Väddö

Eufori
Tystnad. Havet. Skogen. En fågel. Röster långt, långt borta. Fiskar. Klippor. Vass. Svampskog. Kantareller. Eufori. Solen börjar titta fram bakom molnen och jag njuter så det gör ont i själen. En mygga sitter på min iPhone. Nu på tummen. Den får sitta kvar, jag bjuder på det. Solen börjar lysa, värma. Jag älskar livet. Jag älskar mitt nya liv, som ger mig utrymme att känna efter. Som inte stänger igen alla luckor 46 veckor om året för att sedan öppna dem en vecka på vintern och fem på sommaren. Färgerna träder fram i takt med att solen och dagen vaknar. Gräset blir grönt, klipporna rosa, gula med varmt grönfärgad mossa. Vassen som nyss var grå färgas gul, grön, röd. Jag lever här och nu. 

SMS som värmer hjärtat
I går fick jag ett hjärta och ett "jag älskar dig" från ett av mina barn. De är inte snåla med det någon av dem men jag behövde höra det just igår med tanke på det som hänt för en vecka sedan. Barnen tror nog att jag är hysteriskt orolig. Det är jag inte. Jag är bara mamma. Det som hände satte igång mycket gammalt som hänt mig själv för 19 år sedan. Ett trauma jag upplevt och sopat under mattan. En händelse jag inte velat tänka på. Jag lade den åt sidan under många år för att kunna vara mamma. Orka vara mamma. Jag förlät. Min egen erfarenhet behöver komma fram i ljuset.

 



Kommentera här: