografen. Jag träffade i och för sig min sons flickvän och hennes kompis och stod och pratade med dem en stund vilket var jättetrevligt, men sen gick jag vidare och köpte biobiljetter. Jag och en vän hade bestämt oss för att gå och se Jag är Ingrid, men först skulle vi äta mat på restaurang Chutney där jag ställde ut mina målningar för några månader sen. Filmen var bättre än jag trott. Jag hade förväntat mig en film om Ingrid Bergmans karriär men många känslor väcktes och vi kunde helt enkelt inte gå direkt hem utan satte oss på Victorias café och pratade om Ingrid och hennes imponerande karaktär, vad hon måste ha tänkt och hur det kom sig att hon tog de beslut hon gjorde. Jag kan inte låta bli att dra in psykologi och anknytningsteori när jag ser en film som denna, som handlar mycket om relationer.

Jorden snurrar, livet går vidare 
Ute på gården spelar två små pojkar fotboll fortfarande trots att det börjar mörkna. Jag ser dem ute så gott som varje dag och deras ändlösa bollsparkande påminner mig om när mina barn var små. Särskilt min äldste son var otröttlig. Man fick lov att ta sig tid och sysselsätta de små så att jag kunde ägna mig åt att sparka fotboll med den äldre en stund. Vi hade landställe och när familjer kom och hälsade på hade vi alltid Familjefotboll som aktivitet, med blandade lag. Min son var Tomas Brolin och min dotter Henke Larsson. Min yngste son satt mest i sandlådan för när han var tokig i fotboll hade vi hunnit skilja oss. Jorden snurrar och livet går vidare. Min son har nu en egen son som fyller fyra idag. Han har ännu inte visat intresse för fotboll men det kommer kanske.
 
Ärlighet varar längst 
Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har fått fast tjänst som är tänkt att öka i omfattning nästa år och jag vill verkligen stanna här på den här arbetsplatsen. Det är länge sen jag haft en chef som jag trivs så bra med, om jag någonsin haft det, dom växer inte på trän kan jag säga som haft rätt många. Vi pratade om framtiden och då kände jag att jag ville vara ärlig. Jag ville vara rak och berätta om min sjukdom som jag annars har för vana att dölja för arbetsgivare. Min erfarenhet är ju den att jag blivit diskriminerad när jag berättat, men jag kände mig ganska övertygad om att det skulle jag inte bli denna gång. I nästan sjutton år har jag hållit den hemlig men i början på sommaren fick det vara nog, jag orkade inte längre. Jag talar inte om min astma, ej heller om struman eller om min hjärt- kärlsjukdom, nej jag menar min bipolära sjukdom. Så många fördomar som jag mött. Så många som tror att de vet. Det är en sån lättnad. "Så bra att du berättade", sa han och sen var allt som vanligt. (Läs mer under kategorin Bipolaritet om du vill).
 
 
Bryt upp, brytupp och gå inte och bär på tunga hemligheter år efter år som jag. Våga släppa fram dem i ljuset! Det är en ljuvlig gåva att få dela hemligheter som smärtar inombords. 
 
 
 
 Promenad på väg från gymmet till bion. En underbar höstdag.
Här bodde jag förut och gick ofta.

Rättelse: Nobelbergets flyktingboende behöver din hjälp

Allmänt, Samhälle & Politik / Flyktingboende, Nobelberget / Permalink / 1
Nytt telefonnummer 
Av misstag har jag uppgivit fel telefonnummer när jag uppmanat människor att hjälpa till på Nobelberget i inlägget: På Nobelberget behövs din hjälp.  Många människor har ringt och velat hjälpa till men de har tyvärr, och på grund av mig, ringt till fel person vilket jag beklagar. Därför vill jag nu tydligt och klart ge er det rätta numret som jag fått av Nannette Büsgen. Telefonnumret du ska ringa om du vill hjälpa till på Nobelbergets flyktingboende i Nacka är: 0720-29 95 70. Jag blir jätteglad att så många velat och vill hjälpa till och hoppas att ni redan tidigare eller i och med detta meddelande ska få kontakt med Nobelberget och de ansvariga där. Har du inte möjlighet att hjälpa till kan du ringa ändå och fråga dem om de behöver något. Behoven växlar, när min svärdotter var där behövde de lakan och badlakan som vi skänkte. Jag tror att de är i stort behov av mat men ring gärna och fråga först.
 
