Vi behöver visa medkänsla mot oss själva

Allmänt / Permalink / 0
Vitsvit 
Bedövad och dann sitter jag nu och väntar på tunnelbanan och att få komma hem. Magen kurrar men jag får vänta en stund, tills bedövningen släppt. Det är inte alltid jag orkar åka hem mellan mina stadsbesök (det där lät förnämligt, som om jag skulle träffa kungen) men idag väljer jag att göra det, för teatern börjar inte förrän vid sjutiden. Min dotter har köpt biljetter till Vitsvit, en pjäs om människor och migration.

Frågor om tillhörighet 
"Vitsvit diskuterar frågor om tillhörighet, språkets våld och generationskonflikter. Det är en text som vrider och vänder på perspektiven – vi hör både barnen och de vuxna. Barnens skuld över att allt föräldrarna offrat för att skapa ett bättre liv. Föräldrarnas förväntningar på barnens framgång. Barnens skam över att behärska språket bättre än sina föräldrar. Föräldrarnas skam över att inte vara de som lär ut språket till sina barn. Barnens försök att pussla ihop skärvorna av ett förflutet för att förstå vilka de själva är" (Unga Klara). Det ska bli otroligt spännande att se den.

Förorten   
På söndag får jag besök ute i förorten. En väninna kommer och promenerar med mig. För hur trött och stressad jag än är, är stillasittandets tid förbi. Det blir skönt att gå i skogen och tänka på annat än jobb och det ska bli väldigt roligt att träffa väninnan. Imorgon blir det dock en vilodag. Lite promenerande och plockande men mycket huvudvila. Jag har lämnat återbud till författarträffen, tråkigt, men jag känner mig duktig som sätter gränser och är rädd om mig själv. Vi måste vara det, rädda om oss själva alltså. Inom buddismen pratar man inte bara om compassion med andra utan i lika hög grad compassion med sig själv. 

Bryt upp, bryt upp och visa medkänsla mot dig själv!

Julfint i City


Shopping och träning, bra mot stress

Arbete & Utbildning, Bryta upp, Träning & Hälsa / Permalink / 0
Stressymtom 
Idag blev jag hemskickad från jobbet. Jag satt i möte på morgonen och berättade för chefen om mina stressymtom, att jag fick hjärtklappning och höll på att svimma på gymmet igår kväll. Stel och spänd i axlarna och med en rejäl dos huvudvärk, arbetade jag mig igenom förmiddagen. Jag hade fyra möten inbokade men eftermiddagsmötena ställde jag in. Det var helt enkelt stopp i huvudet. Det blev lunch på pizzerian i kvarteret, så som det brukas på torsdagarna sedan några veckor tillbaka. Ingen vidare god mat men skönt med miljöombyte. Därefter åkte jag till Espresso House i Liljeholmen och satte mig och jobbade via telefonen. Det var ju inte riktigt meningen men det var ganska skönt att göra det jag hade hängandes över mig. En kopp kaffe, lite mörk choklad och shopping på det, botade huvudvärken. Jag som inte gillar shopping njöt av att strosa runt i affärer och tänka på helt andra saker än jobb.
 
Lite för mycket 
Det har helt enkelt varit lite för mycket. Att jobba deltid på en arbetsplats innebär som känt att man jobbar betydligt mycket mer. Därför blir det ohållbart att jobba deltid på två ställen, om man inte är uppmärksam. Nu har jag pratat med min chef och jag jobbar flitigt med strategier, men axlarna är i alla fall framskjutna och uppdragna. Egentligen skulle jag behöva träna men jag tänker inte göra det i morgon trots att det är min "flexibla dag". Jag hinner helt enkelt inte och ibland måste jag sätta gränser för vad jag klarar.
 
Ska hinna med en hel del
Jag ska till tandläkaren och göra en rotfyllning, till labb och ta prover och till husläkaren för att mäta blodtrycket. Dessutom ska jag jobba på min andra arbetsplats - fast hemifrån - och gå på teater med min dotter. Teater blir bra, det behöver jag, men jag vet inte om jag orkar gå på författarträff på lördag. Jag vill gärna men kanske måste jag se mig själv som sjuk i nuläget. Det är ju det som är så svårt. När man får symtom och signaler syns det liksom inte på mig och därför slarvar jag ofta med att ta hand om mig i dessa lägen. Hade jag haft feber hade det ju inte varit något snack, då hade jag ringt återbud.
 
Shopping och träning, bra mot stress
Det blev en ny flaska parfym idag, och lite annat smink eftersom jag både hade rabattkupong och presentkort. Mina nära och kära vet att jag älskar smink och därför får jag ofta läppstift och presentkort på Kicks. Jag älskar att få gå dit och frossa. Dessutom blev det lite smått och gott från Lindex samt en julklapp till barnbarnet. Efter min shoppingrunda åkte jag hem och la mig, och somnade på soffan. Så skönt! Och i morgon får jag sova ut. Jag kan stiga upp och äta frukost och jobba i pyjamas. Det är så ljuvligt att koka en kopp kaffe och känna att man slipper stressa i väg. Jag kan bara sätta mig vid mitt före detta studie-skrivbord och tjäna pengar i stället för att slita hårt och riva mitt hår inför svåra tentor.
 
