Ut ur grubbelbubblan

Allmänt, Bryta upp, Kärlek & Vänskap, Reflektioner / Dan Josefsson, Den mörka hemligheten, Egil Linge, Jeffery Young, Lev som du vill och inte som du lärt dig, livsteman, schemaaktiverad, schematerapi / Permalink / 1
Vintervädret 
Solen skiner och jag börjar må allt bättre i själen. Jag tog en promenad ut i det underbara vintervädret igår och det blir en även idag. Så ljuvligt med lite snö som lyser upp i mörkret. Jag gick inte långt, som jag tidigare nämnt är promenader i ensamhet inte min bästa gren. Däremot älskar jag att vara på gymmet själv. Där får jag ro och kan trampa på på crosstrainern och lyssna på bra musik. Igår lyssnade jag på superbegåvade Eva Cassidy och blev rofylld i själen. Sen kör jag mitt program bland vikterna och blir allt starkare. På gymmet är det ingenting konstigt med att vara själv, de flesta har bara sällskap av sig själva och ingen annan. Bodyjam-passet var roligt men ganska tufft för ryggen. Mycket hastiga rörelser hit och dit, så jag får vara lite försiktig fortsättningsvis. Träningen ger mig rutiner och får mig att sluta grubbla. Flykt från ångest säger vissa, men så mycket som jag konfonterats med min ångest de senaste dagarna kan jag med gott samvete tillåta mig att fly.
 
Så tacksam 
Det är lätt att gå in i en grubbelbubbla när man är hemma och ugglar utan att jobba. Sobrilen har gett effekt och jag har nu börjat trappa ner. Jag tycker att solen, snön och träningen ger sitt till men jag har också vågat djupdyka i mitt inre. Ibland måste man göra det för att komma vidare med sig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt i nära relationer? Jag tror att jag genom läsning av ny och smärtsam litteratur börjar komma något på spåret. Jag ger alltid upp när det blir för smärtsamt i relationer. Då smiter jag undan i något flyktbeteende. Tröttnar, förlorar känslorna, blir deprimerad eller stänger av. Mina relationer har sällan varat mer än tre månader. Det är ett under att jag lyckats vara kvar i flera år med ett par stycken, och det är ett under att det blev tre barn. Så gränslöst tacksam jag är för det, det hade lika gärna kunnat bli så att jag levt ensam hela mitt vuxna liv.
 
Sargade 
Det är inte lätt att skriva om de här sakerna. Det är utlämnande och egentligen borde jag väl inte göra det, men jag vet ju att det är så många som känner igen sig. Även om man lever med en partner år ut och år in, så är vi så många som lever med våra sår och trots att vi får till det med en annan människa är det ju inte med automatik så att det fungerar bra. Många av oss sårar varandra dagligen, skrämmer varandra, kritiserar varandra, hotar varandra, är otrogna och lever i en daglig kamp. Däremellan finns det väl förhoppningsvis perioder av kärlek, annars skulle vi nog inte stanna kvar, men så många lever i otrygga relationer för att de vill slippa alternativet, att leva ensam. Hur många förhållanden är egentligen på djupet trygga och kärleksfulla? Vi är så många som är sargade och tvingas leva med våra egna och andras sår. Det kan bli bra men det kan också bli förödande. Då måste man gå och det har jag gjort vid tre tillfällen. Det känns inte särskilt lockande att riskera att hamna där igen men jag vet inte heller om jag vill leva ensam resten av livet.
 
Dejtar
Så jag dejtar på. Jag förstår egentligen inte varför, för helst vill jag bara gå in i min kontrollbubbla. Men nu när jag vet att min terapeut ska sluta och jag inte har någon möjlighet till fler sessioner med henne blir behovet av terapi starkare än någonsin och då får jag väl jobba på själv. Jag har kommit så långt med min renovering av mig själv att det i stort sett bara är denna sista pusselbit kvar. Att våga vara nära och inte skrämma bort någon. Att våga släppa in, att våga visa vad jag känner, och att inte översköljas av ångest och rädsla för att bli lämnad eller illa behandlad. Det är verkligen inte lätt. Jag vet att det inte har med mig att göra, jag vet att jag är bra och duger som jag är. Jag vet att jag är värd att älska, men när jag kommer nära någon försvinner förnuftet.
 
Bryt upp, bryt upp från gamla sår och lev ditt liv som du vill, och inte som du lärt dig.
 
 
Vinterviken i vinterskrud

         
Två bra böcker om du känner igen dig själv eller din partner i det jag skriver om. Ingen feel good läsning men vill du komma vidare med dig själv med eller utan psykoterapi, är dessa böcker bra för ändamålet.
 
 
 

Nog finns det mål och mening med vår färd...

Lugn i själen 
Det är sol idag och jag mår bättre i själen. Jag fick lov att ta till akutmedicin, och tar man den på rätt sätt fungerar den. Man får alltså inte bara proppa i sig lugnande för då somnar man stående, nej, det gäller att för det första prova ut vilken sort som passar en bäst, och sen ta den på kvällen så att den verkar dagen efter. Det är komplicerat och man ska vara oerhört försiktig eftersom den är beroendeframkallande. Det har tagit mig åratal att hitta rätt piller och när jag väl gjorde det blev jag och sobrilen kompisar. Jag är dock mycket restriktiv och tar den bara i kritiska lägen eller mycket korta perioder. Det är över ett halvår sedan jag sist var i behov av kryckkäppar.
 
Promenad 
Jag är sugen att gå ut och sms:ade därför en vän och frågade om vi skulle ta en promenad, men hon låg hemma i maginfluensa. Så tråkigt för henne. Det får nog bli en rask promenad längs Vinterviken och Trekanten, till gymmet, såvida jag inte blir sittandes igen. Jag känner i ryggen att jag behöver komma dit och träna. Himlen är ljusblå och solen speglar sig i de vita husen runt omkring. Igår var det fullmåne. Det var vackert och den lyste upp. Det var en riktigt bra tv-kväll igår. Jag satt krokig i soffan i flera timmar. Kanske är det därför jag har ont i ryggen nu.
 
Bra tv 
Först en fantastisk söt, brittisk historia om två äldre systrar i Cornwall någon gång på 30-40 talet, som fann en ung man som hamnat på stranden efter ett skepssbrott. Han visade sig vara en musikalisk virtuos. Judi Dench och Maggie Smith var lysande som alltid, vilka skådespelorskor. Därefter sjönk jag in i den otäcka thrillern Snövit och de sju dvärgarna, senare Weissensee 3, Fröken Frimans krig 2, som är lika bra som Fröken Frimans krig 1. Gillar man skådespelri som jag gör, var gårdagskvällen en riktig gräddbakelse. Därefter visades den underbara, helt sanslöst charmiga och roliga filmen Franska nerver, som jag skrattat gott åt tidigare. Vill ni se en riktigt söt och romantisk komedi är denna ett måste. Den påminner om mitt liv, om hur oerhört mycket jag ofta trasslar till det där med kärleken. Kvällen avslutades med Coco, livet före Chanel. Varför ska all bra tv och film vara på en och samma kväll? Jag klarade inte att se klar Coco Chanel, den visades helt enkelt lite för sent.
 
Granen
Nu talar Göran Everdahl om granen i radio. Han pratar om den med känslor som liknar vad jag själv tidigare kännt. Jag har tidigare haft ett magiskt förhållande till julgranen. Jag ville absolut ha gran, älskade att gå upp på morgonen och tända den och njuta av den under hela julhelgen. Men i år orkade jag inte. Inte för att jag inte orkade gå och köpa en och klä den, nej anledningen är den att jag inte orkar klä av den och kasta den, trots att vi har en uppsamlingsplats i mitt nya bostadsområde. Nej, det har varit lite för mycket denna jul. Det var liksom droppen att få tillbaka möglet och sen har det varit så mycket jobb, in i det sista. Kanske nästa år.
 
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
 
 
 
 
Min son köpte två julklappar i en.
Han utgick från min blogg Bryt upp, bryt upp...
 
 

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. 
 
Karin Boye
 

Till alla dem som mår dåligt på julen och alla andra dagar

Stilla 
Det är stilla Juldag och jag som sett fram emot att njuta under min julledighet känner bara tomhet. Jag vill bort och inbillar mig just nu att livet skulle vara betydligt enklare på en strand långt söderut i varma Atlanten. Men nu är jag inte där och givetvis förstår jag att jag skulle känna likadant om jag var där. Jag är inte ensam, jag är omgiven av människor jag älskar, och som älskar mig, som visar det och bryr sig om på alla tänkbara vis. Julafton i år blev en dag fylld av glädje och kärlek. Bättre kan man knappast önska sig. Det var avslappnat, fint, gott och väldigt roligt.
 
Nära och kära
Att få bara vara med sina älskade, sina allra närmaste, att få slappna av och känna att man inte måste göra sig till, att man kan sträcka ut i soffan, vila och ta det lugnt, äta när man är hungrig och ständigt bli underhållen av sitt barnbarn som håller igång, är en ynnest. Vi åt den bästa maten man kan tänka sig. Alla var delaktiga och hade med godsaker till vårt härliga, vegetariska knytis. Alla hade med en julklapp i all anspråkslöshet till julklappsutdelningen, och jag fick en helt fantastisk klapp av min son som köpt skor som passade perfekt. Han kan min smak.
 
Så otacksam 
Ändå gnager ångesten. Så otacksam, så ilsken och så ovälkommen. Jag vill njuta, jag vill ha det bra, jag vill tänka  "i år var jag frisk för första gången på många år". Men kanske är det just det, att jag är frisk. För hur många jular har jag inte varit sjuk. Sjuk av ångest, sjuk av depression, sjuk av astma, sjuk av mediciner (som förra året). Hela min barndom och uppväxt var jag sjuk kring jul. Mamma säger att det ofta kom redan vid lucia. Som vuxen lärde jag mig att ska det bli någon jul får man se till att vara klar i tid, för dagarna innan jul var jag allt som oftast sjuk. Sjuk av förkylning, astma eller ren och skär depression eller förlamande ångest.
 
Brutal 
Kvällen innan julafton blev jag i år sittandes, paralyserad. Jag skulle förbereda för julafton, skala potatis och linda in julklappar, men jag blev sittandes. Ångesten dök upp från ingenstans och tryckte ner mig i soffan. Jag hade inte sett till den på så länge. Trodde den försvunnit för alltid. Plötsligt var den där och den var varken omtänksam eller ödmjuk, bara brutal och kränkande. "Ha ha, trodde du att du skulle komma undan, trodde du att du skulle ha en glad och fridfull jul utan mig!" Nej, ångesten är en familjemedlem som jag trodde höll sig på avstånd. Jag trodde vi skilts för alltid och ville helst ägna mig åt min familj, men så kom den för att säga att "du är inte så bra som du tror att du är" och "du behöver mig, du är inte så stark som du tror".
 
Varför? 
På julafton höll den sig borta och gav mig en liten paus, men nu är den tillbaka av helt oförklarliga skäl. Den trycker ner mig i soffan, den paralyserar mig och den bidrar inte direkt till att jag ska känna mig uppåt och glad. Det är tungt. Det är svårt att ta sig för någonting. Kan det vara för att påminna mig om hur det var förra året? Eller påminna mig om hur så många jular som förflutit med en massa lugnande i kroppen? Kan det vara för att jag inte jobbar och fyller mitt liv med mening? Eller kan det vara för att alla är upptagna med sitt och har fullt upp på jul och nyår?
 
Nu är julen över 
Men jag har det bra och har verkligen inget att klaga på. Julen är kort och jag får helt enkelt ta tillfället i akt och vila, varva ner, promenera och skriva. Jag tänker på igår och tänker att vi hade det fint, att jag skrattade så gott och att jag fick en så fin och genomtänkt julklapp av min son, att jag fick fira med mina tre barn, min svärdotter och mitt barnbarn och att min mamma var så lycklig. Jag tänker på min mammas mysiga hus som var fyllt av julstämning. Jag skrattar lite generat åt mitt misslyckade försök att vara en trovärdig tomte. Jag tänker på all god mat vi åt och hur mycket mitt barnbarn skrattade åt tomtarnas verkstad i Kalle Ankas julafton. Jag tänker på resan hem och min dotters alla spontana utrop som fick mig och hennes bror att hoppa högt, på att jag snart ska hem och hälsa på dottern i hennes nya lägenhet. Det finns så mycket fina saker att tänka på så jag väljer att inte tänka på att jag känner mig ensam.
 
Bryt upp, bryt upp från gnagande negativa tankar och julångest!
 
 
 
Igår hade jag min rymdklänning på mig och det visade sig att jag matchade mitt barnbarns Star Wars kläder.
Inte nog med det, mina barn tyckte jag såg ut som en jeddah när jag satte på mig vinterkappan.
 
Kortspel enligt traditionen. I år orkade jag inte vara med.
Jag bara satt i en stol och njöt av att lyssna på att min kära familj fanns där intill mig.
 
Bästa julklappen
 
Tomten hade varit och nallat av gröten. Men tomten var ju farmor "för tomten hade svarta byxor
och det har farmor med" (fast tomten hade blåjeans och farmor hade klänning med svarta tights, konstigt)
 
 Till alla dem som mår dåligt på julen och alla andra dagar. Stöd  www.suicidezero.se
 
 
Till top