Jag längtar efter sol (och att bli frisk)

Jag längtar efter sol
Tyst och stilla. Solen gömmer sig bakom molnen och jag sitter inne med mitt halsonda. Fast i morgon ska det bli sol och varmt. Febern har gått ner idag, det är bara det där med halsen. Första semestermorgonen som jag går hemma och skrotar i morgonrock. På radion talas det om Grekland och Grekland. De rekommenderar oss att inte åka dit utan kontanter. Jag längtar till Portugal, eller Kroatien. Jag och min dotter kanske kommer iväg i början av augusti. Vi får se hur det går att synka våra kalendrar. Jag börjar jobba den 5 augusti så det är lite knappt om hon slutar på sitt nuvarande jobb den 31 juli. Svalorna flyger högt uppe i skyn utanför mitt fönster. Tornseglare säger min mamma. Ibland vet jag inte om det är svalorna jag hör eller om det är min tinitus.
 
Trög i skallen 
Jag är trög i skallen. Ändå pratar jag tydligen väldigt snabbt. Det sa min behandlingsansvarige sjuksköterska igår. Mitt tal och mina associationer går så fort, så jag fick inte minska på hatmedicinen ännu. Jag försökte tala långsamt när jag var där men rätt vad det var for tankarna iväg och då talade jag också snabbare. Vi talade om min dröm. Den som jag hade härom natten. Om att bryta upp från tidigare relationer som jag gör nattetid. Hur svårt det är eftersom relationerna avbröts på det sätt de gjorde. Vi talade också om balansgången, när jag ska dra i handbromsen nästa gång som jag anar att ett skov är på väg och hur jag ska kunna vara lite mer omdömesfull. Kanske ska jag inte jobba på två jobb, plugga två kurser, måla till en utställning, blogga och vara sysselsatt med en renovering på en och samma gång. För då kommer skovet som ett brev på posten.
 
Hemsk sjukdom 
När jag satt och väntade på terapeuten gick det förbi en gammal bekant som jag kände på den tiden barnen var små. Hon var inlagd men passerade förbi mig när jag satt och väntade. Hon lider av schizophreni. En riktigt hemsk sjukdom. Nu var hon välmedicinerad och kände därför igen mig. Det är inte alltid hon gör det. När hon är inne i en psykos går hon bara förbi. Att ha schizophreni är inget man önskar sin värsta fiende sa hon igår och jag tror henne. Så mycket skräck och så mycket rädsla man upplever när man är inne i en psykos. Hon försökte förklara. Så känner jag tack och lov inte för min sjukdom. Min sjukdom kan jag tack och lov leva med. Att ha hypomana skov är rentav skojigt och härligt. Men när ångesten kommer då säger jag detsamma för den är inte lik nån vanlig "Svensson-ångest". Den är förfärligt vidrig och när den kommer kan man inte bara använda sig av nån mindfulnessteknik. Nej då är det tung medicinering som gäller. Nu ska jag lägga mig och vila lite. Kanske var det bra att jag råkade ut för en infektion nu så att jag tvingar mig själv att ta det lugnt.
 
Bryt upp, bryt upp från smärtsam ångest.
 
 
 
 
Till top