Det börjar bli en trygghet att veta att jag klarar det mesta

Hur gick det sen
Många läste söndagens inlägg och några undrar kanske hur jag lyckades hamna i en så svår kris att jag blev inlagd på psyket så länge som fyra månader. Andra undrar kanske hur det gick sen, hur jag blev så pass frisk som jag är idag. Men det var verkligen illa ett tag. Det tog lång tid innan min läkare hittade en medicinkombination som fungerade, vi provade oss fram hela vintern 2006-2007. Jag fick extremt höga doser med lugnande, men vi provade också  mediciner som skulle stabilisera men inget hjälpte. En medicin försatte mig till och med i en psykos. Jag minns väl var jag befann mig och vad jag upplevde men jag var verkligen sinnesförvirrad. Så småningom provade vi en kombination av två epilepsimediciner och då blev det fullträff. Jag kunde börja träna lite smått på gymmet, jag hade ju gått upp 20 kg på bara ett par månader och behövde gå ner i vikt.
 
Ville tillbaka
Jag blev manisk i juni, sjuk i september, inlagd i november, extremt funktionsnedsatt i januari, februari och i april fick jag äntligen en medicin som började fungera. Våren blev en tid av rehabilitering men jag var långt ifrån frisk, och att börja jobba var inte att tänka på. Jag ville vara hemma och ta hand om mina barn, jag ville åter ta tillbaka mina vänner som jag skrämt i väg och jag ville få någorlunda ordning på mitt liv och mina rutiner. Det var inte helt lätt. Barnen visste inte riktigt var de hörde hemma. De hade gått igenom en fruktansvärd kris som barn i deras ålder inte ska behöva gå igenom. Men sommaren kom till slut och jag började gå ner till min kolonilott där jag njöt av blommor och fågelsång.
 
Larm som ringde
En dag tog jag sats och bestämde mig för att putsa mina fönster. Fönstrena ut mot gatan var svarta av avgaser och jag ville ha rent och fräscht. Jag började återfå krafter och jag ville ha det fint. Jag hade inte hunnit plocka undan skurvattnet då jag upptäckte att klockan var halvtolv. Jag skulle vara hos doktorn klockan tolv och skyndade mig därför iväg. Inga barn sov hemma denna förmiddag. När jag kom ner till gatan ringde brandlarmet på gymmet som låg precis under min lägenhet och folk kom gående ut i träningskläder. Jag ställde mig och tittade på dem och såg sedan svart rök komma ut från dörröppningen, men min enda tanke var att jag inte skulle kunna träna på kvällen.
 
Svart rök
Men när jag tagit mig till tunnelbanan hördes sirener och jag insåg plötsligt att det faktiskt var i mitt hus det brann. Jag rusade tillbaka för att rädda det som räddas kunde men då var gatan redan avspärrad och jag fick  inte komma fram. Jag började skrika och fick panik, och en tobakshandlare fick lugna mig och hänvisade till en buss på andra sidan avspärrningen. Jag fick gå runt kvarteret. Det tog åtskilliga timmar innan rasrisken var över och vi fick gå hem och hämta det viktigaste. Därefter fick vi flytta in på hotell för att senare bosätta oss i en evakueringslägenhet som vi bodde i i tre månader. Jag fick bråka med saneringsbolag och försäkringsbolag och jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade ju inte ens repat mig efter mina månader i psykiatrin då jag var som en levande zombie. När jag beklagade mig fick jag det "uppmuntrande svaret" (!) "men dina foton klarade ju sig". Just då struntade jag i mina foton, jag ville inte ha någonting annat än min hälsa och min familj.
 
Ett år
Det tog ett år, vilket var snabbt. I augusti började jag jobba 25%, senare blev det 50% och därefter 75%. Försäkringskassan motsatte sig läkarens förslag att jag skulle ha 25% sjukersättning i ett år och sa att jag skulle ha 25% sjukersättning i två år. Sommaren efter satt jag på en terrass i Kroatien och jag tänkte: "tänk att jag kom hit, tänk att jag blev så pass frisk, det trodde jag aldrig". Jag har alltid varit som en sån där leksak som man boxar ner och så reser den sig på en gång. Kanske är jag som det där spelet som brukar finnas i nöjesparker eller på kryssningsbåtar som innebär att man klubbar ner krabbor. Jag reser mig alltid hur många motgångar jag än haft och hur många trauman jag än gått igenom. Det börjar bli en trygghet att veta att jag klarar det mesta.
 
Bryt upp, bryt upp från motgångar och trauman!
 
 
 
Sandhamn november 2013
 
Till top