Vi värderar människor och resurser olika

Man får vara försiktig 
Sjön ligger spegelblank och det är stilla. Inte ens molnen rör på sig, de bara ligger där som ett blågrått täcke över hamnen och viken, ända bort till Bromma. Jag njuter av min ledighet och att jag fått sova länge både idag och igår för nästa vecka är det slut på ledigheten, eller rättare sagt sjukskrivningen. Men snart ska jag iväg. Helst skulle jag bara vilja sitta hemma och skriva en hel dag men jag måste vara försiktig med ryggen, den tar stryk av att jag sitter för mycket och förrförra veckan blev det väldigt mycket sittande när jag åkte tåg och satt på utbildning. Så det gäller att hitta en balans. Annars är skrivandet en väldigt bra avkoppling. Ett par gånger har jag tagit med mig datorn och knallat bort genom skogen till Klubbensborg och Café Uddvillan där jag valt att sitta och skriva på boken. Kanske gör jag det i helgen igen.
 
Ytterligare ett boende 
Ytterliggare ett boende har brunnit ner i natt. Denna gång ett HVB-hem som också används som boende för ensamkommande flyktingbarn. Polisen misstänker mordbrand. Nu är det svårt att hålla räkningen på hur många boenden som brunnit den senaste tiden. Och inget händer, det får fortsätta ske och människor som medvetet vill skada kan utan vidare ta sig intill boenden för att kasta in brandfarliga vätskor och tända på utan att bli upptäckta. På samma sätt som jag och en väninna konstaterade att psykvården fortsätter att acceptera att självmord äger rum på låsta avdelningar - efter att ha sett Uppdrag Gransknings program om psykiatrin i Sverige och den unga pojken med suicidal problematik, som lyckades begå självmord efter bara ett par timmar på en sluten avdelning med extravak - på samma sätt accepterar myndigheterna att mordbränderna fortsätter.
 
Vi värderar människor och resurser olika 
Vad skulle hända om vi lät lungcancerpatienter röka på rummet på en onkologisk avdelning? frågade vi oss. Skulle vi låta patienter inom somatiken utsättas för livsfara, skulle vi acceptera att vi inte har tillräckliga resurser inom ex. hjärtintensivvården eller att vi inte har råd med datortomografi för en patient som vi misstänker har fått en hjärnblödning? Nej, aldrig! Men inom psykiatrin glider de mycket allvarligt sjuka patienterna oss ur händerna och på samma sätt tycks vi förhålla oss när det gäller att ta hand om våra flyktingar som kommit hit för att söka skydd från krig och förföljelse. Vi konstaterar att ytterligare en mordbrand ägt rum, pustar ut och tänker att det var tur att alla klarade sig, men detta kommer inte att hålla i längden. Det är bara fråga om NÄR någon eller några ska skadas allavarligt eller dö. Lokalpolisen på varje plats arbetar så gott de kan, men det räcker ju inte.
 
Bryt upp, bryt upp! Vad gör vi? Den vanmakt jag känner just nu över att vi behandlar människor som vi gör är svår att hantera! Jag kan inte bara skylla på de fullständigt empatistörda idioter som bränner ner boenden som människor faktiskt befinner sig i, ansvaret ligger hos oss alla som låter detta ske, men vad gör vi?
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: