Jag trivs helt enkelt inte på festivaler

Film & Musik, Reflektioner / Festival, Jakob Eriksson, Lassemajas detektivbyrå, Musikfestival, Tomas Norström, popaganda 2015 / Permalink / 0
Är det ett ålderstecken?
Nånting har hänt och det är inte det att jag varit svårt sjuk, nej det är nånting annat. Jag tror jag håller på att bli gammal och hur ska man nu göra detta till en positiv upplevelse? För det klingar ju inte bra att tänka och säga att man håller på att bli gammal, även om känslan är att det är skönt. För är det inte ganska befriande när man känner att man inte längre måste hänga med och vara så ung och ha koll på allt? Jag måste erkänna att jag är kluven. Att ha tre vuxna barn samt svärdöttrar som alla arbetar med ungdomskultur, i klubb-, film- och musiksammanhang kan ibland göra det svårt att slappna av och tillåta sig att bli tant. Man blir påverkad och dras lätt med. Kanske beror det också på att jag lever ensam och inte har någon gubbe att vara gumma tillsammans med.
 
Ingen ungdom  
Men jag är ingen ungdom längre, och jag hör inte hemma på festivaler trots att mina barn ordnar biljetter åt mig och peppar mig. Jag åkte in till Popaganda igår. En festival på Eriksdal - mitt inne i stan - en solig augustieftermiddag med bra artister som även vi på 50+ gillar, borde vara en härlig sommarutflykt, men det var det inte. Visserligen hade jag glömt mina öronproppar, men de hade inte hjälpt. Det var hemskt och min kropp skrek "ta mig härifrån!" Det är klart det delvis berodde på att jag inte är helt återställd efter min sjukdom, jag hade ont i ryggen och mådde inte bra helt enkelt, men det var inte bara det. Trots att jag vet att jag inte hör hemma i ungdomskulturen har jag inte velat acceptera att den bara är för ungdomar, jag vill tro att alla ska få glida runt i alla kulturer. Ibland känner man sig som en pensionär, ibland som ett barn och ibland som en ungdom.
 
Trivs inte   
Kanske bör jag bejaka mitt äldre jag mer, fast jag tycker att jag gör det? Jag älskar att ta fram pensionären i mig, odla blommor, dekorera köksfönstret med pelargoner, baka sockerkaka och leva i min lilla skyddade värld där jag inte måste "hänga med". Jag klarar ju knappt att åka in till Söder längre (fast det beror nog på mitt tillfälliga tillstånd). Men emellanåt blir jag kluven. Jag tycker om att hänga med när det gäller ny musik, ny film osv. Är det inte fantastiskt att ha allt? Att både kunna känna sig gammal och ung, att kunna lyssna till ny musik och klä sig modernt men samtidigt leva som en pensionär? (Fast jag lever inte som en pensionär, pensionärer flänger jorden runt idag). Jag tror det är idealet men i vissa situationer måste man inse var gränsen går och Festivaler är nog helt enkelt inget för mig. Jag trivs helt enkelt inte i den miljön trots att jag tycker så mycket om konserter och musik, och det kanske jag inte gjort om jag varit 25 heller.
 
Så jag åkte hem 
Så vad hände? Jag gick in på området och visste varken ut eller in, skulle jag vara kvar eller gå därifrån? Men min kropp tog överhanden och jag rådde inte på den. Jag hade frågat några vänner om de ville med, men samtliga var upptagna denna helg (eller så ville de inte eftersom de har mer förnuft än jag) och nånstans kände jag på mig att det skulle bli såhär, det skulle bli en chansning. Jag lämnade området och knatade upp för den långa backen mot Ringvägen, köpte mig en flaska vatten och åkte hem och slog på tv:n. Barnkanalen stod på sedan förmiddagen då mitt barnbarn var här och jag blev på en gång helt förhäxad av Tomas Norström, Jakob Eriksson och Lasse-Majas detektivbyrå. Ja det var inte planerat att jag skulle se på en barnfilm men det var en toppenproduktion och där satt jag i över en timme. Ibland vet jag inte var jag hör hemma. Är jag barn, ungdom, 52 eller är jag gammal och skruttig? Det är ofta svårt att veta.
 
 
Bryt upp, bryt upp och lev den ålder du vill och tänk inte så mycket på det!
 
 
 Denna fick jag av min svärdotter igår. Lite barn är det väl i mig trots allt.
 
 
Till top