Snart slut
Det blir ingen PT-timme i morgon eftersom min PT är bortrest. Det gör inget eftersom jag drar ut på min rehabträning ytterligare en vecka på så vis. Till min stora sorg börjar dock mina 10 klipp ta slut. Jag har förbrukat 7 timmar och på dessa veckor har jag gått från att knappt kunna gå till att lyfta tunga vikter i Fria vikter-rummet, som jag aldrig tidigare velat gå in i. Jag har tränat styrketräning vid maskiner sedan jag var 19 men till min stora glädje har det aldrig varit så roligt att träna som nu när jag fått utmaningar. Jag inser att det är något jag vill och bör syssla med resten av mitt liv. Jag minns ett program jag såg om några 90 plusare på gymmet, en "sån" vill jag också bli och det slår mig plötsligt att jag inte är någon 90-åring längre, som sjukgymnasten sa i somras. Jag måste vara nere i 65-årsåldern nu.
 
Bryt upp, bryt upp från stressymtom! Det är dags att göra en förändring. 
 
 
 
 
 
 
 

Det börjar bli en trygghet att veta att jag klarar det mesta

Hur gick det sen
Många läste söndagens inlägg och några undrar kanske hur jag lyckades hamna i en så svår kris att jag blev inlagd på psyket så länge som fyra månader. Andra undrar kanske hur det gick sen, hur jag blev så pass frisk som jag är idag. Men det var verkligen illa ett tag. Det tog lång tid innan min läkare hittade en medicinkombination som fungerade, vi provade oss fram hela vintern 2006-2007. Jag fick extremt höga doser med lugnande, men vi provade också  mediciner som skulle stabilisera men inget hjälpte. En medicin försatte mig till och med i en psykos. Jag minns väl var jag befann mig och vad jag upplevde men jag var verkligen sinnesförvirrad. Så småningom provade vi en kombination av två epilepsimediciner och då blev det fullträff. Jag kunde börja träna lite smått på gymmet, jag hade ju gått upp 20 kg på bara ett par månader och behövde gå ner i vikt.
 
Ville tillbaka
Jag blev manisk i juni, sjuk i september, inlagd i november, extremt funktionsnedsatt i januari, februari och i april fick jag äntligen en medicin som började fungera. Våren blev en tid av rehabilitering men jag var långt ifrån frisk, och att börja jobba var inte att tänka på. Jag ville vara hemma och ta hand om mina barn, jag ville åter ta tillbaka mina vänner som jag skrämt i väg och jag ville få någorlunda ordning på mitt liv och mina rutiner. Det var inte helt lätt. Barnen visste inte riktigt var de hörde hemma. De hade gått igenom en fruktansvärd kris som barn i deras ålder inte ska behöva gå igenom. Men sommaren kom till slut och jag började gå ner till min kolonilott där jag njöt av blommor och fågelsång.
 
Larm som ringde
En dag tog jag sats och bestämde mig för att putsa mina fönster. Fönstrena ut mot gatan var svarta av avgaser och jag ville ha rent och fräscht. Jag började återfå krafter och jag ville ha det fint. Jag hade inte hunnit plocka undan skurvattnet då jag upptäckte att klockan var halvtolv. Jag skulle vara hos doktorn klockan tolv och skyndade mig därför iväg. Inga barn sov hemma denna förmiddag. När jag kom ner till gatan ringde brandlarmet på gymmet som låg precis under min lägenhet och folk kom gående ut i träningskläder. Jag ställde mig och tittade på dem och såg sedan svart rök komma ut från dörröppningen, men min enda tanke var att jag inte skulle kunna träna på kvällen.
 
Svart rök
Men när jag tagit mig till tunnelbanan hördes sirener och jag insåg plötsligt att det faktiskt var i mitt hus det brann. Jag rusade tillbaka för att rädda det som räddas kunde men då var gatan redan avspärrad och jag fick  inte komma fram. Jag började skrika och fick panik, och en tobakshandlare fick lugna mig och hänvisade till en buss på andra sidan avspärrningen. Jag fick gå runt kvarteret. Det tog åtskilliga timmar innan rasrisken var över och vi fick gå hem och hämta det viktigaste. Därefter fick vi flytta in på hotell för att senare bosätta oss i en evakueringslägenhet som vi bodde i i tre månader. Jag fick bråka med saneringsbolag och försäkringsbolag och jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade ju inte ens repat mig efter mina månader i psykiatrin då jag var som en levande zombie. När jag beklagade mig fick jag det "uppmuntrande svaret" (!) "men dina foton klarade ju sig". Just då struntade jag i mina foton, jag ville inte ha någonting annat än min hälsa och min familj.
 
Ett år
Det tog ett år, vilket var snabbt. I augusti började jag jobba 25%, senare blev det 50% och därefter 75%. Försäkringskassan motsatte sig läkarens förslag att jag skulle ha 25% sjukersättning i ett år och sa att jag skulle ha 25% sjukersättning i två år. Sommaren efter satt jag på en terrass i Kroatien och jag tänkte: "tänk att jag kom hit, tänk att jag blev så pass frisk, det trodde jag aldrig". Jag har alltid varit som en sån där leksak som man boxar ner och så reser den sig på en gång. Kanske är jag som det där spelet som brukar finnas i nöjesparker eller på kryssningsbåtar som innebär att man klubbar ner krabbor. Jag reser mig alltid hur många motgångar jag än haft och hur många trauman jag än gått igenom. Det börjar bli en trygghet att veta att jag klarar det mesta.
 
Bryt upp, bryt upp från motgångar och trauman!
 
 
 
Sandhamn november 2013
 
Till top