Till alla dem som mår dåligt på julen och alla andra dagar

Stilla 
Det är stilla Juldag och jag som sett fram emot att njuta under min julledighet känner bara tomhet. Jag vill bort och inbillar mig just nu att livet skulle vara betydligt enklare på en strand långt söderut i varma Atlanten. Men nu är jag inte där och givetvis förstår jag att jag skulle känna likadant om jag var där. Jag är inte ensam, jag är omgiven av människor jag älskar, och som älskar mig, som visar det och bryr sig om på alla tänkbara vis. Julafton i år blev en dag fylld av glädje och kärlek. Bättre kan man knappast önska sig. Det var avslappnat, fint, gott och väldigt roligt.
 
Nära och kära
Att få bara vara med sina älskade, sina allra närmaste, att få slappna av och känna att man inte måste göra sig till, att man kan sträcka ut i soffan, vila och ta det lugnt, äta när man är hungrig och ständigt bli underhållen av sitt barnbarn som håller igång, är en ynnest. Vi åt den bästa maten man kan tänka sig. Alla var delaktiga och hade med godsaker till vårt härliga, vegetariska knytis. Alla hade med en julklapp i all anspråkslöshet till julklappsutdelningen, och jag fick en helt fantastisk klapp av min son som köpt skor som passade perfekt. Han kan min smak.
 
Så otacksam 
Ändå gnager ångesten. Så otacksam, så ilsken och så ovälkommen. Jag vill njuta, jag vill ha det bra, jag vill tänka  "i år var jag frisk för första gången på många år". Men kanske är det just det, att jag är frisk. För hur många jular har jag inte varit sjuk. Sjuk av ångest, sjuk av depression, sjuk av astma, sjuk av mediciner (som förra året). Hela min barndom och uppväxt var jag sjuk kring jul. Mamma säger att det ofta kom redan vid lucia. Som vuxen lärde jag mig att ska det bli någon jul får man se till att vara klar i tid, för dagarna innan jul var jag allt som oftast sjuk. Sjuk av förkylning, astma eller ren och skär depression eller förlamande ångest.
 
Brutal 
Kvällen innan julafton blev jag i år sittandes, paralyserad. Jag skulle förbereda för julafton, skala potatis och linda in julklappar, men jag blev sittandes. Ångesten dök upp från ingenstans och tryckte ner mig i soffan. Jag hade inte sett till den på så länge. Trodde den försvunnit för alltid. Plötsligt var den där och den var varken omtänksam eller ödmjuk, bara brutal och kränkande. "Ha ha, trodde du att du skulle komma undan, trodde du att du skulle ha en glad och fridfull jul utan mig!" Nej, ångesten är en familjemedlem som jag trodde höll sig på avstånd. Jag trodde vi skilts för alltid och ville helst ägna mig åt min familj, men så kom den för att säga att "du är inte så bra som du tror att du är" och "du behöver mig, du är inte så stark som du tror".
 
Varför? 
På julafton höll den sig borta och gav mig en liten paus, men nu är den tillbaka av helt oförklarliga skäl. Den trycker ner mig i soffan, den paralyserar mig och den bidrar inte direkt till att jag ska känna mig uppåt och glad. Det är tungt. Det är svårt att ta sig för någonting. Kan det vara för att påminna mig om hur det var förra året? Eller påminna mig om hur så många jular som förflutit med en massa lugnande i kroppen? Kan det vara för att jag inte jobbar och fyller mitt liv med mening? Eller kan det vara för att alla är upptagna med sitt och har fullt upp på jul och nyår?
 
Nu är julen över 
Men jag har det bra och har verkligen inget att klaga på. Julen är kort och jag får helt enkelt ta tillfället i akt och vila, varva ner, promenera och skriva. Jag tänker på igår och tänker att vi hade det fint, att jag skrattade så gott och att jag fick en så fin och genomtänkt julklapp av min son, att jag fick fira med mina tre barn, min svärdotter och mitt barnbarn och att min mamma var så lycklig. Jag tänker på min mammas mysiga hus som var fyllt av julstämning. Jag skrattar lite generat åt mitt misslyckade försök att vara en trovärdig tomte. Jag tänker på all god mat vi åt och hur mycket mitt barnbarn skrattade åt tomtarnas verkstad i Kalle Ankas julafton. Jag tänker på resan hem och min dotters alla spontana utrop som fick mig och hennes bror att hoppa högt, på att jag snart ska hem och hälsa på dottern i hennes nya lägenhet. Det finns så mycket fina saker att tänka på så jag väljer att inte tänka på att jag känner mig ensam.
 
Bryt upp, bryt upp från gnagande negativa tankar och julångest!
 
 
 
Igår hade jag min rymdklänning på mig och det visade sig att jag matchade mitt barnbarns Star Wars kläder.
Inte nog med det, mina barn tyckte jag såg ut som en jeddah när jag satte på mig vinterkappan.
 
Kortspel enligt traditionen. I år orkade jag inte vara med.
Jag bara satt i en stol och njöt av att lyssna på att min kära familj fanns där intill mig.
 
Bästa julklappen
 
Tomten hade varit och nallat av gröten. Men tomten var ju farmor "för tomten hade svarta byxor
och det har farmor med" (fast tomten hade blåjeans och farmor hade klänning med svarta tights, konstigt)
 
 Till alla dem som mår dåligt på julen och alla andra dagar. Stöd  www.suicidezero.se
 
 
Till top