Bryt upp, bryt upp och hjälp dina medmänniskor i nöd!
 
 
 
Foto: Facebook.com, Nattskriftet

Utställning: Där barnen sover

Allmänt, Samhälle & Politik, Träning & Hälsa, Världen / Aftonbladet, FN, FN:s Flyktingorgan, Fotografiska, Magnus Wennman, UNHCR / Permalink / 0
Promenad 
Så underbart höstväder. Jag ska just till att göra mitt morgonprogram framför min DVD, efteråt får det nog bli en promenad ut i det fina vädret. Eftersom jag har minskat på medicin i sommar vill jag se till att få mycket ljus, jag vill på alla sätt förebygga så att jag inte får nån höstdepression när novembermörkret smyger sig på. Jag börjar bli stark, känner att jag fått muskler på alla tänkbara ställen där jag tidigare inte känt tillstymmelse till styrka. Det är roligt och även om vägen till att hoppa, springa och dansa är väldigt lång, är jag i alla fall på god väg. Jag har köpt mig en stegräknare och den visade igår att jag gått mer än 13 000 steg. Det var sjukgymnastens idé att köpa räknare. Då kan man se om man gått lite väl mycket en dag och därmed ta det lilla lugna eller tvärt om, har man inte gått lika mycket kan man ta en promenad på kvällen. Jag har också lyckats fixa till mina stavar så att man kan bränna lite fett samtidigt som man är ute och går. En halvtimmes snabb promenad om dagen betyder en hel del för hjärtat sägs det.
 
Man behöver bara ge 50 kr 
Magnus Wennman heter en fotograf som nu gjort en utställning i samarbete med Fotografiska och UNHCR. Han har fotograferat barn på flykt. Du måste se hans bilder HÄR ! Jag blir rörd och jag blir arg för så här får det bara inte vara, barn ska inte behöva ha det så här. Ändå är det så här många barn i världen har det, inte bara barn som är på flykt genom Europa. Barn som inte får sjukvård, som inte kan sova på nätterna, som är rädda och skräckfyllda, som förlorat sina föräldrar och som har slutat leka och som tvingats bli vuxna vid tidig ålder. Jag började ge 50kr/mån till UNHCR för några år sen, jag höjde till 75kr/mån när de ringde mig vid ett tillfälle och nu ger jag 100kr/mån och jag tänker höja det beloppet så fort jag får min sjukpenning. Du behöver inte ge mycket, men 50 kr i månaden är alltid nåt. Det är inte acceptabelt att barn ska behöva ha det såhär.
 
Bryt upp, bryt upp och hjälp till med en liten peng varje månad för att hjälpa barn i världen!

För att hjälpa UNHCR att hjälpa barn på flykt kan du skänka pengar i utställningens insamling, alternativt skicka ett SMS med ordet FLYKT150 till 729 80 så skänker du 150 kr till UNHCR. Du kan också Swisha valfritt belopp till 123 90 01 645 eller bli månadsgivare HÄR
 
Fotograf: Magnus Wennman,  Aftonbladet.se

Ahmad, 7 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Inte ens sömnen är en frizon. Då kommer skräcken i repris. Ahmad var hemma när bomben slog ner i familjens hus i Idlib. Splittret träffade honom i huvudet, men han överlevde. Det gjorde inte lillebror. Familjen hade levt med kriget som närmaste granne i flera år, men utan ett hem hade de inte längre något val. De var tvungna att fly. Nu ligger Ahmad bland tusentals andra flyktingar på asfalten längs motorvägen som leder fram till Ungerns stängda gräns Det är dag 16 på flykt. Familjen har sovit i busskurer, på vägen och i skogen berättar Ahmads pappa.

Citerat från utställningen Där barnen sover  http://darbarnensover.aftonbladet.se/
 
 
 
 
Till top